En ovanligt lättfattlig sammanfattning av den marxistiska kristeorin finns här, skriven av en numera okänd ekonom vid namn Winternitz 1949. Marx fick aldrig tid själv för att skriva en sådan beskrivning, men enligt Winternitz finns alla elementen till utspridda på olika håll i hans skrifter.
Winternitz lyckas knyta ihop och se sambanden mellan de till synes olika "teorierna". De två teorier han trycker främst på och som han anser är delar av en helhet, är "teorin" om överproduktion och "teorin" om profitkvotens fallande tendens.
Profitkvoten spelar faktiskt huvudrollen i båda dessa "teorier" - det är alltid den förväntade lönsamheten, som kapitalisten tvingas utgå från i sina beslut. Annars går han så småningom under i konkurrensen.
Om efterfrågan av någon anledning stiger på en enskild vara, så stiger priset, och därmed profitkvoten, "lönsamheten". Resultatet blir att kapital dras till produktionen av denna vara. Utbudet ökar alltså och därmed minskar priset igen. Denna mekanism, prisernas pendling runt "värdet", beskrevs redan av Adam Smith och David Ricardo.
Men samma mekanism kan vi se i funktion hos hela ekonomin i den s.k. konjunkturcykeln. Efter krisen förstörs en mängd kapital, fysiskt och värdemässigt. Svaga företag köps upp billigt av starkare, och profitkvoterna börjar stiga. Konsumtionsvarulagren försvinner till slut, efterfrågan överstiger utbudet och priserna börjar stiga.
Produktiviteten stiger när förbättringar införs vilket innebär att varornas värden sjunker, samtidigt som priserna stiger. Till slut måste bubblan spricka - plötsligt bjuds det ut fler varor än det finns efterfrågan på till gällande priser. Priserna sjunker tvångsmässigt till nivåer under värdena. Kumulativa processer drev uppgången, och detsamma gäller för nedgången.
Winternitz går inte in på varför nedgångarna, "recessionerna", i vissa perioder är korta och svaga, in andra långa och djupa. Den "långa depressionen" under ett par decennier ca 1870-1890 liksom den "stora depressionen" på 1930-talet är exempel på djupa nedgångsperioder.Wallerstein har ju däremot anslutit sig till ryssen Kondratieffs idé om längre cykler eller vågor på ca 50 år, där antingen hög- eller lågkonjunkturerna dominerar.
Inte heller kunde han ju av naturliga skäl beskriva de specifika dragen i efterkrigstidens kriser, "stagflationen" under 1970-talet och de återkommande finanskriserna under den nyliberala eran.
Men Winternitz ansluter sig till Marx åsikt att profitkvoten har en tendens att falla på sikt. Det döda kapitalet, maskiner och råvaror tenderar att öka på bekostnad det levande, som är den enda källan till profiten. Ett sätt att motverka detta är att öka exploateringen, vilket i sin tur bara skärper klassmotsättningarna och kapitalets välde ifrågasätts.
fredag 10 december 2010
tisdag 7 december 2010
Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?
Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!
Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...
Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.
Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.
Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)
tisdag 30 november 2010
Demokratimodeller
Det finns en intressant artikel om demokratibegreppet av ekonomen och dataexperten Paul Cockshott på Clartés hemsida. Främst handlar det om förändringar i synen på demokratin hos socialdemokrater och kommunister alltsedan "Kommunistiska manifestet" och vilka lärdomar som kan dras för framtida socialistiska samhällen.
Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".
Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.
Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.
På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.
Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.
Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.
Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".
Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".
Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.
Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.
På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.
Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.
Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.
Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".
torsdag 25 november 2010
Varför finns ingen platonisk ekonomisk skola?
I detta inlägg beskrev jag hur en marknadsfundamentist kan komma att förneka den uppenbara existensen av finansiella ”bubblor”. Resonemanget bygger på ett förnekande av att en varas värde och dess pris skulle kunna skilja sig från varandra. Begreppet ”värde” är i så fall oandvändbart, och man kan lika gärna slopa det.
