Den konservativa TV-kanalen Axess innehåller en del guldkorn. I en serie om "Förfallet" intervjuade Niklas Ekdahl en ung forskare, Daniela Cammack, om "demokratins förfall" Hon visade sig vara en radial katt bland de andra hermelinerna Ekdahl släpat till studion. Hans förvirring var riktigt komisk - programmet kan fortfarande ses på denna webbsida.
Den gängse bilden av den atenska demokratin stämmer inte, enligt Daniela Cammack. som läst vad grekerna själva skrev om sitt styrelseskick. För atenarna skulle inte våra s.k. västerländska demokratier ha kvalificerat sig som demokratier, utan som aristokratier eller oligarkier. Det här är något som jag varit inne på tidigare, när jag skrivit om Paul Cockshotts idéer om varför sovjetsystemet inte fungerade: "Demokratimodeller".
Cammack menar att den stora skillnaden mellan vårt system och det atenska inte var skillnaden mellan representativ och direkt demokrati. Även i Aten hade man inslag av representativ demokrati, men representanterna valdes inte utan de lottades. Hon jämför med opinionsundersökningar, där det räcker med ett litet urval på något tusental personer i en miljonbefolkning, för att resultatet ska bli tillförlitligt.
Skillnaden mellan "demos" och "eliterna" går aldrig att eliminera, tycks hon mena. Det finns alltid individer som i kraft av sina uppdrag har mer faktiskt inflytande än den stora massa av medborgare.
Graden av demokratin hänger på i hur hög grad demos, folket kollektivt kontrollerar individerna som har ledande poster i samhället. Den atenska demokratin hade regler som innebar en effektiv kontroll av sina eliter.
"Demagogerna", folkledarna kunde i praktiken ha stort inflytande i folkförsamlingen på torget, där direkt demokrati rådde. Men om de misstänktes ha misskött sig, t.ex. ljugit för folket eller lagt fram dåliga förslag så kunde de inkallas till en domstol, där en jury på 500 - 1000 utlottade medborgare i hemliga omröstningar beslutade om straff! Det var domstolarna som var kärnan i den atenska demokratin - inte folkförsamlingen!
Den västerländska "demokratiska" traditionen har alltid varit antidemokratisk - det har gällt att i största möjliga mån hålla pöbeln (d.v.s folket) maktlösa. Det är väl därför dagens greker, som ordnade folkomröstning om EU:s åtstramningspolitik, hatas så mycket av eliterna.
Men blir det inte dåliga beslut om vanligt folk ska bestämma? Vem är det då som bestämmer vad som är "dåliga beslut", frågar Cammack. Politik är inte vetenskap, utan det handlar om intressen.
Det viktiga är istället att det ska gå att utkräva ansvar från ledarna. Att kunna avsätta dem vid valen, räcker inte. Makten får inte begränsas till en dag per tredje eller fjärde år - den måste finnas hela tiden hos "demos".
söndag 12 juli 2015
söndag 31 maj 2015
"Sapiens" och kreditens betydelse för kapitalismen
I förra inlägget nämnde jag att Yuval Noah Harari i boken "Sapiens" fäster stor vikt vid det moderna kreditsystemets uppkomst för den industriella revolutionen i Europa. Han medger att existensen av krediter är mycket gammal - redan babylonierna lär ju ha laborerat med betalningsmedel i form av skuldsedlar. Men något särskilt hände vid den "nya tidens" början.
Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri, när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system", som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.
Hararis hypotes verkar vara att det var det här lurendrejeriet som fick den medeltida stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. här.)
Den här teorin om den positiva historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.
Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (Min kursivering.)
Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på antagandet att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)
Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya framtidstron som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...
Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.
Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation.
Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.
Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."
Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri, när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system", som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.
Hararis hypotes verkar vara att det var det här lurendrejeriet som fick den medeltida stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. här.)
Den här teorin om den positiva historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.
Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (Min kursivering.)
Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på antagandet att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)
Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya framtidstron som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...
Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.
Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation.
Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.
Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."
onsdag 27 maj 2015
"Sapiens" av Yuval Noah Harrari
"En kort historik över mänskligheten" är underrubriken för denna originella succébok av israelen Yuval Noah Harrari. Den kompletterar på ett utmärkt sätt boken jag skrev om i förra inlägget, "De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon. Båda utger sig för att ge en helhetsbild av mänsklighetens historia, och likheterna mellan dem är slående.
"Sapiens" innehåller en mängd fakta utifrån den senaste forskningen på olika områden. Det kan räcka som skäl för att läsa boken. Men han begränsar sig inte till intressanta, nya fakta utan gör kontroversiella ställningstaganden t.ex. till vad som varit bra respektive dåligt i historien och till hur människan som art ofta fungerat destruktivt.
