Ett par tidigare inlägg har varit kritiska till BNP-måttet, "Tillväxt, BNP och välstånd" och "Ny vinkling på BNP-illusionen", men ändringarna som nu införs i USA verkar vid första anblicken var rent tekniska. Men så är det knappast. Det tycks faktiskt handlar om en djupare ändring i sättet att se vad det är som BNP mäter.
På counterpunch.org kan man i artikeln "Economic Recovery by Statistical Manipulation" läsa följande:
It is ironic somewhat that what we are about to witness with the GDP revisions is a recognition that the economic recovery since 2009 has been a recovery for corporate profits and capital incomes, stock and bond markets, derivatives and other forms of income from financial speculation—all now at record levels—while weekly earnings for the rest continue to decline for the past four years. What the GDP revisions reflect is an attempt to adjust upward GDP to reflect in various ways the gains on financial side of the economy, the gains in income for the few and their corporations.
BNP-måttet ska från att ha mätt värdet av sålda varor och tjänster också ta med finansiella produkter, alltså även spekulationsinkomster! Det kanske är logiskt att göra så i vår "finansialiserade" ekonomin. Men har man tänkt på att BNP-siffrorna då borde visa större nedgångar än tidigare när bubblorna spricker?
I senaste numret av Monthly Review (publiceras på nätet 26 aug), beskrivs hur Paul Sweezy och hans meningsfränder var konfunderade över det nya "finansialiserings"-fenomenet från 80-talet och framåt. Det skiljde sig nämligen från tidigare hektiska spekulationsvågor som brukade uppkomma i en upphettade slutfasen av högkonjunkturerna. Den nya kraftiga tillväxten av finansiella tjänster från 80-talet hängde istället ihop med en lång period av stagnation i den "reala ekonomin". Av artikeln att döma verkar det som att Sweezy aldrig lyckades förstå det här fenomenet.
Lite förvånande är den marxistiske ekonomen Michael Roberts ganska positiv till det nya sättet att räkna, "The US economy: bigger but not healthier". Annars brukar Roberts beskriva "finansialiseringen" med begrepp hämtade från tredje bandet av "Kapitalet". För att komma ur krisen som bröt ut 2008 måste inte bara stora delar av det produktiva kapitalet devalveras, utan också av det "fiktiva kapitalet". Men det fiktiva kapitalet består enligt Roberts till största delen av skulder. Och då börjar det bli lite svårt att hänga med i resonemangen.
Det kanske är mer en fråga om filosofi än om statistik att undra hur vettigt det är att mäta "fiktiva" värden i ekonomin. Det som är "fiktivt" är ju faktiskt verkligt ända tills det försvinner...
onsdag 31 juli 2013
lördag 27 juli 2013
Kliman och Freeman debatterar "kapitalismens oundvikliga kollaps"
Debatten om "profitkvotens fallande tendens" har fler aspekter än de jag tog upp i mitt förra inlägg. Även om denna lag stämmer kan man fråga sig vilken betydelse det i så fall skulle ha. Innebär lagens riktighet automatiskt att kapitalismen står inför en oundviklig kollaps?
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
Några av försvararna av Marx lag har hävdat - lite defensivt, tycker jag - att denna lag förklarar vad som hänt hittills, men att Marx inte med den avsåg att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. Men det har lagts fram övertygande belägg för att de har fel, och Marx ansåg definitivt att kapitalismen är dömt att försvinna från historien.
Givetvis innebär detta inte att Marx därmed trodde att ett nytt högre samhällssystem skulle uppstå genom att folk med armarna i kors skulle invänta dess ankomst. Men förr eller senare skulle proletariatet mer eller mindre tvingas göra revolution.
Men på vilket konkret sätt kommer "lagen om profitkvotens fallande tendens" att leda till ett medvetet organiserande av ett nytt ekonomiskt system? Ett svar på den frågan kan knappast någon teori ge. Sådana förutsägelser är omöjliga. Om det är det som Alan Freeman och Andrew Kliman menar, så har de förstås rätt.
Freeman säger i denna video att kriserna, som profitkvotens fallande tendens för med sig, kan "lösas" genom "utomekonomiska" ingrepp, antingen av arbetarklassen genom revolution, eller av den borgerliga staten. Han tar krisen 1929 som exempel och visar hur den "löstes" i USA först 1942 genom andra världskriget. Men det var möjligt bara genom att staten tillfälligt i princip upphäva (privat)kapitalismen!
