I förra inlägget nämnde jag att Yuval Noah Harari i boken "Sapiens" fäster stor vikt vid det moderna kreditsystemets uppkomst för den industriella revolutionen i Europa. Han medger att existensen av krediter är mycket gammal - redan babylonierna lär ju ha laborerat med betalningsmedel i form av skuldsedlar. Men något särskilt hände vid den "nya tidens" början.
Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri, när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system", som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.
Hararis hypotes verkar vara att det var det här lurendrejeriet som fick den medeltida stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. här.)
Den här teorin om den positiva historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.
Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (Min kursivering.)
Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på antagandet att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)
Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya framtidstron som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...
Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.
Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation.
Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.
Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."
Jag var ute och reste i östeuropa och studerade ekonomin där efter Chrustjev och insåg att invånaren i DDR betalade av sin Trabant i förskott. Där hittade jag den verkliga skillnaden, där kunde individen inte leva över sina tillgångar.
SvaraRaderaDet kan ju vara en klok inställning för individer, men kanske inte för företag eller länder?
RaderaChe Guevara kritiserade den sovjetiska ekonomin för att den hämmade den tekniska utvecklingen genom att man t.ex. avstod från att stänga fabriker under en tid för byte till nya maskiner. I Väst tar det finansiella systemet hand om sådana situationer. Men man hade inget motsvarande system i Sovjet.
Visserligen hade man en central planering i Sovjet, men den byggde på mål för de enskilda företagen, och dessa mål var knutna till bonusar för företagens direktörer. Dessa förlorade personligen på byte till modernare teknik!
Istället för att lösa detta problem genom att minska på "materiella incitamentens" betydelse, så gjorde man tvärtom. Och stagnationen blev bara värre och värre.
Problemet var alltså kvarlevor från det kapitalistiska sättet att tänka: profitintresset som styrmedel.
Sam Williams har bl.a. skrivit om Ches tankar om ekonomin här:
https://critiqueofcrisistheory.wordpress.com/2015/04/26/che-guevara-and-marxs-law-of-labor-value-pt-3/
Kanske lite för mycket utanför ämnet men ändå…
SvaraRaderaJag får en känsla av otydlighet och sammanblandning när jag läser om pengar skapade ur intet.
Banker skapar krediter med koppling mot en säkerhet i motsvarande värde. Det är som sagts en typ pengaskapande. Alla krediter (eller om man vill kalla dem bankpengar) minus tillgångarna (säkerheterna) är lika med noll. Det innebär att bankpengar inte skapar nettotillgångar i privat sektor. Det skiljer dem från statligt skapade pengar.
Statens (via Riksbanken) pengaskapande är inte kopplat till säkerheter, annat än till andra statskrediter hos Riksgälden. Att det inte finns några verkliga säkerheter kopplade statens pengaskapande spelar i sig ingen roll. Det som spelar roll för statens pengaskapande är statens beskattningsrätt. Det driver efterfrågan på dem och gör dem värda att inneha för privat sektor.
Statens sätt att se till att dess skapade pengar hamnar i realekonomin sker genom utbetalningar enligt statsbudget. Och det, till skillnad från bankpengarna, är en nettoökning av tillgångar i privat sektor, liksom beskattningen blir till en nettominskning av tillgångar i privata sektorn.
Bankernas pengaskapande är konstruktion tänkt att allokera det eventuella överskott som uppstår i privat sektor och som inte används. Och det skulle fungera någorlunda, om bankerna inte samtidigt tilläts handla/spekulera med säkerheterna de fått i samband med kreditgivningen.
Genom spekulationen har sedan likviditetsbrist uppstått, som skapat den snöbollseffekt som spillde över på resten av ekonomin, eftersom en massa företag och institutioner lockats med i att spekulera med säkerheter för att snabbare ackumulera vinst på kapital.
"Det frenetiska tryckande av pengar" är egentligen inga pengar som når realekonomin eftersom det är reserver ämnat åt banker till för att få dem att öka sin kreditgivning.
Det hela bygger på teorin att banker måste låna före de kan skapa krediter, vilket är en av många teorier utan koppling till verkligheten. Även om det varit känt i minst 80 år är det först på senare år som det poppat upp rapporter från officiella håll, som visar att bankers krediter skapar insättningarna som behövs för att möta reservkravet.
Att QE eller "det frenetiska tryckande av pengar" inte har den effekt man trott beror alltså på en usel teori med omkastad orsak och verkan. Man behöver inte reserverna tillgängliga i förväg utan banker är istället helt beroende av kreditvärdiga kunder finns tillgängliga, vilka sinade snabbt när krisen blev ett faktum och förstås inte återkom genom ett frenetiska tryckande av pengarna i form av reserver.
Tack för kommentaren!
RaderaPengarna och deras koppling till den "reala ekonomin" är ett ämne som fortfarande känns rätt mystiskt för mig. Ämnet har ju koppling till både historia och filosofi (vilka behandlas i boken "Sapiens") men det är rent teknisk svårt - vad gör Riksbanken egentligen...?
På vilket sätt är t.ex. pengar en resurs? På vilket sätt är pengar inte resurs fullt ut?
Guldmynt är väl verkliga resurser, eftersom de ha ett värde oberoende av deras funktion som bytesmedel.( Eftersom Harari inte läst Marx så förstår han inte detta, och beskrivningen i "Sapiens" blir missvisande på den punkten - pengarna framställs som en fiktion, som vi kommit överens om att "tro på".)
Papperspengar, inlösbara i guld, är i princip samma sak som guldmynt. Det finns inget mystiskt med dem. (Däremot uppstår förstås osäkerhet i praktiken om det finns täckning för sedlarna, och möjlighet för banker och stater att "fuska".)
"Bankpengar" och statliga "fiatpengar" är betydligt svårare att begripa sig på. De institutionella systemen som "skapar" dessa typer av pengar är mer eller mindre okända för gemene man.
Du skriver att "bankpengar inte skapar nettotillgångar i privat sektor". Men de kan ju användas för att t.ex. investera i maskiner och arbetskraft. Pengarna i sig skapar aldrig något men de är nödvändiga för att vårt ekonomiska system ska fungera.
Pengarna förökar inte sig självt, utan det är det arbete som utförs med maskinerna som köpts, som skapar nytt värde. Och som banken har en fordran på, genom att banken har rätten att skapa "pengar ur tomma luften".
Om inte investeringen lyckas, så måste banken skriva av fordringen på låntagaren. Det kan man tycka inte borde vara något problem då "pengarna som lånats ut aldrig funnits egentligen". Men så enkelt var det ju inte, för att de utlånade luftpengarna betraktas som en tillgång i bankens bokföring, och banken kan därför råka i svårigheter. Bankpengar är genom lagstiftning mer "samhälleliga" till sin natur än guldmynt.
Jag tror du har rätt om att det frenetiska penningskapandet de senaste åren genom QE "misslyckats" genom att pengarna inte hamnat i den reala ekonomin. Företag investerar inte om de inte tror att investeringarna blir lönsamma.
Men skulle statliga investeringar i infrastruktur och produktion fungera? Enligt Ehrenberg m.fl. skulle det vara "gratis" idag för staten att låna, när räntan är negativ. Men varför helt enkelt inte bara skapa pengarna ur intet och använda dem för investeringarna? Eller uppstår det då inflation?
Guldmynt representerar nog inte verkliga resurser mer än andra typer av pengar. Skulle riksbanker runt om i världen börja sälja av med sitt guld skulle värdet på guld sjunka som en sten, varpå fler aktörer skulle vilja sälja av med det för att minimera sina förluster, vilket skulle sänka värdet ytterligare. Något inneboende värde än vad man kan fått ut genom att det används i någon typ av produktion/produkt finns inte. Det är uppblåsta tillgångsvärden genom spekulation som ger dess höga värdering och det fungerar så länge människor har en närmast religiös tro på att guld har ett inneboende högt värde samtidigt som länders riksbanker gör guldet till en så pass stor bristvara.
