"Red Plenty"

"Red Plenty" av Francis Spufford är en originell roman, som man knappast skulle komma på idén att läsa, om den inte hade recenserats i Clarté. Romanen utger sig för att handla om en idé och inte primärt om personerna som skildras. Miljön är också ovanlig: Sovjet under Chrustjev- och Bresjnevepokerna.

Problemet som författaren behandlar är intressant: varför stagnerade det så till synes framgångsrika Sovjet och hamnade ohjälpligt på efterkälken gentemot USA? Den idé som man anar att Spufford utgick ifrån, men som aldrig formuleras, är att orsaken är att de sovjetiska ledarna helt enkelt inte vågade tillämpa de djärva idéer som sovjetiska vetenskapsmän lade fram för dem.

Skenbart såg det ut som att Chrustjevs idé om att uppnå kommunismen, det utopiska överflödssamhället redan 1980, inte var så orealistiskt. Målet spikades t.o.m. i SUKPb:s partiprogram 1961.

I Väst hade man sett hur produktionen under decennier hade stigit betydligt snabbare i Sovjet, och den första sputniken skapade politisk hysteri i Väst.

Men istället för att komma ifatt och gå förbi USA, började tillväxten avta, mer och mer för varje decennium. Och numera är ju standardbilden av den sovjetiska ekonomin inte den av kraftig tillväxt, som på 30-talet, utan av Bresjnevtidens stagnation.

En vanlig "förklaring", som Spufford verkar instämma i,  är att planekonomin kan fungera bra för att industrialisera ett land, då huvudsaken är att öka produktionen, speciellt av den "tunga" industrin. Men att planering inte fungerar, när det gäller att öka produktiviteten, och därmed effektiviteten i ekonomin. Borgerliga ekonomer menar ju att marknadsmekanismer är nödvändiga för att få till stånd denna effektivitet.

Men sovjetiska ekonomer, matematiker och "kybernetiker" hade andra idéer. Kantorovich, som var den som uppfann den lineära programmeringen, menade att hans metoder skulle kunna tillämpas för att optimera hela den sovjetiska ekonomin. I kapitalistiska länder däremot begränsas ju tillämpningen av sådana metoder på grund av konkurrensen mellan de privata företagen.

Datorforskarna å sin sida pekade på att datorerna skulle kunna användas i de omfattande matematiska beräkningar som krävdes.

Men sovjetledarna sa nej till dessa förslag! Istället för att utveckla egna datorer bestämde de t.ex. att man skulle kopiera IBM:s modeller och därför missade Sovjet IT-revolutionen .

Jag tycker inte romanen riktigt lyckas förklara, varför  de sovjetiska ledarna tog så korkade beslut som de gjorde.

En hypotes är att alla var oerhört trötta på de stora omvälvningarna i samhället, och bara ville ha lugn och ro, och framförallt inga djärva experiment à la Chrustjevs.

En annan tanke som antyds är att de politiska ledarna hade för låg utbildning och helt enkelt inte förstod vad vetenskapsmännen pratade om. Så enkelt tror jag knappast att det var.

Ytterligare en hypotes är att det snarare var vetenskapsmännen som inte förstod sig på politik, på vilka förändringar befolkningen var beredd att acceptera.

Blodbadet i Novotjerkassk, som man länge lyckades hålla hemlig, kan ses som ett resultat, av att Chrustjev  faktiskt hade lyssnat på akademikernas blåögda förslag om prishöjningar på mat som var "för billig". Vilket inte accepterades av dem som drabbades. (Eliterna drabbades dock inte...)

Uppenbarligen fanns det en klyfta mellan å ena sidan dem som arbetade i fabrikerna och fälten, och å andra sidan både den politiska och vetenskapliga eliten. Paradoxalt nog kanske Bresjnevtidens "stagnation", där befolkningen var nöjd med situationen (enligt Spufford), var ett tecken på att ledarna faktiskt lyssnade till folket. Men de svek samtidigt sin historiska uppgift, och därmed svek de ju sitt folk på lite längre sikt.

Tyvärr beskrivs inte de ekonomiska reformer som akademikerna föreslog, speciellt utförligt. Men det finna referenser till facklitteratur, om man vill fördjupa sig.

Det framgår alltså inte hur socialistiska de föreslagna reformerna egentligen var. Klart är att de betonade vikten av "lönsamhet", och det var dessa delar som Kosygin godtog. Men de delar som handlade om "rationella priser", och som Kosygin förkastade, borde man titta närmare på.

Boken innehåller en fiktiv diskussion där motståndarna förkastar prisreformen med "marxistiska" argument, som snarare förråder författarens bristande kunskaper i marxistisk ekonomi. Men ändå frågar jag mig om dessa reformer, som hade som syfte att effektivisera planekonomin, i själva verket var förtäckta metoder att införa en ren marknadsekonomi. Det är en sak att kunna veta vad olika produkter kostar, en annan sak att låta priset helt avgöras av kostnaden.