Det har funnits en mängd arter inom släkten Homo, Människan, t.ex. neandertalarna och Homo Erectus (som levde i hela två miljoner år!). Men endast vår art, Homo Sapiens finns kvar. Det finns inga direkta bevis för det, men Harari lutar åt att det var vår art som utrotade de andra människoarterna. Liksom vi för övrigt utrotade de flesta större djuren. Det är en mörkare bild av vår förhistoria han ger, än t.ex. den som ges i Lasse Bergs böcker om Kalahari.
Det som gjorde att vår art, Sapiens, utmärkte sig och uppfyllde jorden på ett så framgångsrikt sätt var det han kallar för den "kognitiva revolutionen" för 70 000 år sedan. Sapiens började plötsligt tro på fiktioner, saker som inte finns. Dit hör myter om andar och gudar, men också "tron" på pengar, stater och nationer.
Lite senare i boken modifierar han påståendet om vår tro på rena fiktioner. Han delar in alla företeelser i tre grupper: objektiva, subjektiva och intersubjektiva. Den första gruppen består av det som finns materiellt, "därute". Den andra gruppen är de rena inbillningarna, som bara finns i våra huvuden. Den intersubjektiva gruppen innehåller sådant som ter sig verkligt enbart därför att vi tar gör givet att alla andra tar det för givet. Vi använder t.ex. värdelösa papperslappar när vi säljer grejer för att vi litar på att alla andra låtsas respektera det fiktiva värdet i dessa papperslappar.
Nu är väl de här idéerna inte så nya som det kan verka till att börja med. Det som Harari kallar för fiktioner och intersubjektivitet kan man lika gärna kalla för samhälleligt, socialt eller kulturellt. Men det är tänkvärt att förmågan att uppfatta sådana här gemensamma "fiktioner" uppstod plötsligt och att det bara är vår art som fått den förmågan.
Att jordbrukets införande för ca 10 000 år sedan snarare var en katastrof för individerna av arten Sapiens, är inte Harari den förste att framhålla. Lierre Keith delade denna syn i sin bok om "Vegomyten" (som jag skrev om i detta inlägg). Men Harari har egna idéer om orsaken till jordbruksrevolutionen utifrån evolutionära aspekter. Individen missgynnades genom sämre och ensidig kost, sämre hälsa, uppdelning i rika och fattiga, m.m. men arten var framgångsrik genom den befolkningsexplosion som blev följden.
Den industriella revolutionen och kapitalismen beskrivs i mörka färger,men inte entydigt som något negativt. Den s.k. vetenskapliga revolutionen från 1600-talet handlade inte bara om upplysning och kunskaper utan ses som nära förknippad med imperialismen och kapitalismen.
Liksom Olaf Stapledon, spekulerar Harari om arten Sapiens kommer att efterträdas av nya människoarter, genom människans förmåga att ingripa direkt i arvsmassan. För Stapledon låg detta långt i framtiden, medan för Harari handlar det bara om decennier!
Att Harari inte vet någonting om marxism, speciellt dess ekonomiska teorier, blir tydligt när han försöker göra en egen förklaring av mekanismerna bakom den kapitalistiska kapitalackumulationen. För Harari spelar uppkomsten av ett kreditsystem huvudrollen när kapitalismen uppstod. Jag tror han har fel, men på ett intressant sätt, och ska förklara varför i nästa inlägg.
"Sapiens" innehåller en mängd fakta utifrån den senaste forskningen på olika områden. Det kan räcka som skäl för att läsa boken. Men han begränsar sig inte till intressanta, nya fakta utan gör kontroversiella ställningstaganden t.ex. till vad som varit bra respektive dåligt i historien och till hur människan som art ofta fungerat destruktivt.
Det har funnits en mängd arter inom släkten Homo, Människan, t.ex. neandertalarna och Homo Erectus (som levde i hela två miljoner år!). Men endast vår art, Homo Sapiens finns kvar. Det finns inga direkta bevis för det, men Harari lutar åt att det var vår art som utrotade de andra människoarterna. Liksom vi för övrigt utrotade de flesta större djuren. Det är en mörkare bild av vår förhistoria han ger, än t.ex. den som ges i Lasse Bergs böcker om Kalahari.
Det som gjorde att vår art, Sapiens, utmärkte sig och uppfyllde jorden på ett så framgångsrikt sätt var det han kallar för den "kognitiva revolutionen" för 70 000 år sedan. Sapiens började plötsligt tro på fiktioner, saker som inte finns. Dit hör myter om andar och gudar, men också "tron" på pengar, stater och nationer.
