Ett nytt europeiskt projekt eller bojkott?

De europeiska "vänsterpartierna" har utformat en gemensam linje inför årets EU-val i Madrid. Det är förvånande och rätt imponerande med tanke på att det bland dessa partier traditionellt funnits helt olika uppfattningar: att gå ur EU eller att arbeta inom EU för att reformera unionen.

Frågan om en praktiskt vänstertaktik gentemot EU är inte lätt. EU är en nyliberal konstruktion och består av "monopolens gemenskap". Men är inte krav i enskilda länder som Sverige, Storbritannien och Grekland på att gå ur EU,  utslag av trångsynt nationalism? Varför inte arbeta solidariskt för ett rött  Europa istället? Att splittras i denna fråga verkar nästan vara oundvikligt.

"Moreover, since more than 60 years of expanding “Europe” have created a European sphere of decision making to which all forces must relate; at what level, national and/or European, should they fight for their proposals to be implemented,?

Even the most “Eurosceptic” formations face this question. Hence parties that are opposed to any expansion of European institutions find themselves putting forward proposals for European minimum standards with regard to wages, working conditions and protection of the environment. But how should the shared idea of a “social and environmental Europe” be implemented? Through multilateral agreements among member states or through EU bodies or some combination of both?"

Madriddokumentet kräver nu efter Maastrichtavtal och ett alltmer odemokratiskt EU, ett "nytt europeiskt projekt":

" a break in order to found a new European project, one which is based on the interest of the peoples and respect for their sovereignty…our goal is to break with this [neoliberal] consensus through the convergence in action of the various political forces that exist in the European countries, struggling in the street and in the institutions, with an anti-capitalist perspective.

Bl.a. Jan Myrdal har i Sverige pläderat för en bojkott av EU-valet i maj. Men är inte det liktydigt med handfallen passivitet, och walk-over gentemot högern inom EU?

 "According to opinions polls, if an election were held today the European Parliament would have a large eurosceptic, xenophobic and racist minority, led by the French National Front, the Dutch Party for Freedom (VVF) and the United Kingdom Independence Party (UKIP), along with similar Scandinavian and eastern European outfits."

"The other major pressure making for consensus at Madrid was the recognition that the EL had to do everything to provide tens of millions of disillusioned people with as convincing an alternative as possible for the May 25 European elections, seen not as an end in themselves but as an important opportunity to strengthen social resistance and popular morale, and so help shift the balance of forces in Europe to the left."

 Följande är parollerna, "axlarna",  som antogs (en blandning som synes av "realistiska", "reformistiska" och mer långsiktiga mål, men ännu inte ett direkt socialistiskt alternativ):

Resist austerity: For a new model for social and ecological development;

Give power to the people, for a citizen’s revolution;

For a social Europe, a Europe of rights;

For fair trade with the world—refuse the big transatlantic market;

For a Europe of peace.

Nämnas kan också att Alexis Tsipras från Syriza utsågs att kandidera för ordförandeskapet i EU-kommissionen, vilket med tanke på kritiken mot dagens EU-system inte var något okontroversiellt beslut.

Ideologins nödvändighet

En av mina trätobröder brukar ta avstånd från  ideologier - och även från partier,  vilket troligen hänger ihop med det förra. Men vad är en ideologi egentligen?

Det kan tyckas som att tanken på ideologiernas fördärvlighet stämmer med 1800-talsmarxisternas tal om den "vetenskapliga socialismen". Men är det inte en besynnerlig och uppenbart felaktig tanke att en "vetenskaplig" analys automatiskt skulle kunna leda till politiska slutsatser? Ett "är" kan aldrig leda till ett "bör" - där måste vi erkänna att David Hume hade i grunden rätt.

 Men jag tror inte att man ville ersätta "ideologin" med vetenskapen  inom den tidiga, marxistiska socialdemokratin. Man eldade ju faktiskt massorna med visioner om ett samhälle utan fattigdom och förtryck. Det var inte så mycket Kapitalet som lästes utan snarare Kommunistiska Manifestet, med sina appeller till Proletariatet i hela världen att enas i kampen för en bättre värld.

Det "vetenskapliga" i socialismen var snarare att ideologin utgick från en beskrivning av samhället och att de revolutionära appellerna riktades bara mot de klasser som hade intresse av förändring. Vädjanden till de maktägandes idealism och moral dömdes realistiskt ut som dömda att misslyckas.

