Den yttersta vänsterns återkomst?

Det tog inte många år efter det som Immanuel Wallerstein kallat "världsrevolutionen 1968", som de maoistiska, trotskistiska och anarkistiska organisationerna som dykt upp, snabbt pulvriserades i ett otal smågrupper. Wallerstein har dömt ut dessa grupper helt och hållet, och istället framhållit de sociala rörelserna, samlade i "World Social Forum".  Dessa mer lösliga organisationer ser han som arvtagare till de traditionella "systemkritiska rörelserna", bestående av socialdemokrati, kommunism och nationella befrielserörelser, och vilka med tiden hade accepterat världssystemets "liberala" överideologi.

Maoismen har gjort lite av en comeback i södra Asien, i form av folkkrig och nästan maktövertagande i Nepal samt växande väpnad kamp i Indien. Men maoismen överlevde faktiskt länge också i ett land som USA.

De nepalesiska maoisterna har djärvt nog ifrågasatt en del heliga kor inom traditionell marxism-leninism, t.ex. enpartisystemet. Och därmed förklarats vara förrädare av i stort sett alla andra maoister i världen.

Den amerikanska sajten Kazama, som har fått en länk till höger, är en av flera, som debatterar behovet av omgruppering och omorientering inom vänstern. Det utmärkande för Kazama är att där skriver både personer som kommer från maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och även (nästan) socialdemokratiska traditioner. Gemensamt är att man inser att nederlagen för socialismen måste erkännas och utvärderas, för att kunna gå framåt. Hittills tycks inte slutsatserna leda högerut, utan snarare ännu längre åt vänster.

Vi får väl se om det kommer ut en högre syntes ur den här debatten. En syntes som inte kan bestå i en enkel summering av beståndsdelarna. Kazama säger själva till de otåliga som vill ha ett program och en organisation snabbt, att processen måste vara grundlig och kommer att ta lång tid. Resultaten låter kanske vänta på sig, men debattens öppenhet och livlighet är imponerande. Inga frågor tycks vara tabu.

Wallerstein om taktiken

Immanuel Wallerstein har en artikel, "Structural Crisis in the World-System: Where Do We Go from Here?", i senaste numret av Monthly Review, där han kort sammanfattar sin världssystemteori. Rekommenderas! Han presenterar också här sin syn på vilken taktik som världens vänsterkrafter borde anta.

Wallerstein beskriver kort först taktiken på kort sikt, för de närmaste 3 - 5 åren, där det handlar om att i möjligaste mån kämpa för att de oundvikliga nedskärningarna inte helt ska drabba de svagaste, istället för de starkaste. Här handlar det om kompromisser, och att slåss för "det minst onda" och osmakliga alternativet. 

Taktiken på medellång sikt däremot handlar om tiden fram till ca 2050, då han förutser att världssystemet definitivt "bifurkerat" till ett annat system. Hur detta system kommer att se ut avgörs genom kampen mellan världens vänster respektive höger.

Wallersteins taktik på medellång sikt sönderfaller i fem punkter. Här är parollen "inga kompromisser". En av taktikerna är att "kategoriskt förkasta målet om ekonomisk tillväxt och ersätta det med målet om maximal avvarufiering (decommodification)". Vad är egentligen skillnaden mellan denna formulering och den "gamla vänsterns" mål att ersätta kapitalism med socialism? Handlar det om en konkretisering av de gamla begreppen? Nej, inte bara det, tror jag. Han skriver att det inte är "omedelbart uppenbart" hur avvarufiering av jordbruk och industriell produktion ska gå till, och att det krävs "omfattande experimentering". Men vad är alternativet till de former som redan provats: statligt ägande och planering?

Som alternativ till "globaliseringen" sätter Wallerstein lokal och regional självförsörjning, "multipla autonomier" som knyts ihop i ett sökande efter en "universell universalism". Det här låter ju ganska  abstrakt. I varje fall så länge idéerna om ekonomins funktionssätt är så vaga som de är. Den första "taktik" som Wallerstein nämner är också att det behövs "stor betoning på seriös intellektuell analys", och påpekar han, inte bara bland intellektuella.

Wallerstein har i sina böcker varit mycket skeptisk till den "gamla vänsterns" strategi att erövra den politisk makten för att först därefter genomföra sitt program. Det är väl därför som artikel inte går in på maktfrågan, utan koncentrerar sig på det politiska innehållet i det alternativ som världens vänsterkrafter borde arbeta för. Och det ligger förstås något i att strategin att "först tar vi makten och sen får vi se" inte har fungerat så bra. Men en kombination är kanske nödvändig? Både "målet" och "vägen dit" behöver ingå i de analyser han efterlyser.

