torsdag 23 maj 2013

Varför stödde Trotskij Stalins krig mot Finland?

Svaret finns att läsa i "Balance sheet of Finnish events" från april 1940. Oavsett vad man tycker om Trotskijs motivering, så måste man medge att det fanns en logik i hans argumentering, som utgick från en värdering av världsläget i stort. Han såg de små staterna som lekbollar i händerna på stormakterna.

Under the conditions of World War, to approach the question of the fate of small states from the standpoint of “national independence,” “neutrality,” etc., is to remain in the sphere of imperialist mythology. The struggle involves world domination. The question of the existence of the USSR will be solved in passing. This problem which today remains in the background, will at a certain moment come to the forefront. So far as the small and second rate states are concerned, they are already today pawns in the hands of the great powers. The sole freedom they still retain, and this only to a limited extent, is the freedom of choosing between masters.

Men Trotskij hade uppenbarligen inte riktigt alltigenom negativa syn på värdet av  det nationella oberoendet för kolonierna i Tredje världen. Här följer ett citat att begrunda för dem av hans efterföljare inom den stolliga bombvänstern, som idag försvarar NATO:s krig via ombud mot Syrien:

We supported Abyssinia not because the Negus was politically or “morally” superior to Mussolini but because the defense of a backward country against colonial oppression deals a blow to imperialism, which is the main enemy of the world working class."(Negus = abessinske kungen, Haile Selassie)

11 kommentarer:

  1. Varianter på det där har jag själv använt och fått från diverse trotskistiska partiers litteratur. Det var sådana argument som gjorde att jag intresserade mig för dem en tid. Någon sådan formulering var inte ovanlig i deras nätnärvaro.

    Jag fattade ingenting när kriget i Libyen kom och att det fortsätter envist. På vilket sätt delar det här ut ett slag emot imperialismen?! Vem är huvudfienden nu igen Trotskister?!

    SvaraRadera
  2. Både "stalinister" och "trotskister" har nog kraftigt överdrivit skillnaderna mellan Stalins och Trotskijs linje. Om det hade slumpat sig så att det hade varit Stalin som tvingats gå i landsflykt så kunde han skrivit just den här typen av artiklar: försvarat den sovjetiska arbetarstaten men kritiserat den "trotskistiska bonapartismen". Borgarna har nog rätt i att striden mellan Stalin och Trotskij handlade mer om personlig maktkamp än om politik... (Den teoretiska frågan om socialismen är möjlig i "ett land" var ett märkligt val av tvisteämne, och Stalin hade inte heller några problem att utmåla sin "ideologiska" motståndare som kapitulationist.)

    En ganska intressant skillnad finns mellan dessa två herrars stil: Trotskijs stil var mycket mer "stalinistiskt" brutal och uppriktig än Stalins. Jag tror inte Stalin någonsin i skrift uttryckte sig så föraktfullt om små länders rätt till nationellt oberoende som Trotskij i denna artikel. I praktisk politik naturligtvis, men det var upp till Trotskij att teoretiskt försvara den politiken!

    En annan skrift av Trotskij som visar hans verkliga herremansåsikter är "Kommunism och terror":

    "I regel försöker människan undandra sig arbetet. Kärlek till arbete är alls ingen medfödd
    egenskap: den skapas av det ekonomiska tvånget och den sociala uppfostran. Man kan säga att
    människan är en riktig latmask." (sid 66)

    Det är ju känt att Trotskij förespråkade "arbetets militarisering":

    "Grundvalen för arbetets militarisering bildas av de statliga tvångsformerna, utan vilka den
    kapitalistiska ekonomins ersättande med den socialistiska för alltid skall bli bara tomt prat.
    Varför talar vi om militarisering? Naturligtvis är det endast en liknelse men en mycket
    betecknande. Ingen annan samhällsorganisation med undantag av armén har funnit sig
    befogad att underordna medborgarna i sådan grad, att så allsidigt och till så stort antal
    behärska dem med deras egen vilja som den proletära diktaturen gör det och anser sig befogad
    att göra. Endast armén fick rätten att – just därför att den på sitt eget vis avgjorde nationernas,
    staternas, de härskande klassernas liv eller död – av alla och envar utkräva full garanti för att
    man helt underordnade sig dess uppgifter, syften, förordningar och befallningar. Och armén
    uppnådde detta i desto högre grad ju mer den militära organisationens uppgifter stämde med
    samhällsutvecklingens krav." (sid 70)

    SvaraRadera
  3. Trotskij var ju ledande i Råds-Ryssland och ansvarig för krigsmakten vid den tid när även Finland försökte med interventionskrig 1918-1920. Det enda finnarna lyckades kapa åt sig var Petsamo. Kanske Trotskij hade den episoden i bakhuvudet, och Finlands allmänna tyskorientering i åtanke, när han gjorde sina omdömen. En gammal opålitlig och elak granne till Sovjet förtjänar en snyting! tänkte han kanske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Trotskij var nog inte fri från ryskt stormaktstänkande. Han tycks lite besviken över att Stalin inte "sovjetiserade Finland": Men det fanns militära och nationella skäl för varför det inte skedde. Och "More difficult from a social standpoint, for the Finnish bourgeoisie had in its own way solved the pre-capitalist agrarian problem through the creation of an agricultural petty-bourgeoisie. Nevertheless the military victory of Stalin over Finland would unquestionably have made fully possible an overthrow of property relations with more or less assistance from the Finnish workers and small farmers."