I en liten intressant filosofisk utvikning kritiserar Freeman Laplaces kända argument för en deterministisk världssyn. Laplace påstod ju att om det fanns en varelse som kände dels alla positioner och hastigheter i universum samt alla naturlagar, så skulle den varelsen kunna förutsäga allt som kommer att hända för all framtid.
Freeman invänder att denna hypotetiska varelse i så fall måste befinna sig utanför Universum, då han annars lätt skulle kunna se till så att hans förutsägelse skulle komma på skam! Man ser i videon att när Freeman för detta resonemang mot determinismen, så skakar Kliman kraftigt på huvudet.
Kliman polemiserar, vad jag förstår, mot Freemans uppfattning om det "utomekonomiska" betydelse i sitt eget inlägg. Det enda sättet att komma ur en kris är att förstöra så mycket kapital, så att profitkvoten kan stiga igen. Och det innebär konkurser i industri och finanssektor och sjunkande bostadspriser. Staten kan inte sätta kapitalismens ekonomiska lagar ur spel.
Kliman har nog rätt i sin kompromisslösa uppfattning att det inte finns någon annan lösning för kapitalistiska kriser än återställning av profitnivån. Det är rätt att kämpa för "omfördelning" och minskad ojämlikhet, men vänstern måste vara medveten om det är inget som löser krisen. Det handlar inte om bristande efterfrågan.
Klimans beskrivning av kapitalets dialektiska rörelse är suggestiv, men jag tror inte att "ekonomin" är fullt så självständig från samhället i övrigt som han verkar tro. Politiken tycks inte enligt honom spela någon verksam roll förrän i det ögonblick som arbetarklassen bestämmer sig för att göra slut systemet.
Jag vet inte vad Kliman anser om att krig som andra världskriget också skulle fungera för att höja profitkvoten. Erövring av nya marknader och utslagning av konkurrenter kan förstås leda till högre vinster, men frågan är om själva kriget kan göra det. (Ja, bortsett från krigsindustrin förstås, men det är bara en del av ekonomin, och man kan dessutom argumentera för att då den betalas genom skatter så minskar den i själva verket den totala profitsumman.)
torsdag 25 juli 2013
Fler argument för lagen om profitkvotens fallande tendens
Michael Heinrich kritik av lagen om profitkvotens fallande tendens fortsätter att få svar från anhängare lagen. Frågan är inte oviktig, då den handlar om Marx ekonomiska motivering till att kapitalismen är historiskt dödsdömd som ekonomiskt system. Länkar till dessa svar finns i Michael Roberts senaste blogginlägg.
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
I min kommentar till Roberts första inlägg i frågan, klagade jag lite på att Roberts bara påstod, men inte visade, att ett av Heinrich´ två huvudargument kan tillbakavisas matematiskt. Men nu kan man hitta detaljerade argument i Jim Millers svar på Paul Sweezys gamla kritik av lagen. (Sweezy hade samma kritik som Heinrich.)
Profitkvoten definieras, som jag nämnde i det tidigare inlägget, som s/(c + v), där s är mervärdet, c det satsade konstanta kapitalet i form av maskiner och råvaror, och v det "variabla kapitalet", d.v.s. lönesumman.
Man kan genom att dividera med v i täljare och nämnare skriva om uttrycket som
(1) (s/v) / (c/v +1) eller mervärdekvoten/("kapitalets organiska sammansättning" +1)
Konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem att öka arbetets produktivitet, vilket resulterar i att "levande arbete" ersätts med "dött arbete". Kapitalets organiska sammansättning kommer alltså att ständigt öka. Ett av Heinrich och Sweezys argument är att då mervärdekvoten också ökar (vilket Marx var införstådd med), så är det inte alls klart att uttrycket (1) med tiden minskar, som Marx påstod?