RaderaMan kan säga att det finns två huvudsynsätt vad man vill pengars funktion ska vara. Beroende på synsätt försöker man sedan styra systemet. Det ena är med tonvikt på sparande i mediet. Det andra med tonvikt på investering med hjälp av mediet.
Med tonvikt på pengar som sparmedium försöker man sig på konststycket att konservera ett visst värde för framtiden, oavsett hur realekonomin kommer att se ut. Sättet att göra det på är att begränsa mängden genom t.ex. guldmynt eller valutan direkt kopplat till guld. Här ingår även Bretton Woods systemet även om det var mer flexibelt än guldstandarden.
Också fast växelkurs genom koppling till annan valuta är försök att konservera ett värde för att säkra sparande. Alla varianterna gynnar främst de som kan samla på sig mer än de kan göra av med.
I ett renodlat fiat-system ligger tonvikten på att pengarna är ett investeringsmedium, där pengar måste användas i realekonomin hela tiden för att garantera sitt kortsiktiga värde, vars värde skapas av hur väl realekonomin fungerar.
Ett renodlat fiat-system är egentligen väldigt transparent och ger möjlighet till demokratisk kontroll. Det kräver några få men viktiga ingredienser som t.ex att:
* staten har monopol på att skapa valutan
* staten garanterar inget annat än att 1 svensk krona = 1 svensk krona (vilket inte är samma sak som _ingenting_ som många fått för sig)
* Att staten har ett fungerande skattesystem att kunna driva in skatt
* Att staten endast accepterar att skatteskuld regleras i statens egen utgivna valuta
* Att staten först måste ha spenderat ut valutan för att kunna ta in den genom beskattning
* En aktiv daglig styrning efter verkliga omständigheter
En effektiv fungerande skatteindrivning i den egna valutan är det som skapar efterfrågan på valutan, och gör att alla som verkar i realekonomin måste skaffa den på något sätt. Eftersom valutan är ett måste för att kunna reglera skatteskuld till staten och staten beskattar verksamhet i ekonomin måste man få tag i denna valuta, och det gör att den också blir ett funktionellt lagligt betalmedel mellan aktörerna i ekonomin för att reglera skulder som uppstår mellan dem vid handel, som vid tvist kan lösas i domstol då värdet på valutan är given genom att den är en andel av priset på det som skapas i realekonomin. (Mycket svårare att lösa ekonomiska tvister om det cirkulerar en massa privata kreditpengar som man sedan skall föröka reda ut värdet på vid skuldreglering.)
Vårt system är ett fiat-system men styrs mycket efter guldstandardprinciper i olika grad, i hopp om att garantera valutans värde in i framtiden, alltså få det att vara ett sparmedium. Det fungerar dåligt och några verkliga garantier kan man egentligen inte ge, varken under guldstandard eller som nu med guldstandard-fiat-hybridsystemet. Istället skapar det konstgjord knapphet för staten vilket hindrar dess inflytande, något som nyttjas av privata maktintressen som samlat på sig mycket tillgångar.
Vissa av statens godkända privata banker ingår i vår konstruktion och tillåts fungera som slags agenter åt staten med rätt att allmänna betalmedel, under vissa förutsättningar, allt styrt av regelverk som stipulerar vad de får och inte får göra.
Regelverket tillåter inte att privat bank skapar pengar (krediter) utan att det finns tillgångar i motsvarande värde som säkerhet.
(fortsättning)
RaderaBakomliggande antagandet till att ha denna konstruktion är att privata banker är närmre realekonomin genom sin tillströmning av kreditkunder, som då representerar de olika investeringsbehoven, och genom det är bättre på allokera verkliga resurser dit de behövs än om staten gör det i mycket större grad genom statsbudgeten. Det är ett politisk antagande, där företag och individer anses veta bäst vad som behövs och som genom det skapar bästa utvecklingen.
