tag:blogger.com,1999:blog-79470710558009654292024-03-12T17:27:12.808-07:00Nytt världssystem?Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.comBlogger272125tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-64947172032721458452017-10-30T07:04:00.004-07:002017-10-30T07:04:37.312-07:00"Är Kina ett imperialistiskt land?"Denna bok, utgiven av Oktoberförlaget, är en översättning av en skrift skriven av en grupp amerikanska maoister. Bokens teser stödjer sig dock inte nämnvärt på Mao, utan mer på Lenins teori i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium".<br />
<br />
Den av Mao inspirerade "Teorin om tre världar" tar dessa maoister, liksom de flesta andra nutida maoister, avstånd ifrån. De ser därför inga motsättningar mellan supermakten USA och Maos "Andra värld", de mindre kapitalistiska länderna, i en mellanställning mellan supermakten och den tredje världens folk. <br />
<br />
Det som är värdefullt i boken är den omfattande faktabeskrivningen av kinesisk ekonomi, utlandsinvesteringar och militär uppbyggnad. Den teoretiska beskrivningen av det "världsimperialistiska systemet" är också intressant. Detta system är uppbyggt kring institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken och WTO. USA är ledaren, "världspolisen", som garanterar utsugningen av tredje världen genom sin militärmakt, och därför har vissa privilegier inom systemet, t.ex. genom dollarns roll. <br />
<br />
När Kina gick med i WTO, anslöt sig landet därmed till det världsimperialistiska systemet. Därigenom kunde Kina länge i praktiken också i stort sett stödja sig på USA:s roll som militär garant för systemet! Men i och med Kinas framväxt till den största ekonomin i världen började Kina känna behovet av att även på egen hand kunna skydda sina utlandsinvesteringar med militära medel. Landet har under 2000-talet kraftigt rustat upp sin militärmakt, som är näst störst i världen (men fortfarande långt efter USA:s). <br />
<br />
Även om jag tycker att boken ofta okritiskt litar på amerikanska källor, som tenderar att överdriva den "kinesiska faran", så framgår ändå att Kina behöver några decennier till innan landet på allvar kan utmana USA.<br />
<br />
Boken svarar otvetydigt "Ja!" på frågan om Kina är imperialistiskt. Men alla argument är inte lika övertygande. En huvudroll spelar Lenins tillspetsade "definition" av imperialism från 1914, att den är detsamma som monopolkapitalism. Att Kina inte bedrivit några regelrätta imperialistiska krig ännu, spelar då ingen roll...<br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-55044866643704727302017-10-18T04:49:00.001-07:002017-10-18T04:49:37.095-07:00"Capitalism, Socialism and Democracy", av SchumpeterJoseph A. Schumpeter är en stor ekonom, som många känner till, men nog ganska få läst. Det är beskrivningen av kapitalismens "kreativa förstörelse", man tänker på när man hör hans namn.<br />
<br />
Liksom F.A. Hayek förknippas han med den österrikiska ekonomiskolan, men olikheterna mellan dem är enorma. Men en likhet finns: båda är djupt pessimistiska om kapitalismens framtid.<br />
<br />
Medan Hayek antog rollen av krigare för en återgång till en renodlad marknadsekonomi - se mitt <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2017/05/vagen-till-traldom-av-hayek.html">inlägg</a> om "Vägen till träldom" - så trodde Schumpeter inte bara att socialismen var mer eller mindre oundviklig, utan att den t.o.m. kunde ha stora fördelar framför den byråkratiska kapitalism han såg i sin samtid (första upplagan kom 1942 och den tredje 1950).<br />
<br />
Den enda ekonom som Schumpeter anser värd att diskutera och bemöta är faktiskt Marx! Första avsnittet, med första fyra kapitlen, ägnas åt en beskrivning av Marx idéer och ett kritiskt bemötande av delar i Marx teoribygge och "utopism".<br />
<br />
Schumpeter avfärdade faktiskt obarmhärtigt den neoklassiska, etablerade nationalekonomin, för att den helt enkelt är irrelevant. Den beskriver nämligen inte den faktiska kapitalismen, utan en teoretisk jämviktsmodell vilken inte motsvarar något i den verkliga världen. Den här kritiken är alltså inget som nutida "heterodoxa" ekonomer kommit på... Och det är här den "kreativa förstörelsen" kommer in. Schumpeter håller nämligen med Marx om att kapitalismen är ett system som ständigt måste växa och förändras och där jämvikt och balans alltid är tillfälliga och övergående.<br />
<br />
Det andra avsnittet med rubriken "Can Capitalism Survive?" ger svaret: troligen inte! En viktig anledning är att han menar att dynamiken i den ursprungliga kapitalismen kraftigt försvagats genom att entreprenören ersatts av anställda direktörer och chefer. En annan aspekt är behovet av planering i ett alltmer komplicerat samhälle -vilket han inte är livrädd för i motsats till Hayek.<br />
<br />
Det tredje avsnittet, "Can Socialism work?" svarar helt enkelt "Ja!". Varför skulle den inte det... Schumpeters syn på socialismen är dock lite speciell. Den liknar inte Stalins Sovjetunionen (som han ändå har en rätt nyanserad syn på). I stället liknar den mer Eduard Bernsteins idé om ett sakta "inväxande" i socialismen, genom att parlamentet tar över fler och fler funktioner från privatkapitalet. Schumpeter överskattade nog eliternas förnuft och förutsåg inte Reagans och Thatchers nyliberala kontrarevolution.<br />
<br />
Avsnittet "Socialism and Democracy" är också intressant som exempel på hans självständighet som tänkare. Den "klassiska demokratiuppfattningen", att folket är suveränt och bestämmer, kritiseras för att vara en ideologi som inte stämmer med hur modern demokrati faktiskt fungerar. Demokratisk politik handlar i verkligheten i stället om att av egenintresse konkurrera om poster på en sorts "politisk marknad". Realisten Schumpeter trodde inte att det finns något bättre system. Han trodde att denna "demokrati" skulle kunna fungera även med en socialistisk ekonomi!<br />
<br />
Det sista avsnittet, "A Historical Sketch of Socialist Parties", är det minst intressanta, men det visar hur mycket möda han lade ner på att förstå vad de socialistiska partierna stod för. Själv tillstod han att han inte hade någon sympati för socialismen. Han hade antagligen hellre levt under 1800-talet än under den kapitalismens skymningsperiod, som blev längre än han förutsåg i slutet av 1940-talet. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-65008318024004991542017-10-09T08:01:00.001-07:002017-10-09T08:01:21.049-07:00"Var Mao verkligen ett monster?"Oktoberförlaget har gett ut ännu ett försvar för Mao, med underrubriken "Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien". Den nya boken ägnas helt och hållet åt Changs och Hallidays skrattretande lömska verk, medan den första boken, "Striden om Kinas förflutna: Mao och kulturrevolutionen" av Mobo Gao endast ägnade två kapitel åt att bemöta Chang och Halliday.<br />
<br />
Man kan ju undra om det inte skulle ha räckt med Mobo Gaos bok, som behandlar ett mycket större område, och t.ex. har ett kapitel om Maos "personlig läkares", Li Zhisuis bok, "The Private Life of Chairman Mao", och ett intressant kapitel om kritiken i kinesiska sociala media av den officiella bilden av kulturrevolutionen. Men genom att dessa två böcker fått ett så enormt genomslag i Väst - jag har träffat vänsterpartister som okritiskt tar sådana böcker för Sanningen! - så kan det nog ändå vara motiverat att ge ut båda.<br />
<br />
Chang och Halliday ger sig ut att vara "vetenskapliga", genom en enorm notavdelning. Problemet är bara att det ur noterna inte framgår vem av dem som de intervjuat, som sagt vad. Vilket betyder att boken är en ren skvallerhistoria, visserligen lite underhållande ibland - förutsätt att man tar den som ren skönlitteratur! Exempel är avsnitten där Mao lurar skjortan av Nixon och Kissinger - även om man det inte riktigt framgår i vilket avseende (troligen för att de till slut gick med på att erkänna Folkrepubliken Kina till slut, vilket inte enligt Chang och Halliday alltså inte berodde på de ändrade styrkeförhållanden i världen utan på Maos oändlig list. )<br />
<br />
Bland akademikernas artiklar i "Var Mao verkligen ett monster" finns ingen som kunde kallas "maoist", utan alla är av en eller annan anledning kritiska mot Maos politik. Det "enda" de reagerar mot i Jungs och Hallidays bok är den infantila beskrivningen av Maos som en ond man utan ideologi, driven av enbart egoism, maktlystnad och hämndbegär.<br />
<br />