Det vi brukar beteckna som ideologier består till 90 % av beskrivningar av verkligheten,  samt av mer eller mindre sammanhängande förklaringar av denna. Den moderna rasismen utgick t.ex. inte från en idé om att vissa raser är mindre värda än andra. Tvärtom, det var en slutsats som drogs utifrån vad man trodde var den biologiska vetenskapen. Felet med den  "vetenskapliga rasismen" var att den hade fel i sina påståenden om verkligheten. Att rasismen användes för att motivera imperialismen betyder inte att imperialisterna inte trodde på den.

Liberalismen utgår på ett liknande vis från att ett samhälle som styrs av marknadskrafterna fungerar bäst. Och därför bör man politiskt se till så att Marknadens osynliga hand får maximalt spelrum.

Men borde inte en (vulgär) marxist säga tvärtom, att liberalens ideologi bara skenbart beror på hans uppfattning om hur verkligheten är beskaffad? Istället skulle liberalen vara offer för "falskt medvetande"  Och den egentliga orsaken till hans vurm för marknaden är  i själva verket hans profithunger.

Och visst finns det cyniska liberaler, som egentligen inte tror på sin ideologi. Men det förändrar inte saken. I den s.k. ideologiska kampen är det i första hand den liberala ideologins verklighetsbeskrivning som måste kritiseras, inte liberalernas eventuella skumma motiv.

För socialismen är också verklighetsbeskrivningen avgörande. Det är den som ger övertygelsen om att Historien står på vår sida. Det hoppet, eller snarare tron,  är nödvändig för att motivera oss i kampen för ett rättvist och förnuftigt samhälle. Det var den tron som drev miljoner människor på 1800- och 1900-talen att bekämpa fascism, imperialism och kapitalism. Och denna "ideologiska" tro på framtiden, grundad i en övertygelse baserad på fakta,  behöver komma tillbaka, om mänskligheten ska kunna överleva.

Vad bör göras?

Den norske radikale fackföreningsmannen Asbjørn Wahls artikel, "Labor & Austerity in Europe", i januarinumret av Monthly review är läsvärd. På slutet kommer han in på den brännande frågan om vad som bör göras åt den deprimerande politiska situationen i dagens Europa:

"The immediate task is to meet the confrontational attacks from capitalists and their political servants, to wage the defensive fight against the massive attacks on wages, pensions, and public services. In the long term, however, this will not be enough, as the Scottish Socialist Murray Smith so rightly points out:

In whatever scenario there is a structural weakness of the workers’ movement, which gives the advantage to the government and the ruling class. The weakness is political and lies in the absence of a credible, visible political alternative to neo-liberalism. Such a political alternative is not a pre-condition for resisting attacks in the short term, perhaps even winning battles. But at a certain point the absence of a coherent alternative has a demobilizing effect. This problem predates the present crisis, but the crisis has made it a much more urgent question. What is necessary is the perspective of a governmental alternative incarnated by political forces that have a credible possibility of winning the support of the majority of the population, not necessarily immediately, but as a perspective. Such a political programme would involve organizing the production of goods and services to meet the needs of the population, democratically decided. That means breaking the stranglehold of finance on the economy, creating a publicly owned financial sector, re-nationalizing public services, a progressive taxation system, measures that challenge property rights.

The vision of an alternative development of society is important, then, to provide inspiration and direction for the ongoing struggle against the crisis and social regression. It is uncertain, however, that a lack of alternatives is the main problem. There are a great many elements for an alternative developmental model. The alternative to privatization is not to privatize. The alternative to increased competition is more collaboration. The alternative to bureaucracy and control from above is democratization and participation from below. Alternatives to increasing inequalities and poverty are redistribution, progressive taxation, and free, universal welfare benefits. The alternative to the destructive speculation economy is socialization of the bank and credit institutions, the introduction of capital controls, and the prohibition of dealing with suspect financial instruments. The list can be made much longer than this.

Rather than a lack of alternatives, it may also be a question of the ability and will to carry out the mobilization and make use of the resources that are necessary to enforce them. Here, it is important for there to be a political showdown with the ideological legacy of the social pact—that deep-rooted social partnership ideology and belief in social dialogue as the best way of resolving social problems for the benefit of all, as the expression goes."

Det handlar alltså  för att använda mer traditionella vänsterformuleringar -  om en defensiv kamp mot kapitalets offensiv, om att utforma ett politiskt alternativ till nyliberalismen, och om att ideologiskt kritisera den socialdemokratiska klassamerbetspolitiken. Jag tolkar Wahl som att han menar att alla dessa tre ingredienser i är lika viktiga.

Men det andra inslaget av de tre, utformandet av ett politiskt program, kräver väl tillkomsten av åtminstone ett nytt politiskt parti som kan ta itu med uppgiften? Var har vi initiativtagarna?

