"The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century" av Lucio Magri är ett ambitiöst försök att förklara det italienska kommunistpartiets historia under 1900-talet, men i första hand efter andra världskrigets slut. Magri var själv inflytelserik medlem i IKP i två omgångar, och under den period han var utesluten, redaktör för den kända vänstertidskriften Il Manifesto. Hans konkreta förslag till förbättringar av partilinjen i olika skeden ger krydda åt framställningen.
Bokens beskrivning av inte bara Italiens och IKP:s historia, utan även Sovjetunionens och delvis Kinas historia, är detaljerad och lärorik.
IKP var ett massparti med omfattande stöd i de italienska valen, ända tills man vid Sovjets upplösning beslöt att byta namn och ideologi. Magri var motståndare till "likvidationen" av partiet, men fick bara med sig en minoritet för att fortsätta traditionerna från det gamla partiet, i Rifondazione Comunista. Något fel med dessa traditioner måste det ha varit för det nya partiet deltog senare i en borgerlig regering och stödde Italiens deltagande i Afghanistankriget!
De italienska kommunisterna växte och blev starka under partisankriget mot Mussolinis fascister. Det finns en gammal kritik mot dem att de lät sig nöja med några ministerposter, istället för att ta initiativ till en social revolution. Argumenten för och emot kan man ta del av i kommentarerna till en artikel på Kasama. Men det är svårt, tror jag, att utifrån det objektiva läget (bl. a. med amerikanska ockupationstrupper i landet) hävda att IKP "förrådde" revolutionen.
Det är väl tveksamt om IKP, trots sin kommunistiska "identitet", under efterkrigstiden i praktiken skulle ha kunnat uppnå mer än de socialdemokratiska masspartierna i Storbritannien och Skandinavien. Ideologiskt dröjde det i varje fall ända till 1990, innan man övergav socialismen som mål. Men partiet var berett att snabbt kasta sig i armarna på USA och nyliberalismen.
Det är förvånande att Magri har så lite konkret att säga om den "italienska vägen till socialismen", och de "strukturreformer", som skulle genomföras på den vägen. Handlade det hela tiden bara om ganska innehållslösa fraser från Togliattis och Berlinguers sida?
Magri grundar hela tiden sina analyser av den politiska linjen, på analyser av den samhälleliga verkligheten. Partiledningens plädering för en "historisk kompromiss" med kristdemokraterna, byggde t.ex. på lösan sand. Men till dess förtjänst tycks den ha upptäckt misstaget, och förmådde ändra sin linje under en tid. Berlinguer attackerade den enorma moraliska försumpning och korruption som sakta bredde ut sig. Eländet fick sedan sin höjdpunkt med Berlusconis populistiska skendemokrati.
Boken avslutas med ett långt stycke, skrivet redan 1987, som på ett imponerande sätt förutser den kommande nyliberala utvecklingen, och de nya frågor som fortsätter att göra ett annat samhällssystem nödvändigt.
Perry Anderson skrev för några år sen en artikel om det italienska kommunistpartiets kollaps på http://www.lrb.co.uk/v31/n05/perry-anderson/an-invertebrate-left
SvaraRaderaHan spårar hållningslösheten ända tillbaka till den omedelbara efterkrigstiden då man var mer konservativ än det borgerliga Aktionspartiet och vägrade rensa upp bland fascistisk lagstiftning och fascistiska toppbyråkrater, av rädsla för att bli beskylld för att vara Moskvalakejer.
Det handlade inte om revolution eller inte revolution, det handlade om demokrati eller demokrati med ett kraftigt lager fascistiska lämningar.
Enligt Anderson.
Jag tycker inte att Perry Anderson heller lyckas förklara PCI:s politik - han nöjer sig med att kritisera. Ordet "stalinistisk", som har mycket litet innehåll, avslöjar hans fientliga inställning.
RaderaMagris beskrivning däremot utgår från en vilja att förstå. Men han lyckas inte riktigt tränga ner till de djupaste orsakerna, känns det som, och stannar ofta i beskrivninar av de olika partiledarnas personligheter.
Nej han förklarar inte varför dom var så ängsliga 1946, det får man sluta sig till av andra källor. Men han visar i alla fall att ängsligheten är en fast rotad tradition.
RaderaKanske man får gå till en så osannolik källa som Bo Rothstein: Den socialdemokratiska staten. Han jämför där sossarnas relativa framgång i att hävda full sysselsättning och deras kompletta misslyckande att göra skolan till något annat än en urvalsmekanism som väljer ut borgarklassens barn till framtida borgarklass. Han förklarar detta med att ingen regering kan göra allt, den måste välja. Och för S var det viktigast att arbetarna hade jobb.
