Immanuel Wallerstein ansåg i "Liberalismens död" att den nyliberala nedrivningen av "välfärdssamhällena" i bl.a. Skandinavien görs av rationella skäl. Pressen på profiterna i världssystemets slutfas - från främst ökade lönekostnader och miljökostnader - tvingar fram nedskärningar i staternas utgifter. Ett tecken på att han hade rätt är att även socialdemokratin sedan länge accepterat den nyliberala politiken.
En nyligen utgiven bok av Daniel Ankarloo, "Välfärdsmyter", argumenterar istället kraftfullt för att nedskärningarna inte är nödvändiga. Det idag främsta argumentet som används, den kommande "ålderschocken", punkteras effektivt.
Det är inte kvoten mellan olika åldersgrupper som avgör hur stor "försörjningsbördan" är, utan kostnaderna i kronor och ören, och dessa är avhängiga BNP:s storlek. Ankarloo visar att den ökning av andelen åldringar de kommande decennierna, som det varnas för i diverse utredningar, är något som redan skett de senaste 20 åren. Samtidigt som skatternas andel av BNP kraftigt sjunkit!
Ett annat gängse argument för nedskärningsanhängarna (där alla riksdagspartierna ingår) är "Baumols paradox" eller "Baumols sjuka". Den amerikanske ekonomen Baumol utgick från att reallönerna stiger i takt med produktiviteten enligt gängse (borgerlig) ekonomisk teori. Till skillnad från varuproduktionen så stiger inte produktiviteten i tjänstesektorn. En symfoniorkester kan ju inte spela snabbare år för år. Men ändå måste lönerna i den privata tjänstesektorn och skatterna i den offentliga sektorn stiga för att inte tappa sina anställda. Priserna för privata tjänster blir därför relativt dyrare, och skatterna måste stiga med tiden. Ja, även skattekvoten, skatternas andel av BNP behöver öka, sägs det.
Ankarloo påpekar att något i Baumols resonemang "känns fel". Resonemanget går ut på att ju rikare "vi" blir, ju mer effektiv varuproduktionen är, desto mindre råd har vi!
Kritiken av Baumols paradox kunde ha varit ännu hårdare i boken, enligt min mening. Det stämmer t.ex. inte i praktiken att reallönernas ökning skulle ha hängt med produktivitetens ökning. Dessutom följer inte den påstådda ökningen av skattekvoten ökning ur premisserna. Det handlar om bluff och båg...
Ankarloos försök att undergräva Baumols paradox, är intressant men rätt snårigt. Han menar att framskrivningar av BNP och dess storlek leder till "ologiska mått". (För att omvandla mellan nominella och reella priser, måste tre olika "deflatorer" används men då blir summan av de ingående delarna inte 100 %!)
Ankarloos förklaring till de ständiga reträtterna från "arbetarrörelsens" sida i dessa frågor sedan 70-talet då välfärdspolitiken kulminerade, är förenklat att partierna glömt bort själva rörelsen, behovet av en ständig kamp för förbättringar.
Intressant är också beskrivningen av olika linjer inom socialdemokratin. Vissa såg välfärdspolitiken som en väg till socialismen. Medan andra, som Gustav Möller och Ernst Wigforss, såg välfärdsreformerna som "kryckor" för arbetarklassens rörelse.