Ingelstam är ute och cyklar...

I en artikel på "dagens arena" skriver Lars Ingelstam om "tjänstedilemmat" eller Baumols dilemma som det också kallas. Jag har inbillat mig att Ingelstam är en intelligent och milt progressiv person, men här sprider han rena nyliberala bondfångarargument om att den offentliga tjänstesektor skulle bli dyrare och dyrare att upprätthålla. Man kan ju då fråga sig hur alliansregeringen har lyckats sänka skatterna gång på gång.

Orsaken till detta "tjänstedilemma" skulle vara att produktiviteten ökar i den privata varusektorn, och eftersom lönerna i tjänstesektorn med låg produktivitetstillväxt måste hänga med, så måste skatterna höjas. Med andra ord, ju rikare "vi" blir, desto svårare får vi att finansiera skolor och de äldre!

Baumols resonemang har ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som att den för femtioelfte gången visar att den neoklassiska teorin är falsk. Enligt denna teori beror nämligen lönen på produktiviteten, och det är bara att kasta en blick på verkligheten för att konstatera att det inte stämmer.

Baumols efterapare använder hans iakttagelse till att säga att skatterna måste stiga för att  betala vårdbiträdena löner, som inte släpar alltför mycket efter industriarbetarna (vilkas reallöner i och för sig inte haft någon speciellt imponerande utveckling sedan 1970-talet). Sedan kommer Uri Geller-knepet: man inbillar de godtrogna att stigande skatter i absoluta tal betyder ökning av skattekvoten, andelen skatter i BNP. Voilà, alltså är nedskärningar av det som är kvar av välfärdsstaten helt enkelt oundvikliga! Det är den slutsats som riksdagspartierna är överens om.

"Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda.". Nonsens, Ingelstam!

Ingelstams eget svar på "tjänsteproblemet" är att sänka momsen på tjänster, och att låta föreningarna ta över delar av den offentliga verksamheten (gratis förmodligen?). Då blir allt så socialt och bra. Juholt har väl redan slagit in på den linjen med förslaget om "välfärdsjobb", vad jag förstår en expansion av "fas 3"-jobben. SSU är ännu radikalare med sitt  förslag om "social värnplikt".

"Välfärdsmyter" och Baumols sjuka

Immanuel Wallerstein ansåg i "Liberalismens död" att den nyliberala nedrivningen av "välfärdssamhällena" i bl.a. Skandinavien görs av rationella skäl. Pressen på profiterna i världssystemets slutfas - från främst ökade lönekostnader och miljökostnader - tvingar fram nedskärningar i staternas utgifter. Ett tecken på att han hade rätt är att även socialdemokratin sedan länge accepterat den nyliberala politiken.

En nyligen utgiven bok av Daniel Ankarloo, "Välfärdsmyter", argumenterar istället kraftfullt för att nedskärningarna inte är nödvändiga. Det idag främsta argumentet som används, den kommande "ålderschocken", punkteras effektivt.

Det är inte kvoten mellan olika åldersgrupper som avgör hur stor "försörjningsbördan" är, utan kostnaderna i kronor och ören, och dessa är avhängiga BNP:s storlek. Ankarloo visar att den ökning av andelen åldringar de kommande decennierna, som det varnas för i diverse utredningar, är något som redan skett de senaste  20 åren. Samtidigt som skatternas andel av BNP kraftigt sjunkit!

Ett annat gängse argument för nedskärningsanhängarna (där alla riksdagspartierna ingår) är "Baumols paradox" eller "Baumols sjuka". Den amerikanske  ekonomen Baumol utgick från att reallönerna stiger i takt med produktiviteten enligt gängse (borgerlig) ekonomisk teori. Till skillnad från varuproduktionen så stiger inte produktiviteten i tjänstesektorn. En symfoniorkester kan ju inte spela snabbare år för år. Men ändå måste lönerna i den privata tjänstesektorn och skatterna i den offentliga sektorn stiga för att inte tappa sina anställda. Priserna för privata tjänster blir därför relativt dyrare, och skatterna måste stiga med tiden. Ja, även skattekvoten, skatternas andel av BNP behöver öka, sägs det.

Ankarloo påpekar att något i Baumols resonemang "känns fel". Resonemanget går ut på att ju rikare "vi" blir, ju mer effektiv varuproduktionen är, desto mindre råd har vi!

Kritiken av Baumols paradox kunde ha varit ännu hårdare i boken, enligt min mening. Det stämmer t.ex. inte i praktiken att reallönernas ökning skulle ha hängt med produktivitetens ökning. Dessutom följer inte den påstådda ökningen av skattekvoten ökning ur premisserna. Det handlar om bluff och båg...

Ankarloos försök att undergräva Baumols paradox, är intressant men rätt snårigt. Han menar att framskrivningar av BNP och dess storlek leder till "ologiska mått". (För att omvandla mellan nominella och reella priser, måste tre olika "deflatorer" används men då blir summan av de ingående delarna inte 100 %!)

Ankarloos förklaring till de ständiga reträtterna från "arbetarrörelsens" sida i dessa frågor sedan 70-talet då välfärdspolitiken kulminerade, är förenklat att partierna glömt bort själva rörelsen, behovet av en ständig kamp för förbättringar.

Intressant är också beskrivningen av olika linjer inom socialdemokratin. Vissa såg välfärdspolitiken som en väg till socialismen. Medan andra, som Gustav Möller och Ernst Wigforss, såg välfärdsreformerna som "kryckor" för arbetarklassens rörelse.