Medborgarlön och nyliberalism

Medborgarlön är en reform, som förespråkats av personer från hela den politiska skalan, från kommunisten Antonio Negri till högerekonomen Milton Friedman. Värderingen av denna reform tycks bero helt på hur den passar in i ens politiska dagordning i övrigt.

Att medborgarlön mycket väl kan fungera ihop även med en nyliberal politik framgår av följande citat om medborgarlönen, som finns i Alaska: 'In the United States, Alaska and Wyoming pay their residents a “citizens’ dividend” out of their resource rent receipts. Alaska’s Senators Stevens and Murkowski, as well as its Governor Sarah Palin, did not believe that it is proper for government to upgrade, educate and provide the population with social services. So Alaska has used its oil revenue to pay each resident a few thousand dollars – and to abolish property taxes. This policy leaves Alaska among the lowest-ranking states in terms of literacy, education, support for the arts and technology, while avoiding progressive taxation.' (Citatet har jag hittat i "Teckentydarens" blogg och kommer från en artikel av Michael Hudson,  som förresten hårt kritiserar Norges kortsiktiga oljepolitik.)

"Välfärdsmyter" och Baumols sjuka

Immanuel Wallerstein ansåg i "Liberalismens död" att den nyliberala nedrivningen av "välfärdssamhällena" i bl.a. Skandinavien görs av rationella skäl. Pressen på profiterna i världssystemets slutfas - från främst ökade lönekostnader och miljökostnader - tvingar fram nedskärningar i staternas utgifter. Ett tecken på att han hade rätt är att även socialdemokratin sedan länge accepterat den nyliberala politiken.

En nyligen utgiven bok av Daniel Ankarloo, "Välfärdsmyter", argumenterar istället kraftfullt för att nedskärningarna inte är nödvändiga. Det idag främsta argumentet som används, den kommande "ålderschocken", punkteras effektivt.

Det är inte kvoten mellan olika åldersgrupper som avgör hur stor "försörjningsbördan" är, utan kostnaderna i kronor och ören, och dessa är avhängiga BNP:s storlek. Ankarloo visar att den ökning av andelen åldringar de kommande decennierna, som det varnas för i diverse utredningar, är något som redan skett de senaste  20 åren. Samtidigt som skatternas andel av BNP kraftigt sjunkit!

Ett annat gängse argument för nedskärningsanhängarna (där alla riksdagspartierna ingår) är "Baumols paradox" eller "Baumols sjuka". Den amerikanske  ekonomen Baumol utgick från att reallönerna stiger i takt med produktiviteten enligt gängse (borgerlig) ekonomisk teori. Till skillnad från varuproduktionen så stiger inte produktiviteten i tjänstesektorn. En symfoniorkester kan ju inte spela snabbare år för år. Men ändå måste lönerna i den privata tjänstesektorn och skatterna i den offentliga sektorn stiga för att inte tappa sina anställda. Priserna för privata tjänster blir därför relativt dyrare, och skatterna måste stiga med tiden. Ja, även skattekvoten, skatternas andel av BNP behöver öka, sägs det.

Ankarloo påpekar att något i Baumols resonemang "känns fel". Resonemanget går ut på att ju rikare "vi" blir, ju mer effektiv varuproduktionen är, desto mindre råd har vi!

Kritiken av Baumols paradox kunde ha varit ännu hårdare i boken, enligt min mening. Det stämmer t.ex. inte i praktiken att reallönernas ökning skulle ha hängt med produktivitetens ökning. Dessutom följer inte den påstådda ökningen av skattekvoten ökning ur premisserna. Det handlar om bluff och båg...

Ankarloos försök att undergräva Baumols paradox, är intressant men rätt snårigt. Han menar att framskrivningar av BNP och dess storlek leder till "ologiska mått". (För att omvandla mellan nominella och reella priser, måste tre olika "deflatorer" används men då blir summan av de ingående delarna inte 100 %!)

Ankarloos förklaring till de ständiga reträtterna från "arbetarrörelsens" sida i dessa frågor sedan 70-talet då välfärdspolitiken kulminerade, är förenklat att partierna glömt bort själva rörelsen, behovet av en ständig kamp för förbättringar.

