Michael Ellmans "Socialist planning" (Modern Cambridge Economics), som ingår i litteraturförtecknineng till "Red Plenty", ger inga entydiga svar men presenterar ett omfattande material om hur ekonomierna faktiskt fungerade i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina.
Ellman är insatt i både neoklassisk, keynesiansk och marxistisk ekonomi, utan att ta ställning för någon av dessa. Men han ser vissa likheter mellan den första och tredje! Den neoklassiska utgår från en idealiserad, orealistisk bild av den perfekta marknaden. Medan den marxistiska (snarare den sovjetiska!) tror att ett helt land kan styras planmässigt som en fabrik.
Ellman framstår som fri från ideologiska skygglappar, och framställningen är sakligt resonerande. Brister i kapitalismen - arbetslöshet, ojämlikhet och instabilitet - döljs inte, liksom inte heller fördelar med socialism - rätt till arbete, social trygghet och hög utbildningsnivå. En brist är ändå, tycker jag, att han avstår från att spekulera i hur en socialistisk ekonomi skulle kunna fungera i ett högt utvecklat, kapitalistiskt land.
Boken skrevs strax innan Sovjetunionen föll sönder, så det är inte konstigt att slutomdömet om den "socialistiska planeringen" är övervägande negativt. Men Ellman är också kritisk till resultaten av de marknadsreformer som gjorts och var på väg i de "socialistiska länderna". Frågan är väl om han hade ändrat ståndpunkt om han sett den enorma tillväxten i det "marknadssocialistiska" Kina under 90- och 2000-talet.
Den sovjetiska planekonomin från 1934, den "traditionella" eller "marxist-leninistiska" modellen, sägs bestå av följande fem punkter:
- statligt ägande av produktionsmedlen
- politisk diktatur
- ett centraliserat, hierarkiskt planeringssystem
- "imperativa planer", (i motsats till "indikativa planer"), lägre organ måste följa instruktioner från högre organ
- fysisk (i motsats till penningmässig) planering
Punkterna 1 och 5, tror jag däremot i stort sett behåller sin giltighet i framtiden.
Ellman utgår inte från "hur det kunde varit" om inte om varit, utan hur den socialistiska planeringen faktiskt fungerade. Vilket är motiverat i en bok som denna.
Trots att den sovjetiska planeringsmodellen knappast kommer att upprepas, så finns det ändå dyrköpta lärdomar att dra. Ellmans bok innehåller diskussioner av problem, som framtida "planekonomier" säkert också kommer att ställas inför.
Ett sätt att beskriva skillnaden mellan privatkapitalism och socialism (eller byråkratisk statskapitalism, om man så vill) är att i den förra räcker den samlade efterfrågan inte till för att de producerade varorna ska säljas, medan det i den senare är det utbudet som aldrig räcker till. Det ser ut som att dessa två "systemfel" är symmetriska. Men nog framstår det kapitalistiska systemfelet som absurt jämfört med det socialistiska?
Ändå var de kroniska problemen med det ständiga köandet och bristen på konsumtionsvaror i Sovjet besvärande för systemet. Men enligt Ellman finns det ingen enskild bra förklaring till problemet.
En teori om köerna är att den politiska ledningen medvetet valde att hålla inskränka antalet anställda i distributionen av varorna. Man införde ett system där det viktigaste var att kontrollera att statsegendom inte stals eller förskingrades. Personalen såg det därför som sin uppgift att hålla kunderna borta från produkterna!
En "social förklaring" är att motiverade höjningar av livsmedelspriser genast möttes av kraftiga protester. Strejkkommittén i Gdansk 1980 krävde t.ex. ransonering av kött i stället för prishöjningar, vilka bara de bäst ställda hade haft råd med.
Den borgerliga ekonomin förklarar förstås köerna med bristen på marknadsmekanismer. Men det finns även här ett par motsatta teorier, en som utgår från att obalansen var makroekonomisk, "undertryckt inflation" och en som tror att den var mikroekonomisk, bristande balans mellan utbud och efterfrågan på enskilda varor.