Konflikter och enhet, fortsättning

I ett par artiklar (här och här) på den amerikanska vänstersajten Kasama analyserar Mike Ely erfarenheter från den s.k. New Communist Movement på 70-talet, då alla smågrupper var i luven på varandra och trodde sig sitta inne med den hela och fulla sanningen. Det gick faktiskt så långt att man sköt på varandra, även om det delvis kan skyllas på FBI som jobbade hårt för att provocera fram bråken.  Man får väl hoppas att inställningen som Ely talar för blir dominerande i framtiden:

In the course of building a core communist movement -- we think this is a protracted process, and that people will come from "many places" to bring such a regroupment into being. Kasama consciously tries to be modest -- we don't assume we are some special "seed" of a future larger communist movement, while we are determined to play a positive role in having such a process happen.

En annan anmärkningsvärd aspekt med artikeln är att även om Kasama hela tiden har talat för att alla stenar ska vändas på, och inget i de socialistiska ländernas historia får undslippa kritisk granskning, så har man som så många andra "hårda" kommunister haft förtvivlat svårt att entydigt ta avstånd från enpartisystemet i Sovjet och Kina. Och det är nog nödvändigt om det ska gå att bygga upp nya kommunistiska partier med mer än ett fåtal anhängare igen. Men nu tar Ely bladet från munnen:

Our view (in Kasama) is that socialist attempts at countrywide power and transformation should seek to develop a dynamic new political mainstream -- (while destroying and overthrowing the old political mainstream, the existing framework of the "two-party system" and its tight constriction on what is allowable and responsible politics). Such a new mainstream would include  a number of allied and contending revolutionary forces -- meaning that, for us,  a one-party state is neither the preferred or necessary outcome of socialist revolution.

Ska vi slåss med våra vänner eller med våra fiender?

Signaturen Martin skrev om den nya Oktoberrörelsen i en kommentar till  förra inlägget: "Man kan hoppas att det inte blir en tendens att be andra vänsterkrafter hålla käften. Att de inte hamnar i det som så många andra gjort före dem, att markera emot andra vänsterorganisationer snarare än emot kapitalet." Det finns av naturliga skäl en viss konkurrens mellan vänsterorganisationer, då man riktar sig till ungefär samma personer. Men jag tror också att det finns vissa dåliga traditioner som spökar bakom sådana tendenser.

Det har funnits en uppfattning om att "stalinismens" taktik gick ut på att "slå hårdast mot dem som står en närmast", medan Mao "gick in för att "ena alla som kan enas mot huvudfienden". Detta tror jag är i stort sett en myt, grundad i missuppfattningar.  Men denna märkliga bild fanns företrädd även inom t.ex SKP på 70-talet.

Stalin kunde vara både brutal och paranoid, men han var knappast dum. Att "slå hårdast mot dem som står en närmast"  och göra ens vänner till fiender är naturligtvis idiotiskt. Men kan det finnas något korn av sanning bakom en sådan missuppfattning, vilken faktiskt fortsätter att påverka vissa nutida "stalinisters" tänkande och agerande?

Det förtjänar kanske att påpekas att det är både rätt och nödvändigt att kritisera sina vänner, när man anser att de har fel. Men då är utgångspunkten en "önskan om enhet" (Mao).

Ett känt exempel på fenomenet att skapa fiender i onödan, är lanserandet av beteckningen  "socialfascism" på 30-talet - inte bara för vissa socialdemokratiska ledare i Tyskland, som onekligen förtjänade skällsordet, utan det kom att användas även för socialdemokratin som helhet. Då slog man faktiskt mot "dem som står en närmast". Att inte kunna skilja mellan reformistiska arbetare och de ledare som är "borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen" är förstås en riktigt usel "taktik", och den  korrigerades också - i den mån den förekom - under folkfrontsperioden.

Folkfrontspolitiken -  se Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde världskongress -   har förresten oförtjänt dåligt rykte bland dagens maoister internationellt. Detta trots att Maos strategi i Kina och folkfrontspolitiken har många paralleller. För trotskister har folkfrontspolitiken alltid varit ett rött skynke, och några insatser från det hållet i nedkämpandet av fascismen är svåra att upptäcka.

Nyttiga eller bara dumma idioter?

Vad är det som kan få det nuvarande, dödsdömda världssystemet att ersättas av något bättre? Det krävs rimligen både massrörelser och politiska organisationer med program. Men att sluta sig samman i små grupper av renläriga, likasinnade och isolera sig från det omgivande "tjuvsamhället" har aldrig lett någonstans. Därför är det oroande att se sådana sekteristiska tankegångar som i inlägget "Kritiken, Ekis Ekman och nyliberalismen"  på Oktoberrörelsen hemsida.

