torsdag 15 december 2016

"Konsten att sälja krig"

"Konsten att sälja krig / Propaganda från Cato till Nato" av Pierre Gilly handlar om hur krig förbereds genom propaganda till allmänheten.

Ett avsnitt beskriver psykologiska mekanismer som bidrar till att göra oss till lättlurade offer för propaganda och reklam (som använder samma metoder).

Hela 16 huvudsakliga metoder beskrivs sätt, bl.a. "1. Framställ dig som ett offer", "4. Upprepa", "5. Peka ut ett hot", "11. Demonisera", "14. Säg att du vill fred", "16. Attackera tvivlarna". Alla dessa metoder känns ju väldigt aktuella i dagens russofoba medieklimat!

Historiska avsnitt beskriver propagandan inför första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Kosovo 1999, kriget mot terrorismen, Afghanistan 2002, Irak 2003 och Libyen 2011. Bortsett från de två första fallen handlar det om krig som USA och Nato ligger bakom. Men de två sista exemplen, Syrien 2011 och Ukraina 2014 domineras av den ryska propagandan! Hur kommer det sig?

I slutordet skriver Gilly att:

"Kunskap om propagandametoderna ger inget automatiskt skydd mot manipulation. Det kan till och med vara så att man blir mer lättlurad."

Gilly kanske är det perfekta exemplet på detta citat genom att själv falla för Nato-sidans propaganda i fallet Ukraina, och delvis i fallet Syrien! Jag tror inte att det bara handlar om att han tycker att han vill balansera en "ensidig" Natokritik med lite kritik mot Ryssland. Han har faktiskt köpt västsidans bild av konflikten i Ukraina.

Vad är då propaganda egentligen? Den kan karakteriseras som "manipulerad information", bl.a. därför att den är ensidig, eller beskrivas som "ohederligt processad information". Syftet är förstås att övertyga och att "uppnå en automatisk, förutsägbar reaktion". Det är då naturligt att propaganda är ett "fult ord", som inte gärna används om den egna sidans "information" till allmänheten.

Gilly gör ett intressant påpekande: propaganda för krig är viktigare  i demokratier än i diktaturer. De som har makten i demokratier tycker sig nämligen behöva övertyga människor, medan det i diktaturer räcker med att bura in oppositionen.

Men dels motsäger han sig själv när han visar hur Hitler använde samma propagandatrick som demokratierna, innan han startade sina anfallskrig. Dels undrar man ju hur demokratiskt ett land kan vara, när man måste lura folket för att kunna starta krig? Är det verkligen folket som har makten då, eller betyder "demokrati" något annat, mindre förpliktande?

Under den tidiga arbetarrörelsen hade inte ordet propaganda den negativa klang det har idag. "Propaganda är att sprida många idéer till få", medan "agitation är att sprida få idéer till många".  Propagandan gick inte ut på att förvränga, lura och bedra, utan om att beskriva samhället som det var - ett klassamhälle. Samtidigt var propagandan medevetet "ensidig" och tog ställning i klasskriget. Syftet var att påverka och  i förlängningen att förändra samhället.

Gilly beskriver propagandans metoder, men kunskap om dem räcker alltså inte för att genomskåda den. Det krävs att man också inser att de som har makten inte vill en väl, att man alltså är mistänksam mot maktens megafoner.  Därför måste man idag söka information även från andra källor än etablerade media. Det finns inget "Pravda" man kan lita på. DN och New York Times är lika opålitliga...


onsdag 18 maj 2016

Anwar Shaikhs stora verk "CAPITALISM Competition Conflict Crises"

Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. här och här. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.

Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas  sätt att arbeta. Dit räknar han  i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.

Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av  Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi",  som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror  "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".

Det hjälper inte, säger Shaikh,  att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.

En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.

De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!

Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som,  enligt honom  i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...

Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.

Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter.  Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!

I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens.   Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!

måndag 18 januari 2016

"Innan mörkret faller / Ska 30-talet hinna ikapp oss?" av Björn Elmbrant

Något svar på frågan ger inte boken, vilket väl inte är att vänta. Men pessimismen överväger nog, även om ett par slutkapitel försöker skissa på utvägar.

Boken är skriven av en riktig gråsosse, som visserligen ibland gör ett radikalt intryck, men det beror på att de socialdemokratiska partierna numera gått så långt åt höger. De för inte någon hederlig gammal socialdemokratisk politik längre. Men det visar sig denna traditionella 2efterfrågestimulerande" politik var någonting man mer eller mindre snubblade in i.

Behållningen av Elmbrants bok är de konkreta skildringarna av hur socialdemokratin i Tyskland respektive i Sverige bemötte den ekonomiska krisen efter 1929 års börskrasch. Och hur skillnaderna i politiken kan bidra till att förklara hur Tyskland blev fascistiskt medan Sverige slog in på vägen mot den socialdemokratiska välfärdsstaten -  i allians med Bondeförbundet.

Utgångsläget skiljde sig faktiskt inte så mycket mellan Sverige och Tysklan, och därför kan den socialdemokratiska politiken i Sverige framstå som skicklig och framgångsrik i jämförelse med den den tyska som får rejält underbetyg. Visserligen fanns det många förslag även i Tyskland, t.ex. av tyska fackföreningsrörelsen, som gick ut på att införa statliga "stabilitetsåtgärder" i form av nödarbeten, och därmed öka efterfrågan för att  "få igång hjulen". Men den tyska socialdemokratiska partiledningen var handfallen och avslog alla sådana statliga åtgärder.

Elmbrant förklarar den som han tycker katastrofala tyska politiken med att ledningen bestod av renläriga marxister, bl.a. ekonomen Hilferding, som såg som sin uppgift att passivt invänta kapitalismens sammanbrott! Det kan kanske ligga en gnutta sanning i det, men mest förefaller den ha präglats av en total vilsenhet och passivitet, som påminner om dagens socialdemokratiska politik.

Den store hjälten i Sverige var Ernst Wigforss, som enligt Elmbrants intressanta teori, på egen hand föregrep keynesianismen. Den  s.k. Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Beril Ohlin har oförtjänt fått äran för den nya ekonomiska, expansiva politiken. Nationalekonomerna överlag var annars lika dumliberala och marknadstroende, som de är idag.

Men Elmbrant tar också fram några fakta som får hjälteglorian att blekna lite. Sverige devalverade t.ex., och dessutom vände konjunkturen, vilket gynnade även t.ex.  de tyska nazisterna. Som Marx skrev någonstans, "det finns inga eviga kriser".

Björn Elmbrant döljer inte att för honom är målet att rädda kapitalismen från sig självt, inte att ersätta den med ett socialistiskt system. En fråga man kan ställa sig  är  då hur realistiskt ett sådant mål är.

En svårare fråga är hur den som har socialismen som mål ska utforma en politik som kanske på kort sikt "räddar" systemet men på längre sikt underminerar det. - utan att provocera fram fascismen  Eller konkretare: hur borde de tyska "marxistiska" socialdemokraterna (liksom kommunisterna, som upptäckte faran för sent) ha agerat 1929 - 1933?