Planhushållning eller marknad?

Efter Sovjetunionens fall har det långt in i "vänstern" blivit en accepterad sanning att planekonomi inte fungerar. Och de som fortsatt vara socialister, har i allmänhet pläderat för någon form av "marknadssocialism". Företag ska helst ägas av dem som arbetar där, men relationerna mellan företagen ska "marknaden" sköta.

Men vad är då denna "marknad" som ska ta hand om samordningen av ekonomin? I dagens värld är marknaden inget annat än  ett system som bygger på att produktionen sker för profit, och att de starkaste företagen slår ut de svagaste. Marknadsekonomi och  kapitalism är samma sak.

"Marknadssocialistiska" idéer kritiserades hårt redan av Marx och Engels. En ekonomi som bygger på pengar  och "marknadskrafter" leder förr eller senare till klasskillnader och kapitalism, oavsett hur jämlikt det var från början. Se t.ex. "Anti-Dühring" av Engels.

Men kan inte "marknad" betyda något annat? Jo, en del marknadssocialister föreställer sig nog att allt som inte är "kommandoekonomi" av sovjetisk typ, kan kallas marknadsekonomi. Tanken om något tredje, vid sidan om kapitalistisk marknad och "kommandoekonomi" är rätt, men det handlar då inte om någon sorts "socialistisk marknad".

Ta det medeltida skråhantverket som exempel! Det var definitivt inte någon "kommandoekonomi", men det fanns inte heller en "fri" marknad. Priserna bestämdes inte av tillgång och efterfrågan, utan efter vad som var "rättvist" och "skäligt". "Oskäliga" profiter uppstod därför normalt inte. Det var ett helt annat system än vår "marknadsekonomi".

En socialistisk ekonomi kan vara i huvudsak decentraliserad utan att styras av "värdelagen", konkurrens och jakt på profit. I kritiken av den centralstyrda planeringen har marknadssocialisterna en poäng. Men inte i det slappa godkännandet av marknadsmekanismerna.

Varför fungerade inte den sovjetiska centrala planeringen? Jag tror inte att orsaken var teknisk, att det handlade om brist på datorer, eller på att man inte tillämpade Kantorovich´smarta optimeringsalgoritmer. (Se förra inlägget.) Och jag tror inte heller på marknadsfundamentalisternas påståenden om att marknadspriser är nödvändiga för en effektiv ekonomi.

Nyckeln till svaret ligger, tror jag, i något man diskuterade mycket i Östeuropa på 60-talet, nämligen incitamentsproblemet. Hur skulle man få arbetare, tjänstemän och direktörer att utgå från vad som var bäst för hela samhället, inte från det som var bäst för den enskilde eller hans företag?

Problemet "löstes" genom att helt enkelt muta direktörerna med bonusar som var kopplade till företagets "resultat", med andra ord till vinsten. Känns det igen? Men då får vi ett system som blir mycket svårt att skilja från ett privatkapitalistiskt system. Och som lyder under samma lagar om maximal kapitalackumulation.

Hade det funnits en annan väg att gå? Finns det någon ledtråd hos Marx? Det var ju trots allt hos Marx man inspirerats till planhushållningen. Men Marx var inte speciellt konkret! Under kapitalismen behärskas människorna av anarkistiska ekonomiska krafter som de inte råder över, enligt honom. Istället skulle efter arbetarnas maktövertagande, ekonomin medvetet regleras utifrån de samhälleliga behoven.

Men innebär denna medvetna reglering att ett centralt organ planerar och styr hela ekonomin? Ja, i någon mån tror jag att det är nödvändigt. Förutsatt att det sker demokratiskt. Men det fungerar inte om inte profitmotivet har ersatts av en kultur där man spontant alltid tar hänsyn till samhällsintresset i första hand.