Den text som Kajsa Ekis Ekman skrivit i DN får mild kritik, vilket är rimligt, men skribenten tycks anse att det är rent principiellt är fel att publicera sig i borgarpressen!

"DN vill givetvis framstå som öppen, demokratisk och opartisk – just detta, att vara sakliga och opartiska, i kontrast till de som är drivna av agendor, är något liberaler gärna säger sig vara. Att det inte stämmer behöver knappt sägas. Likväl finns det alltid gott om personer som ställer upp på borgarnas spel, som ger legitimitet åt deras självbild.

Givetvis kan DN kosta på sig att publicera även anti-kaptitalistiska alster, åtminstone i kulturbilagan och vid tidpunkter då inte spelar någon roll. På så sätt framstår tidningen som balanserad. All den högerideologi som förs ut i den vanliga rapporteringen, i inrikes- och utrikesnyheterna, i de ekonomiska artiklarna, de politiska ”analyserna” osv. kan legitimeras med att även andra ståndpunkter får komma till tals – men givetvis inom den borgerliga toleransens gränser. Ekman agerar glatt nyttig idiot."

Visserligen tas det hårda omdömet "nyttig idiot" tillbaka något med konstaterandet att "Den som fullt praktiserar sin renlärighet svälter snabbt ihjäl" men budskapet är ändå klart: den som lyckas få in kritik av kapitalismen i en borgartidning hjälper bara till att stärka legitimiteten hos systemet! Att få potentiellt hundratusentals läsare att tänka till de få gånger man har möjlighet till det,  är alltså bara kattskit jämfört med de hundratals man når med sina egna skrifter.

Är det lönt att ens försöka argumentera mot sådana barnsligheter?  Kapitalet behöver inget SÄPO med infiltratörer och provokatörer om "revolutionärerna" frivilligt själva avstår från möjligheter till att få ut sina synpunkter?

Jag skulle vilja rekommendera "maoisterna" i Oktoberrörelsen att åtminstone börja läsa den ytterst osekteristiske Maos skrifter. (Naturligtvis inte för börja "ringa in städerna från landsbygden", utan för att förstå de principer som vägledde honom. - Är det kanske bäst att tillägga...)

Hannah Arendt och totalitarismen

I förra inlägget berömde jag starkt Hannah Arendts "The Origins of Totalitarianism", men måste nyansera omdömet efter att ha läst den sista, tredje delen i boken om "totalitarismen". Enligt Henrik Arnstad i "Älskade fascism", är kalla krigets teorier om nazism och kommunism som underavdelningar av  en totalitär ideologi, numera diskrediterade bland historikerna. Det är också ganska lätt att se svagheter i Arendts argumentation - man undrar hur det kunde komma sig att individer som Hitler och Stalin nästan på egen hand kunde genomdriva sina "totalitära" idéer så fullkkomligt.

Kontrasten gentemot den första delen som handlar om antisemitismen och den andra om imperialismen är förvånande. Rötterna till den tyska nazismen  behandlas på ett lysande sätt. Sättet att förklara förloppet är genomgående materialistiskt och skulle nästan kunnat skrivas av en marxist.  Idéerna och ideologierna kopplas hela tiden till den ekonomiska och sociala grunden för dem i dessa två historiska avsnitt. Det är först när hon börjar behandla den samtida historien som hon tappar koncepterna.

Det finns mängder av spännande tankar om antisemitismens historia i boken. Hon tar exempelvis avstånd från den vanliga enkla förklaringen av antisemitismens genom de maktägandes behov av hitta syndabockar för problem man själva är orsak till. De pogromer som tsarens regering låg bakom i Ryssland är ett känt exempel. Men det är ingen slump att just judarna utsågs till syndabockar enligt Arendt. Om hon inte varit judinna själv så hade nog vissa avsnitt i hennes bok kunnat stämplas som antisemitiska!

Familjen Rotschilds betydelse som "statsbankirer" beskrivs t.ex., men också hur moderna skattesystem ledde till att alliansen mellan regeringarna och den judiska eliten minskade. Av någon anledning bestämde sig sönerna till dessa bankirer att inte bli industriella kapitalister, utan att  ägna sig journalistik och politik, ofta inom arbetarrörelsen. Det fanns alltså en viss grund för Hitlers påstående i Mein Kampf om de judiska intellektuellas  dominans inom t.ex. media!

Svagheten med Arendts analys av det hon kallar totalitarism - dit hon inte räknade Mussolinis fascism, vilken ju samarbetade med både kungamakt och kyrka - är att hon idealistiskt utgår från vad de totalitära Ledarna ville.