Det är ju på sätt och vis hedrande för dessa antikommunistiska akademiker att de inte köper vilken smörja som helst. De "seriösa journalister" däremot som höjde "Mao: den sanna historien" till skyarna och även fick stora delar av vänstern att se på Mao som en simpel massmördare, borde förstås skämma ögonen ur sig om de skulle råka läsa "Var Mao verkligen ett mönster"? Hur godtrogen får man vara?<br />
<br />
Hur ska vi se på Maos betydelse för Kina och världshistorien? Vad kan vi lära av hans framgångar och hans misstag? För att svara på det krävs förstås mer än böcker som bevisar att han inte var ett monster. Då krävs samma inställning som Mao själv hade till misstagen (och framgångarna) i Sovjetunionen, som i hans "Läsanteckningar till en sovjetisk lärobok i politisk ekonomi" i Selected Works, finns på engelska på <a href="https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_64.htm">nätet</a>. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-4680456697284736322017-05-06T10:29:00.000-07:002017-05-06T10:35:45.610-07:00"Vägen till träldom" av HayekI förra <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2017/01/fronesis-om-ekonomiskt-vetande.html">inlägget</a> nämndes F A Hayek och Mont Pelerin-sällskapet, den lobbygrupp som drev den politiska nyliberalismen först av alla. Hayeks bok "Vägen till träldom" var ett vida spritt manifest för marknadsekonomin, som jag därför med viss bävan började läsa. De första ca 50 - 100 sidorna av 240 i den av Timbro utgivna boken var faktiskt läsvärda och stimulerande.<br />
<br />
Tyvärr kan inte detsamma sägas om resten. Så tänker du läsa den, gör inte som jag, utan ge upp när boken börjar kännas jobbig. Hayeks budskap är enkelt, men han upprepar det boken igenom med en tjatighet som man associerar till en gammal konservativ halvdement gubbe.<br />
<br />
Hayek skrev boken 1944, när det började bli tydligt hur andra världskriget skulle sluta. Han var djupt missnöjd med den ideologiska atmosfären i Väst. Boken är därför tillägnad "Till socialister i alla partier". Han tyckte verkligen att så gott som alla blivit socialister, och att det knappt fanns någon kvar av den liberalism som var rådande i speciellt Storbritannien på 1800-talet. Hayek kände sig ensam och isolerad, vilket väl kan förklara bokens monomana tjatighet. Men han fick sin revansch, som bekant, med "nobelpriset" i ekonomi 1974.<br />
<br />
Hayek hade nog själv tagit en del intryck av tidens "socialism". Han tog t.ex. avstånd från den rena "laissez-faire"-ideologin. Det fanns enligt honom utrymme för vissa reformer så allting skulle inte passivt få fortsätta i gamla hjulspår. Han accepterade också att det kunde finnas behov ett grundläggande social skyddsnät - men inte mer!<br />
<br />
Hayek såg det som en viktig uppgift för staten att säkerställa förutsättningarna för att marknadsekonomin fungerar. Här är han ju en typisk nyliberal, till skillnad från de gamla liberalerna.<br />
<br />
Varför tyckte han att alla blivit "socialister"? Jo, för att motpolen till marknadsekonomin var för honom planering. All medveten styrning av verksamheter mot ett mål kan ju kallas planering, även inom företag. Och hur kan man vara motståndare till sådant?<br />
<br />
Man kan väl säga att han på något sätt insåg den grundläggande skillnaden principiellt mellan kapitalistisk marknadsekonomi och socialismens planering för behov. Och därför såg han all planering även under kapitalismen som steg på vägen mot statlig centralplanering och därmed "kollektivism" och "totalitarism".<br />
<br />
Men samtidigt går det att se den beskrivning han gör av det planerade samhället inte som socialism utan statskapitalism. Visst fanns det en sådan utveckling på gång, och det dröjde ett antal decennier innan trenden bröts. Och där spelade han säkert en ideologisk roll!<br />
<br />
Om ska vara lite elak mot Hayek, så kan man ställa hans myckna hyllande av den liberala individuella friheten mot hans hyllande av Pinochet och accepterande av kolonier och ett brittiskt imperium:<br />
<br />
<i>Erfarenheterna från kolonierna i Storbritannien likaväl som andra länder, har med all önskvärd tydlighet visat att även de milda former av planering som engelsmännen bedriver i utvecklingen av sina kolonier vare sig de vill eller inte medför att vissa värderingar och ideal tvingas på dem som de vill bistå. Det är just denna erfarenhet som har gjort även de mest internationellt sinnade kolonialexperter högst skeptiska till möjligheten att förvalta kolonier "internationellt". </i>(Fotnot 90, sid 227)Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-61920619834247504892017-01-07T03:40:00.000-08:002017-05-06T09:10:05.091-07:00Fronesis om "Ekonomiskt vetande"Nr 54-55 av tidskriften Fronesis har den lite missvisande rubriken "Ekonomiskt vetande". Vad den egentligen handlar om är tre saker, en kritik av den etablerade ortodoxa nationalekonomin vilken ibland kallas den "neoklassiska", en beskrivning av hur de alternativa "heterodoxa" nationalekonomierna förhåller sig till den etablerade och om relationerna mellan dessa, samt slutligen hur man ska se på relationen mellan "nyliberalismen" och den neoklassiska nationalekonomin.<br />
<br />
Den ortodoxa nationalekonomin framställs i flera artiklar som mogen för soptippen. Den kraschade ju definitivt i och med den världsomfattande depressionen som utlöstes av kraschen 2008 på Wall Street. Inte nog med att professorerna i nationalekonomi inte hade en susning om kraschen i förväg, men de avstod från att förklara den efteråt också! Det är inte så konstigt, då den neoklassiska ekonomin nu kanske kan ses som en liten gren av matematiken, men den har inte uppenbarligen inte något intressant att säga om hur den verkliga ekonomin fungerar.<br />
<br />
Då den neoklassiska ekonomin utgår från orimliga antaganden, som att människor är totalt egoistiska, isolerade atomer med fullständig information om alla ekonomiska fakta, så blir ju de matematiska "modellernas" realism därefter... Det här är ingen vetenskap, utan en ideologi för att försköna kapitalismen.<br />
<br />
Mot bakgrund av det totala misslyckandet för denna "vetenskap" är det förvånande att Kajsa Borgnäs som redaktör för numret, efterlyser mer "pluralism" inom nationalekonomin. Är det inte snarare dags att bara begrava liket? <br />
<br />
Den mest genomarbetade kritiken av den neoklassiska ekonomin står Lars Pålsson Syll för i artikeln "Tony Lawson och kritiken av den nationalekonomiska vetenskapen - en introduktion". Intressant nog är hans utgångspunkt Tony Lawsons tillämpning av den s.k. kritiska realismen på ekonomiämnet. (Jag har skrivit om denna filosofiska inriktning, som ligger mycket nära den dialektiska materialismen <a href="http://filosofifunderingar.blogspot.se/2010/04/vad-ar-kritisk-eller-transcendental.html">här</a>.) Tony Lawson har själv med en artikel, "Den heterodoxa ekonomins natur", där han försöker sätta fingret på vad som är gemensamt för de "heterodoxa" - bortsett från att de alla är mer eller mindre kritiska till ortodoxin. <br />
<br />
Som motsats till den neoklassiska skolan ställer tidskriften ett antal heterodoxa teorier, som sinsemellan är mycket olika. Möjligen hittar man <i>en </i>gemensam punkt, att dessa teorier ändå <i>försöker</i> utgå mer från verkliga förhållanden än den neoklassiska. Men som <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2016/05/anwar-shaikhs-stora-verk-capitalism.html">Anwar Shaikh </a>påpekat, så utgår de ofta ändå underförstått från den neoklassiska ekonomins orealistiska grundantaganden. Vägen framåt ligger i det som Shaikh kallar för den klassiska politiska ekonomin, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx realistiska beskrivningar av hur kapitalismen faktiskt fungerar.<br />
<br />
Vad är då skillnaden mellan den neoklassiska ekonomin och nyliberalismen? Philip Morowski menar i "Den politiska rörelsen som inte vågade säga sitt namn", att man måste skilja mellan dessa två. Den neoklassiska ekonomin är en teori, medan nyliberalismen är en politisk rörelse, som med statens hjälp vill åstadkomma det samhälle som neoklassikerna beskriver som om det redan existerade!<br />
<br />