Men, slår det mig, borde det inte finnas en motsatt teori, som hävdar att det är värdena som är ”sant” verkliga medan priserna är mer eller mindre illusoriska? Den skulle i så fall kunna kallas för en ”platonsk” ekonomisk lära. Beteckningen ”platonsk” motiveras med att Platon ansåg att idéerna är verkligare än de fysiska tingen, vilka enligt honom endast är bleka avspeglingar av de eviga, perfekta idéerna.
Så vitt jag vet har en sådan ”platonsk” ekonomi aldrig formulerats. Man kan fråga sig varför. Kan det bara bero på att idealistiska tänkare har en motvilja mot att ägna sig åt så triviala ting som ekonomi?
Men hur såg Smith, Ricardo och Marx på förhållandet mellan värdets verklighet kontra prisets verklighet? Båda sågs som verkliga, men är de lika verkliga? Prisets verklighet förefaller ju vara något mer ”verklig” än värdets.
Det finns en filosofisk riktning, som kallas ”kritisk realism”, som kanske har lösningen på problemet. Värdet kan ses som ett ”transcendentalt” begrepp. Det motsvarar inte något iakttagbart, utan används för att förklara det iakttagbara. Men värdet är ändå inte något fiktivt eller enbart tänkt, utan det syftar på en objektivt existerande egenskap hos ”verkligheten”. (Den här synen på det transcendentala skiljer sig från Kants subjektiva syn.)
Men, slår det mig, borde det inte finnas en motsatt teori, som hävdar att det är värdena som är ”sant” verkliga medan priserna är mer eller mindre illusoriska? Den skulle i så fall kunna kallas för en ”platonsk” ekonomisk lära. Beteckningen ”platonsk” motiveras med att Platon ansåg att idéerna är verkligare än de fysiska tingen, vilka enligt honom endast är bleka avspeglingar av de eviga, perfekta idéerna.
Så vitt jag vet har en sådan ”platonsk” ekonomi aldrig formulerats. Man kan fråga sig varför. Kan det bara bero på att idealistiska tänkare har en motvilja mot att ägna sig åt så triviala ting som ekonomi?
Men hur såg Smith, Ricardo och Marx på förhållandet mellan värdets verklighet kontra prisets verklighet? Båda sågs som verkliga, men är de lika verkliga? Prisets verklighet förefaller ju vara något mer ”verklig” än värdets.
Det finns en filosofisk riktning, som kallas ”kritisk realism”, som kanske har lösningen på problemet. Värdet kan ses som ett ”transcendentalt” begrepp. Det motsvarar inte något iakttagbart, utan används för att förklara det iakttagbara. Men värdet är ändå inte något fiktivt eller enbart tänkt, utan det syftar på en objektivt existerande egenskap hos ”verkligheten”. (Den här synen på det transcendentala skiljer sig från Kants subjektiva syn.)
onsdag 24 november 2010
Teorier om de ekonomiska kriserna
Före kapitalismens framväxt förekom det ekonomiska kriser, men de orsakades av missväxt, krig och andra ”utomekonomiska” faktorer. Kriserna yttrade sig i brist på mat och andra varor. Det speciella med ekonomiska kriser under kapitalismen däremot är att de tycks bero på att det produceras för mycket varor, inte för lite. Människor blir arbetslösa, maskiner står stilla och fabriker slår igen trots att människornas behov inte är mättade.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
Bubblor, bytesvärde och lite filosofi...
Jag läste för en tid sedan en intressant artikel av en marknadsliberal ekonom om finansiella bubblor - tyvärr minns jag inte var artikeln var publicerad. Hans tes var att det numera populära begreppet "bubbla" - bostadsbubbla, IT-bubbla, finansbubbla m.m. - är ohållbart. Resonemanget gick ut på att begreppet förutsätter att marknadspriset under en bubbla är för högt, och att priset efter att bubblan spruckit, sjunker till sin "rätta nivå". Men vilken nivå är den rätta? Finns det något pris som är rätt?
För en konsekvent marknadsliberal är ju marknadspriset alltid rätt. Marknaden "vet" bäst, bättre än varje tänkbar enskild aktör.