Men mervärdekvoten och "kapitalets organiska sammansättning" inte är oberoende av varandra. Jim Miller visar hur dessa två storheter hänger ihop, med ett exempel där kapitalets organiska sammansättning har nått en hög nivå:
Suppose, for example, that the value composition of the product were 99 c + 0.5 v + 0.5 s. In this case, even if v were reduced to zero, the rate of profit could be no more than 1 %. Now suppose the product value composition were to advance to 99.9 c + 0.01 v + 0.09 s. The rate of profit could not exceed 0.1 %, even if v were eliminated entirely. If newly added labor is reduced to one-one thousandth of the commodity value, then it matters little how this tiny amount is divided between variable capital and surplus value. If a wage is paid at all, reducing it to nothing cannot raise the rate of profit to any noticeable extent. The adoption of an extreme example here is only intended to illustrate the point that the more advanced the organic composition of capital, the less effect a rising rate of surplus value can have in overcoming the dwindling profit rate. The reason for the shrinking ratio of newly-added labor to previously-objectified labor in the means of production is that with the advancing productivity of labor, fewer laborers are hired for every 100 of capital advanced. With fewer laborers working, the product's value becomes increasingly composed of value reflecting the contribution of constant capital, for which the capitalist has paid an equivalent in money.
Trots formeln (1) så hjälper det alltså inte att motverka den sjunkande profitkvoten genom att öka mervärdekvoten! Varför? Miller "motsägelsen" genom att visa att den procentuella ökningen av mervärdekvoten kräver större och större produktivitetsökningar i konsumtionsvaruindustrin, ju högre mervärdekvoten redan är. Vilket naturligvis måste öka det konstanta kapitalet ofantligt!
tisdag 16 juli 2013
Mer debatt om den "byråkratiska socialismen"
Marxistiska kritiker och motståndare till de "stalinistiska" staterna, som omfattade som mest en tredjedel av jordens yta, har haft svåra problem med att placera in dessa stater i ett marxistiskt schema. Vilken var den härskande klassen i t.ex. Sovjet? Det vanliga svaret, "byråkratin", stupar på att byråkratiers uppgift brukar vara att tjäna en bestämd klass, inte att utgöra en klass med en bestämd roll i produktionssättet.
Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:
So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.
Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!
Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:
With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however.
It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.
Paul Flewers kritiserar Trotskijs tes om Sovjet som en "degenererad arbetarstat" i artikeln "USSR Review: Sticking with old dogmas that have failed time and again". Varför återtog aldrig arbetaklassen makten från det byråkratiska skiktet? Flewers anser sig ha en förklaring till den "stalinistiska" statens stabilitet:
So what we actually had was a temporary process of non-capitalist national modernisation that would enable the Soviet and Chinese elites to build up their societies - not to build a socialist society (why would any ruling elite wish to relinquish its social power?), but, whether they realised it or not, so that they could at some point rejoin the capitalist world.
Detta liknar Immanuel Wallerstein åsikter. Men även om man kan säga i efterhand att "objektivt" ersatte byråkratin under en tid en alltför svag kapitalistklass, så återstår frågan varför den gjorde det!
Flewers fick ett svar av Jim Creegan i artikeln: "USSR polemic: In defence of defencism" med en ny vändning i diskussionen. Han hävdar att Trotskij hade i grunden rätt när han menade att de "stalinistiska" byråkraterna borde försvaras mot imperialismens försök att återinföra privatkapitalismen i dessa länder. "Byråkraterna" spelade en progressiv social och ekonomisk roll när slog vakt om planeringen och det offentliga ägandet. För att förstå sovjetsystemets öde måste man ta in hela världssystemet i en förklaring:
With the incomparable advantage of hindsight, we can now see that the fundamental error in Trotsky’s thinking was not mainly in his analysis of the USSR, but in his reading of the historical period in which he lived. He believed, in keeping with the Bolsheviks of 1917 and not at all unreasonably for his time, that capitalism had exhausted its ability to develop human productive forces, and that proletarian revolution was the only means of saving society from decline and catastrophe. The post-war boom in western countries postponed such a final reckoning, however.
It was partly due to the launching of the second cold war that large sections of the Soviet elite (but by no means all of it, as Flewers seems to suggest), and indeed - at least in the Polish case - broad swathes of the working class itself, were driven to the conclusion that their future lay with the west. This outcome was not the preordained product of economic deceleration. A more favourable balance of class forces internationally could have led to an outcome more in keeping with Trotsky’s optimistic scenario. Things turned out as they did because the capitalist class captured the initiative on all fronts.
måndag 15 juli 2013
Karl Kautsky om de intellektuellas roll i arbetarrörelsen
Karl Kautsky, den ledande socialdemokratiske teoretikern i den andra internationalen, är närmast bortglömd idag. Det är inte så konstigt att socialdemokratin inte vill kännas vid den marxistiske revolutionären, som Kautsky var fram till första världskriget.