Morowski anser att nyliberaler som Friedrich Hayek och Mont Pelerin-sällskapet målmedvetet spred sin politiska ideologi genom alla möjliga tankesmedjor och stiftelser, men att man aldrig öppet deklarerade vilka mål man hade. Dit hörde en stark stat som kunde <i>tvinga </i>fram "fria marknader" på område efter område. Man insåg att det knappast var något vanligt folk önskade, och därför var nyliberalerna i grunden anti-demokrater. Man insåg nämligen att politisk demokrati och privat äganderätt till produktionsmedlen riskerar strida mot varandra, och för dem var det kultiverade liv som rika människor lever det viktigaste...<br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-18667291807884693762016-12-15T06:06:00.001-08:002017-01-07T02:37:28.673-08:00"Konsten att sälja krig""Konsten att sälja krig / Propaganda från Cato till Nato" av Pierre Gilly handlar om hur krig förbereds genom propaganda till allmänheten.<br />
<br />
Ett avsnitt beskriver psykologiska mekanismer som bidrar till att göra oss till lättlurade offer för propaganda och reklam (som använder samma metoder).<br />
<br />
Hela 16 huvudsakliga metoder beskrivs sätt, bl.a. "1. Framställ dig som ett offer", "4. Upprepa", "5. Peka ut ett hot", "11. Demonisera", "14. Säg att du vill fred", "16. Attackera tvivlarna". Alla dessa metoder känns ju väldigt aktuella i dagens russofoba medieklimat!<br />
<br />
Historiska avsnitt beskriver propagandan inför första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Kosovo 1999, kriget mot terrorismen, Afghanistan 2002, Irak 2003 och Libyen 2011. Bortsett från de två första fallen handlar det om krig som USA och Nato ligger bakom. Men de två sista exemplen, Syrien 2011 och Ukraina 2014 domineras av den <i>ryska </i>propagandan! Hur kommer det sig?<br />
<br />
I slutordet skriver Gilly att:<br />
<br />
<i>"Kunskap om propagandametoderna ger inget automatiskt skydd mot manipulation. Det kan till och med vara så att man blir mer lättlurad."</i><br />
<br />
Gilly kanske är det perfekta exemplet på detta citat genom att själv falla för Nato-sidans propaganda i fallet Ukraina, och delvis i fallet Syrien! Jag tror inte att det bara handlar om att han tycker att han vill balansera en "ensidig" Natokritik med lite kritik mot Ryssland. Han har faktiskt köpt västsidans bild av konflikten i Ukraina. <br />
<br />
Vad är då propaganda egentligen? Den kan karakteriseras som "manipulerad information", bl.a. därför att den är ensidig, eller beskrivas som "ohederligt processad information". Syftet är förstås att övertyga och att "uppnå en automatisk, förutsägbar reaktion". Det är då naturligt att propaganda är ett "fult ord", som inte gärna används om den egna sidans "information" till allmänheten.<br />
<br />
Gilly gör ett intressant påpekande: propaganda för krig är viktigare i demokratier än i diktaturer. De som har makten i demokratier tycker sig nämligen behöva övertyga människor, medan det i diktaturer räcker med att bura in oppositionen.<br />
<br />
Men dels motsäger han sig själv när han visar hur Hitler använde samma propagandatrick som demokratierna, innan han startade sina anfallskrig. Dels undrar man ju hur demokratiskt ett land kan vara, när man måste lura folket för att kunna starta krig? Är det verkligen folket som har makten då, eller betyder "demokrati" något annat, mindre förpliktande?<br />
<br />
Under den tidiga arbetarrörelsen hade inte ordet propaganda den negativa klang det har idag. "Propaganda är att sprida många idéer till få", medan "agitation är att sprida få idéer till många". Propagandan gick inte ut på att förvränga, lura och bedra, utan om att beskriva samhället som det var - ett klassamhälle. Samtidigt var propagandan medevetet "ensidig" och tog ställning i klasskriget. Syftet var att påverka och i förlängningen att förändra samhället.<br />
<br />
Gilly beskriver propagandans metoder, men kunskap om dem räcker alltså inte för att genomskåda den. Det krävs att man också inser att de som har makten inte vill en väl, att man alltså är mistänksam mot maktens megafoner. Därför måste man idag söka information även från andra källor än etablerade media. Det finns inget "Pravda" man kan lita på. DN och New York Times är lika opålitliga...<br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-66603547724448620322016-05-18T13:57:00.000-07:002016-05-18T13:57:08.432-07:00Anwar Shaikhs stora verk "CAPITALISM Competition Conflict Crises"Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2010/09/den-forsta-stora-depressionen-under-21a.html">här </a>och <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2011/05/shaikh-lenin-och-konkurrensen.html">här</a>. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".<br />
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på <a href="https://www.youtube.com/watch?v=ShIg-3NRQj4&list=PLB1uqxcCESK6B1juh_wnKoxftZCcqA1go">youtube</a>.<br />
<br />
Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas sätt att arbeta. Dit räknar han i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.<br />
<br />
Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi", som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".<br />
<br />
Det hjälper inte, säger Shaikh, att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.<br />
<br />
En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.<br />
<br />
De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med <i>krig.</i> De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer<i> balett! </i>Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som <i>utanför </i>marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!<br />
<br />
Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som, enligt honom i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...<br />
<br />
Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot. <br />
<br />
Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter. Den typiska profitkvoten har företagen med <i>lägst kostnader </i>per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!<br />
<br />
I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens. Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill! <br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-76567696103535701092016-01-18T05:55:00.003-08:002016-01-18T05:55:30.661-08:00"Innan mörkret faller / Ska 30-talet hinna ikapp oss?" av Björn ElmbrantNågot svar på frågan ger inte boken, vilket väl inte är att vänta. Men pessimismen överväger nog, även om ett par slutkapitel försöker skissa på utvägar.<br />
<br />
Boken är skriven av en riktig gråsosse, som visserligen ibland gör ett radikalt intryck, men det beror på att de socialdemokratiska partierna numera gått så långt åt höger. De för inte någon hederlig gammal socialdemokratisk politik längre. Men det visar sig denna traditionella 2efterfrågestimulerande" politik var någonting man mer eller mindre snubblade in i. <br />
<br />
Behållningen av Elmbrants bok är de konkreta skildringarna av hur socialdemokratin i Tyskland respektive i Sverige bemötte den ekonomiska krisen efter 1929 års börskrasch. Och hur skillnaderna i politiken kan bidra till att förklara hur Tyskland blev fascistiskt medan Sverige slog in på vägen mot den socialdemokratiska välfärdsstaten - i allians med Bondeförbundet.<br />
<br />
Utgångsläget skiljde sig faktiskt inte så mycket mellan Sverige och Tysklan, och därför kan den socialdemokratiska politiken i Sverige framstå som skicklig och framgångsrik i jämförelse med den den tyska som får rejält underbetyg. Visserligen fanns det många förslag även i Tyskland, t.ex. av tyska fackföreningsrörelsen, som gick ut på att införa statliga "stabilitetsåtgärder" i form av nödarbeten, och därmed öka efterfrågan för att "få igång hjulen". Men den tyska socialdemokratiska partiledningen var handfallen och avslog alla sådana statliga åtgärder.<br />
<br />
Elmbrant förklarar den som han tycker katastrofala tyska politiken med att ledningen bestod av renläriga marxister, bl.a. ekonomen Hilferding, som såg som sin uppgift att passivt invänta kapitalismens sammanbrott! Det kan kanske ligga en gnutta sanning i det, men mest förefaller den ha präglats av en total vilsenhet och passivitet, som påminner om dagens socialdemokratiska politik.<br />
<br />
Den store hjälten i Sverige var Ernst Wigforss, som enligt Elmbrants intressanta teori, på egen hand föregrep keynesianismen. Den s.k. Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Beril Ohlin har oförtjänt fått äran för den nya ekonomiska, expansiva politiken. Nationalekonomerna överlag var annars lika dumliberala och marknadstroende, som de är idag.<br />
<br />