Men att marknadspriset alltid är rätt kan man också formulera som att det inte finns något "rätt" pris. Det finns med andra ord inte något värde "bakom" marknadspriset och som reglerar detta. Men den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo i spetsen, påstod ju tvärtom att det finns ett sådant (bytes)värde och att konkurrensens funktion på marknaden just är att som en "osynlig hand" få marknadspriset att gravitera mot bytesvärdet.
Enligt den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin är marknadspriset nästan aldrig "rätt". Utbud och efterfrågan är så gott som aldrig i balans. Jämvikten är ett tänkt, fiktivt dynamiskt genomsnitt av "för högt" och "för lågt". Medan jämvikt för nyliberalen och den "nyortodoxe" nationalekonomen är något statiskt som alltid, definitionsmässigt föreligger.
En konsekvens av marknadsekonomens tes att marknadspriset alltid är det rätta är att begreppet "monopolpris" också är meningslöst. Om man inte erkänner giltigheten av begrepp som "värde" eller "normalpris", så kan man inte erkänna begreppet monopolpris, eftersom det är ett pris som skiljer sig från normalpriset. (Denna kritik träffar nog också en del världssystemteoretiker, inklusive Wallerstein, som skriver mycket om monopolpriser, men teoretiskt tycks utgå från borgerlig nationalekonomi.)
För en konsekvent marknadsliberal är ju marknadspriset alltid rätt. Marknaden "vet" bäst, bättre än varje tänkbar enskild aktör.
Men att marknadspriset alltid är rätt kan man också formulera som att det inte finns något "rätt" pris. Det finns med andra ord inte något värde "bakom" marknadspriset och som reglerar detta. Men den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo i spetsen, påstod ju tvärtom att det finns ett sådant (bytes)värde och att konkurrensens funktion på marknaden just är att som en "osynlig hand" få marknadspriset att gravitera mot bytesvärdet.
Enligt den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin är marknadspriset nästan aldrig "rätt". Utbud och efterfrågan är så gott som aldrig i balans. Jämvikten är ett tänkt, fiktivt dynamiskt genomsnitt av "för högt" och "för lågt". Medan jämvikt för nyliberalen och den "nyortodoxe" nationalekonomen är något statiskt som alltid, definitionsmässigt föreligger.
En konsekvens av marknadsekonomens tes att marknadspriset alltid är det rätta är att begreppet "monopolpris" också är meningslöst. Om man inte erkänner giltigheten av begrepp som "värde" eller "normalpris", så kan man inte erkänna begreppet monopolpris, eftersom det är ett pris som skiljer sig från normalpriset. (Denna kritik träffar nog också en del världssystemteoretiker, inklusive Wallerstein, som skriver mycket om monopolpriser, men teoretiskt tycks utgå från borgerlig nationalekonomi.)
tisdag 23 november 2010
Kort översikt av "Kapitalet"
Hur kommer det sig att inkomst- och förmögenhetsfördelningen är så snedvriden i alla kapitalistiska länder? Beror det på att vissa individer arbetar mer än andra, är smartare än andra eller satsar mer och tar större risker än andra? Eller råkar de bara ha mera tur än andra?
Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.
Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.
Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.
Värdet av en vara kan skrivas som:
c + v + m
där
c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)
m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)
Mervärdekvoten definieras som
m/v
Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )
Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.
Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...
Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):
m/(c + v)
Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:
( m/v ) / (c/v + 1)
Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.
För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut, nämligen 24 timmar per dygn...
Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.
Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)
Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:
c1 + v1 + m1
c2 + v2 + m2
För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:
c2 = v1 + m1
Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.
Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.
Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.
Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.
Värdet av en vara kan skrivas som:
c + v + m
där
c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)
m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)
Mervärdekvoten definieras som
m/v
Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )
Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.
Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...
Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):
m/(c + v)
Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:
( m/v ) / (c/v + 1)
Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.
För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut, nämligen 24 timmar per dygn...
Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.
Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)
Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:
c1 + v1 + m1
c2 + v2 + m2
För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:
c2 = v1 + m1
Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)