lördag 18 september 2010

Adam Smith i Peking

Giovanni Arrighi var en medarbetare till Immanuel Wallerstein i utarbetandet av världssystemteorin. Strax innan han dog förra året, utkom "Adam Smith in Beijing", en uppföljare till det stora verket om "Det långa 1900-talet".  Förutom en beskrivning av två kontrasterande ekonomiska utvecklingsvägar, en i Väst och en i Öst, försöker boken tolka den snabba tillväxten i Kina,  och de strategier som USA famlar efter  för att bemöta den kinesiska jätten.

Adam Smith beskrev i "Wealth of Nations" två utvecklingsvägar, en "naturlig" och en "onaturlig". Den onaturliga representerades av den europeiska, som utgick från handel som utgångspunkt för utveckling av manufaktur, och till sist jordbruket.  Man hade alltså vänt på den "naturliga ordningen", vilken han exemplifierade med ekonomin i Kina, vilken då faktiskt stod på samma nivå som den europeiska. Arrighi menar att dessa båda typer av ekonomi, som beskrevs av Smith,  vid den tidpunkten båda var marknadsekonomier men inte kapitalistiska ekonomier. (Arrighi har en, som jag tycker,  tveksam definition av kapitalismen, nämligen att statsmakten hamnar i kapitalisternas händer. Så blev det i Väst, men aldrig i Öst.)

En fråga som diskuterats mycket är varför det stora lyftet, industrialiseringen, kom i  Väst och inte i Öst. Arrighi anser att i Väst förenades kapitalismen med militarism och expansionism. Med militär makt erövrades Öst (och "Syd"). Den kinesiska staten däremot nöjde sig med att försvara gränsen mot "barbarerna" i  norr men avstod från expansion i övrigt. Under 1800-talet dukade det kinesiska kejsardömet under för den militära pressen från västmakterna (Opiumkriget).

I Väst stod kapitalismen hela tiden under ledning av en ledande, "hegemonisk" makt. Det började med den framväxande handelskapitalismen i de italienska stadsstaterna på 1400-talet. Genua innehade hegemonin under en period, då man finansierade Spaniens och Portugals erövringar i Nya världen. Därefter gick ledartröjan över till Holland, därefter till Storbritannien och till sist till USA. Den hegemoniska maktens storlek blev alltså hela tiden allt större. Slutskedet i varje period präglades av "överackumulation" av kapital, som lånades ut med stora förtjänster till den efterföljande hegemoniska staten. (Undantaget är USA, som idag står i skuld till, i stället för att låna till den man kan misstänka blir efterträdare i hegemonirollen, Kina.)

Bush och de neokonservativa tolkade Kinas uppgång de senaste decennierna som en utmaning mot USAs hegemoni. USA hade ju lyckats besegra de tidigare utmanarna, Tyskland och Japan. Alltså utformade man en strategi, "det andra amerikanska århundradet", för att slå tillbaka även denna utmanare.

Det första steget i den neokonservativa strategin, kriget mot Irak, har misslyckats och det blev Kina som i praktiken vann "kriget mot terrorismen".  Perioden med amerikansk hegemoni tycks redan vara slut.  Däremot inte den amerikanska  dominansen -  systemet med militärbaser och NATO finns kvar. Arrighi jämför Bushs politik med en maffia som kräver pengar mot "beskydd" (mot faror man själv åstadkommit, bin Laden t.ex.).

Den kinesiska ekonomin karakteriseras enligt Arrighi av en blandning av den småskaliga marknadsekonomi, som beskrevs av Adam Smith, och västerländsk kapitalism. Kina använde aldrig den nyliberala chockterapin, utan står för en egen modell, "Beijing consensus". Kapitalismen breder ut sig, men så länge som jordbruksmarken inte privatiserats trodde Arrighi att Kina skulle kunna vända tillbaka till Adam Smiths "naturliga" icke-kapitalistiska marknadsväg. Och han tror att Kina fortsätter att stå fast vid sin traditionella asiatiska icke-militaristiska och icke-expansionistiska väg. Man får väl hoppas att han hade rätt och att ett krig mellan USA och Kina kan undvikas.

onsdag 8 september 2010

"Den första stora depressionen under 21:a århundradet"

Finansminister Anders Borg är nöjd med läget i den svenska ekonomin. Han är alltså nöjd med arbetslöshetssiffror kring 8 %. Depression betraktas som normalt idag! Några hungerkravaller har vi ju ännu inte sett i länder som Sverige...

Bland marxistiska ekonomer tycks det råda konsensus om orsakerna till den nuvarande världsdepressionen. Finanskraschen 2008 var det som utlöste krisen, inte den grundläggande orsaken till den. Reallönerna har stagnerat sedan 80-talet, på grund av den nyliberala offensiven mot arbetarnas fackliga kamp. Samtidigt sjönk räntorna vilket gjorde det möjligt att upprätthålla levnadsstandarden med hjälp av billiga lån. Detta håller inte i längden och till slut måste det komma en klassisk överproduktionskris.