Men Elmbrant tar också fram några fakta som får hjälteglorian att blekna lite. Sverige devalverade t.ex., och dessutom vände konjunkturen, vilket gynnade även t.ex. de tyska nazisterna. Som Marx skrev någonstans, "det finns inga eviga kriser".<br />
<br />
Björn Elmbrant döljer inte att för honom är målet att rädda kapitalismen från sig självt, inte att ersätta den med ett socialistiskt system. En fråga man kan ställa sig är då hur realistiskt ett sådant mål är.<br />
<br />
En svårare fråga är hur den som har socialismen som mål ska utforma en politik som kanske på kort sikt "räddar" systemet men på längre sikt underminerar det. - utan att provocera fram fascismen Eller konkretare: hur borde de tyska "marxistiska" socialdemokraterna (liksom kommunisterna, som upptäckte faran för sent) ha agerat 1929 - 1933?Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-4745148662821508882015-11-11T07:18:00.004-08:002015-11-11T07:18:55.669-08:00Per Kornhalls "Barnexperimentet Svensk skola i fritt fall"Efter att ha läst boken, jag kommenterade i förra inlägget, Knut Lindelöfs "Kunskapsrörelsen - larmet gick redan 1979", så tänkte jag att det kunde vara idé att också studera Per Kornhalls bok, vilken kom 2013.<br />
<br />
Det finns en skriande motsägelse mellan dessa två böcker, vilken också kommenteras av båda: kunskapsrörelsen reagerade mot vad de såg som ett pågående förfall, men enligt statistiken, fungerade den svenska skolan utmärkt som kunskapsförmedlare ända till 1990-talets början! Det var då man ställde målet om att vi skulle få "världens bästa skola", men i stället systematiskt förstörde den. (Ja, systematiskt kanske är fel ord, för det handlade om just ideologiska fullskaleexperiment som aldrig utvärderades. Konkurrens och fria marknader är ju självklart alltid bäst...)<br />
<br />
Det som hände efter 1990 var att en lång rad nyliberala "reformer" inleddes: kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen, friskolorna, marknadifieringen - där stora friskolekoncernernas placerar skattepengar i skatteparadis. Detta har lett enligt Kornhall lett till genomsnittligt sjunkande kunskaper och ökade olikheter mellan skolor och ökad segregering.<br />
<br />
Kornhall tar även upp samma kritik som kunskapsrörelsen hade mot "flumpedagogik", lärarutbildningen och universtitetsforskningen, som programmatiskt såg ner på kunskaper och satte självständigt arbete, demokratisk fostran m.m. främst.<br />
<br />
Men om Lindelöf har rätt så är detta mycket äldre företeelser. Att de inte fick någon verkan före "reformerna" på 90-talet, förklarar han med att lärarkåren lyckades hålla stånd mot de nya metoderna en tid. Man kanske kan kombinera Kornhalls och Lindelöfs förklaringar: kommunaliseringen och marknadifieringen var verktyg som effektivt bröt ner lärarkårens motstånd?<br />
<br />
Kornhalls förslag till åtgärder förtjänar att räknas upp:<br />
<br />
<ul>
<li>Återförstatligande</li>
<li>Avskaffa vinsterna</li>
<li>Avskaffa det fria skolvalet</li>
<li>Ge lärarna förtroende och verktyg</li>
<li>Gör upp med dokumentationshysterin</li>
<li>Lärarna måste ta makten över sin profession</li>
<li>Skärpta regler kring stödundervisning</li>
<li>Bygg en regional organisation (en av "reformerna var ju att avskaffa länsskolnämnderna!)</li>
<li>Säkerställ lärares kompetensutveckling</li>
<li>Gör upp med reformpedagogiken</li>
<li>En nationell skolmyndighet med integritet och ansvar</li>
<li>Återinför läromedelskontrollen</li>
<li>Vad kan man göra på lokal nivå</li>
</ul>
Kornhall är försiktigt positivt till några av de åtgärder som vidtagits på senare år. Kravet på behörighet för lärare är ett exempel, även om det genomfördes på ett väldigt oskickligt sätt. Men det finns också negativa åtgärder, som förvärrar konkurrensen mellan lärare istället för att stimulera till kollegialt samarbete - ökade löneskillnader och "förstelärar"-systemet. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-37771260605615387902015-10-27T08:47:00.002-07:002015-10-27T08:47:42.326-07:00Vad kan vi lära av kunskapsrörelsen?Den s.k. kunskapsrörelsen dök upp 1979, som väckte stor uppståndelse och som sedan försvann efter ett par år, var ett besynnerligt fenomen på flera sätt. En av de ledande i den, Knut Lindelöf, har dokumenterat "kunskapsrörelsen" i boken "Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979", men han lyckas inte helt skingra mystiken, tycker jag.<br />
<br />
En underlighet i både "kunskapsrörelsen" liksom i den radikala antiknarkrörelsen var att de dominerades av vänsterprofiler, trots att den ideologiska inriktningen föreföll borgerligt konservativ. Båda rörelserna var en blandning av personer ur traditionell höger, kommunister samt oppositionella "folkrörelsesocialdemokrater". Dessa kunde plötsligt enas i vad den dåvarande SKP:aren Lindelöf karakteriserar som "enhetsfronter".<br />
<br />
Lindelöf beskriver i boken hur kunskapsrörelsen dock snart splittrades, då en stort antal i styrelsen för föreningen som bildats, lämnade den och sökte ekonomiskt stöd från från "näringslivet"! <br />
<br />
En fråga man kan fundera på är i vilka frågor det är lämpligt att starta enhetsfronter med borgerliga grupper. En aktuell sådan fråga är ju frågan om svensk anslutning till NATO, där försök pågår att få till stånd en "enhetsfront" som inte tar ställning mot NATO som krigsorganisation utan endast mot ett formell <i>svenskt </i>medlemskap.<br />
<br />
Det kunskapsrörelsen enades kring var att slå vakt om skolans roll som förmedlar av <i>kunskap</i>. Man menade att skolmyndigheterna och politikerna övergett kunskapsmålen och helt inriktade sig på att reformera de pedagogiska metoderna, "arbetssättet" och inte "innehållet". Den auktoritäre läraren skulle ersättas av arbetsledaren. Skällsordet blev "flumpedagogik". <br />
<br />
Det kan ju verka rimligt om höger och vänster enas om att skolan ska ge kunskap, men kan de enas om t.ex. <i>vilka </i>kunskaper som är viktiga? Knappast, och något skolprogram lyckades inte föreningen få fram trots försök.<br />
<br />
Visserligen hävdar Lindelöf fortfarande då och då i boken, att kunskapsrörelsen hade rätt och att dess budskap är aktuellt idag. Men hade kunskapsrörelsen någon medicin som kunde ha löst skolans problem? Nej, han skriver på några ställen att de problem som uppstod med grundskolan tillkomst är "eviga"! Han tycks inte vilja se att t.ex. de s.k. ordnings- och disciplinproblemen kan hänga ihop med samhällssystemet, och knappast löses med kunskapsrörelsens försvar för betyg och läxor. Lindelöf har en förvånansvärt positiv syn på Björklunds insatser som utbildningsminister.<br />
<br />
Vad borde målet vara för en socialistisk skolpolitik egentligen? Lindelöf tror inte på socialdemokratiska idéer om att använda skolan som verktyg för att omvandla samhället till socialismen. Men vad är alternativet?<br />
<br />
Lindelöf försvarade i kunskapsrörelsen den sammanhållna grundskolan i motstats till degamla realskolelärare som drömde sig tillbaka till den gamla goda tiden då de "svaga" eleverna kunde lämnas åt sitt öde. Han har också numera fått en positivare syn på de "progressivistiska motståndarna" i skolfrågan, som faktiskt tog upp klassaspekten och sökte efter nya pedagogiska metoder.<br />
<br />
Idag är det knappast ett allmänt försvar för "kunskap" som är viktig - snarare att bekämpa följderna av kommunaliseringen, skolpengen, privatskolorna och segregeringen, vilka alla kom efter kunskapsrörelsens död. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-72253796916718538372015-09-17T05:02:00.000-07:002015-09-17T05:02:12.588-07:00Stagnationens orsakerEn fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. <a href="http://monthlyreview.org/2015/09/01/secular-stagnation/">Senaste numret</a> av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".<br />
<br />
Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att <i>"secular stagnation", </i>långvarig stagnation, är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.<br />
<br />
Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att <i>suga upp överskottet</i> i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt <i>slöseri </i>i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.<br />
<br />
Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.<br />
<br />
Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?<br />
<br />
Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier. Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt om den "sekulära stagnationen". Det <a href="https://critiqueofcrisistheory.wordpress.com/2015/09/13/capitalist-economists-debate-secular-stagnation-pt-5/">femte avsnittet</a> är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".<br />