I en socialistisk ekonomi kan inte "effektivitet", hur den än definieras, vara det allra viktigaste. Mer om det på mitt inlägg om Paul Cockshotts idéer om planekonomi.

Kan en planekonomi fungera?

I ett tidigare inlägg diskuterades frågan om marknadssocialismen som tänkbart alternativ till den kapitalistiska  marknadsekonomin. På grund av det sovjetiska systemets misslyckande har ju tanken på en planerad ekonomi råkat i vanrykte. Men är det för tidigt att dödförklara denna idé? På följande websidor (tillhörande en amerikansk kommunistisk grupp) diskuteras ekonomisk planering med en del nya argument: del 1 , del 2 , del 3 .

Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises är känd för att han hävdade att en ekonomi utan marknadsmekanismer oundvikligen bryter samman. Visserligen tog det flera decennier innan han fick "rätt" när Sovjetunionen införde en privat (rövar)kapitalism i början på 90-talet. Men det hindrade inte att den österrikiska ekonomskolan triumferande förklarade att von Mises argument hade bekräftats i praktiken.

von Mises argument för omöjligheten av planhushållning var att det är omöjligt i en sådan ekonomi att kalkylera om ett företag är effektivt eller inte. Genom att pengar enligt Marx inte kommer användas under socialismen, så går det helt enkelt inte att jämföra kostnader.

Visserligen avskaffades aldrig rubeln i Sovjet, men de sovjetiska ekonomerna menade liksom von Mises att rubeln inte var "riktiga" pengar utan fungerade som bokföringsenhet. Pengarna avspeglade med andra ord inte "värdet" i Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx terminologi. Värdet var ju enligt de klassiska ekonomer ett uttryck för det i varan nedlagda arbetet.

Ett socialistiskt motargument mot von Mises har varit att pengar bara mäter arbetet indirekt, och planeringen istället skulle kunna utgå direkt från arbetstiden. Författaren till ovanstående artiklar, Joseph Green skriver,  med enligt min mening övertygande argument, att enbart arbetstiden inte kan användas  som mått vid planeringen.

Green anser visserligen att Sovjetunionen i början av 20-talet hade inlett en process, som så småningom kunde lett till en socialistisk ekonomi utan marknader. Men istället slutade det i en statskapitalistisk ekonomi, genom att landets ledning utvecklades till en ny härskande klass. Planeringen av av den sovjetiska ekonomin enbart motbevisar inte detta, då ju statlig planering är något som förekommer i alla kapitalistiska länder, och kan vara mycket omfattande t.ex. i krigstider.

Trots att den sovjetiska planeringen alltså inte var socialistisk enligt Green, finns det lärdomar att dra från de tekniker som utvecklades i Sovjet. "Materiella balanser" var en sådan metod, som utnyttjade arbetstiden, men i första hand användes fysiska mått, t.ex. antal ton stål. Kostnaden för en vara får och kan inte reduceras till ett mått, arbetstid.  Att allt mäts i pengar i marknadsekonomier är en stor nackdel. Då uppstår nämligen problem som att det inte tas hänsyn  till t.ex. miljökostnader och andra  "externaliteter".

En annan metod som utvecklades av den sedermera amerikanske ekonomen Wassily Leontief, var den s.k. input-out-analysen. Den använder också fysiska mått, men i likhet med "materiella balanser" blir beräkningarna väldigt omfattande i en någorlunda komplex ekonomi. Visserligen har datakraften ökat oerhört med tiden, men ändå räcker den knappast till om man skulle försöka planera varenda detalj i t.ex. den svenska ekonomin.

Jag undrar om inte diskussionen om planekonomin ofta fastnat i tekniska problem. Naturligtvis måste den bästa tekniken som är tillgänglig användas. Men allt behöver knappast planeras, speciellt inte på övergripande nivåer. Det viktigaste i varje planering borde vara att besluta om mål och  prioriteringar. Och det är här som demokratin och den politiska debatten kommer in. Vems intressen är det som styr i praktiken? Om dessa frågor överlåts till ett litet skikt politiker och administratörer, så blir det med tiden deras privata intressen som gäller. Oavsett hur formellt demokratisk planeringen är.

En lärdom från de s.k. socialistiska staterna är väl att övergångssamhället mellan kapitalism och socialism antingen rör sig framåt mot en ekonomi där produktionsmedlen reellt är i hela folkets händer, eller bakåt där priviligierade skikt till slut återinför kapitalismen. Problemet med planeringens möjlighet är nog snarare politiskt än ekonomiskt.