Intressant är också beskrivningen av olika linjer inom socialdemokratin. Vissa såg välfärdspolitiken som en väg till socialismen. Medan andra, som Gustav Möller och Ernst Wigforss, såg välfärdsreformerna som "kryckor" för arbetarklassens rörelse.

Solidar, "pengar på planetens villkor"

”Pengar på planetens villkor” av Åsa Brandberg, utgiven av Humanistiska förlaget, liksom hennes websida  pläderar för ett nytt ekonomiskt system, som jag fortsättningsvis ska kalla solidarsystemet. Det nya är inte idén om att avskaffa räntan på pengar, eller förslaget om en sorts medborgarlön, ”basinkomst”, utan kombinationen av dessa två i ett datoriserat system.

Anledningen till att införa det nya systemet är en kritik av finanskapitalismen, där några få blir rika genom ränteinkomster i en ekonomi som bygger på skuldsättning, medan den stora majoriteten förlorar på systemet. Det är systemet med ränta som driver fram den ständigt ökade BNP-tillväxten och förstörelsen av miljön. Ibland förefaller det i boken som att det är kapitalismen som helhet som är i skottgluggen, då alla typer av inkomster på kapital jämställs med bankräntorna.  Förslaget till solidarsystemet slår också undan benen för kapitalinkomster överhuvudtaget.

Alla medlemmar i ett solidarsystem har två konton, ett baskonto och ett handelskonto. Ett kort med mikrochip är kopplat till dessa konton. Det sägs visserligen inte var dessa konton finns, men man får anta att det ska skapas nya institutioner som administrerar dessa konton. Till varje baskonto adderas automatiskt varje natt en summa solidarer, systemets ”pengar”.  Dessa pengar kan man handla varor med eller man kan spara dem på baskontot. Denna basinkomst, som faktiskt uppstår ur tomma intet, utan arbete, garanterar en grundtrygghet för alla medlemmar. 

 

Centralbankerna skapar ju också pengar ur tomma intet nuförtiden genom att med några knapptryckningar, ändra några siffror i en balansräkning, så rent tekniskt finns det knappast något att invända mot denna del i  solidarsystemet. Den stora innovationen ligger i hur handelskontot fungerar. De solidarer som förs över dit, dels från baskontot, dels från försäljning av varor, försvinner nämligen automatiskt efter en tid! De kan alltså inte sparas. Handelskontot fungerar alltså på ett motsatt sätt mot ett bankkonto, som växer tack vare räntan.

Vad är motiveringen till att systemet bygger på "negativ ränta"? Skulle det inte räcka med nollränta, om man nu utgår från att det är räntan som är roten till allt ont? Någon förklaring ges inte, men antagligen ses den negativa räntan som ett effektivt sätt att sätta stopp för alla former av utlåning mot ränta. Pengarna ska endast fungera som värdemätare, bytes- och cirkulationsmedel, inte som kapital (pengar som alstrar mera pengar, enligt Marx definition). Då måste man ta bort möjligheten att låta dem ”växa”. Man kan bli rik varken på att lägga pengar på hög eller på att ”investera” dem.

Solidarsystemet avskaffar kapitalinkomsterna och därmed kapitalismen, men behåller marknaden - utbud och efterfrågan styr. Däri liknar det Schweickerts kooperativa marknadssocialism. Men det avskaffar också i allt väsentligt pengarna, och liknar därmed Cockshotts förslag till planhushållningssystem, där ”arbetskvitton” används som betalningsmedel, men blir ogiltiga när de använts. Men solidarsystemet bygger dessutom på arbetsfria inkomster och strider därmed mot både Schweickerts och Cockshotts system. Och det är på denna punkt svagheten i solidarsystemet visar sig, enligt min mening.

Visst kan en centralbank skapa pengar ur tomma intet, men den riskerar ju att få igång en inflation om pengarna inte motsvaras av resurser i den ”reala ekonomin”.  Samma ekonomiska argument träffar rimligen solidarsystemets konstanta skapande av nya pengar på baskontona. Varor och tjänster kan ju inte trollas fram ur tomma intet utan förutsätter att någon  arbetar. Alla kan få en mängd solidarer per dag, men värdet på solidaren kan inte garanteras.

Problemet med baskontot är att det fungerar som en dold skatt. Det känns mer hederligt med en riktig skatt om man vill införa någon form av medborgarlön.  Ett sådant i princip ”kommunistiskt” inslag vore också förenligt med både Schweickarts marknadssocialism och Cockshotts planhushållning.

