onsdag 27 april 2011

Thomas Hobbes och diktaturens nödvändighet

Den politiske tänkare som mest intelligent, välskrivet och övertygande argumenterat för nödvändigheten av "diktatur", härskarens odelade makt, är nog Thomas Hobbes, i klassikern "Leviathan".  Argumentationen är befriande fri från ideologiskt snömos och pladder. Och borde bemötas på samma sätt.

"Leviathan" känns helt modern - vi lever ju fortfarande i Hobbes värld av inbördeskrig och krig mellan stater. Hobbes förklarar varför det alltid måste vara så. Han har t.ex. inga illusioner om att "korruption", missbruk av makten, går att undvika.

Världens makthavare citerar sällan Thomas Hobbes, men det är hans idéer som råder i det fördolda. Det pratas "demokrati", men praktiseras diktatur.

Thomas Hobbes är en formidabel motståndare. Förhoppningsvis kommer han att motbevisas någon gång, men det måste göras i praktiken.

Jag har skrivit lite mer om "Leviathan" på min filosofiblogg.

15 kommentarer:

  1. Har tyvärr bara läst delar av Leviathan. Det är ju ett verk som tyngs ner av att det råkar ha några rader som blivit kända och klassiska medan resten är glömt (alldeles som med Smiths "Wealth of Nations"). Men som jag ser det skulle Hobbes' "naturtillstånd" kunna vara en varning för vad som kan ske om den fullständigt ohämmade liberalismen tar över.

    SvaraRadera
  2. Det där "naturtillståndet" är nog mer eller mindre tänkt som en fiktion. Indianerna kanske lever i det där eländiga tillståndet, trodde Hobbes.

    Engels hade ju en mycket mer positiv syn på indianerna: deras hövding har mer auktoritet än en premiärminister i ett "civiliserat" land, medan våra poliskonstaplar har större makt än en indianhövding. En stat är med andra ord inte nödvändig. Men frågan är om resonemanget håller: våra "stammar" är ju så oerhört mycket folkrika än indianernas.

    SvaraRadera
  3. Jag har funderat lite på din för mig överraskande jämförelse av Hobbes´ "naturtillstånd" med en ohämmad liberalism. Men det finns ju faktiskt likheter mellan "libertarianismen", "anarkin" i anarkismen och "statens bortvittrande" i marxismen. Alla tre riktningarna är ense om att den statliga tvångsmakten inte är nödvändig för samhällets bestånd.

    Den stora skillnaden är istället synen på hur ekonomin ska organiseras. Enligt den gren av anarkismen, mutualismen, som jag kommenterat i ett inlägg tidigare, så är det marknaden som tänks samordna de kooperativa företagen. Till skillnad från traditionell liberalism är profit inte tillåten.

    SvaraRadera
  4. Hobbes pekade på förhållandet mellan stater som vaktar på varandra som beväpnade gladiatorer som det enda konkreta fallet av "naturtillstånd". Annars kan man, med hjälp av en del modern forskning, avvisa hans typ av naturtillstånd som omöjligt. Ur "allas krig mot alla" kan över huvud taget inget samhälle utvecklas, och hade det existerat så hade Hobbes aldrig kunnat plita ihop sin bok. Men om man ser det han skriver som en analys av mycket destruktiva tendenser i redan existerande samhällen blir det intressantare. De rika kan plundra och trycka ner de fattiga, men de många små kan också slå sig samman och plundra de rika - det är ungefär vad han skriver. Den tygellösa friheten leder till hårt tyglad ofrihet. Här går han väl i samma spår som äldre grekisk filosofi där demokratin slog om till tyranni.

    SvaraRadera
  5. Jag tror man kan se Hobbes som en borgerlig kritiker av feodalismens splittrade värld, med mäktiga krigsherrar i ständiga fejder med varandra. Och det alternativ han stod för var "progressivt", i jämförelse: en centraliserad stat, som slår vakt om den inre freden, äganderätten och garanterar avtalen mellan marknadens aktörer. Det där med statens våldsmonopol gentemot kriminella och maffioer, är ju något som idag bara tas för givet, men som uppkom historiskt.