<br />
Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!) Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.<br />
<br />
Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)<br />
<br />
Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (<a href="https://thenextrecession.wordpress.com/">Michael Roberts</a> är ett exempel.)<br />
<br />
Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till <i>överproduktion</i>. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens. Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror) mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.<br />
<br />
Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.<br />
<br />
Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!<br />
<br />
Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-55237611189750145292015-09-02T12:31:00.000-07:002015-09-02T12:31:10.924-07:00Varför misslyckades kulturrevolutionen?William Hinton var en amerikansk jordbruksexpert och marxist, som skrev en klassisk skildring av revolutionen i Kina, "Fanshen". Hinton var på plats ett helt år under jordreformen i byn Long Bow i ett befriat område några år innan Chiang Kai-Sheks amerikanska vasallregim besegrades 1949.<br />
<br />
Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).<br />
<br />
En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"<br />
<br />
Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.<br />
<br />
Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...<br />
<br />
Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.<br />
<br />
En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.<br />
<br />
Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?<br />
<br />
Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.<br />
<br />
Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-74327557433078678992015-07-12T07:49:00.003-07:002015-07-12T07:49:43.055-07:00Nya rön om den antika demokratinDen konservativa TV-kanalen Axess innehåller en del guldkorn. I en serie om "Förfallet" intervjuade Niklas Ekdahl en ung forskare, Daniela Cammack, om "demokratins förfall" Hon visade sig vara en radial katt bland de andra hermelinerna Ekdahl släpat till studion. Hans förvirring var riktigt komisk - programmet kan fortfarande ses på denna <a href="http://www.axess.se/tv/vodplayer.aspx?vod=2154">webbsida</a>.<br />
<br />
Den gängse bilden av den atenska demokratin stämmer inte, enligt Daniela Cammack. som läst vad grekerna själva skrev om sitt styrelseskick. För atenarna skulle inte våra s.k. västerländska demokratier ha kvalificerat sig som demokratier, utan som aristokratier eller oligarkier. Det här är något som jag varit inne på tidigare, när jag skrivit om Paul Cockshotts idéer om varför sovjetsystemet inte fungerade: "<a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2010/11/demokratimodeller.html">Demokratimodeller</a>".<br />
<br />
Cammack menar att den stora skillnaden mellan vårt system och det atenska inte var skillnaden mellan <i>representativ </i>och <i>direkt </i>demokrati. Även i Aten hade man inslag av representativ demokrati, men representanterna valdes inte utan de lottades. Hon jämför med opinionsundersökningar, där det räcker med ett litet urval på något tusental personer i en miljonbefolkning, för att resultatet ska bli tillförlitligt.<br />
<br />
Skillnaden mellan "demos" och "eliterna" går aldrig att eliminera, tycks hon mena. Det finns alltid individer som i kraft av sina uppdrag har mer faktiskt inflytande än den stora massa av medborgare.<br />
<br />
Graden av demokratin hänger på i hur hög grad demos, folket kollektivt kontrollerar individerna som har ledande poster i samhället. Den atenska demokratin hade regler som innebar en effektiv kontroll av sina eliter.<br />
<br />
"Demagogerna", folkledarna kunde i praktiken ha stort inflytande i folkförsamlingen på torget, där direkt demokrati rådde. Men om de misstänktes ha misskött sig, t.ex. ljugit för folket eller lagt fram dåliga förslag så kunde de inkallas till en domstol, där en jury på 500 - 1000 utlottade medborgare i hemliga omröstningar beslutade om straff! Det var domstolarna som var kärnan i den atenska demokratin - inte folkförsamlingen!<br />
<br />
Den västerländska "demokratiska" traditionen har alltid varit antidemokratisk - det har gällt att i största möjliga mån hålla pöbeln (d.v.s folket) maktlösa. Det är väl därför dagens greker, som ordnade folkomröstning om EU:s åtstramningspolitik, hatas så mycket av eliterna.<br />
<br />
Men blir det inte dåliga beslut om vanligt folk ska bestämma? Vem är det då som bestämmer vad som är "dåliga beslut", frågar Cammack. Politik är inte vetenskap, utan det handlar om intressen.<br />
<br />
Det viktiga är istället att det ska gå att utkräva ansvar från ledarna. Att kunna avsätta dem vid valen, räcker inte. Makten får inte begränsas till en dag per tredje eller fjärde år - den måste finnas hela tiden hos "demos". Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-20154727084729445542015-05-31T10:42:00.001-07:002015-05-31T10:42:45.889-07:00"Sapiens" och kreditens betydelse för kapitalismenI förra inlägget nämnde jag att Yuval Noah Harari i boken "Sapiens" fäster stor vikt vid det moderna kreditsystemets uppkomst för den industriella revolutionen i Europa. Han medger att existensen av krediter är mycket gammal - redan babylonierna lär ju ha laborerat med betalningsmedel i form av skuldsedlar. Men något särskilt hände vid den "nya tidens" början. <br />
<br />
Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri, när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system", som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.<br />
<br />
Hararis hypotes verkar vara att det var det här lurendrejeriet som fick den medeltida stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. <a href="https://critiqueofcrisistheory.wordpress.com/2015/05/24/capitalist-economists-debate-secular-stagnation/">här</a>.)<br />
<br />
Den här teorin om den positiva historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.<br />
<br />
Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på <i>antagandet </i>att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (<i>Min kursivering</i>.)<br />
<br />
Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på <i>antagandet </i>att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)<br />
<br />
Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya <i>framtidstron </i>som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...<br />
<br />
Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.<br />
<br />
Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation. <br />
<br />
Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.<br />
<br />
Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-32871017482292761942015-05-27T07:34:00.001-07:002015-05-27T07:34:07.399-07:00"Sapiens" av Yuval Noah Harrari"En kort historik över mänskligheten" är underrubriken för denna originella succébok av israelen Yuval Noah Harrari. Den kompletterar på ett utmärkt sätt boken jag skrev om i förra <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2015/05/de-forsta-manniskorna-och-de-sista-av.html">inlägget</a>, "De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon. Båda utger sig för att ge en helhetsbild av mänsklighetens historia, och likheterna mellan dem är slående.<br />
<br />
"Sapiens" innehåller en mängd fakta utifrån den senaste forskningen på olika områden. Det kan räcka som skäl för att läsa boken. Men han begränsar sig inte till intressanta, nya fakta utan gör kontroversiella ställningstaganden t.ex. till vad som varit bra respektive dåligt i historien och till hur människan som art ofta fungerat destruktivt.<br />
<br />
Det har funnits en mängd arter inom släkten Homo, Människan, t.ex. neandertalarna och Homo Erectus (som levde i hela två miljoner år!). Men endast vår art, Homo Sapiens finns kvar. Det finns inga direkta bevis för det, men Harari lutar åt att det var vår art som utrotade de andra människoarterna. Liksom vi för övrigt utrotade de flesta större djuren. Det är en mörkare bild av vår förhistoria han ger, än t.ex. den som ges i Lasse Bergs böcker om Kalahari.<br />
<br />