Arendt beskriver en mängd likheter mellan nazism och stalinism. Men hon tar  även upp olikheter som är svåra att förklara utifrån totalitarismteorin. Den totalitära nazistiska staten hade som förutsättning en totalitär rörelse som på ett målmedvetet sätt hade gripit makten. Men Lenins socaldemokratiska bolsjeviker hade enligt Arendt inte varit en totalitär rörelse.  I Sovjet uppstod det totalitära systemet först på 30-talet. Men varför? Det tycker jag inte Arendt lyckas - eller ens försöker - förklara.

Rimligen kan man inte förklara likheterna mellan t.ex. den hemliga polisens roll och lägren i dessa två länder på samma sätt. Ett bra exempel är den tvivelaktiga jämförelsen mellan nazismen konspirationsteori om den judiska världssammansvärjningen med Stalins paranoida skräck för de trotskistiska smågrupperna. Det hindrar inte att Arendt har tänkvärda - och överraskande - idéer om skillnaderna mellan Lenins icke-totalitära och Stalins "totalitära" politik.

Lenin såg det som en uppgift efter revolutionen att skapa en samhällelig struktur i Sovjetunionen, enligt Arendts analys. I motsats till Trotskij ville Lenin t.ex. att fackföreningarna skulle behålla sin självständighet från staten. Småföretagarna gavs genom den Nya Ekonomiska Politiken rättigheter att verka vilket annars brukar tolkas som framtvingade eftergifter från sovjetstatens sida. En självständig bondeklass var på väg att bildas då bolsjevikerna övergett sitt eget program under revolutionen till förmån för socialrevolutionärernas.

Den här uppbyggnaden av en "struktur" i samhället slogs sönder när kollektiviseringen inleddes. Det "massamhälle" av atomiserade individer, som västvärldens kapitalistiska samhällen utvecklats till, reproducerades i Sovjetunionen i ännu högre grad.

I slutet av boken försöker sig Arendt till slut på att definiera vad "totalitarism" är för något. I det totalitära samhället är den livet i det offentliga sfären förstörd. Politisk organisering utanför staten är t.ex. omöjliggjord som i i militärdiktaturer eller fascistiska stater.  Men det räcker inte med det:

"But totalitarian domination as a form of government is new in that it is  not content with this isolation and  destroys private life as well. It bases itself on loneliness, on the experience of not belonging to the world at all, which is among the most radical and desperate experiences of  man."

Tristessens risker, Hitler och och Hannah Arendt

Kunskapskanalens dokumentär om "Tristessens risker" väcker en del tankar i anknytning till förra inlägget om "Mein Kampf". Det var inte bara Hitler som fylldes av jublande glädje när första världskriget bröt ut. Hanna Arendt beskriver i den mycket intressanta boken "The Origins of Totalitarianism",  hur många ur den tidens intellektuella elit var utleda på det tråkiga, borgerliga livet och därför föredrog livet i skyttegravarna trots det meningslösa slaktandet! De blev inte pacifister som man skulle ha kunnat tro efter kriget. 

Det vetenskapligt intressanta med TV-programmet var nog egentligen bara forskningsresultaten som visar att långtråkighet alstrar stresshormonet kortisol. Därav tristessens farlighet, då långvarig stress som bekant har hälsomässigt skadliga konsekvenser. Resten av programmet bestod mest av ganska lösa spekulationer.

Kritiken av den "fabriksmässiga" skolan, där eleverna tvingas sitta still hela dagarna, var i och för sig tänkvärd. Leklusten och den naturliga nyfikenheten förkvävs onekligen i dagens skola. Hitler var förresten inne på liknande tankegångar i "Mein Kampf", när han förespråkade mycket mer kroppsövningar på bekostnad av "onödigt" pluggande. Men teoretiska kunskaper var förstås inget som Hitler satte större värde på...

Det framställdes som paradoxalt i programmet att känslan av tristess breder ut sig, samtidigt som vi får fler och fler apparater att leka med. En av de intervjuade ansåg t.o.m. att det är just de smarta mobilerna och sociala medierna som är orsaken till känslan av tråkighet, genom att vi vänjer oss vid att fordra ständig stimulans under hela vår vakna tid. Men det känns för mig som en för ytlig analys. Orsakerna ligger nog djupare än så.

En sådan orsak till den tilltagande tristessen tror jag är den som Hannah Arendt pekade på. I det kapitalistiska samhället är kreativ verksamhet något som är förbehållet små grupper av konstnärer, vetenskapsmän, politiker och  tekniker. Medan resten utgörs av löneslavar, hårt styrda uppifrån av ekonomiska och byråkratiska eliter.