För kommunisterna var han den store avfällingen, som tog avstånd från oktoberrevolutionen 1917. Men Kautsky var Lenins läromästare, och "leninismen" går nog inte att förstå om man inte studerar Kautsky. Följande citat ur artikeln "The Intellectuals and the Workers", kunde mycket väl ha varit skriven hans ryske elev:
As an isolated individual, the proletarian is a nonentity. His strength, his progress, his hopes and expectations are entirely derived from organisation, from systematic action in conjunction with his fellows. He feels himself big and strong when he is part of a big and strong organism. The organism is the main thing for him; the individual by comparison means very little. The proletarian fights with the utmost devotion as part of the anonymous mass, without prospect of personal advantage or personal glory, performing his duty in any post assigned to him, with a voluntary discipline which pervades all his feelings and thoughts.
Quite different is the case of the intellectual. He fights not by means of power, but by argument. His weapons are his personal knowledge, his personal ability and his personal convictions. He can attain a position only through his personal abilities. Hence the freest play for these seems to him the prime condition for success. It is only with difficulty that he submits to serving as a part which is subordinate to the whole, and then only from necessity, not from inclination. He recognises the need of discipline only for the masses, not for the select few. And naturally he counts himself among the latter.
I artikeln The “intellectuals” and party principles går han längre och förklarar varför revisionistiska intellektuella bör uteslutas ur det socialdemokratiska partiet.
What the “intellectuals” can bring to the proletariat is solely a superior scientific knowledge. But it is just that which cannot give the elements to one unable to surmount bourgeois narrowness of view. Their intelligence only allows them to graft bourgeois ideas on those of the proletariat, to bring confusion and dispute, and a weakening of the class struggle.
För kommunisterna var han den store avfällingen, som tog avstånd från oktoberrevolutionen 1917. Men Kautsky var Lenins läromästare, och "leninismen" går nog inte att förstå om man inte studerar Kautsky. Följande citat ur artikeln "The Intellectuals and the Workers", kunde mycket väl ha varit skriven hans ryske elev:
As an isolated individual, the proletarian is a nonentity. His strength, his progress, his hopes and expectations are entirely derived from organisation, from systematic action in conjunction with his fellows. He feels himself big and strong when he is part of a big and strong organism. The organism is the main thing for him; the individual by comparison means very little. The proletarian fights with the utmost devotion as part of the anonymous mass, without prospect of personal advantage or personal glory, performing his duty in any post assigned to him, with a voluntary discipline which pervades all his feelings and thoughts.
Quite different is the case of the intellectual. He fights not by means of power, but by argument. His weapons are his personal knowledge, his personal ability and his personal convictions. He can attain a position only through his personal abilities. Hence the freest play for these seems to him the prime condition for success. It is only with difficulty that he submits to serving as a part which is subordinate to the whole, and then only from necessity, not from inclination. He recognises the need of discipline only for the masses, not for the select few. And naturally he counts himself among the latter.
I artikeln The “intellectuals” and party principles går han längre och förklarar varför revisionistiska intellektuella bör uteslutas ur det socialdemokratiska partiet.
What the “intellectuals” can bring to the proletariat is solely a superior scientific knowledge. But it is just that which cannot give the elements to one unable to surmount bourgeois narrowness of view. Their intelligence only allows them to graft bourgeois ideas on those of the proletariat, to bring confusion and dispute, and a weakening of the class struggle.
onsdag 10 juli 2013
Ultravänstern och Maos kulturrevolution
Debatten om lärdomarna av kulturrevolutionens (och den kinesiska kommunismens) misslyckande har blossat upp igen på kasama.
Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...
Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.
Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff. Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!
Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.
Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser. Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.
I artikeln om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern" kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.
Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity.
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province. Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."
