För ett par år sedan skrev jag i en kommentar till ett kritiskt inlägg om medborgarlönsförslaget, att det förefaller "stendött i dagens politiska klimat" i Sverige. Idag har frågan börja poppa upp här och där. Exempelvis har ABF i Stockholm en mötesserie om frågan.
Om man vill fördjupa sig i frågan, så finns det faktiskt en avhandling från 2003, utgiven i pocketformat, "Den huvudlösa idén", med underrubriken "Medborgarlön, välfärdspolitik och en blockerad debatt", av Per Janson.
Boken föresätter sig att undersöka varför idén om medborgarlön har väckt så liten genklang i den politiska debatten, trots det stora intresset i den akademiska världen. Första delen av boken diskuterar mer generellt varför vissa frågor inte hamnar på den politiska agendan, trots att de både kan vara rimliga ur empiriska och teoretiska synvinklar. Är man mest intresserad av medborgarlönsfrågan, så kan det vara idé att hoppa över detta ganska torra (men inte ointressanta) avsnitt.
Som jag skrev i det tidigare inlägget, så ter sig medborgarlönsfrågan förvirrande eftersom den försvarats av debattörer från yttersta högern till yttersta vänstern. Motivet för att stödja medborgarlön nåste vara olika för dessa debattörer.
Per Janson påpekar att frågan om vilket politiskt problem förslaget ska lösa skiljer sig från debattör till debattör. Ibland tas det inte upp alls! Men ska man förstå vad debatten handlar om, så tror jag att Jansons redogörelse för motive är en bra utgångspunkt.
Två av de problem som nämns är fattigdomen - de stora inkomstklyftorna - och den höga arbetslösheten. Dessa två farsoter i dagens värld är ju symptom på ett samhällssystem som inte fungerar. Medborgarlönen fungerar enligt min mening snarare som symptomlindring än som verklig lösning på dessa problem!
Som åtgärd mot fattigdom är medborgarlön av begränsat värde. Enligt alla förespråkare för idén som Janson nämner är det maximala beloppet som förutsätts existensminimum! I princip handlar det om det ett socialbidrag vilket ju sedan länge funnits som yttersta skyddsnätet. I praktiken finns det ändå fördelar med medborgarlön, då den förnedrande behovsprövningen.
Medborgarlön som åtgärd mot arbetslösheten är också tveksam. Snarare är det troligt att effekten blir att acceptansen för en hög arbetslöshetsnivå ökar.
Det främsta argumentet mot medborgarlön sägs vara "reciprocitetsprincipen" - "den som inte arbetar ska inte heller äta". Här har Janson en bra fråga: varför gäller inte reciprocitetsprincipen för dem som har kapitalinkomster? Denna fråga hänger ihop med vilken människosyn man har. Den borgerliga ekonomin utgår från att ingen egentligen vill arbeta. (Arbete är "negativ nytta"- se "Jevons alternativ till arbetsvärdeläran").
Av de olika nivåerna i frågekomplexet koncentrerar sig boken på de "högre", politiskt-filosofiska resonemangen. Har varje medborgare "rätt" till en del av samhällets resurser, oavsett arbetsresultat? Det är en intressant fråga. Men även frågorna om vilka följder den här reformen skulle få i praktiken, är viktiga, men Janson avstår medvetet att behandla dem särskilt mycket.
En viktig "praktisk" fråga är t.ex. vilken effekt medborgarlön skulle få på den allmänna lönenivån. Neoklassiska ekonomer är positiva till medborgarlön, just därför att de tror att lönerna kan hållas nere - "medborgarlönen" betalas ju av skattebetalarna. Men skulle man kunna undvika den här effekten om medborgarlönen finansieras med skatt på kapital istället för lön?
Det finns också argument för att medborgarlön leder till högre lön för dem som arbetar i låglönebranscher. Ingen vill ju jobba för mindre än den garanterade medborgarlönen. Motargumentet är förstås att kapitalisten troligen inte behöver betala mer än en struntsumma extra för att få arbetskraft.
Vad är det då som är så lockande med medborgarlönsförslaget? Är det inte att medborgarlön tycks ge den grundtrygghet som saknas i vårt kapitalistiska samhälle? Finns det inte andra sätt att uppnå den tryggheten? "Rätt till arbete" skulle kunna vara ett alternativ, men en sådan paroll förstår ju alla är omöjlig inom vårt ekonomiska system.
torsdag 28 mars 2013
torsdag 21 mars 2013
Världen kan räddas, säger Ehrenberg
I denna föreläsning på ABF ger Johan Ehrenberg en optimistisk bild av möjligheten att lösa klimat-, energi- och livsmedelsproblemen i världen. Men det förutsätter några "småsaker" som att bankerna måste förstatligas och krediterna styras mot de omställningar av produktionsmetoder och transportsystem m.m. som krävs.
Det skulle vara intressant med en debatt mellan den optimistiske socialisten Ehrenberg och den pessimistiske socialisten Pål Steigan. Steigan är mycket mer skeptisk till de tekniska möjligheterna att uppnå en hög levnadsstandard överallt med de naturresurser som finns på denna planet. Gissningsvis skulle Steigan ha tillgänglig statistik på sin sida medan Ehrenberg skulle peka på sådant som den oerhört lilla andel av solens instrålning vi idag tar reda på. När Ehrenberg talar lyriskt om hur solcellerna slagit igenom i Tyskland, så skulle Steigan peka på att dessa är beroende av sällsynta jordartsmetaller.
Antagligen handlar det inte bara om den klassiska motsättningen mellan optimister och pessimister, utan också om en motsättning mellan det korta och det långa perspektivet. På kort sikt känns klimat- och andra miljöhot överväldigande, men på lite längre sikt kanske genteknik och nanoteknologi har potential att lösa de stora överlevnadsproblemen. Enligt Ehrenberg däremot finns all teknik redan som behövs.
Av Ehrenbergs föredrag att döma tycks han ha nyanserat sin tidigare mycket positiva syn på ekonomisk "tillväxt", vilken kom till uttryck i den nya upplagan av Ekonomihandboken (se recension). Numera skiljer han mellan den "borgerliga synen" på tillväxt som mäts den i BNP:s storlek, och en annan syn som han inte riktigt lyckas definiera. Speciellt i Tredje världen behövs fortfarande "tillväxt", i betydelsen produktion av "mer" mat, "mer" elektricitet o.s.v.. Där tror jag de flesta håller med honom, men tillväxtkritiken har väl i första hand handlat om den rika världens ständigt växande konsumtion.
Det skulle vara intressant med en debatt mellan den optimistiske socialisten Ehrenberg och den pessimistiske socialisten Pål Steigan. Steigan är mycket mer skeptisk till de tekniska möjligheterna att uppnå en hög levnadsstandard överallt med de naturresurser som finns på denna planet. Gissningsvis skulle Steigan ha tillgänglig statistik på sin sida medan Ehrenberg skulle peka på sådant som den oerhört lilla andel av solens instrålning vi idag tar reda på. När Ehrenberg talar lyriskt om hur solcellerna slagit igenom i Tyskland, så skulle Steigan peka på att dessa är beroende av sällsynta jordartsmetaller.
Antagligen handlar det inte bara om den klassiska motsättningen mellan optimister och pessimister, utan också om en motsättning mellan det korta och det långa perspektivet. På kort sikt känns klimat- och andra miljöhot överväldigande, men på lite längre sikt kanske genteknik och nanoteknologi har potential att lösa de stora överlevnadsproblemen. Enligt Ehrenberg däremot finns all teknik redan som behövs.
Av Ehrenbergs föredrag att döma tycks han ha nyanserat sin tidigare mycket positiva syn på ekonomisk "tillväxt", vilken kom till uttryck i den nya upplagan av Ekonomihandboken (se recension). Numera skiljer han mellan den "borgerliga synen" på tillväxt som mäts den i BNP:s storlek, och en annan syn som han inte riktigt lyckas definiera. Speciellt i Tredje världen behövs fortfarande "tillväxt", i betydelsen produktion av "mer" mat, "mer" elektricitet o.s.v.. Där tror jag de flesta håller med honom, men tillväxtkritiken har väl i första hand handlat om den rika världens ständigt växande konsumtion.
tisdag 19 mars 2013
Är nyliberalismen en myt?
Här kan man se en intressant videoföreläsning av den marxistiske ekonomen Andrew Kliman, där han kritiserar vänsterns schablonbilder av orsakerna till problemen i världsekonomin idag. Dessa går ju ut på att det var den "nyliberala" offensiven anförd av Reagan och Thatcher som kraftigt pressade tillbaka arbetarklassen från och med 1980. Löneandelen av produktionsresultatet sjönk och därmed efterfrågan på varor, med resultat att de ökade vinsterna i produktionen flöt in i den finansiella sektorn i form av spekulativa "investeringar".
Kliman menar att den här tesen om en nyliberal, "finansialiserings"-fas av kapitalismen - en tes som drivs t.ex. av den s.k. Monthly Review-skolan - helt enkelt inte stämmer med statistiken! Tesen förklarar t.ex. inte varför recessionen, nedgången i produktionen, fortsatte efter att finanskrisen 2008 var löst med hjälp av stödpaketen till bankerna.
Idéerna om "kasinoekonomi" och spekulationsekonomi flyter ihop med "underkonsumtions"-teorier, vilka förklarar kriserna med att arbetarklassen inte har "råd att köpa tillbaka" de varor den producerar på grund av för låga löner. Kliman svarar då att efterfrågan inte bestäms enbart av lönernas storlek utan också av, vad man i USA kallar, den "sociala lönen". Där ingår t.ex. pensioner, sjuk- och hälsovårdskostnader. Om man räknar med även detta så visar det sig att profitens andel av produktionsresultatet faktiskt inte har stigit sedan 1970, vilken är den tidpunkt då stagnationen började - 10 år före "nyliberalismens" politiska genomslag.
Kliman pekar också på att de produktiva investeringarnas andel av BNP inte har minskat, som "finansialiserings"-teorin förutsätter. Problemet för kapitalismen är att profitkvoten stadigt sjunkit sedan andra världskriget. Det har inte funnits tillräckligt med profiter att investera för, vilket orsakat en sjunkande tillväxt.
Sammanfattningsvis är stagnationsperioden ett uttryck för kapitalismens kris, inte "nyliberalismens" kris. Tror man att de "goda kapitalisterna" trängts undan av de "onda" spekulanterna, så är det naturligt att förespråka en reformistisk politik. Men Kliman tror inte att återregleringar av finansmarknaden har några chanser att lyckas. Socialism - och inget annat - är lösningen.
Kamp för förbättringar inom systemets ram är nödvändigt men vi ska inte tro att det leder till en stabilare kapitalism. Tvärtom, högre lön betyder definitionsmässigt lägre profit och det förvärrar kapitalismens lönsamhetsproblem.
Michael Roberts har i många stycken en liknande analys som Andrew Kliman. Båda fokuserar på profitkvotens avgörande roll för hur det kapitalistiska systemet mår. Roberts däremot ger en något annorlunda bild av hur profitkvoten utvecklades under den "nyliberala perioden" 1980 - 1999. Enligt Roberts steg profitkvoten något, medan Kliman menar att statistiken inte stödjer en sådan slutsats.
Sam Williams menar på sin oerhört ambitiösa blogg om olika kristeorier, att det inom marxismen finns två huvudsakliga synsätt på varför kapitalismen med jämna mellanrum råkar in i ekonomiska kriser. Det ena synsättet betonar kapitalets problem med att producera mervärdet. Det andra betonar istället kapitalets svårigheter med att realisera mervärdet. Det första fokuserar på profitkvoten och det andra på efterfrågans roll. Kliman och Roberts står uppenbarligen för den första riktningen, medan Monthly Review-skolan representerar den andra.
Gränsen mellan Monthly Review-skolan och keynesianismen är flytande, medan Roberts och Kliman helt tar avstånd från Keynes teorier.
Kliman menar att den här tesen om en nyliberal, "finansialiserings"-fas av kapitalismen - en tes som drivs t.ex. av den s.k. Monthly Review-skolan - helt enkelt inte stämmer med statistiken! Tesen förklarar t.ex. inte varför recessionen, nedgången i produktionen, fortsatte efter att finanskrisen 2008 var löst med hjälp av stödpaketen till bankerna.
Idéerna om "kasinoekonomi" och spekulationsekonomi flyter ihop med "underkonsumtions"-teorier, vilka förklarar kriserna med att arbetarklassen inte har "råd att köpa tillbaka" de varor den producerar på grund av för låga löner. Kliman svarar då att efterfrågan inte bestäms enbart av lönernas storlek utan också av, vad man i USA kallar, den "sociala lönen". Där ingår t.ex. pensioner, sjuk- och hälsovårdskostnader. Om man räknar med även detta så visar det sig att profitens andel av produktionsresultatet faktiskt inte har stigit sedan 1970, vilken är den tidpunkt då stagnationen började - 10 år före "nyliberalismens" politiska genomslag.
Kliman pekar också på att de produktiva investeringarnas andel av BNP inte har minskat, som "finansialiserings"-teorin förutsätter. Problemet för kapitalismen är att profitkvoten stadigt sjunkit sedan andra världskriget. Det har inte funnits tillräckligt med profiter att investera för, vilket orsakat en sjunkande tillväxt.
Sammanfattningsvis är stagnationsperioden ett uttryck för kapitalismens kris, inte "nyliberalismens" kris. Tror man att de "goda kapitalisterna" trängts undan av de "onda" spekulanterna, så är det naturligt att förespråka en reformistisk politik. Men Kliman tror inte att återregleringar av finansmarknaden har några chanser att lyckas. Socialism - och inget annat - är lösningen.
Kamp för förbättringar inom systemets ram är nödvändigt men vi ska inte tro att det leder till en stabilare kapitalism. Tvärtom, högre lön betyder definitionsmässigt lägre profit och det förvärrar kapitalismens lönsamhetsproblem.
Michael Roberts har i många stycken en liknande analys som Andrew Kliman. Båda fokuserar på profitkvotens avgörande roll för hur det kapitalistiska systemet mår. Roberts däremot ger en något annorlunda bild av hur profitkvoten utvecklades under den "nyliberala perioden" 1980 - 1999. Enligt Roberts steg profitkvoten något, medan Kliman menar att statistiken inte stödjer en sådan slutsats.
Sam Williams menar på sin oerhört ambitiösa blogg om olika kristeorier, att det inom marxismen finns två huvudsakliga synsätt på varför kapitalismen med jämna mellanrum råkar in i ekonomiska kriser. Det ena synsättet betonar kapitalets problem med att producera mervärdet. Det andra betonar istället kapitalets svårigheter med att realisera mervärdet. Det första fokuserar på profitkvoten och det andra på efterfrågans roll. Kliman och Roberts står uppenbarligen för den första riktningen, medan Monthly Review-skolan representerar den andra.
Gränsen mellan Monthly Review-skolan och keynesianismen är flytande, medan Roberts och Kliman helt tar avstånd från Keynes teorier.
måndag 18 mars 2013
Syrien och debatten om staters suveränitet
Vad handlar kriget i Syrien om? Måste vi ta ställning antingen för Assad-regimen eller för de jihadistiska upprorsmännen, stödda av Saudi-Arabien och Qatar och ytterst av USA? Eller går det att principiellt stödja rätten för Syriens folk att självt bestämma över sitt land?
Den här typen av frågor är inte nya. De diskuterades 1976 i en debatt i tidskriften Zenit, men den gången som en debatt om Kinas utrikespolitik mellan Chilekommitténs Stefan de Vylder och SKP:s Stefan Lindgren. Även om Stefan Lindgren kanske framstår som onödigt förstående för alla aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, så tycker jag att han solklart "vann" denna debatt. (Det framgår också att den illvilliga myten om att de svenska maoisterna skulle ha "applåderat Pinochet" är just en myt.)
Det som Stefan de Vylder, trotskister av olika schatteringar och även en del maoister på yttersta vänsterkanten inte har förstått är att försvar av statlig suveränitet innebär kamp mot imperialismen. Detta oavsett om man sympatiserar eller inte med sådana som Khadaffi eller Assad.
Stefan Lindgren beskriver i sitt debattinlägg hur den unga sovjetstaten under Lenins ledning allierade sig med borgerliga men av imperialismen förtryckta länder. Samtidigt måste det sägas att det fanns en tvetydighet i de ryska kommunisternas inställning: försvaret av den "proletära internationalismen" sattes ibland i motsättning till och framför försvaret av nationernas oberoende. "Export" av revolutionen praktiserades t.ex. gentemot Polen av den unga sovjetstaten.
De kinesiska kommunisterna däremot tog uttryckligen avstånd från tanken på export av revolutionen, när man anslöt sig till den alliansfria rörelsens program i Bandungkonferensen 1955. Man kan önska revolution så mycket man vill i andra länder, men det fungerar erfarenhetsmässigt helt enkelt inte att sprida den med vapenmakt. Det finns många historiska exempel på detta. Polen och de baltiska länderna är bra exempel.
Trotskismen som uppstod som en mot sovjetsystemet kritisk rörelse fungerade ofta märkligt nog som ett okritiskt försvar för den "deformerade arbetarstatens" politik i t.ex. Afghanistan. Den kinesiska politiken att försvara små länders suveränitet gentemot supermakterna fördömdes däremot kraftfullt och karakteriserades som "klasslös".
Det är i viss mån förståeligt att diverse vänstergrupper, som uppfattade Bresjnevs Sovjetunionen som en "arbetarstat", kunde försvara den sovjetiska utrikespolitiken, även när den kränkte andra länders suveränitet. Men det är mycket svårare att förstå hur de idag kan tro USA-imperiet i sin utrikespolitik i t.ex. Libyen och Syrien främjar den "proletära internationalismen"!
Den här typen av frågor är inte nya. De diskuterades 1976 i en debatt i tidskriften Zenit, men den gången som en debatt om Kinas utrikespolitik mellan Chilekommitténs Stefan de Vylder och SKP:s Stefan Lindgren. Även om Stefan Lindgren kanske framstår som onödigt förstående för alla aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, så tycker jag att han solklart "vann" denna debatt. (Det framgår också att den illvilliga myten om att de svenska maoisterna skulle ha "applåderat Pinochet" är just en myt.)
Det som Stefan de Vylder, trotskister av olika schatteringar och även en del maoister på yttersta vänsterkanten inte har förstått är att försvar av statlig suveränitet innebär kamp mot imperialismen. Detta oavsett om man sympatiserar eller inte med sådana som Khadaffi eller Assad.
Stefan Lindgren beskriver i sitt debattinlägg hur den unga sovjetstaten under Lenins ledning allierade sig med borgerliga men av imperialismen förtryckta länder. Samtidigt måste det sägas att det fanns en tvetydighet i de ryska kommunisternas inställning: försvaret av den "proletära internationalismen" sattes ibland i motsättning till och framför försvaret av nationernas oberoende. "Export" av revolutionen praktiserades t.ex. gentemot Polen av den unga sovjetstaten.
De kinesiska kommunisterna däremot tog uttryckligen avstånd från tanken på export av revolutionen, när man anslöt sig till den alliansfria rörelsens program i Bandungkonferensen 1955. Man kan önska revolution så mycket man vill i andra länder, men det fungerar erfarenhetsmässigt helt enkelt inte att sprida den med vapenmakt. Det finns många historiska exempel på detta. Polen och de baltiska länderna är bra exempel.
Trotskismen som uppstod som en mot sovjetsystemet kritisk rörelse fungerade ofta märkligt nog som ett okritiskt försvar för den "deformerade arbetarstatens" politik i t.ex. Afghanistan. Den kinesiska politiken att försvara små länders suveränitet gentemot supermakterna fördömdes däremot kraftfullt och karakteriserades som "klasslös".
Det är i viss mån förståeligt att diverse vänstergrupper, som uppfattade Bresjnevs Sovjetunionen som en "arbetarstat", kunde försvara den sovjetiska utrikespolitiken, även när den kränkte andra länders suveränitet. Men det är mycket svårare att förstå hur de idag kan tro USA-imperiet i sin utrikespolitik i t.ex. Libyen och Syrien främjar den "proletära internationalismen"!
lördag 16 mars 2013
Vem låg bakom våldet i Irak?
En dokumentär av tidningen Guardian och BBC på Real News Network visar hur den amerikanska politiken medvetet skapade det sekteristiska blodbadet i Irak efter invasionen 2003.
Hela dokumentären kan ses här.
Hela dokumentären kan ses här.
måndag 11 mars 2013
EU:s projekt att skapa ett modernt Frankensteins monster
Ett avsnitt nyligen av P1-programmet "Kropp och själ" handlade om "Att bygga en hjärna". Man skulle kunna tro att det handlar om ren science fiction, men det är ett jättelikt EU-projekt som har dragits igång för att simulera en hjärna. Ett syfte är att experimentera med denna för att bl.a. kunna bota depressioner!
Ett annat tecken i tiden som påpekades i programmet "Människan & maskinen" är att den kände transhumanisten Jay Kurzweil numera jobbar som teknologichef på Google. Kurzweil kanske är galen, men det är faktiskt inte lätt att sätta fingret på var han resonerar uppåt väggarna i sin "The Singularity is Near". Jag misstänker att han förväxlar intelligens med hög beräkningskapacitet. Intelligens kräver väl någon form av syfte och därmed vilja. Det går säkert att simulera, men går det att skapa "äkta vara"? "Hjärnan" behöver nog kompletteras med en kropp.
Programledaren för "Kropp och själ" tvivlade uppenbarligen inte på det filosofiskt kontroversiella påståendet att en tillräckligt bra simulering av hjärnan faktiskt kommer att få ett medvetande. Det hon var intresserad av var istället den etiska frågan om det är rätt att utsätta en sådan konstgjord "hjärna" för smärta. Men det ingår etikexperter i teamet som jobbar med detta projekt. Det lät inte som att de var lika övertygade om möjligheten att bygga den medvetna maskinen som den intervjuade neurovetenskapsmannen.
I USA driver man ett liknade jätteprojekt för att forska på hjärnans funktioner, men där menar man att vi fortfarande vet för lite för att börja simulera den. Kurzweils har väl inte lyckats övertyga beslutsfattarna i sitt hemland om att "stark AI" är möjlig - att det går att skapa en icke-biologisk intelligens som är miljarder gånger kraftfullare än den mänskliga intelligensen. "Nanobotarna" kommer enligt Kurzweil om några decennier att sprida sig och till slut uppfylla hela vårt Universum. Världen kommer då att "vakna upp" och "bli det närmaste Gud man kan komma".
Tekniken utvecklas visserligen exponentiellt speciellt på områden med stor andel informationshantering. Där har Kurzweil säkert rätt. Och eftersom hans visioner är tekniskt möjliga enligt honom själv, så kommer det oundvikligen att gå den här vägen. Det går helt enkelt inte att stoppa. Och varför stoppa det, när det eviga livet hägrar genom att alla sjukdomar kommer att kunna bota. Våra ineffektiva hjärtan, lungor och bukspottkörtlar kan också ersätta med mycket effektivare teknik för transport av syre och reglering av insulin.
Men Kurzweil är inte en helt okritisk teknikoptimist - det finns faror. En sådan är att de självreplikerande nanobotarna, som gillar kol som byggmaterial, får för sig att käka upp all växtlighet och allt djurliv på Jorden. Man får kanske hoppas att Kurzweils vildaste framtidsscenarior inte slår in...
Man undrar ju hur det kommer sig att man på EU-nivå tycker sig ha råd att dra igång ett sådant här science-fiction liknande företag i dagens ekonomiska kris. Det borde kanske ha föregåtts av en offentlig debatt åtminstone?
Ett annat tecken i tiden som påpekades i programmet "Människan & maskinen" är att den kände transhumanisten Jay Kurzweil numera jobbar som teknologichef på Google. Kurzweil kanske är galen, men det är faktiskt inte lätt att sätta fingret på var han resonerar uppåt väggarna i sin "The Singularity is Near". Jag misstänker att han förväxlar intelligens med hög beräkningskapacitet. Intelligens kräver väl någon form av syfte och därmed vilja. Det går säkert att simulera, men går det att skapa "äkta vara"? "Hjärnan" behöver nog kompletteras med en kropp.
Programledaren för "Kropp och själ" tvivlade uppenbarligen inte på det filosofiskt kontroversiella påståendet att en tillräckligt bra simulering av hjärnan faktiskt kommer att få ett medvetande. Det hon var intresserad av var istället den etiska frågan om det är rätt att utsätta en sådan konstgjord "hjärna" för smärta. Men det ingår etikexperter i teamet som jobbar med detta projekt. Det lät inte som att de var lika övertygade om möjligheten att bygga den medvetna maskinen som den intervjuade neurovetenskapsmannen.
I USA driver man ett liknade jätteprojekt för att forska på hjärnans funktioner, men där menar man att vi fortfarande vet för lite för att börja simulera den. Kurzweils har väl inte lyckats övertyga beslutsfattarna i sitt hemland om att "stark AI" är möjlig - att det går att skapa en icke-biologisk intelligens som är miljarder gånger kraftfullare än den mänskliga intelligensen. "Nanobotarna" kommer enligt Kurzweil om några decennier att sprida sig och till slut uppfylla hela vårt Universum. Världen kommer då att "vakna upp" och "bli det närmaste Gud man kan komma".
Tekniken utvecklas visserligen exponentiellt speciellt på områden med stor andel informationshantering. Där har Kurzweil säkert rätt. Och eftersom hans visioner är tekniskt möjliga enligt honom själv, så kommer det oundvikligen att gå den här vägen. Det går helt enkelt inte att stoppa. Och varför stoppa det, när det eviga livet hägrar genom att alla sjukdomar kommer att kunna bota. Våra ineffektiva hjärtan, lungor och bukspottkörtlar kan också ersätta med mycket effektivare teknik för transport av syre och reglering av insulin.
Men Kurzweil är inte en helt okritisk teknikoptimist - det finns faror. En sådan är att de självreplikerande nanobotarna, som gillar kol som byggmaterial, får för sig att käka upp all växtlighet och allt djurliv på Jorden. Man får kanske hoppas att Kurzweils vildaste framtidsscenarior inte slår in...
Man undrar ju hur det kommer sig att man på EU-nivå tycker sig ha råd att dra igång ett sådant här science-fiction liknande företag i dagens ekonomiska kris. Det borde kanske ha föregåtts av en offentlig debatt åtminstone?
lördag 9 mars 2013
Välfärden handlar om makt!
I denna video från ABF Play, 1 timme och 10 minuter talar fackföreningsmannen Asbjørn Wahl på den nationella välfärdskonferensen. (Dokumentationen inklusive flera inspelade seminarier finns här.)
Wahl har också skrivit en bok, översatt till engelska, som heter "The Rise and Fall of the Welfare State", där han analyserar orsakerna till välfärdsstatens framväxt och varför den utsatts för så hårda attacker de senaste tre decennierna.
Wahl påpekar att varken socialdemokrater eller kommunister ställde "välfärdsstaten" som mål på 30-talet. Målet var socialism, och det man var oense om var vägen dit. (Och båda tycktes ha haft fel: reformerna som skulle leda till socialism gjorde inte det, och någon revolution blev det inte heller.)
Välfärdsstaten som byggdes upp efter andra världskriget var en klasskompromiss som återspeglade styrkeförhållandet mellan kapital och arbete. Den fackliga och politiska kampen, liksom existensen av ett systemalternativ i Öst, var förutsättningen för att kapitalet skulle gå med på de eftergifter man gjorde. Det handlade t.ex. om att acceptera kontroll av kapitalrörelser över gränserna, kontroll av bankernas krediter, "full sysselsättning" och utbyggd offentlig sektor.
Men enligt Wahl drog speciellt socialdemokratin fel slutsats av denna framgångsrika kompromiss. Man insåg inte att den var ett resultat av styrkeförhållandena utan inbillade sig att "samförståndspolitik" hade visat sig vara den rätta vägen framåt under alla förhållanden.
När styrkeförhållandena ändrades, bl.a. genom att "realsocialismens" systemalternativ föll samman, så gick kapitalet till offensiv med målet att ta tillbaka alla eftergifterna. Socialdemokratin och de f.d. kommunistiska partierna till vänster fortsatte däremot att tro på samförståndspolitiken och gjorde inget motstånd. Tvärtom accepterade man den nyliberala politiken och deltog aktivt i att förverkliga den!
Den rörelse för att försvara välfärdsstaten som Wahl leder i Norge är därför partipolitiskt oberoende. "Arbetarrörelsens partier befinner sig i djup kris", säger man artigt. Fackföreningarna måste därför börja frigöra sig från samarbetet med dessa partier och börja agera politiskt på ett självständigt vis.
De här idéerna liknar ju den strategi som svenska SKP hade på 70-talet, "Gör facket till en kamporganisation!", inspirerad av DN-typografernas facklig kamp. Det visade sig inte vara så lätt att tillämpa den parollen - den socialdemokratiska ledningen i fackföreningsrörelsen gör förstås allt den kan för att kontrollera organisationerna. Men förutsättningarna för en sådan strategi kanske är bättre idag, när alla kan se att de socialdemokratiska nyliberalerna står med rumpan bar?
Wahl har också skrivit en bok, översatt till engelska, som heter "The Rise and Fall of the Welfare State", där han analyserar orsakerna till välfärdsstatens framväxt och varför den utsatts för så hårda attacker de senaste tre decennierna.
Wahl påpekar att varken socialdemokrater eller kommunister ställde "välfärdsstaten" som mål på 30-talet. Målet var socialism, och det man var oense om var vägen dit. (Och båda tycktes ha haft fel: reformerna som skulle leda till socialism gjorde inte det, och någon revolution blev det inte heller.)
Välfärdsstaten som byggdes upp efter andra världskriget var en klasskompromiss som återspeglade styrkeförhållandet mellan kapital och arbete. Den fackliga och politiska kampen, liksom existensen av ett systemalternativ i Öst, var förutsättningen för att kapitalet skulle gå med på de eftergifter man gjorde. Det handlade t.ex. om att acceptera kontroll av kapitalrörelser över gränserna, kontroll av bankernas krediter, "full sysselsättning" och utbyggd offentlig sektor.
