"Red Plenty"

"Red Plenty" av Francis Spufford är en originell roman, som man knappast skulle komma på idén att läsa, om den inte hade recenserats i Clarté. Romanen utger sig för att handla om en idé och inte primärt om personerna som skildras. Miljön är också ovanlig: Sovjet under Chrustjev- och Bresjnevepokerna.

Problemet som författaren behandlar är intressant: varför stagnerade det så till synes framgångsrika Sovjet och hamnade ohjälpligt på efterkälken gentemot USA? Den idé som man anar att Spufford utgick ifrån, men som aldrig formuleras, är att orsaken är att de sovjetiska ledarna helt enkelt inte vågade tillämpa de djärva idéer som sovjetiska vetenskapsmän lade fram för dem.

Skenbart såg det ut som att Chrustjevs idé om att uppnå kommunismen, det utopiska överflödssamhället redan 1980, inte var så orealistiskt. Målet spikades t.o.m. i SUKPb:s partiprogram 1961.

I Väst hade man sett hur produktionen under decennier hade stigit betydligt snabbare i Sovjet, och den första sputniken skapade politisk hysteri i Väst.

Men istället för att komma ifatt och gå förbi USA, började tillväxten avta, mer och mer för varje decennium. Och numera är ju standardbilden av den sovjetiska ekonomin inte den av kraftig tillväxt, som på 30-talet, utan av Bresjnevtidens stagnation.

En vanlig "förklaring", som Spufford verkar instämma i,  är att planekonomin kan fungera bra för att industrialisera ett land, då huvudsaken är att öka produktionen, speciellt av den "tunga" industrin. Men att planering inte fungerar, när det gäller att öka produktiviteten, och därmed effektiviteten i ekonomin. Borgerliga ekonomer menar ju att marknadsmekanismer är nödvändiga för att få till stånd denna effektivitet.

Men sovjetiska ekonomer, matematiker och "kybernetiker" hade andra idéer. Kantorovich, som var den som uppfann den lineära programmeringen, menade att hans metoder skulle kunna tillämpas för att optimera hela den sovjetiska ekonomin. I kapitalistiska länder däremot begränsas ju tillämpningen av sådana metoder på grund av konkurrensen mellan de privata företagen.

Datorforskarna å sin sida pekade på att datorerna skulle kunna användas i de omfattande matematiska beräkningar som krävdes.

Men sovjetledarna sa nej till dessa förslag! Istället för att utveckla egna datorer bestämde de t.ex. att man skulle kopiera IBM:s modeller och därför missade Sovjet IT-revolutionen .

Jag tycker inte romanen riktigt lyckas förklara, varför  de sovjetiska ledarna tog så korkade beslut som de gjorde.

En hypotes är att alla var oerhört trötta på de stora omvälvningarna i samhället, och bara ville ha lugn och ro, och framförallt inga djärva experiment à la Chrustjevs.

En annan tanke som antyds är att de politiska ledarna hade för låg utbildning och helt enkelt inte förstod vad vetenskapsmännen pratade om. Så enkelt tror jag knappast att det var.

Ytterligare en hypotes är att det snarare var vetenskapsmännen som inte förstod sig på politik, på vilka förändringar befolkningen var beredd att acceptera.

Blodbadet i Novotjerkassk, som man länge lyckades hålla hemlig, kan ses som ett resultat, av att Chrustjev  faktiskt hade lyssnat på akademikernas blåögda förslag om prishöjningar på mat som var "för billig". Vilket inte accepterades av dem som drabbades. (Eliterna drabbades dock inte...)

Uppenbarligen fanns det en klyfta mellan å ena sidan dem som arbetade i fabrikerna och fälten, och å andra sidan både den politiska och vetenskapliga eliten. Paradoxalt nog kanske Bresjnevtidens "stagnation", där befolkningen var nöjd med situationen (enligt Spufford), var ett tecken på att ledarna faktiskt lyssnade till folket. Men de svek samtidigt sin historiska uppgift, och därmed svek de ju sitt folk på lite längre sikt.

Tyvärr beskrivs inte de ekonomiska reformer som akademikerna föreslog, speciellt utförligt. Men det finna referenser till facklitteratur, om man vill fördjupa sig.

Det framgår alltså inte hur socialistiska de föreslagna reformerna egentligen var. Klart är att de betonade vikten av "lönsamhet", och det var dessa delar som Kosygin godtog. Men de delar som handlade om "rationella priser", och som Kosygin förkastade, borde man titta närmare på.

Boken innehåller en fiktiv diskussion där motståndarna förkastar prisreformen med "marxistiska" argument, som snarare förråder författarens bristande kunskaper i marxistisk ekonomi. Men ändå frågar jag mig om dessa reformer, som hade som syfte att effektivisera planekonomin, i själva verket var förtäckta metoder att införa en ren marknadsekonomi. Det är en sak att kunna veta vad olika produkter kostar, en annan sak att låta priset helt avgöras av kostnaden.

I en socialistisk ekonomi kan inte "effektivitet", hur den än definieras, vara det allra viktigaste. Mer om det på mitt inlägg om Paul Cockshotts idéer om planekonomi.