Detsamma gäller icke-regeringspartier som de italienska kommunisterna.
Vad jag förstår finns det två viktiga faktorer att utgå från för att förstå den politik som fördes efter andra världskriget av partier med förankring i arbetarklassen:
Radera1. De bedömningar som de olika partiledningarna gjorde av styrkeförhållandena mellan klasserna, inklusive den oerhört starka ställning som USA intog med kärnvapenmonopolet,som man demonstrerat att man inte tvekade att använda. USA stödde sig t.ex. direkt på de japanska kolonialisternas fascistiska trupper i t.ex Korea. Det hade man säkert gjort även i Italien, om det behövts.
2. Det långsiktiga målet om en annan samhällsordning skulle ha behövt underhållas, t.ex. genom skolning och konkreta undersökningar. Men när kortsiktiga fördelar får styra - "opportunism" som det kallades av socialdemokratin före 1914 - då förlorar man till slut även dessa.
"Och för S var det viktigast att arbetarna hade jobb." Man byggde sin politik på illusioner och okunnighet om kapitalismens sätt att fungera.
Eller också byggde man på vad man trodde att man kunde uppnå. Vilket inte är helt fel.
RaderaDet sorgligaste var att man låste möjligheterna att uppnå något mer längre fram. Kompromisser måste man göra emellanåt, men den socialdemokratiska kompromissen var uppenbarligen tänkt att vara för evigt. Och att tro att något varar för evigt är givetvis förskräckliga illusioner.
Ett paralellfall är det franska kommunistpartiets utveckling. Där kollapsen kom redan vid majrevolten 1968: Istället för att stödja studenterna och de arbetarna som gick ut i strejk valde man att fördöma studenterna som småborgerliga lakejer och tvingade även det egna (lilla) studentförbundet som fanns att inta samma hållning. Därigenom förlorade man mycket av sympatin från ungdomen, och de som blev kvar var i princip de äldre industriarbetarna som röstade på partiet av hävd och såg studenterna som ett borgerligt samhällsskikt medan de radikala studenterna och övriga ungdomarna kom att organisera sig som trotskister och liknande sektgrupperingar framför att gå med i kommunistpartiet.
SvaraRaderaUlf Modin förklarar det i sin bok om studentrevolter med att kommunisterna som parti var uppbundet till det parlamentariska spelet och inte kunde spränga dess ramar, man hade så att säga institutionaliserats, någon verklig revolution kunde man varken föra och än mindre kunde man tänka sig att delta i något någon utomstående hade startat.
Jag tror nog att önskan om en sorts samhällsrevolution var genuin, i princip alla europeiska partier var överens om detta vid krigsslutet 1945 att det inte fanns någon väg tillbaka till den förkrigstida ordningen. Men: Den materiella standardökningen var något exceptionellt historiskt under de trettio åren som följde efter 1945, jämfört med den pessimism som fanns de första efterkrigsåren (Charles de Gaulle trodde själv att återuppbyggnaden av Frankrike skulle ta sådan tid att det skulle dröja till ca 1970 innan fransmännen hade återfått förkrigstida levnadsstandard). Med välfärdsstatens exponentiella tillväxt de här åren hade man uppnått ett av syftena för att införa kommunistiskt styre dvs ökad materiell levnadsstandard för alla. Jag undrar om inte detta bidrog till den perspektivlöshet som sedan kom att dominera, det fanns inte längre någon starkare vilja hos många gammelkommunister och sossar att gå vidare än så även om man förblev "frasproletär", tillväxten möjliggjorde ju även kooptering och institutionalisering som annars inte hade varit möjlig mer än för ett fåtal kadrer.
Ulf Modins bok "Det är rätt att göra uppror: Studentrörelser igenom historien"
http://www.pqr.aland.fi/index.php?option=com_content&view=article&id=60:uppror&catid=34:foerfattare
Tack för tipset om Modins bok!
RaderaJag ser att Jan Myrdal recenserat Modins bok:
Raderahttp://www.expressen.se/kultur/studentens-lyckliga-motdrag/
Lite förvånande skriver Myrdal om Walter Ulbrichts tes om att arbetarklassens ledande roll övertagits av "intelligentian", att "I en mer intellektuellt intressant miljö än den subsidiära svenska småstatens borde den inleda en debatt."