Fast i verkligheten ser det förstås inte ut så. Möjligen när banker var små tråkiga sparbanker ute i kommunerna, så stämde den tanken mer överens med verkligheten. Då var de också mycket mer reglerade gällande möjlighet att spekulera med tillgångarna/säkerheterna.
Pengar som sparmedium tror jag inte någonsin kommer att fungera bra, eftersom vad man till syvende och sist får i utbyte för pengarna, oavsett om det är guldpeng, papperspeng, datorpeng är avhängigt vad realekonomin vid en given tidpunkt kan leverera.
Ju mer lutning pengar har som sparmedium desto mer oelastiskt blir det för förändringar i realekonomin, och kan hindra allokering efter verkliga behov. Just därför brukar de också dyka upp andra typer av privata kreditpengar när den statliga sparmedium-pengen sinar i realekonomin, pga av ansamling i privat sektor.
Och när privata kreditpengarna växer för mycket, uppstår likviditetskriser som man söker reglera med statliga sparmedium-pengen, men som det finns för lite av i omlopp.
Det är i princip vad som hänt under de kriser som skett med guldstandard, vilket visar att guldstandard inte skyddar ett dugg mot ekonomiska kriser, utan snarare förvärrar krisen då staten inte kan skapa nettoökning av tillgångar genom att trycka mer pengar, utan istället själv kan riskera få slut på pengar. Det är efter att det gott upp för styrande att upprätthållandet av guldstandarden hindrar dem från att göra något åt krisen, som det man gått över till fiat-system och skapat pengar. Guldstandardens kriser och dess lösning brukar inte dess förespråkare bry sig om.
Jag tror Ehrenberg är kvar i guldstandardtänkande och ser statspengen som ett sparmedium i någon mån.
Förmodligen skulle det gå att skippa hela den statliga upplånecirkusen helt och hållet och låta staten trycka pengar och dra tillbaka pengar efter reala behov i ekonomin. Beskattningen är ju något som reglerar efterfrågan i ekonomin och kan styra inflationen mer eller mindre beroende på hur beskattningen sker.
Det statens lånar är vad den tidigare gett ut och som är privat överskott som inte använts i realekonomin till t.ex. investeringar.
Pengarna är alltså redan parkerande utanför realekonomin i ett sparande på ett konto hos Riksbanken som sedan flyttas över till ett annat räntebärande konto, om de är vinnare i budgivningen som sker vid varje upplåning.
Hela förfarandet sker utanför realekonomin, men ränteutbetalningarna på dessa lån är en direkt nettoökning av tillgångar i privat sektor och betalning sker genom statsbudgeten som alla andra statliga utgifter.
Hoten om hur farligt och oansvarigt det är att staten lånar bygger på en massa hopkok till teorier, varav en vanligt förekommande säger att staten riskerar att konkurrera ut privata investeringar om den lånar för mycket, vilket den bevisligen inte gör eftersom privat sektor just låtit bli att investera dessa pengar och istället hellre lånar ut dem till staten, det för att det är den säkraste placeringen som finns. Man vill helt enkelt inte riskera en viss del av sitt överskott utan väljer den säkraste placeringen.
Kanske skulle det fortsatt finnas behov att kortsiktigt kunna placera privat överskott så säkert som möjligt och just därför då ha möjligheten att placera pengar hos staten, som ser till att de återinvesteras i realekonomin, även under en konstruktion där man helt låter bli upplåningen och istället trycker efter behov.
Jag undrar över detta: "Regelverket tillåter inte att privat bank skapar pengar (krediter) utan att det finns tillgångar i motsvarande värde som säkerhet."
RaderaFår banker bara låna ut pengar om det inte finns någon risk att förlora dem? Det låter konstigt. Eller får risken bara ligga i att värdet på säkerheten kan minska?
Banker får skapa krediter med risken att de lånat ut mot säkerhet som sedan kan visa sig inte duga. Går det åt pipan t.ex. med återbetalningen av ett huslån och huset är mindre värt än vid köpet blir det en kostnad för banken som den måste ta.