    Efter Hobbes, insåg de främsta företrädarna för borgarklassen att statens väpnade makt inte räcker, utan de arbetande klasserna måste på något vis inlemmas i systemet. Därav den alltmer utvidgade rösträtten. Det här har Wallerstein skrivit mycket om: undersåten blev medborgare i nationsstaten.

    SvaraRadera
  6. Bo Rothstein i Sociala fällor och tillitens problem gör liksom Elinor Ostrom i Allmänningen som samhällsinstitution en (partiell) vederläggning av Hobbes. Medan en Hobbesstat givetvis inte behöver ha något som helst intresse av att skapa någon ordning för alla är det principiellt möjligt att skapa det på annat vis, genom kollektiva tillitsskapande åtgärder. En Hobbesstat kan skapa (och gör det troligen, jämför Mobutu), massiv misstro som gör samhället omöjligt - men kan givetvis också (jämför Mao) föra en politik som ökar tilliten. Men ändå, säger Rothstein, byggs tilliten bäst genom kollektiva politiska initiativ underifrån (jämför den svenska välfärdsstaten).

    SvaraRadera
  7. Den svenska välfärdsstaten var förstås ett stort framsteg jämfört med en ohämmad kapitalism, men bakom den lurade också den "hobbesianska" statens järnnäve. Den politiska polisen, SÄPO och IB höll ju koll på det minsta tecken till samhällskritik som dök upp. En statlig utredning har ju dokumenterat detta.

    SvaraRadera
  8. Två rapporter om övervakningen av vänstern från 60-talet och framåt: denna och denna

    SvaraRadera
  9. Hannu: Håll ordning på nyanserna! Nu låter du ju som dom där som säger att nazism och borgerlig demokrati är samma sak. Det är det inte.

    SvaraRadera
  10. Jan, jag vet inte riktigt vad du reagerar på. Det är klart att det är skillnad på nazism och borgerlig demokrati. Var har jag förnekat det?

    Utrymmet för folklig opposition är mycket större i borgerliga demokratier, då de demokratiska fri- och rättigheterna inte är helt avskaffade som i fascistiska länder.

    Men det betyder inte att den reella makten inte skulle ligga hos dem som äger produktionsmedlen, i första hand de stora kapitalisterna.

    Och polis och militär har regelmässigt satts in mot strejkande arbetare och folkrörelser i borgerliga demokratier. FBIs förföljelser av antiimperialister i USA (Bradley Manning, t.ex.), och Indiens krig mot sin stambefolkning, "Green Hunt", är exempel idag.

    SvaraRadera
  11. "Migrationsverket har beslutat att en psykiskt sjuk mamma som har tankar på att döda sina barn ska utvisas ensam med barnen, trots att socialtjänsten har bedömt att hon är farlig och inte får vara själv med dem i Sverige." Det som beskrivs här, Dödshotade barn utvisas" är exempel på ett av många inslag av jag nog tycker är ondska i nazistisk klass i dagens Sverige.

    SvaraRadera
  12. Jag menar att Hobbes ansåg att envåldshärskare borde styra för att alla konflikter skulle kunna slås ner. Riktigt så är det ju inte i en borgerlig demokrati.

    Jag menar också att den eftersökta enigheten kan trumfas igenom nerifrån, vilket gjordes rätt bra av de svenska folkrörelserna.

    För övrigt är ondska är en teoretiskt helt oanvändbar term.

    SvaraRadera
  13. Hobbes var mer sofistikerad än så, men jag tror jag ska skriva ett inlägg till om hans argumentation.

    Jo, du har rätt teoretiskt i att ondska är ett tveksamt begrepp, som inte förklarar något. Men det kan fylla en funktion vid beskrivningen av vissa handlingar.

    Människor har en fri vilja inom vissa gränser, och kan faktiskt välja att göra omoraliska, "onda" handlingar, som det inte finns några försvar för. Exemplet jag tog tycker jag kvalificerar.

    SvaraRadera
  14. Det svenska "folkhemmet" eller New Deal var inte helt igenom så idylliska som de kan framstå idag.

    Som Mikael Nyberg påpekar i Clarté nr 4, 2010, så angreps klasskompromisserna först underifrån. Man kritiserade tidsstudier, ackordsarbete, avfolkning av landsbygden o.s.v..

    SvaraRadera
  15. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera