Lasse Berg om hur "människan bytte tillvaro"

I "Gryning över Kalahari" gav Lasse Berg en ljus bild av människans urhistoria. Om man så vill kan man säga att han omvärderade det mänskliga "naturtillståndet", så förtalat av Thomas Hobbes som trodde att det bestod av "allas krig mot alla".

På många sätt var samlar- och jägarsamhället paradisiskt jämfört med dagens värld. Man samlade föda några få timmar av dagen. Den delades sedan på ett jämlikt sätt och den långa fritiden ägnades åt att berätta historier och dansa transdanser. Så varför övergav människan denna behagliga tillvaro (förlåt ironin)? Det är den frågan som Lasse Berg försöker besvara i sin nya bok.

Det finns stora likheter mellan beskrivningen av hur det slitsamma jordbruket, samhällsklassernas och den statliga våldsapparaten nästan överallt ersatte det fria jägarlivet med Friedrich Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Visserligen innebar "civilisationernas" uppkomst att befolkningen kunde börja växa snabbt, men livet blev sämre - mycket sämre - för alla utom det lilla styrande skiktet. Lasse Berg lägger fram massor med nytt intressant arkeologiskt och antropologiskt material som Engels inte hade tillgång till.

"Den slutsats primatforskare drar är att det drag i homininernas, vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer. "

"Sådant är inte något medfött hos oss, som det är bland schimpanserna till exempel. Deras alfahannar behöver inte gå på ledarskapsutbildning, de behöver inte coachning av särskilda konsulter för att kunna göra sig till och låtsas vara som alla andra när de i själva verket skall styra och ställa. Att man måste gå på chefskurser för att lära sig att övervinna sina medmänniskors naturliga misstänksamhet. Vi måste mödosamt träna in allt sådant som är självklart för en silverrygg eller alfahanne."

De formuleringarna kan nog många le igenkännande åt. Även kapitalet vill ju gärna utnyttja människans naturliga behov av att arbeta i "team". Fast då vill de också ha helst ha en "teamledare" som kan ställas till ansvar om något går fel...

I slutet på boken tas dagens stora problem upp. För att lösa främst klimat- och miljöproblemen krävs att hela mänskligheten ser sig som en helhet. Och där har han förstås rätt, men knäckfrågan som uppstår är hur det ska gå till. Kan man tänka sig ett fungerande världssamhälle utan chefer? Det hade varit intressant om Berg resonerat lite kring denna fråga.

En brist med Lasse Bergs bok, till skillnad från Engels, är att det ekonomiska systemets roll knappast tas upp. Hans syn på "globaliseringen" och marknadsekonomin tycks mig lite väl positiv. Den industriella kapitalismen utgör på flera sätt ett framsteg jämfört med "jordbrukssamhället", men hotar ju faktiskt idag mänsklighetens överlevnad.

Vad är mångkultur och mångkulturalism?

Som bekant var mångkulturalismen en av den norske massmördarens främsta hatobjekt. Men vad innebär egentligen detta diffusa begrepp? Det är inte så enkelt som att kritik mot "mångkultur" och "mångkulturalism" bara förekommer inom den politiska högern.

För många sverigedemokrater tycks ordet betyda att man  förespråkar att människor med olika kulturer inte kan leva sida vid sida i samma samhälle. Men varför skulle det inte gå? Att vara mot mångkultur i den betydelsen är lika illa som att vara apartheidanhängare eller rasist.

Ett mer sofistikerat och respektabelt multikulturmotstånd exemplifieras i denna artikel på newsmill. Där handlar det om att kritisera odemokratiska fenomen: "Snarare handlar det om en invändning mot att det parallellt med vår demokratiska värdegrund ska lämnas utrymme åt icke-demokratiska värdegrunder till att utöva inflytande på regelverk och lagstiftning och att man efter behov, och för att skydda vissa kulturer från att känna sig förolämpade, kan relativisera bort centrala värden i vår egen kultur, värden som kostat både liv och arbetsinsatser genom århundraden." Men då undrar jag, vilka det är som förespråkar denna typ av "multikulturalism"? Exempel, tack!

Nej, begreppet som det definieras i t.ex. Wikipedia, är skumt och lätt att missbruka.  I motsats till "monokultur" och amerikansk smältdegelmodell, sägs det att "mångkultur" bygger "på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida." Skulle staten tvinga t.ex. muslimer att fasta ramadan? Wikipediaartikeln blandar ihop frihet och tvång på ett märkligt sätt.

En vänsterkritik av "mångkulturalism" har förts fram av Immanuel Wallerstein. Men då handlar det om förtryckta gruppers krav på "grupprättigheter" och tendens att isolera sig från andra förtryckta gruppers kamp. Lesbiska för sig, svarta för sig och kvinnor för sig t.ex.. Vad ska då en svart, lesbisk kvinna göra?

Den här vänsterkritiken mot "identitetspolitik" har intressant nog en föregångare i den kritik som de ryska bolsjevikerna riktade mot dem inom de socialdemokratiska partierna som förespråkade  "kulturautonomi". Ett exempel på detta var bildandet av Bund, ett socialdemokratiskt parti för judar. Ett annat var de österrikiska socialdemokratiska partiernas uppsplittring i olika organisationer för olika etniska grupper. En kritiker av denna sorts "multikulturalism" var Josef Stalin, bolsjevikernas "nationalitetsexpert" som skrev en bok om "Marxismen och den nationella frågan". Fackföreningar och arbetarpartier borde enligt boken organisera alla arbetare, oavsett nationalitet.

"Vi håller på att såga av den gren vi sitter på"

Så lyder rubriken i Forskning och Framsteg, nr 5, till en artikel om en bok med titeln "Den stora förnekelsen". Författarna till boken är miljöforskaren Johan Rockström och den tydligen allt mer desillusionerade Anders Wijkman.

Jag har på senare tid cirklat runt temat för den här bloggen, men den här artikeln sätter verkligen fingret på utgångspunkten för den: att det nuvarande världssystemet måste ersättas av ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system. Det den politiska diskussionen borde handla om är hur detta nya system borde se ut. Men så sker som bekant inte alls idag. Snacka om förnekelse!

Johan Råckström har ett par förklaringar till den här förnekelsen av att vårt ekonomiska system inte kan lösa miljö- och resursproblemen, av att "utarmning av naturkapital inte räknas som en kostnad" i ett kapitalistiskt system. En del forskare tenderar att "mörka de risker de känner till", de anser att "de måste kompromissa för att inte skapa förtvivlan som kan leda till passivitet hos politikerna". Men Rockström pekar också på specialiseringen inom vetenskaperna som gör det svårare att se sammanhangen.

Råckström är medveten om att felet ligger i det ekonomiska systemet. "Belöningssystemet i ekonomin är avgörande för hur samhället utvecklas. Som det nu är märks det inte någonstans att vi på längre sikt blir allt fattigare genom att vi utnyttjar naturresurserna gratis. Vi måste utveckla en ny ekonomisk modell snabbt ändra inriktning mot hållbara hållbara energiformer. Biosfären är basen för vår ekonomi, och vi har ingen välfärd om vi inte har en hållbar ekonomi."

"Karriär" 36 år efteråt

Det var en säregen upplevelse att åter läsa Jan Myrdals idéroman "Karriär" från 1975. Ibland känns det som att den handlar om dagens världssituation med "energikris" och "råvarukris", men oftast som om romanen beskriver en  annan, fjärran och märkvärdig värld. Man kan få en liknande känsla som vid läsningen av den tidens s.k. framtidsforskare. Det finns faktiskt flera konkreta likheter i förutsägelserna.

En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.

Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.

En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.

Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.

Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens  stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.

Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...

Kapitalism alstrar massfattigdom

I en artikel med titeln "The Myths of Capitalism", tar den indiske marxistiske ekonomen Prabhat Patnaik upp frågan om kapitalismen alstrar massfattigdom, "pauperism", vilket Marx hävdade i "Kapitalet".

Det brukar ju hävdas att Marx´ "spådom" inte slog in. Och det stämmer ju att efter den inledande eländiga perioden i England efter den "industriella revolutionen", så vände det uppåt.

Men det var inte den inneboende dynamiken i kapitalismen som "löste" problemet med den ständigt växande reservarmén av arbetslösa. I Europa var det emigrationen till Amerika, Australien och andra "nybyggarländer". Patnaik visar hur enormt stor denna emigration var. Mellan 1820 och 1915 emigrerade 50 miljoner människor från Europa!

Genom att slå ut den inhemska produktionen i länder som Indien, skapades ett fattigt underproletariat istället i sådana länder.

I dagens Indien växer arbetslöshetsarmén - och fattigdomen - trots den snabba tillväxten där. I Kina har jag sett uppgifter om att antalet industriarbetare paradoxalt nog har minskat under hela den period som Kina "stulit jobben" från USA och Europa.

Om man utgår från att kapitalismen har blivit ett världssystem, så stämmer kanske Marx resonemang i "Kapitalet" för världen som helhet. I varje fall så länge som vi inte kan emigrera till Mars...

Till sist ett sammanfattande teoretiskt citat från artikeln:

"The capacity of the capitalist growth process to make a dent on the relative magnitude of the reserve army depends upon three factors: the overall growth rate (taking the capitalist and pre-capitalist sectors together), the growth rate of labour productivity (again taking the two sectors together), and the rate of work-force growth (taking into account migration as well).  The excess of the overall growth rate over the growth rate of labour productivity is the rate of growth of labour demand in the two sectors taken together; if this happens to be less than the rate of growth of the work-force, then the relative size of the reserve army of labour, and with it the extent of absolute of poverty, will keep increasing.  There is nothing in the operation of the capitalist economy that can spontaneously prevent this."

Det som är ett "jätteproblem" för en kapitalistisk ekonomi, att skapa tillräckligt många jobb då produktiviteten hela tiden stiger, vore förstås bara en välsignelse i en efterkapitalistisk ekonomi.

Planhushållning eller marknad?

Efter Sovjetunionens fall har det långt in i "vänstern" blivit en accepterad sanning att planekonomi inte fungerar. Och de som fortsatt vara socialister, har i allmänhet pläderat för någon form av "marknadssocialism". Företag ska helst ägas av dem som arbetar där, men relationerna mellan företagen ska "marknaden" sköta.

Men vad är då denna "marknad" som ska ta hand om samordningen av ekonomin? I dagens värld är marknaden inget annat än  ett system som bygger på att produktionen sker för profit, och att de starkaste företagen slår ut de svagaste. Marknadsekonomi och  kapitalism är samma sak.

"Marknadssocialistiska" idéer kritiserades hårt redan av Marx och Engels. En ekonomi som bygger på pengar  och "marknadskrafter" leder förr eller senare till klasskillnader och kapitalism, oavsett hur jämlikt det var från början. Se t.ex. "Anti-Dühring" av Engels.

Men kan inte "marknad" betyda något annat? Jo, en del marknadssocialister föreställer sig nog att allt som inte är "kommandoekonomi" av sovjetisk typ, kan kallas marknadsekonomi. Tanken om något tredje, vid sidan om kapitalistisk marknad och "kommandoekonomi" är rätt, men det handlar då inte om någon sorts "socialistisk marknad".

Ta det medeltida skråhantverket som exempel! Det var definitivt inte någon "kommandoekonomi", men det fanns inte heller en "fri" marknad. Priserna bestämdes inte av tillgång och efterfrågan, utan efter vad som var "rättvist" och "skäligt". "Oskäliga" profiter uppstod därför normalt inte. Det var ett helt annat system än vår "marknadsekonomi".

En socialistisk ekonomi kan vara i huvudsak decentraliserad utan att styras av "värdelagen", konkurrens och jakt på profit. I kritiken av den centralstyrda planeringen har marknadssocialisterna en poäng. Men inte i det slappa godkännandet av marknadsmekanismerna.

Varför fungerade inte den sovjetiska centrala planeringen? Jag tror inte att orsaken var teknisk, att det handlade om brist på datorer, eller på att man inte tillämpade Kantorovich´smarta optimeringsalgoritmer. (Se förra inlägget.) Och jag tror inte heller på marknadsfundamentalisternas påståenden om att marknadspriser är nödvändiga för en effektiv ekonomi.

Nyckeln till svaret ligger, tror jag, i något man diskuterade mycket i Östeuropa på 60-talet, nämligen incitamentsproblemet. Hur skulle man få arbetare, tjänstemän och direktörer att utgå från vad som var bäst för hela samhället, inte från det som var bäst för den enskilde eller hans företag?

Problemet "löstes" genom att helt enkelt muta direktörerna med bonusar som var kopplade till företagets "resultat", med andra ord till vinsten. Känns det igen? Men då får vi ett system som blir mycket svårt att skilja från ett privatkapitalistiskt system. Och som lyder under samma lagar om maximal kapitalackumulation.

Hade det funnits en annan väg att gå? Finns det någon ledtråd hos Marx? Det var ju trots allt hos Marx man inspirerats till planhushållningen. Men Marx var inte speciellt konkret! Under kapitalismen behärskas människorna av anarkistiska ekonomiska krafter som de inte råder över, enligt honom. Istället skulle efter arbetarnas maktövertagande, ekonomin medvetet regleras utifrån de samhälleliga behoven.

Men innebär denna medvetna reglering att ett centralt organ planerar och styr hela ekonomin? Ja, i någon mån tror jag att det är nödvändigt. Förutsatt att det sker demokratiskt. Men det fungerar inte om inte profitmotivet har ersatts av en kultur där man spontant alltid tar hänsyn till samhällsintresset i första hand.

Hur uppstår en sådan kultur? Det går naturligtvis inte på en gång, utan kommer antagligen att ta en mycket lång tid, flera generationer antagligen. Marx förutsåg också en övergångsperiod under vilken den "borgerliga rätten" skulle mista sin ställning för att kommunismens "högre stadium" skulle kunna uppnås.

Det som kan göra en optimistisk om detta framtidsscenario är att människan enligt de senaste neurologiska rönen, i grund och botten inte är den fullblodsegoist som nyliberalerna påstår, utan just så social som den socialistiska ekonomin kräver för att fungera.

Mao var inne på sådana här idéer. Men de masskampanjer som han tog initiativet till under kulturrevolutionen var uppenbarligen inte tillräckliga för att ändra inställningen hos kineserna. Och för att snabbt "modernisera" ett land, kan kapitalism säkert fungera bättre i ett underutvecklat land som Kina. Det var ändå det som var kapitalismens historiska uppgift, medan vi i mogna kapitalistiska länder har en annan uppgift att lösa.

Som inspiration kan man  ha hur internet fungerar. Det finns några centrala organ, som är helt nödvändiga, men i huvudsak är nätet inte centralstyrt, utan styrningen, "planeringen", sker ju extremt decentraliserat. Det fanns faktiskt ett numera bortglömt, toppstyrt alternativ som aldrig slog igenom.

"Red Plenty"

"Red Plenty" av Francis Spufford är en originell roman, som man knappast skulle komma på idén att läsa, om den inte hade recenserats i Clarté. Romanen utger sig för att handla om en idé och inte primärt om personerna som skildras. Miljön är också ovanlig: Sovjet under Chrustjev- och Bresjnevepokerna.

Problemet som författaren behandlar är intressant: varför stagnerade det så till synes framgångsrika Sovjet och hamnade ohjälpligt på efterkälken gentemot USA? Den idé som man anar att Spufford utgick ifrån, men som aldrig formuleras, är att orsaken är att de sovjetiska ledarna helt enkelt inte vågade tillämpa de djärva idéer som sovjetiska vetenskapsmän lade fram för dem.

Skenbart såg det ut som att Chrustjevs idé om att uppnå kommunismen, det utopiska överflödssamhället redan 1980, inte var så orealistiskt. Målet spikades t.o.m. i SUKPb:s partiprogram 1961.

I Väst hade man sett hur produktionen under decennier hade stigit betydligt snabbare i Sovjet, och den första sputniken skapade politisk hysteri i Väst.

