söndag 31 maj 2015

"Sapiens" och kreditens betydelse för kapitalismen

I förra inlägget nämnde jag att Yuval Noah Harari i boken "Sapiens" fäster stor vikt vid det moderna kreditsystemets uppkomst för den industriella revolutionen i Europa. Han medger att existensen av krediter är mycket gammal - redan babylonierna lär ju ha laborerat med betalningsmedel i form av skuldsedlar. Men något särskilt hände vid den "nya tidens" början.

Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri,  när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system",  som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.

Hararis hypotes verkar vara att det var det  här lurendrejeriet som fick den medeltida  stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. här.)

Den här teorin om den positiva  historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.

Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (Min kursivering.)

Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på antagandet att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)

Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya framtidstron som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...

 Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en  massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.

Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation.

Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.

Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."

onsdag 27 maj 2015

"Sapiens" av Yuval Noah Harrari

"En kort historik över mänskligheten" är underrubriken för denna originella succébok av israelen Yuval Noah Harrari. Den kompletterar på ett utmärkt sätt boken jag skrev om i förra inlägget, "De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon. Båda utger sig för att ge en helhetsbild av mänsklighetens historia, och likheterna mellan dem är slående.

"Sapiens" innehåller en mängd fakta utifrån den senaste forskningen på olika områden. Det kan räcka som skäl för att läsa boken. Men han begränsar sig inte till intressanta, nya fakta utan gör kontroversiella ställningstaganden t.ex. till vad som varit bra respektive dåligt i historien och till hur människan som art ofta fungerat destruktivt.

Det har funnits en mängd arter inom släkten Homo, Människan, t.ex. neandertalarna och Homo Erectus (som levde i hela två miljoner år!). Men endast vår art, Homo Sapiens finns kvar. Det finns inga direkta bevis för det, men Harari lutar åt att det var vår art som utrotade de andra människoarterna. Liksom vi för övrigt utrotade de flesta större djuren. Det är en mörkare bild av vår förhistoria han ger, än t.ex. den som ges i Lasse Bergs böcker om Kalahari.

Det som gjorde att vår art, Sapiens, utmärkte sig och uppfyllde jorden på ett så framgångsrikt sätt var det han kallar för den "kognitiva revolutionen" för 70 000 år sedan. Sapiens började plötsligt tro på fiktioner, saker som inte finns. Dit hör myter om andar och gudar, men också "tron" på pengar, stater och nationer.

Lite senare i boken modifierar han påståendet om vår tro på rena fiktioner. Han delar in alla företeelser i tre grupper:  objektiva, subjektiva och intersubjektiva. Den första gruppen består av det som finns materiellt,  "därute". Den andra gruppen är de rena inbillningarna, som bara finns i våra huvuden.  Den intersubjektiva gruppen innehåller sådant som ter sig verkligt enbart därför att vi tar gör givet att alla andra tar det för givet. Vi använder t.ex. värdelösa papperslappar när vi säljer grejer för att vi litar på att alla andra låtsas respektera det fiktiva värdet i dessa papperslappar.

Nu är väl de här idéerna inte så nya som det kan verka till att börja med. Det som Harari kallar för fiktioner och intersubjektivitet kan man lika gärna kalla för samhälleligt, socialt eller kulturellt. Men det är tänkvärt att förmågan att uppfatta sådana här gemensamma "fiktioner"  uppstod plötsligt och att det bara är vår art som fått den förmågan.

Att jordbrukets införande för ca 10 000 år sedan snarare var en katastrof för individerna av arten Sapiens,  är inte Harari den förste att framhålla. Lierre Keith delade denna syn i sin bok om "Vegomyten" (som jag skrev om i detta inlägg). Men Harari har egna idéer om orsaken till jordbruksrevolutionen utifrån evolutionära aspekter. Individen missgynnades genom sämre och ensidig kost, sämre hälsa, uppdelning i rika och fattiga, m.m. men arten var framgångsrik genom den befolkningsexplosion som blev följden.

Den industriella revolutionen och kapitalismen beskrivs i mörka färger,men inte entydigt som något negativt. Den s.k. vetenskapliga revolutionen från 1600-talet handlade inte bara om upplysning och kunskaper utan ses som nära förknippad med imperialismen och kapitalismen.

Liksom Olaf Stapledon, spekulerar Harari om arten Sapiens kommer att efterträdas av nya människoarter, genom människans förmåga att ingripa direkt i arvsmassan. För Stapledon låg detta långt i framtiden, medan för Harari  handlar det bara om decennier!

Att Harari inte vet någonting om marxism, speciellt dess ekonomiska teorier, blir tydligt när han försöker göra en egen förklaring av mekanismerna bakom den kapitalistiska kapitalackumulationen. För Harari spelar uppkomsten av ett kreditsystem huvudrollen när kapitalismen uppstod. Jag tror han har fel, men på ett intressant sätt, och ska förklara varför i nästa inlägg.

fredag 15 maj 2015

"De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon

Kan en science fiction-roman, Olaf Stapledons "De första människorna och de sista" från 1930,  lära oss något om vad vi har för framtid att se fram emot?

Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!

Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)

Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att  kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.

De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen.

Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa.  Dessa uppstår  under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex.  rimligen under så här långa tidsperioder. 

Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!

En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...