Men enligt Wahl drog speciellt socialdemokratin fel slutsats av denna framgångsrika kompromiss. Man insåg inte att den var ett resultat av styrkeförhållandena utan inbillade sig att "samförståndspolitik" hade visat sig vara den rätta vägen framåt under alla förhållanden.
När styrkeförhållandena ändrades, bl.a. genom att "realsocialismens" systemalternativ föll samman, så gick kapitalet till offensiv med målet att ta tillbaka alla eftergifterna. Socialdemokratin och de f.d. kommunistiska partierna till vänster fortsatte däremot att tro på samförståndspolitiken och gjorde inget motstånd. Tvärtom accepterade man den nyliberala politiken och deltog aktivt i att förverkliga den!
Den rörelse för att försvara välfärdsstaten som Wahl leder i Norge är därför partipolitiskt oberoende. "Arbetarrörelsens partier befinner sig i djup kris", säger man artigt. Fackföreningarna måste därför börja frigöra sig från samarbetet med dessa partier och börja agera politiskt på ett självständigt vis.
De här idéerna liknar ju den strategi som svenska SKP hade på 70-talet, "Gör facket till en kamporganisation!", inspirerad av DN-typografernas facklig kamp. Det visade sig inte vara så lätt att tillämpa den parollen - den socialdemokratiska ledningen i fackföreningsrörelsen gör förstås allt den kan för att kontrollera organisationerna. Men förutsättningarna för en sådan strategi kanske är bättre idag, när alla kan se att de socialdemokratiska nyliberalerna står med rumpan bar?
söndag 3 mars 2013
"New Public Management" är ok enligt DN!
För dem som läst Zarembas artikelserie i DN om hur New Public Management fungerar i den svenska vården, borde kommentaren idag på ledarsidan komma som en överraskning. "Tagit del men inte förstått ett skvatt." (I varje fall för oss som sällan läser denna blodtryckshöjande, nyliberala smörja.)
Ledaren börjar med rubriken "Prislapp rätt men fel belopp". Och sedan blir det värre och värre! Underrubriken är "Inget vårdsystem är perfekt. Det behövs även ansvarstagande från läkare och vårdcentraler". Har man läst sin egen artikelserie på tidningen? Man påstår alltså på fullt allvar att bristerna inte beror på systemet utan på personalen!
Det har inte fallit ledarskribenten in att sjukvården kanske inte ska drivas med "köp/säljsystem":
Men några av de läkare som framträder i artikelserien kan också ifrågasättas för sin hållning. I alla köp/säljsystem, på alla marknader, finns kunder som är mer lönsamma än andra. Det finns kunder på Ikea som köper en soffa rakt av och som inte ens bryr sig om att titta vilka tyger som finns att välja på. Och så finns det andra som håller hårdare i plånboken och som vill ha svar på många frågor och funderingar innan de slår till. ”Ersättningssystemet” för soffan, det vill säga priset, blir detsamma för Ikea oavsett hur lång tid ”kundvården” tagit.
Och? Sjukvårdssystemet är mer marknadsorienterat än Ikea, men man drar inte slutsatsen att detta system är felaktigt!
Ledaren börjar med rubriken "Prislapp rätt men fel belopp". Och sedan blir det värre och värre! Underrubriken är "Inget vårdsystem är perfekt. Det behövs även ansvarstagande från läkare och vårdcentraler". Har man läst sin egen artikelserie på tidningen? Man påstår alltså på fullt allvar att bristerna inte beror på systemet utan på personalen!
Det har inte fallit ledarskribenten in att sjukvården kanske inte ska drivas med "köp/säljsystem":
Men några av de läkare som framträder i artikelserien kan också ifrågasättas för sin hållning. I alla köp/säljsystem, på alla marknader, finns kunder som är mer lönsamma än andra. Det finns kunder på Ikea som köper en soffa rakt av och som inte ens bryr sig om att titta vilka tyger som finns att välja på. Och så finns det andra som håller hårdare i plånboken och som vill ha svar på många frågor och funderingar innan de slår till. ”Ersättningssystemet” för soffan, det vill säga priset, blir detsamma för Ikea oavsett hur lång tid ”kundvården” tagit.
Och? Sjukvårdssystemet är mer marknadsorienterat än Ikea, men man drar inte slutsatsen att detta system är felaktigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)