      "More or less" men de skulle tydligen bara agera hjälptrupper åt den sovjetiska "arbetarstaten".

      Radera
    2. En fundering: kan utvecklingen i sovjetiska Karelen mot slutet av trettiotalet ha påverkat något? Utrensningarna drabbade även finska flyktingar som befann sig där och som kanske kunde ha fungerat som en brygga mellan Sovjet och Finland - eller är jag helt fel ute?

      Radera
    3. Tyvärr vet jag för lite för att ha någon åsikt. Men det är klart, om Stalin kunnat genomföra sin plan att sovjetisera Finland, så hade det väl varit en fördel att kunna använda dessa flyktingar - om de funnits kvar.

      Trotskij hade säkert rätt i att Sovjet kunnat stå starkare i inledningen av kriget, om man fört en mindre paranoid politik i Sovjet. Bl.a mot antagligen inbillade trotskister bland både finnar, polacker, tyskar och andra utländska kommunister.

      Radera
  4. Jo, deras elitism var för mig besvärande. Det syntes mig att deras kadertanke var sekteristisk i sig, fast kanske inte alla hade den.

    Usch, det där sista har jag svårt för. Jag tror inte längre på att använda den existerande strukturen för att i väsentligt förändra samhällsordningen, för det måste man skapa strukturerna att ersätta dem med. Men det förklarar en del om varför de orienterar sig mot att ta staten, samtidigt som de skyller andra för Stalinism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu finns det ju så många varianter av trotskism och det enda som förenar dem är förkastandet av utvecklingen i Sovjet från mitten av 20-talet. Men i valet av alternativ skiljer man sig. Och vad man skulle ersätta den "ortodoxa trotskismen" med när den visade sig misslyckas att nå några större framgångar.

      Det finns en mängd f.d. trotskister som gjort intressanta försök att förstå vad som gick snett, både med "stalinismen" och "trotskismen". Amerikanen Hal Draper är en sådan, som jag tänker skriva ett par inlägg om snart.

      Radera
  5. Göran Wahlén24 maj 2013 05:46

    Trotskij hade en mycket mekanisk syn på socialismen. Han trodde att socialismen endast var möjlig i de länder som hade de högst utvecklade produktivkrafterna. Eftersom Sovjet inte fanns bland dessa, ansåg han att socialismen inte var möjlig att genomföra i Sovjetunionen. Trotskij ansåg att Sovjet kunde bidra till världsrevolutionen genom att invadera andra länder.
    Stalin var medveten om att Tyskland förr eller senare skulle angripa Sovjetunionen. Han var också medveten om att den finska borgarklassen skulle släppa fram de tyska trupperna till sovjetiska gränsen. Eftersom gränsen låg mycket nära Leningrad var Sovjetunion angelägen att förflytta gränsen längre från Leningrad. De förhandlingar Sovjet inledde med Finland utmynnade i ett krig som Sovjet vann och kunde därmed kunde Sovjet med våld flytta gränsen. Militärstrategiskt var detta bra för Sovjet, men politiskt var det mindre bra. Arbetare runt om i världen lade ett inskränkt perspektiv och såg kriget som den stora busen Sovjet överföll lilla snälla Finland. Naturligtvis var detta en felaktig bild som imperialisterna runt om världen skapade i syfte att misskreditera det socialistiska Sovjetunionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Det där är ju det traditionella, sovjetiska försvaret av kriget. Men du glömmer episoden med Kuusinen-regeringen, som var ett bevis på att Stalins hade tänkt passa på att införliva Finland i Sovjetunionen. De "inskränkta arbetarna" runtom i världen hade rätt i att undra över vilken sorts stat Sovjet var egentligen. Är imperialism rätt när socialister bedriver den?

      För Trotskij var saken klar: den socialistiska staten har rätt att göra precis vad som helst, om det gagnar den. Det var den enda hållbara principen. Hans jämförelse mellan Finland och Georgien visar detta.

      Men frågan är väl om inte Stalin till skillnad från världens "inskränkta arbetare" också var "trotskist" även om han inte talade klarspråk. Mao framstod som mer principfast i detta hänseende.

      Radera