Det som gjorde att vår art, Sapiens, utmärkte sig och uppfyllde jorden på ett så framgångsrikt sätt var det han kallar för den "kognitiva revolutionen" för 70 000 år sedan. Sapiens började plötsligt tro på <i>fiktioner</i>, saker som inte finns. Dit hör myter om andar och gudar, men också "tron" på pengar, stater och nationer.<br />
<br />
Lite senare i boken modifierar han påståendet om vår tro på rena fiktioner. Han delar in alla företeelser i tre grupper: objektiva, subjektiva och intersubjektiva. Den första gruppen består av det som finns materiellt, "därute". Den andra gruppen är de rena inbillningarna, som bara finns i våra huvuden. Den intersubjektiva gruppen innehåller sådant som ter sig verkligt enbart därför att vi tar gör givet att alla andra tar det för givet. Vi använder t.ex. värdelösa papperslappar när vi säljer grejer för att vi litar på att alla andra låtsas respektera det fiktiva värdet i dessa papperslappar. <br />
<br />
Nu är väl de här idéerna inte så nya som det kan verka till att börja med. Det som Harari kallar för fiktioner och intersubjektivitet kan man lika gärna kalla för samhälleligt, socialt eller kulturellt. Men det är tänkvärt att förmågan att uppfatta sådana här gemensamma "fiktioner" uppstod plötsligt och att det bara är vår art som fått den förmågan. <br />
<br />
Att jordbrukets införande för ca 10 000 år sedan snarare var en katastrof för individerna av arten Sapiens, är inte Harari den förste att framhålla. Lierre Keith delade denna syn i sin bok om "Vegomyten" (som jag skrev om i detta <a href="http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2012/03/vegomyten-och-jordbrukets-framtid.html">inlägg</a>). Men Harari har egna idéer om orsaken till jordbruksrevolutionen utifrån evolutionära aspekter. <i>Individen </i>missgynnades genom sämre och ensidig kost, sämre hälsa, uppdelning i rika och fattiga, m.m. men <i>arten </i>var framgångsrik genom den befolkningsexplosion som blev följden.<br />
<br />
Den industriella revolutionen och kapitalismen beskrivs i mörka färger,men inte entydigt som något negativt. Den s.k. vetenskapliga revolutionen från 1600-talet handlade inte bara om upplysning och kunskaper utan ses som nära förknippad med imperialismen och kapitalismen.<br />
<br />
Liksom Olaf Stapledon, spekulerar Harari om arten Sapiens kommer att efterträdas av nya människoarter, genom människans förmåga att ingripa direkt i arvsmassan. För Stapledon låg detta långt i framtiden, medan för Harari handlar det bara om decennier!<br />
<br />
Att Harari inte vet någonting om marxism, speciellt dess ekonomiska teorier, blir tydligt när han försöker göra en egen förklaring av mekanismerna bakom den kapitalistiska kapitalackumulationen. För Harari spelar uppkomsten av ett kreditsystem huvudrollen när kapitalismen uppstod. Jag tror han har fel, men på ett intressant sätt, och ska förklara varför i nästa inlägg. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-46671394314733653532015-05-15T12:36:00.002-07:002015-05-15T12:36:47.139-07:00"De första människorna och de sista" av Olaf StapledonKan en science fiction-roman, Olaf Stapledons "De första människorna och de sista" från 1930, lära oss något om vad vi har för framtid att se fram emot?<br />
<br />
Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!<br />
<br />
Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)<br />
<br />
Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.<br />
<br />
De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen. <br />
<br />
Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa. Dessa uppstår under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex. rimligen under så här långa tidsperioder. <br />
<br />
Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!<br />
<br />
En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-85608082787947731372015-01-07T13:21:00.004-08:002015-01-07T13:21:49.709-08:00En kritik av PikettyDen marxistiske ekonomen Fred Moseley förklarar - rätt övertygande, även om det inte är lätt att hänga med i alla detaljerna - varför Thomas Pikettys förklaring av de dramatiskt ökande inkomstolikheterna inte håller för granskning. Dokumentet kan hittas <a href="https://thenextrecession.files.wordpress.com/2015/01/moseley-piketty.doc">här</a> ("Piketty and Marginal Productivity Theory: A Superficial Application of a Very Bad Theory")<br />
<br />
Moseley har en begriplig, alternativ förklaring: kapitalets ekonomiska och politiska makt ökade drastiskt från 70-talet och framåt.<br />
<br />
Man får dessutom på köpet en förståelse för att den etablerade neoklassiska ekonomin bygger på lösan sand. Piketty utgår nämligen i sina resonemang från just denna teori, men som han enligt Moseley misshandlar.<br />
<br />
Moseleys enkla slutsats:<br />
<br />
"<i>I conclude that the profit and wage shares of income are not determined by technology (marginal products, diminishing returns, elasticity of substitution), but are instead determined by the balance of power and the class conflict between capitalists and workers. If the wage share is to be increased in the years ahead, then the working class and its allies will have to organize better and exert more economic and political power in this ongoing class conflict with capitalists." </i><br />
<br />
Men det finns en intressant aspekt på den neoklassiska teorins idé att bortse från "produktionsfaktorernas" <i>priser </i>och uteslutande utgå från tekniska faktorer, som relationer mellan antal arbetare per maskin, hur mycket råvaror som behövs o.s.v..Jag har ju tidigare nämnt att en socialistisk planeringsekonomi ställs inför till synes samma problem: att utan priser saknas en gemensam enhet att mäta olika resurser med. Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-9483446029455288282015-01-05T14:01:00.000-08:002015-01-05T14:01:03.457-08:00Lever vi i en "postdemokrati"?"Post-Democracy" är titeln på en 39 sidor lång <a href="https://duckduckgo.com/l/?kh=-1&uddg=http%3A%2F%2Fwww.fabians.org.uk/wp-content/uploads/Post-Democracy.pdf">analys </a>av fenomenet <i>postdemokrati</i>, som enligt sociologen Colin Crouch ersatt perioden av hyfsat fungerande demokrati 1945 - 1975. Crouch var en ledande figur i "Fabian Society", en anrik grupp radikala - men reformistiska - socialistiska intellektuella, som länge arbetat inom Labour i Storbritannien.<br />
<br />
Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik. Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.<br />
<br />
Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)<br />
<br />
Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara <i>varför </i>kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.<br />
<br />
Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur? <br />
<br />
Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera, visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag. <br />
<br />
Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.<br />
<br />
Men när kapitalisterna sedan istället började tjäna sina pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag. <br />
<br />
Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken. Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.<br />
<br />
Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati". <br />
<br />
"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ. <br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-64385201918031107982014-12-28T03:28:00.001-08:002014-12-28T03:28:23.202-08:00Decemberöverenskommelsen ett steg i fel riktning!Hur ska man se på "decemberöverenskommelsen" om man tar demokratin i betydelsen folkvälde på allvar? Den kanske är lyckad som en praktisk metod att lösa upp ett parlamentariskt dilemma som sverigedemokraterna försatt den svenska parlamentarismen i. Men den är rimligen ett steg i fel riktning - om man är för en så vidsträckt demokrati som bara är möjlig.<br />
<br />
Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?<br />
<br />
Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?<br />
<br />
Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund. <br />
<br />
Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!<br />
<br />
I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är <i>hela </i>budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!<br />
<br />
Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 % av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.<br />
<br />
Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!<br />