Hur uppstår en sådan kultur? Det går naturligtvis inte på en gång, utan kommer antagligen att ta en mycket lång tid, flera generationer antagligen. Marx förutsåg också en övergångsperiod under vilken den "borgerliga rätten" skulle mista sin ställning för att kommunismens "högre stadium" skulle kunna uppnås.

Det som kan göra en optimistisk om detta framtidsscenario är att människan enligt de senaste neurologiska rönen, i grund och botten inte är den fullblodsegoist som nyliberalerna påstår, utan just så social som den socialistiska ekonomin kräver för att fungera.

Mao var inne på sådana här idéer. Men de masskampanjer som han tog initiativet till under kulturrevolutionen var uppenbarligen inte tillräckliga för att ändra inställningen hos kineserna. Och för att snabbt "modernisera" ett land, kan kapitalism säkert fungera bättre i ett underutvecklat land som Kina. Det var ändå det som var kapitalismens historiska uppgift, medan vi i mogna kapitalistiska länder har en annan uppgift att lösa.

Som inspiration kan man  ha hur internet fungerar. Det finns några centrala organ, som är helt nödvändiga, men i huvudsak är nätet inte centralstyrt, utan styrningen, "planeringen", sker ju extremt decentraliserat. Det fanns faktiskt ett numera bortglömt, toppstyrt alternativ som aldrig slog igenom.

Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?

Det finns en spridd uppfattning att planhushållning som alternativ till marknadsekonomi har visat sig vara något som helt enkelt inte fungerar. Stagnationen i Sovjet under Brezjnev är exemplet som man brukar peka på.  

Pocketboken "Planhushållning och direktdemokrati", av W Paul Cockshett och Allin Cottrel, håller inte alls med. Planhushållning med hjälp av modern teknik är överlägsen marknadsekonomin i effektivitet. Och har förutsättningar att vara snabbare i att reagera på ändringar i konsumenternas preferenser!    

En gammal myt som ekonomen och dataexperten Cockshett tar kål på, är att en ekonomi med miljoner varor  inte skulle gå att planera, därför att ett ekvationssystem med miljoner obekanta tar tusentals år att lösa även med en modern dator. Det stämmer om man använder gymnasiemetoden med s.k. gaussisk elimination, men inte om man utnyttjar betydligt smartare, approximativa algoritmer. Då handlar det snarare om minuter.  

Om man dessutom i planeringen skulle utnyttja modern kommunikationsteknik, så skulle ett planeringsorgan kunna reagera blixtsnabbt på förändringar i produktionsförutsättningarna. Marknadsekonomins anpassningsmekanism via långsamma "prissignaler" från marknaden skulle framstå som stenåldersmässig...

Cockshotts och Cottrells förslag är en rent socialistisk modell i marxistisk mening. Pengar och därmed kapital är därför avskaffade. Istället ska en viss mängd arbete belönas med ett "arbetskvitto", som berättigar till uttag av konsumtionsvaror motsvarande samma arbetstid. Dessa arbetskvitton cirkulerar inte som pengar, utan är förbrukade när de använts.

Även om pengar inte används, pläderar Cockshott och Cottrell för en sorts marknadsmekanism för konsumtionsvaror, så att utbud och efterfrågan kan hållas i balans. Arbetstids-"priset" på konsumtionsvarorna kan behöva höjas respektive minskas om efterfrågan är större än respektive mindre än utbudet. Men större skillnader ska istället resultera i ökning eller minskning av produktionen utifrån den information, som strömmar genom  kommunikationsnätverken. Köproblemen som man hade  i Sovjet ska därför inte behöva uppstå.

Problemen med planhushållningen historiskt är kanske ändå inte främst tekniska utan politiska. I vems intresse sker planeringen? Vilka styr den? Därför handlar boken också om demokratins problem, där de pläderar för användning av modern teknik för att genomföra en direkt demokrati, som liknar den som praktiserades i det antika Aten. (Och som de påpekar, resulterade i gigantiska framsteg i filosofi, vetenskap och kultur.)