Mike Ely argumenterar för att kulturrevolutionen egentligen inte misslyckades. Det handlade om ett nederlag. Han jämför med ett slag i ett krig där ena parten kan göra allting rätt, men ändå förlora eftersom styrkeförhållanden var alltför oförmånliga. I princip kan Ely förstås ha rätt, men det känns ändå otillfredsställande att inte kunna peka på något stort misstag som begicks av revolutionärerna...
Elys motståndare däremot tror sig ha en förklaring till nederlaget. De menar att Mao borde ha allierat sig med den s.k. ultravänstern istället för att försöka ena de revolutionära "rebellerna" med de goda krafterna inom Partiet och militären. Istället betraktades ultravänsteristerna som kontrarevolutionärer och hamnade i fängelse.
Ultravänsterns analys påminde trotskisternas analys av Sovjetunionen på 20-talet, och fick också entusiastiskt stöd av (den oortodoxe) trotskisten Tony Cliff. Det kinesiska kommunistpartiet representerade enligt denna analys inte längre arbetarklassen utan "byråkratin", som sågs som en egen klass, de "röda kapitalisterna". Men den analysen framstår för mig som alltför förenklad. Om alla administratörer, "byråkrater", automatiskt tillhör en egen fientlig klass, då förefaller möjligheten att någonsin bygga socialismen utesluten för alltid!
Man kan invända mot liknelsen med trotskisterna. Trotskij talade som bekant mer realistiskt om en "deformerad arbetarstat" i Sovjet. Byråkratin var ingen klass i egentlig mening. Trotskij spådde också att inom kort skulle antingen arbetarklassen göra en politisk revolution eller så skulle byråkraterna omvandla sig till en kapitalistklass. Så skedde som bekant inte, men ändå höll många trotskister fast vid den gamla, alltmer obegripliga analysen. En del försvarade t.ex. Sovjets, "den deformerade arbetarstatens", ockupation av Afghanistan.
Men en del trotskister insåg att den gamla analysen inte höll. Men varken talet om "byråkratisk kollektivism", vilket påminner om den kinesiska ultravänsterns analys, eller idén om "statskapitalism" framstår som övertygande för mig. Båda teorierna missar att det inte handlade ett färdigt "system" utan om samhällen i förvandling, med både socialistiska och kapitalistiska inslag. Den "maoistiska" analysen, att klasskampen fortsätter under socialismen, förklarar mer än trotskisternas olika analyser. Den kinesiska ultravänsterns teorier höll inte heller.
I artikeln om “New Trends of Thought” on the Cultural Revolution beskrivs ultravänsterns idéer men också hur de lyckades omvärdera dem. De kom fram till en verklig lärdom som går att dra av kulturrevolutionens nederlag. Det handlade om frånvaron av demokratiska institutioner. "Ultravänstern" kom att engagera sig i den "liberala" rörelsen för en "femte modernisering", alltså för att införa "borgerlig" demokrati i Kina.
Around the same time, in Zhejiang province, there was also a group of people who advocated unity.
But their theory was much more interesting. According to them, "the distinction between the rebels, the conservatives, and the capitalist-roaders does not make any sense. Everybody is a citizen. And as a citizen, everybody has the equal right to vote and to stand for election." They maintained: "Without a general election, there would be no democracy. The public authorities would not be trusted by the people unless their leadership is elected by the people." Furthermore, elections were considered a solution to factionalism. Had the revolutionary committees been established through elections, it was argued, opposing factions would no longer have to intrigue against each other or resort to violence. For this reason, the group put forward a slogan: "No more distinction between the 'rebels' and the 'conservatives,' let's all look forward to a democracy." This idea found support among some workers in several large factories of Hangzhou, the capital of the province. Elections were reportedly held in response to the spread of the idea in some small towns of the province as well. However, just like its radical counterpart, the liberal NT was also severely suppressed in late 1968. It was condemned as "blind faith in elections," "formalism," and even "reactionary trend of thought."
lördag 6 juli 2013
Maoismens syn på den socialistiska ekonomin
I en kommentar på kasama kan man läsa en, som jag tycker, bra beskrivning av hur Mao utvecklade synen på den socialistiska ekonomin jämfört med den tills dess förhärskande synen bland marxister. Inte bara Lenin och Stalin, utan även t.ex. Trotskij, betonade på ett förenklat sätt vikten av den statliga äganderättens roll för socialismen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)