<br />
Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken. <br />
<br />
Kampen för demokrati är långt ifrån över. <br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-46028084961766798762014-12-21T13:10:00.001-08:002014-12-21T13:10:54.065-08:00"Ut ur Kalahari" av Lasse BergBudskapet i "Gryning över Kalahari" och "Skymningssång i Kalahari" av Lasse Berg , var att människorna av naturen är en sociala varelser, som vill samarbeta och umgås med varandra, men inte arbeta mer än några timmar om dagen. Makthierarkier uppstod först med jordbrukets och "civilisationernas" uppkomst för knappt 10 000 år sedan.<br />
<br />
Både naturfolkens levnadssätt och modern forskning tycktes stödja tanken om att det klasslösa, kommunistiska samhället inte bara är möjligt, alltså ingen utopi, utan det som stämmer bäst med människans natur! Därför var det intressant att se vilka politiska slutsatser som Lasse Berg skulle dra i sin tredje Kalaharibok, "Ut ur Kalahari". Tyvärr visar det sig att han inte ens ställt frågan om hur ett klasslöst samhälle är möjligt idag. Är man intresserad av en diskussion om alternativ till dagens kapitalistiska världssystem, så blir man besviken. <br />
<br />
Den Lasse Berg, som skrev böcker ur ett klart vänsterperspektiv i sin ungdom har numera förvandlats till en person som "optimistiskt" hyllar framstegen i världen, ungefär på samma sätt som Hans Rosling brukar göra i sina föredrag. Men Berg hänvisar inte bara till statistik utan berättar också om hur han åkt tillbaka till byar i Indien som han besökt före den "gröna revolutionen". Överallt i Asien har fattigdomen minskat kraftigt, flickorna går i skolan o.s.v..<br />
<br />
Till sin förvåning är dock hans gamla bekanta ändå sällan nöjda med livet. Inte bara BNP utan även ojämlikheten har ökat, och med den missnöjet. Det blev varken "kapitalism eller kommunism, utan konsumism", en ständig jakt på fler varor att konsumera. <br />
<br />
Det stora problemet i dag ser Berg inte i växande klassmotsättningar utan i den växande <i>ensamheten</i>, överallt i världen, både i rika och fattigare länder.<br />
<br />
På 60-talet trodde man allmänt att Afrika skulle lyckas bättre med sin ekonomiska utveckling än det korrumperade, överbefolkade Asien, men det blev ju tvärtom. Inte undra på att Berg är försiktig med spådomar idag. Men hans spekulationer om varför Afrika haft så oväntat stora problem med BNP-tllväxten, är rätt intressanta.<br />
<br />
Det afrikanska jordbruket, söder om Sahara, krävde till skillnad från det asiatiska, inte hierarkiska organisationer för t.ex. bevattning. De stora riken som ändå uppstod då och då, var centrerade kring handeln, inte kring produktionen, som var lokal och inte krävde samordning. <br />
<br />
När kolonialisterna försvann, så tog de med sig de statsapparater de byggt upp, och det fanns inget kvar som de afrikanska länderna kunde bygga vidare på. Därav det kaos, som först nyligen övervunnits i några länder. <br />
<br />
Förklaringen till framgångarna i Asien är att de just haft stater. Och det är denna organisation som varit avgörande - oavsett hur korrumperade (Bangladesh) dessa stater varit! En urusel stat är tydligen mycket bättre än ingen alls. Det är ett konstaterande man nog kan dra både optimistiska och pessimistiska slutsatser ifrån...<br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-22806665978879435472014-10-26T13:02:00.003-07:002014-10-26T13:02:38.696-07:00Den svenska "djupa staten" avslöjad!Olof Frånstedt var chef för det svenska kontraspionaget inom SÄPO mellan 1966 och 1978. Han beskriver på ett häpnadsväckande öppet sätt superhemliga dolda organ som IB:s och den svenska Stay Behind-organisationens utomlagliga verksamhet, i del 2 av sin "Spionjägaren", med underrubriken "Säpo, IB och Palme".<br />
<br />
I stora drag har väl det som Frånstedt skriver antingen blivit känt - i varje fall inom vänsterpressen - eller något man anat. Men Frånstedt avslöjar detlajerna och också sådant som inte varit känt, t.ex. det hemliga samarbetet med finska säkerhetspolisen, SUPO. Vid ett kritiskt hade man planerat att SUPO:s register över finska kommunister skulle föras över till Frånstedts lilla hemliga grupp på den svenska sidan! Frånstedt skriver inte hur man tänkt använda det materialet...<br />
<br />
Frånstedt är inte nådig mot den militära underrättelsetjänsten, IB, och dess inkompetenta chefer. Det var IB:s klantiga operationer som gav SÄPO så dåligt rykte på 70- och 80-talet - enligt Frånstedt. Det är nog rivaliteten mellan SÄPO och IB, som vi får tacka för Frånstedts avslöjanden. <br />
<br />
Det är lite förvånande att Frånstedt i sin litteraturlista i slutet av boken, tar med böcker av Jan Guillou och Anders Jallai. Men Frånstedt skriver att han faktiskt personligen mött "Barbro", en viktig person i Jallais halvt dokumentära spionromaner. Hon ska ha lett en synnerligen skum, högerextermistisk grupp tillhörande Stay Behind, under ledning av IB, med speciell uppgift att jag vänstermänniskor. IB och Barbro ville att SÄPO inte skulle störa dem i deras verksamhet! Vilket SÄPO tydlig gjorde istället för att få den olagliga verksamheten att upphöra!<br />
<br />
Nu ska ingen tro att denne SÄPO-chef är någon speciellt sympatisk person. Som benhård antikommunist var han helt med på att svenska arbetare med fel politisk uppfattning borde registreras och övervakas. Och att i strid med officiell neutralitetspolitik samarbeta med MI6, CIA och Mossad, det såg han som helt naturligt.<br />
<br />
Men visst menar Frånstedt att speciellt IB gick för långt ibland, när man övervakade och spionerade på allt och alla. Men om han nu var en sådan opolitisk samvetsgrann byråkrat, som han framställer sig som, varför gick han då inte ut och avslöjade brotten mot grundlagen - medan de pågick?<br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-25337764888807580252014-10-22T05:05:00.000-07:002014-10-22T05:05:04.886-07:00Naomi Klein: kapitalismen eller planeten!Att döma av Naomi Kleins senaste bok "This Changes Everything. Capitalism versus the Climate" så blir hon tydligen bara radikalare för varje bok hon skriver. "No Logo" kritiserade reklamindustrin, "Chockdoktrinen" var ett skarpt angrepp på nyliberalismen, och nu säger hon rent ut att kapitalismen som ekonomiskt system är roten till det onda.<br />
<br />
Jag har inte läst boken själv, men en bra beskrivning av innehållet finns i denna artikel, <a href="http://links.org.au/node/4110">"Naomi Klein: ‘Only mass social movements can save us’ from climate catastrophe".</a><br />
<br />
<br />
Klimatöverenskommelserna (t.ex. i Kyoto) hade inga tänder, som kunde tvinga staterna att följa utfästelserna. De s.k. handelsavtalen däremot har tvingande bestämmerlser. Nu stämmer regeringar varandra för att begränsa solcellsanvändningen!<br />
<br />
<br />
Den koldioxidproducerande oljan och gasen som finns lagrad i jordskorpan, finns även symboliskt i de jättelika energibolagens balansräkningar och räknas som "tillgångar". Bolagen går i konkurs om de inte får bränna upp dessa reserver och därmed orsaka en skenande klimatuppvärmning. Men det bryr de sig inte om - den kortsiktiga vinsten är viktigare än planetens överlevnad! Finns det en tydligare illustration av hur oförenlig vår ekonomiska system, som drivs av vinstmotivet, är med mänsklighetens överlevnad?<br />
<br />
<br />
I Dagens ETC, <a href="http://www.etc.se/ledare/klein-ger-oss-ett-val-kapitalismen-eller-planeten">"Klein ger oss ett val: kapitalismen eller planeten"</a>, kommenterade Kajsa Ekis Ekman också Naomi Kleins bok. Hon tar där upp den viktiga frågan om hur vi konkret ska få bort profitsystemet:<br />
<br />
<br />
<i>Jag håller med Klein om att det gäller att sätta stopp för profitjakten
om vi ska kunna rädda planeten. Hon är dock för abstrakt när hon ska
förklara hur. Jag är allergisk mot folk som skriver ”krossa
kapitalismen” utan att precisera. Detta slagord, som ska uppvigla folk,
har tyvärr kommit att få motsatt effekt: varje gång jag läser det blir
jag övertygad om att allt kommer fortsätta precis som vanligt.</i><br />
<br />
Nu tycker jag själv att det inte är för många utan alldeles för <i>få </i>som insett att vi måste "krossa kapitalismen". Men en diskussion om strategin behövs - där har hon rätt. Kleins förslag är "sociala massrörelser som konfronterar det rådande ekonomiska och politiska systemet, och måste därför vara massiva, breda och militanta".
Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-8759755228556948232014-10-13T04:01:00.002-07:002014-10-13T04:03:43.099-07:00Vad hände på fredsmötet i Nynäshamn, 11 oktober?Tankesmedjan Nynäshamn genomförde temadagen om "fred och krig" blev en framgång!<br />
<br />
När Thage G. Peterson talade på eftermiddagen, hade lokalen hunnit bli full. Thage talade utförligt om det svenska deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan, vilket han hela tiden varit motståndare till. Jag kände själv inte till hans långvariga kritik, men det kan ju bero på att massmedia ystat ner honom, liksom andra socialdemokratiska kritiker av den nya krigiska svenska utrikespolitiken efter Olof Palme.<br />
<br />
"Sverige borde återgå till neutralitets- och fredspolitiken". Istället för Carl Bildts vapenskrammel borde Sverige befrämja diplomati och samtal.<br />
<br />
Men det lät inte som att Peterson hade några större förhoppningar på den nya regeringen. Det behövs en <i>folk</i>rörelse<i> </i>för fred. - en folkrörelse som är i spirande! Talet kändes - trots ämnet - faktiskt både hoppfullt och inspirerande. <br />
<br />
Agneta Norberg från Sveriges Fredsråd argumenterade vältaligt för att hotet mot freden kommer från USA och NATO. Det är inte bara landbaserade militärbaser som USA har överallt. Kärnvapenbestyckade Tridentubåtar patrullerar världshaven, beredda att på 15 minuters varsel avfyra sin last.<br />
<br />
Det hon berättade om satelliternas roll för krigföringen t.ex. i Afghanistan, den roll som Esrange spelar för att ta ned data från satelliterna och skicka vidare till militären, var för många av oss mer eller mindre okänt. Agneta lämnade också kvar en bunt broschyrer i dessa ämnen. (Det kan bli anledning att återkomma till detta ämne.)<br />
<br />
Kristna Fredsrörelsen representerades av Henrik Halvardsson. Han beskrev ett mycket konkret fredsarbete han deltagit i för Kristna Fredsrörelsens räkning, främst i Colombia. Fredsarbetarnas närvaro kunde räcka för att få militär och paramilitärer att avstå från att bruka våld mot fattigbönder. "Det har ett politiskt pris" att döda försvarslösa människor när det finns vittnen som kan berätta för världen vad som hänt.<br />
<br />
Halvardsson är också aktiv i Rädda barnen, och han tryckte på vikten av barnperspektivet i fredsarbete. "Barn kan inte använda gasmasker för vuxna."<br />
<br />
Några bilder från mötet finns <a href="http://tankesmedjannynashamn.se/offentliga_moten/fredsmote-bilder.html">här</a>.Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-48195663228064291642014-10-01T05:45:00.003-07:002014-10-01T05:45:34.042-07:00"Kampen om fred" - lördag 11 okt i Nynäshamn<div style="text-align: center;">
Kom och diskutera hur vi ska driva fredsarbete idag!</div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi_XeMJ9K5UCK25HCAdS9W2dYfnV5JoN5vaCxVeZsj_IIpK6dNXYtdfihhoE0yrVoKIaByhoshPnXIga4FRZ6mmQf0x7k-AW8KwypIf7SVCWKb-JpxwWYPP258SXjI8RiplxapYWFXG-gM/s1600/fredsaffisch-A4WEBB.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi_XeMJ9K5UCK25HCAdS9W2dYfnV5JoN5vaCxVeZsj_IIpK6dNXYtdfihhoE0yrVoKIaByhoshPnXIga4FRZ6mmQf0x7k-AW8KwypIf7SVCWKb-JpxwWYPP258SXjI8RiplxapYWFXG-gM/s1600/fredsaffisch-A4WEBB.jpg" height="640" width="451" /></a></div>
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7947071055800965429.post-84317887589119617892014-09-27T08:56:00.004-07:002014-09-27T09:03:50.051-07:00Kommer bitcoin att rädda världen?<br />
Falkvinge, Piratpartigrundaren, har en intressant <a href="http://falkvinge.net/2014/09/25/bitcoin-open-source-movement-for-decentralized-future/">artikel </a>om bitcoinprojektet, som beskrivs så här lyriskt:<br />
<br />
"<i>Bitcoin is the world’s first stateless currency that transcends borders
in a similar way as the Internet. Its unmediated flow delivers more
power to the periphery. As a result it could dissolve the hegemony of
U.S. empire and end the monarchy of the petrodollar that controls flows
of oil, finance and global geopolitics. This could potentially shrink
the wealth gap between the Global South and the North. For the first
time in history, humanity has the option to really heal the wound of
long history of brutal colonization; to end major wars, transform
poverty and inequality and move toward a more humane world. Humanity has
a chance to embark on a new path, where technology of Western society
is used to serve for the wisdom of indigenous cultures and together
create a new civilization."</i><br />
<br />
Jag har vid ett par tillfällen berört bitcoin och uttryckt viss skepsis utifrån marxistiska utgångspunkter. Men det visar sig att det finns en oro inom bitcoinsamfundet för att det finns ett "1 % kontra 99 %"-problem för bitcoin. Artikeln ovan försöker argumentera - inte helt övertygande enligt min mening - för att denna oro är obefogad. <br />
<br />
Är en anarkistisk värld möjlig, alltså en värld utan några centrala, representativa organ som har till uppgift att samordna och administrera? Det är inte helt självklart vad svaret borde vara. De som menar att en sådan anarkistisk värld är omöjlig, borde nog sätta sig in i argumentationen och försöka vederlägga den. Men det är inte alldeles enkelt, då förståelsen av bitcoinsystemet kräver tekniska kunskaper, som inte många har.<br />
<br />
Det är ändå anmärkningsvärt att en piratpartists beskrivning av tillståndet i världen, imperialismen och finanskapitalets dominans, är så lik en traditionellt marxistisk/kommunistisk analys. <br />
<br />
<br />Hannu Komulainenhttp://www.blogger.com/profile/07916700480414543717noreply@blogger.com4