RaderaMen problemet är att idag handlar man med säkerheterna, och kan sälja och tjäna dem, köpa tillbaka dem och sälja dem igen osv, spekulation som blåser upp tillgångssidan, säkerheterna. Allt detta sker i stora volymer där aktörer även belånar sig för att vara med i spekulationscirkusen, vilket förstärker problemen ytterligare.
Skulle bankerna tvingas sitta på alla säkerheter kopplade till de krediter de givit ut och inte kunna handla med dem skulle det omgående bli ett mer transparent stabilt system, men också mindre lukrativt för bankerna, för de stora pengarna görs i denna skuggbanksektor.
Räntor på krediter skulle förmodligen stiga eftersom de vid en striktare reglering blir viktigare som intäkt för den risk de tar för att ge krediten. Penningskapandet som de står för idag skulle minska.
Skulle banker tillåtas skapa krediter utan motsvarande värde i tillgångar, ja då skull de kunna skapa hur mycket pengar som helst till vad som helst, även för att reglera egen skatteskuld, men så är det alltså inte. Men det är illa nog så som de är reglerade idag.
Jag har för mig att Ingves har pratat bredvid munnen om att banker kan behöva tvingas sitta på bostadslånens säkerheter. Så oro för skuggbanksektorn finns. Fast bankerna gör noga allt de kan för att det inte ska ske.
När banker lånar ut pengar för husköp och konsumtionsvaror, så förstår jag vitsen med att kräva säkerheter som motprestation. Men när företagare lånar för investeringar i nya verksamheter, så finns ju dessa verksamheter inte ännu och det är omöjligt att veta om de resulterar i vinst eller inte. Då handlar det rimligen om ett risktagande.
RaderaJag trodde i min enfald att banken då kollar om affärsidén är god, och beviljar/avslår ett lån utifrån den bedömningen. Då skulle det handla det om en vettig "spekulation" ur kapitalistisk synvinkel, som borde vara laglig.
Visst försöker de fortfarande bedöma om affärsidén är god eller inte. Många anses inte ha tillräckligt bra affärsidé och nekas kredit, andra krävs på säkerheter som banken anser goda nog att säkerställa att bankens förlust kan minimeras vid eventuell konkurs.
RaderaKonkurser sker i det närmsta dagligen och banken sitter i vissa fall då med förlust kopplat till den krediten som de måste lösa. Det klarar de i normala fall med hjälp av den mängd reserver de har, men inte när förluster uppstår via handlandet med uppblåsta tillgångsvärden, där det lätt blir ofantligt mycket större belopp än vad några enskilda företags och bolåninnehavares kan åstadkomma när de tvingas kasta in handduken i förtid.
Om det uppstår en förlust vid kreditgivning som inte håller hela vägen och banken inte har tillräckligt med reserver, lånar de upp det det de behöver där de finner det billigast. Det kan vara från annan bank som har överskott på reserver eller via Riksbanken som är dyrast men som alltid skall garantera att det finns reserver för bankerna att låna vid behov.
Insättningarna som görs på konton är ett annat sätt att komma åt reserver och är oftast billigast.
Vid massiva förluster som vid senaste bankkrisen riskerar reserverna att inte räcka till, dvs det går inte att låna upp dem banker emellan eller genom kontoinsättningarna.
Det är då staten genom Riksbanken måste tillhandahålla reserver i mycket högre grad, som under guld-fiat-hybridsystemet riskerade att ta slut, det för att man satt upp ett regelverk som hindrar att Riksbanken att trycka upp extra reserver.
Men senaste krisen visade att man från styrandes håll var villig att kringgå regelverket för att just kunna trycka upp mångmiljardbelopp i nya reserver.
Det har efter krisen uppstått en diskussion om reservkravet för bankerna om att de måste ha ett större andel reserver för klara hantera större förluster vid en kris.
Men banker ogillar större reservkrav eftersom det låser kapital som de hellre spekulerar med eller delar ut till ägarna genom aktieutdelning. Reserverna är en kostnad för dem och sådana vill man hålla så låga som möjligt.