torsdag 28 november 2013

Proletären, nationen och folket

Vad står Sverigedemokraterna för egentligen? Vilken är deras ideologi? Både de själva och deras motståndare problem med att definiera vilken sorts parti det är - rasistiskt, fascistisk, högerpopulistiskt, nationalistiskt, socialkonservativt, reaktionärt eller rätt och slätt ett traditionellt högerparti?

I Proletärens artikel, "En arbetarfiende", om SD:s landsdagar i Västerås nyligen, förekommer flera av dessa olika karakteristiker. Artikeln avslutas med följande stycke:

"För SD gäller fortsatt fjäsk för överklassen. Skillnaden är att arbetarklassens underkastelse inte bara ska kläs i ord om näringslivets konkurrenskraft utan ska även kryddas reaktionens paroller om tradition, hembygd och nation."

Jag har tidigare i inlägget "Vad är det för bra med svensk nationalism?" ställt mig lite frågande till Jan Myrdals försvar av den "svenska nationen". Men att som Proletären utmåla "tradition", "hembygd" och "nation" som rent reaktionära ting är ännu mer betänkligt. Är det inte dags sluta ställa internationalism mot "nationalism" och "hembygd", och istället försöka förena dessa motsatser på ett vettigt sätt?

Följande stycke, som kritiserar SD:s etniska definition av begreppet "folk", kommer säkert att få "antirevisionister" att vässa svärden:

"Det är en i grunden annorlunda demokratisyn än vår, där folkstyre står mot herremakt. En revolutionär arbetarrörelse har allt att vinna på en utökad folkmakt, därför att det begränsar den härskande klassens makt och förbättrar arbetarklassens möjligheter att organisera sig till kamp för kapitalismens avskaffande."

Hur stämmer idén om en "utökad folkmakt" med traditionella kommunistiska teorier om att statsmakten antingen innehavs av bourgeoisien eller av proletariatet? Proletären kanske bara försöker skriva begripligt och populärt, och egentligen menar man "borgerlig demokrati" och inte "riktig" folkmakt?

Men visst kan det finnas anledning att nyansera den gamla marxistiska synen på olika typer av "demokrati". Man kan se makt som något som är bredare än att bara omfatta makten i staten, den politiska och militära makten. Politisk makt växer inte bara "ur en gevärspipa". Den italienske kommunisten Gramscis begrepp "hegemoni" syftade ju på en annan typ av mer ideologisk "makt".

Men det kan nog vara klokt att hålla isär dessa olika typer av makt. Så att man inte börjar prata om att utvidga och utöka något som ännu inte finns.

11 kommentarer:

  1. Endast en teorislav skulle finna försvar av det som ligger närmast en oförenligt med försvar av det som ligger några mil bort.

    Antagligen klarar dom inte av att hitta några bra angreppspunkter på SD. Vilket är otroligt - det tyder på att dom inte bara är teorislavar utan slavar under en oduglig teori dessutom.

    Vad SD gör är att dom skyller på offret. På folk som har tvingats fly från länder som förstörts av den nyliberala världsordningen och dess förbud mot utvecklingspolitik - istället för att angripa denna nyliberala världsordning som tvingar folk att fly från sina hem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst skyller de på offeret. Men de är långt ifrån ensamma om det, där träffar bara SD tidsandan mitt i prick.

      Men kan det vara därför många dras till SD, de är offeren som andra skyller på, de söker att flytta den skuldbeläggningen till någon annan?

      Det lär finnas många skuldbelagda offer bland SDs följare, arbetslösa sjukskrivna med mera. De driver ju en moderat politik fast de offer som skuldbeläggs är andra än alliansens offer.

      Radera
    2. En smart iakttagelse! Guy Standing, författare till Prekariatet, menar att rasismbråket är en intern strid inom prekariatet, den ena falangen mot den andra, om smulorna från den rike mannens bord. Men din iakttagelse är ännu snyggare.

      Radera
    3. Jag har en bekant, invandrare från ett nordiskt land, som har sommarbostad på den svenska landsbygden, och som förvånats över den invandrarfientliga stämningen bland hennes grannar. Hon påpekade för dem att hon var den enda i grannskapet, som arbetade, medan alla andra levde på olika typer av bidrag...