Lite senare i boken modifierar han påståendet om vår tro på rena fiktioner. Han delar in alla företeelser i tre grupper: objektiva, subjektiva och intersubjektiva. Den första gruppen består av det som finns materiellt, "därute". Den andra gruppen är de rena inbillningarna, som bara finns i våra huvuden. Den intersubjektiva gruppen innehåller sådant som ter sig verkligt enbart därför att vi tar gör givet att alla andra tar det för givet. Vi använder t.ex. värdelösa papperslappar när vi säljer grejer för att vi litar på att alla andra låtsas respektera det fiktiva värdet i dessa papperslappar.
Nu är väl de här idéerna inte så nya som det kan verka till att börja med. Det som Harari kallar för fiktioner och intersubjektivitet kan man lika gärna kalla för samhälleligt, socialt eller kulturellt. Men det är tänkvärt att förmågan att uppfatta sådana här gemensamma "fiktioner" uppstod plötsligt och att det bara är vår art som fått den förmågan.
Att jordbrukets införande för ca 10 000 år sedan snarare var en katastrof för individerna av arten Sapiens, är inte Harari den förste att framhålla. Lierre Keith delade denna syn i sin bok om "Vegomyten" (som jag skrev om i detta inlägg). Men Harari har egna idéer om orsaken till jordbruksrevolutionen utifrån evolutionära aspekter. Individen missgynnades genom sämre och ensidig kost, sämre hälsa, uppdelning i rika och fattiga, m.m. men arten var framgångsrik genom den befolkningsexplosion som blev följden.
Den industriella revolutionen och kapitalismen beskrivs i mörka färger,men inte entydigt som något negativt. Den s.k. vetenskapliga revolutionen från 1600-talet handlade inte bara om upplysning och kunskaper utan ses som nära förknippad med imperialismen och kapitalismen.
Liksom Olaf Stapledon, spekulerar Harari om arten Sapiens kommer att efterträdas av nya människoarter, genom människans förmåga att ingripa direkt i arvsmassan. För Stapledon låg detta långt i framtiden, medan för Harari handlar det bara om decennier!
Att Harari inte vet någonting om marxism, speciellt dess ekonomiska teorier, blir tydligt när han försöker göra en egen förklaring av mekanismerna bakom den kapitalistiska kapitalackumulationen. För Harari spelar uppkomsten av ett kreditsystem huvudrollen när kapitalismen uppstod. Jag tror han har fel, men på ett intressant sätt, och ska förklara varför i nästa inlägg.
fredag 15 maj 2015
"De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon
Kan en science fiction-roman, Olaf Stapledons "De första människorna och de sista" från 1930, lära oss något om vad vi har för framtid att se fram emot?
Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!
Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)
Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.
De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen.
Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa. Dessa uppstår under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex. rimligen under så här långa tidsperioder.
Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!
En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...
Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!
Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)
Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.
De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen.
Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa. Dessa uppstår under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex. rimligen under så här långa tidsperioder.
Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!
En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...
onsdag 7 januari 2015
En kritik av Piketty
Den marxistiske ekonomen Fred Moseley förklarar - rätt övertygande, även om det inte är lätt att hänga med i alla detaljerna - varför Thomas Pikettys förklaring av de dramatiskt ökande inkomstolikheterna inte håller för granskning. Dokumentet kan hittas här ("Piketty and Marginal Productivity Theory: A Superficial Application of a Very Bad Theory")
Moseley har en begriplig, alternativ förklaring: kapitalets ekonomiska och politiska makt ökade drastiskt från 70-talet och framåt.
Man får dessutom på köpet en förståelse för att den etablerade neoklassiska ekonomin bygger på lösan sand. Piketty utgår nämligen i sina resonemang från just denna teori, men som han enligt Moseley misshandlar.
Moseleys enkla slutsats:
"I conclude that the profit and wage shares of income are not determined by technology (marginal products, diminishing returns, elasticity of substitution), but are instead determined by the balance of power and the class conflict between capitalists and workers. If the wage share is to be increased in the years ahead, then the working class and its allies will have to organize better and exert more economic and political power in this ongoing class conflict with capitalists."
Men det finns en intressant aspekt på den neoklassiska teorins idé att bortse från "produktionsfaktorernas" priser och uteslutande utgå från tekniska faktorer, som relationer mellan antal arbetare per maskin, hur mycket råvaror som behövs o.s.v..Jag har ju tidigare nämnt att en socialistisk planeringsekonomi ställs inför till synes samma problem: att utan priser saknas en gemensam enhet att mäta olika resurser med.
Moseley har en begriplig, alternativ förklaring: kapitalets ekonomiska och politiska makt ökade drastiskt från 70-talet och framåt.
Man får dessutom på köpet en förståelse för att den etablerade neoklassiska ekonomin bygger på lösan sand. Piketty utgår nämligen i sina resonemang från just denna teori, men som han enligt Moseley misshandlar.