Men istället för att komma ifatt och gå förbi USA, började tillväxten avta, mer och mer för varje decennium. Och numera är ju standardbilden av den sovjetiska ekonomin inte den av kraftig tillväxt, som på 30-talet, utan av Bresjnevtidens stagnation.

En vanlig "förklaring", som Spufford verkar instämma i,  är att planekonomin kan fungera bra för att industrialisera ett land, då huvudsaken är att öka produktionen, speciellt av den "tunga" industrin. Men att planering inte fungerar, när det gäller att öka produktiviteten, och därmed effektiviteten i ekonomin. Borgerliga ekonomer menar ju att marknadsmekanismer är nödvändiga för att få till stånd denna effektivitet.

Men sovjetiska ekonomer, matematiker och "kybernetiker" hade andra idéer. Kantorovich, som var den som uppfann den lineära programmeringen, menade att hans metoder skulle kunna tillämpas för att optimera hela den sovjetiska ekonomin. I kapitalistiska länder däremot begränsas ju tillämpningen av sådana metoder på grund av konkurrensen mellan de privata företagen.

Datorforskarna å sin sida pekade på att datorerna skulle kunna användas i de omfattande matematiska beräkningar som krävdes.

Men sovjetledarna sa nej till dessa förslag! Istället för att utveckla egna datorer bestämde de t.ex. att man skulle kopiera IBM:s modeller och därför missade Sovjet IT-revolutionen .

Jag tycker inte romanen riktigt lyckas förklara, varför  de sovjetiska ledarna tog så korkade beslut som de gjorde.

En hypotes är att alla var oerhört trötta på de stora omvälvningarna i samhället, och bara ville ha lugn och ro, och framförallt inga djärva experiment à la Chrustjevs.

En annan tanke som antyds är att de politiska ledarna hade för låg utbildning och helt enkelt inte förstod vad vetenskapsmännen pratade om. Så enkelt tror jag knappast att det var.

Ytterligare en hypotes är att det snarare var vetenskapsmännen som inte förstod sig på politik, på vilka förändringar befolkningen var beredd att acceptera.

Blodbadet i Novotjerkassk, som man länge lyckades hålla hemlig, kan ses som ett resultat, av att Chrustjev  faktiskt hade lyssnat på akademikernas blåögda förslag om prishöjningar på mat som var "för billig". Vilket inte accepterades av dem som drabbades. (Eliterna drabbades dock inte...)

Uppenbarligen fanns det en klyfta mellan å ena sidan dem som arbetade i fabrikerna och fälten, och å andra sidan både den politiska och vetenskapliga eliten. Paradoxalt nog kanske Bresjnevtidens "stagnation", där befolkningen var nöjd med situationen (enligt Spufford), var ett tecken på att ledarna faktiskt lyssnade till folket. Men de svek samtidigt sin historiska uppgift, och därmed svek de ju sitt folk på lite längre sikt.

Tyvärr beskrivs inte de ekonomiska reformer som akademikerna föreslog, speciellt utförligt. Men det finna referenser till facklitteratur, om man vill fördjupa sig.

Det framgår alltså inte hur socialistiska de föreslagna reformerna egentligen var. Klart är att de betonade vikten av "lönsamhet", och det var dessa delar som Kosygin godtog. Men de delar som handlade om "rationella priser", och som Kosygin förkastade, borde man titta närmare på.

Boken innehåller en fiktiv diskussion där motståndarna förkastar prisreformen med "marxistiska" argument, som snarare förråder författarens bristande kunskaper i marxistisk ekonomi. Men ändå frågar jag mig om dessa reformer, som hade som syfte att effektivisera planekonomin, i själva verket var förtäckta metoder att införa en ren marknadsekonomi. Det är en sak att kunna veta vad olika produkter kostar, en annan sak att låta priset helt avgöras av kostnaden.

I en socialistisk ekonomi kan inte "effektivitet", hur den än definieras, vara det allra viktigaste. Mer om det på mitt inlägg om Paul Cockshotts idéer om planekonomi.