      Jag kommer att tänka på Jan Myrdals "moraliteter" från 60-talet. "Friställde Andersson" var en av dem. Hans kryperi för överheten och brist på solidaritet belönades med avsked.

      Radera
  2. Tyckte att artikeln om Per Engdahl som fascistisk tänkare var mer upplysande.

    SvaraRadera
  3. Vad kan vara bra för nationalstaten? Tja, det är en plattform där vi bevisligen med vänsterpolitik faktiskt på riktigt förändrat människornas materiella villkor till det bättre och lyckats vidmakthålla det under längre perioder.

    Vad är det för fel att använda maktplattformar så som nationalstater? Geväret är ett borgligt maktmedel som många drömmer om att använda för att dela ut en smocka mot det globaliserade kapitalet. Men emot kapitalets international är ju nationen en rejäl bössa.

    Det är inte en slump att de stater som angrips av det globala kapitalet närmast samtliga är nationalstater som agerar som nationalstater, som håller sitt arbete och naturtillgångar gisslan emot omgivningen.

    Chavez var ett större hot mot kapitalets international idag än några internationalistiska sekter som sitter och drömmer om den globala revolutionen. Vissa redskap skall vi visst undvika att använda. Undra om motsidan har sådana skruper och låter redskap ligga, nehej, de använder alla till buds stående medel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kan vara bra med nationalstaten? Skall det stå.

      Radera
    2. Ett "fel" med nationalstaten är att själva ordet syftar på nationen, inte på befolkningen eller medborgarna.

      Det är ett historiskt faktum att de lagom stora stater som kapitalet behövde på 1800-talet motiverades med att varje nation har rätt till en egen stat. En paroll som Lenins bolsjeviker och Kommunistiska Internationalen av taktiska skäl tog som sin egen. (Även om man tillade att rätten inte innebär att det är klokt i varje läge att propsa på den rätten...)

      Men det finns ingen stat som inte innehåller mer än en nation! Imperialister har alltid en möjlighet att vid behov splittra länder efter etniska gränser.

      Begreppet ´nation´ är inte helt oproblematiskt heller. Det krävdes en lång historisk utveckling (med ett antal krig) innan skåningen började uppfatta sig som svensk eller karelaren som finne. Identitetspolitiken är inte något som uppfanns på 1980-talet...

      En del av de problem som mänskligheten står inför, som många miljöproblem, är globala och kräver globala lösningar. Men jag håller ändå med om att nationerna och nationalstaterna inte har spelat ut sin roll, utan säkert under en mycket lång tid kommer att utgöra en nödvändig organisatorisk nivå inom världssamfundet.

      Det stämmer fortfarande, tror jag, att Kommunistiska Manifestet hade rätt i att varje lands proletariat först måste göra upp med sin "egen" bourgeoisie, men det är bara en praktisk nödvändighet. Den samtidiga världsrevolutionen är en fiktion, men om sätter man inte kampen i det egna landet i ett internationellt perspektiv, så är man förlorad mot det internationella kapitalet. "Proletärer i alla länder, förena er!"

      Radera
    3. Visst proletären har inget hemland. Internationell solidaritet är det som gäller. Men om man skiter i grannen för den internationella solidaritetens skull, då har man gått vilse nånstans.

      Det finns inga globala problem som BARA är det. Fixar jag ned min koldioxidproduktion så får jag ned den globala koldioxidproduktionen.

      Jag har på senare tid mer och mer börjat anamma den amerikanska principen:
      All politics is local.

      Radera
    4. Eller vad sägs om den gamla devisen "Tänk globalt, agera lokalt"? Tänk om alla gjorde så!

      Radera
    5. Med reservation för att man inte kommer nånvart om man bara tänker lokalt. Då blir man en s.k. nimby: jag skiter i om det drabbar nån annan bara det inte drabbar mig. Bred organisering är ett måste. Arbetarrörelsen i Europa var inte mycket att hurra för förrän bronsgjutarfacket i Paris tog initiativ till internationellt strejkbrytarmotstånd.

      Radera