Det vore ändå intressant med ett eller flera experiment där solidarsystemet tillämpas. Det bör visa sig ganska snabbt om det överhuvudtaget fungerar, och vilka positiva effekter det har i så fall.

Den dundrande senatorn

Här är ett tal som den amerikanske senatorn Bernie Sanders höll nyligen om den ständigt växande polariseringen av det amerikanska samhället, på youtube.

Miljardärerna blir bara rikare och girigare och kräver större skattsänkningar, "medelklassen" försvinner, och de fattiga blir fattigare. Och så finns det de som tycker att Marx fick fel i sina förutsägelser om kapitalismens framtid...

Hur såg framtiden ut för 40 år sedan?

Framtidsförutsägelser kan avslöja mycket om vilka tankar som dominerar samtiden. Det är en tanke som slår en när man läser om Tom Selanders "Sverige år 2000", utgiven på Rabén & Sjögren 1969. En första iakttagelse kan vara att alla de 24 "framtidsexperterna" var män.

En andra iakttagelse kan vara att boken kostade 10:85, och att bokpriserna därmed har följt med i den allmänna prisutvecklingen. Dåtidens priser ska nämligen enligt scb multipliceras med 7,9 för att jämföras med dagens. (För att få priserna år 2000 får man multiplicera med 6,7 istället.)

En sak som gör att man börjar räkna på inflationens storlek är  en av de viktigaste förutsägelser man anser sig kunna göra: år 2000 ska medellönen vara 60 000 kr. Men är det per månad eller år? Det skrivs inte ut. Men rimligen är det "år" som avses, då man också säger att nationalinkomsten förväntas stiga till det fyrdubbla (förmodligen per capita).

Ett par andra siffror visar bättre hur kapitalt fel de hade om standardutvecklingen: arbetsveckan skulle förkortas till 30 timmar och semestern förlängas till tre månader år 2000!

Hur kunde de ha så fel? Jo, som "framtidsforskare" i allmänhet så drog de ut kurvorna i den riktning, som de för tillfället pekade på. År 1969 kan ses som slutet på kapitalismens "gyllene epok", med två decennier av hög tillväxt. Epoken präglades ju av keynesiansk fullsysselsättningspolitik och stigande reallöner i västvärlden.

På 70-talet råkade kapitalismen in i stora svårigheter, med "stagflation" - kombinerad inflation och stagnation. Det finns inte den minsta antydning till att bokens författare anade att något sådant skulle hända. Inte heller anade de den omsvängning i politiken, som skulle ske senare med monetarismens och nyliberalismens lössläppta marknader. Istället föreställde de sig faktiskt en framtid med allt mer statlig planering och ett närmande till den sovjetiska modellen!

Det finns ändå en hel del intressanta synpunkter i boken, som gör den värd att läsa om. Vissa profetior är faktiskt på pricken (t.ex. datorernas växande betydelse), andra har visat sig mer eller mindre felaktiga.

Tron på kärnkraften var t.ex. gränslös, men Three Miles Island och Tjernobyl låg ju i framtiden. Ett riktigt stolpskott finns också: Professor Arne Tiselius föreslår att man ska råda bot på världssvälten genom att krympa människornas storlek till 5 cm genom hormoninjektioner, och därmed minska behovet av mat!

Överbefolkningen sågs tidstypiskt som det stora världsproblemet. Kärnvapenkapplöpningen sågs också som en fara för världens framtid. Men man förutsåg också den starka trenden mot överstatlighet, och man hade vissa farhågor för  de multinationella bolagens makt.

Ordet "kapitalism" förekommer inte i boken. Helt omedvetna om dess existens är dock inte "bankkonsulten" Gustaf Delin, som säger: "de verkliga maktägarna i morgondagens samhälle blir inte de som äger kapitalet utan de som kontrollerar massmedia." Han tänkte inte på att det kanske är kapitalet som kommer att kontrollera media...

Delvis skulle boken faktiskt kunna fungera som debattbok idag. Den idag ytterst kontroversiella idén om garanterad inkomst ("medborgarlön") tror författarna kommer vara införd 2000! Man utgår nämligen från att alla "vill göra rätt för sig".

Diskussionen som förs om demokratins problem är högintressant. Man tvekar inte att föreslå kraftigt utvidgad direktdemokrati. Professor Olle Lindström menade att de nuvarande partierna är föråldrade och borde elimineras till förmån för tillfälliga "projektorganisationer" som upplöses när deras fråga är löst.