Moseleys enkla slutsats:
"I conclude that the profit and wage shares of income are not determined by technology (marginal products, diminishing returns, elasticity of substitution), but are instead determined by the balance of power and the class conflict between capitalists and workers. If the wage share is to be increased in the years ahead, then the working class and its allies will have to organize better and exert more economic and political power in this ongoing class conflict with capitalists."
Men det finns en intressant aspekt på den neoklassiska teorins idé att bortse från "produktionsfaktorernas" priser och uteslutande utgå från tekniska faktorer, som relationer mellan antal arbetare per maskin, hur mycket råvaror som behövs o.s.v..Jag har ju tidigare nämnt att en socialistisk planeringsekonomi ställs inför till synes samma problem: att utan priser saknas en gemensam enhet att mäta olika resurser med.
måndag 5 januari 2015
Lever vi i en "postdemokrati"?
"Post-Democracy" är titeln på en 39 sidor lång analys av fenomenet postdemokrati, som enligt sociologen Colin Crouch ersatt perioden av hyfsat fungerande demokrati 1945 - 1975. Crouch var en ledande figur i "Fabian Society", en anrik grupp radikala - men reformistiska - socialistiska intellektuella, som länge arbetat inom Labour i Storbritannien.
Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik. Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.
Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)
Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara varför kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.
Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur?
Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera, visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag.
Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.
Men när kapitalisterna sedan istället började tjäna sina pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag.
Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken. Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.
Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati".
"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ.
Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik. Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.
Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)
Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara varför kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.
Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur?
Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera, visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag.
Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.
Men när kapitalisterna sedan istället började tjäna sina pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag.
Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken. Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.
Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati".
"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ.
söndag 28 december 2014
Decemberöverenskommelsen ett steg i fel riktning!
Hur ska man se på "decemberöverenskommelsen" om man tar demokratin i betydelsen folkvälde på allvar? Den kanske är lyckad som en praktisk metod att lösa upp ett parlamentariskt dilemma som sverigedemokraterna försatt den svenska parlamentarismen i. Men den är rimligen ett steg i fel riktning - om man är för en så vidsträckt demokrati som bara är möjlig.
Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?
Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?
Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund.
Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!
I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är hela budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!
Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 % av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.
Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!
Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken.
Kampen för demokrati är långt ifrån över.
Problemet för det svenska styrelsesättet bestod i att sverigedemokraterna inte "följer praxis", utan uttryckligen sagt att de kommer att rösta mot varje regering som inte anammar deras invandringspolitik. Även om sverigedemokraterna inte säger att de är emot demokratin, så är de uppenbarligen emot parlamentarismen i praktiken. När ett parti konsekvent röstar på förslag som de är emot, för att sabotera en regerings möjlighet att fungera, då har det partiet ställt sig utanför det gällande styrelsesystemet. Men ska det vara ett problem?
Det kan tyckas lite märkligt är att ett parti med 13 % stöd kan ställa till med en sådan kris, som vi sett under hösten. Beror det bara på "blockpolitiken" som tycks tillåta ett 13 %-parti att bli s.k. vågmästare? Eller är det de etablerade partierna som bäddat för detta själva genom att införa regler som klavbinder dem själva?
Idag är det vanligt med åsikten att det "måste vara möjligt för en minoritetsregering" att styra landet. Varför? I en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer, och inte minoriteter? Den "starka regeringen" är ett helt igenom odemokratiskt påfund.
Är det inte snarare så att ju starkare en regering är och ju svagare parlamentet är, desto svagare är demokratin! I varje fall om vi tar demokratins principer på allvar!
I Sverige har utvecklingen ur demokratisk synvinkel gått åt fel håll under en längre tid. Budgetkrisen uppstod just för att partierna kommit överens om att det är hela budgeten man ska rösta på, inte till de enskilda sakfrågorna i den. I och med decemberöverenskommelsen har denna princip blivit till 100 % blivit fastslagen i sten!
Om man istället skulle rösta på t.ex. budgetutgifterna för invandringen separat, då skulle sverigedemokraternas få 13 % av rösterna i demokratisk ordning och de skulle förlora sin möjlighet till utpressning.
Men då kommer den givna invändningen: eftersom statens utgifter och inkomster måste balansera, så kommer en sådan modell aldrig att fungera. "Helhetsintresset" kommer att tappas bort! Men vad betyder en sådan invändning egentligen? Jo, att man inte tror att folkets valda representanter kan styra landet. Eller med andra ord, att man inte tror att demokrati kan fungera!
Men övertygade demokrater tror att det "kaos" som skulle uppstå vid införande av fullständig demokrati, skulle leda till folkets valda representanter för att bli omvalda skulle tvingas lära sig hur man praktiserar demokrati i praktiken.
Kampen för demokrati är långt ifrån över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)