Anwar Shaikh är en professionell ekonom, som forskat både utifrån marxistiska och s.k. postkeynesianska utgångspunkter. Till höger finns en länk till en sida med uppsatser av honom. Där handlar den senaste just om "The First Great Depression of the 21st Century", med intressanta diagram som visar ändringarna i profitkvoten liksom räntenivån sedan andra världskriget.

Shaikh har också skrivit om myten som säger att alla tjänar på frihandel, när den i själva verket tenderar  alltid gynna de starkaste aktörerna på marknaden. Han är också mycket kritisk till  den rådande neoklassiska skolans jämvikts- och konkurrensbegrepp. De stämmer helt enkelt inte med verkligheten, där "jämvikten" består av häftiga pendelrörelser kring ett medelvärde. 

Shaikh anser liksom Paul Krugman att stimulanser av den amerikanska ekonomin skulle kunna vara effektiva idag. Men han förklarar också varför maktens män är motståndare till åtgärder som skulle  lindra arbetslösheten. En viktig faktor är den politiska och ideologiska. "Indeed, since the direct employment of labour subordinates the profit motive to social goals, it is correctly seen as a threat to the capitalist order – as ‘socialistic’."

Är marknadssocialismen ett alternativ?

David Schweickarts variant av marknadssocialism presenterades i ett tidigare inlägg. För den intresserade finns en ytterst välskriven bok av honom, "After capitalism", som utförligt presenterar hans alternativ till kapitalismen, vilken han ju kallar "ekonomisk demokrati". Han medverkar dessutom i boken "Market Socialism. The Debate among socialists", där två debattörer försvarar marknadssocialismen och två kritiserar den.

Schweickarts kritiker menar att dennes modell inte stämmer med Marx´ syn på socialismen. Och där har de i och för sig rätt, eftersom en marknadsstyrd ekonomi där de anställdas inkomster beror på framgången för deras kooperativ och inte på på deras arbetsinsats, knappast kan förverkliga devisen "av var och en efter förmåga, till var och en efter prestation". För att kallas socialism brukar dessutom krävas att företagen ägs gemensamt av de arbetande och produktionen planeras utifrån behoven och inte för att maximera de  enskilda företagens överskott. Bakom en sådan marxistisk kritik ligger ofta att man anser att skillnaderna i inkomst mellan de olika kooperativens medlemmar med tiden utvecklas till klasskillnader och att kapitalismen så småningom uppstår igen.

Schweickart argumenterar för att de faror som målas upp av kritikerna är överdrivna. Han ser (eller såg) positivt på den kinesiska modellen efter Deng Xiaoping, trots dess demokratiska brister, och underskattar, tycks det mig, kraftigt de klasskillnader som uppstått  med dagens kinesiska politik. I en artikel, "Rethinking socialism: what is socialist transition?",  av ett par kinesiska kritiker av den nuvarande kapitalistiska politiken, beskrivs övergångssamhället till socialismen som bestående av en blandning av socialistiska och kapitalistiska aspekter. Kampen mellan olika politiska linjerna resulterar i att någon av dessa dominerar och så småningom får överhanden.

Beskrivningen av folkkommunerna är speciellt intressant med tanke på att de kan ses som praktiska exempel på de kooperativa företag som Schweickart förespråkar. Kommunerna var socialistiska eftersom de möjliggjorde gemensamma investeringar i stor skala i t.ex. bevattningsanläggningar. I  framtiden  skulle de ha kunnat smälta ihop med den industriella ekonomin i städerna. Det "kapitalistiska" elementet var de växande skillnaderna mellan rika och fattiga folkkommuner. Skillnader som till stor del  berodde på faktorer som jordens bördighet, läge o.s.v som gynnade vissa och missgynnade andra kommuner. Inkomst efter arbetsprestationer, för att inte tala om inkomst efter behov, förverkligades alltså inte. Det fanns alltså potentiellt två riktningar, en framåt, och en bakåt. Deng som representerade den "kapitalistiska vägen" upplöste som bekant folkkommunerna, varvid ojämlikhet och fattigdom på landsbygden ökade kraftigt.

Styrkan i Schweickarts modell är dess "realism". Det olösta problemet med en omfattande planering uppstår inte, eftersom marknaden som bekant fungerar någorlunda för att fördela resurser. Det är alltså svårt att se varför modellen inte skulle fungera, i varje fall under en viss tid. Men Schweickarts åsikt att den "kooperativa" egendomen inte skulle behöva utvecklas till "hela folkets" egendom är diskutabel. Han tycks underskatta motsättningarna som troligen uppstår i hans kooperativa samhälle.

I debattboken om marknadssocialism jag nämnde, närmar sig förespråkare och kritiker i viss mån varandra. Kritikerna erkänner att troligtvis tar det lång tid , tiden 60 år nämns, innan marknadsmekanismen har upphört att verka efter övergången till en socialistisk regim. Under denna period borde något som liknar Schweickarts "ekonomiska demokrati" kunna fungera. Därefter kan man tänka sig en övergång till en rent socialistisk, planerad ekonomi, som efter en ännu längre tid gradvis övergår i stadiet med "åt var och en efter behov".