Vad beror den revolutionära vänsterns oförmåga att ta sig ur sekttillvaron på? Under krisen på 70-talet dök det upp en mängd grupper, som knöt an till olika politiska traditioner. Organisationer med anhängare till anarkism, trotskism, stalinism och maoism dök upp, men förtvinade snabbt efter nyliberalismens segertåg. De som inte gav upp har olika förklaringar till nedgånen, men de har det gemensamt att man ensidigt tror att den berodde på felaktigt tänkande. Det är intressant att maoister och trotskister numera ofta har liknande analyser. (Medan de få "stalinister", som finns kvar skyller det mesta på vissa enskilda förrädare som Chrusjtjev eller Gorbatjev.)
Antingen spårar dessa tänkare felen i politiken, ofta med rötter i 30-talets folkfrontspolitik. Eller så var det den organisatoriska strategin felaktig, och det är den aspekten som detta inlägg handlar om. Hal Drapers artikel, "Toward a New Beginning - On Another Road. The Alternative to the Micro-Sect" från 1971 är en föregångare till senare analyser, t.ex. i maoistiska Kasama. Drapers idéer kom ur erfarenheter från den trotskistiska rörelsen från och med andra världskriget, så han kunde föregripa hela pulvriseringen av vänstern under 70-talet. Han kunde också i förväg beskriva företeelser som överdriven, planlös "aktivism" i spontana rörelser och medveten "proletarisering" av medlemmarna.
Alla dessa sekter av olika politisk färg, hade som mål att skapa revolutionära masspartier. Problemet var inte alls enligt Draper, att man ville förbli en sekt, utan att man hade fel uppfattning om hur det skulle gå till. Misstaget man gjorde var nämligen att man trodde att sekten skulle bli ett parti om det uppträdde som ett parti - innan förutsättningarna för ett parti fanns.
Draper jämför med Ryssland, där det socialdemokratiska partiet bildades först då det en längre tid bestått av små studiegrupper, geografiskt spridda över hela det väldiga landet. Dessa smågrupper fortsatte att häftigt diskutera politiken inom det gemensamma partiet. Men t.ex. bolsjeviker och mensjeviker var däremot inte några "fraktioner", organisatoriska underenheter till partiet. I USA däremot utropade motsvarigheterna till dessa smågrupper alla sina egna revolutionära partier.
Det som utmärker ett parti är dels det individuella medlemsskapet, dels det gemensamma programmet. som binder ihop partiet. (En käpphäst hos pyttelilla brittiska cpgb, som annars har många vettiga idéer, är just den enorma betydelsen de ser i partiprogrammet i bygget av det "marxistiska masspartiet".)
Besvikelsen över sektväsendet har fött en längtan efter en "enad vänster". Men är lösningen att bara slå ihop alla dessa sekter? Knappast, även om Syriza i Grekland förtjänar studium. "Left unity" i Storbritannien är det senaste exemplet, som inte ser så lovande ut.
Alternativet, som Draper föreslog, var intressant men hade nog aldrig någon större chans att förverkligas på 1970-talet. Vänta med att bilda ett parti, var förslaget, men starta olika "politiska centra" istället, t.ex. kring tidskrifter, som utformar olika linjer,vilka sedan får kämpa för inflytandet inom rörelsen. Lenins Iskra såg han som ett sådant politiskt centrum som drev en egen linje inom den ryska arbetarrörelsen. Tiden kanske är mogen för hans förslag?
Är detta möjligen en variation på den 'tendensfrihet' som somliga trotskister ropar efter just för att kunna bibehålla sina egna ... sekter? Jag är positiv till att se hur samhällets bas driver fram ändringar i den ideologiska överbyggnaden - inklusive formulering av politiska ideer och rörelser som kan driva ideerna praktiskt - men det kanske krävs en annan angreppsriktning än Drapers? Vare sig det är hårt organiserade grupper eller breda koalitioner i rörelse kommer ändå samhällsförändringarna inte att kunna bli större än vad som är praktiskt genomförbart. Med andra ord kan det vara en genomgång av det utförbara som bör vara startpunkten.
SvaraRaderaNej, jag tror det är en annan idé än att tillåta "tendensfrihet" inom smågruppen ("sekten"), som nog leder till att man hamnar ur askan i elden. Vad jag förstår så innebär tendensfriheten att organisationer inom organisationen tillåts, med medlemskap och vissa krav på gruppdisciplin. Tendensen bör kunna utvecklas lätt till ett parti inom partiet, och så småningom splittras den ursprungliga lilla gruppen i ännu mindre grupper.
RaderaDrapers idé var snarare att tills vidare (under 10 år!) avstå från partiliknande organisationer med medlemsskap. Vad man ska syssla med under tiden? Antagligen ideolgisk kamp mellan olika riktningar,som leder fram till någon sorts majoritetsuppfattning, som bilda grund för det revolutionära partiet. Men finns det några som helst garantier för att det någonsin uppstår en situation där förutsättningarna mognat för detta parti?
En annan idé som prövats med mindre framgång av trotskister är ju "entrismen", d.v.s. att ansluta sig till befintliga partier med betydande antal medlemmar ur arbetarklassen. Ett aber med denna taktik är att den nödvändiga debatten bland "entristerna" måste hämmas av det hemlighetsmakeri som oftast kommer att krävas.
Marx lär ha sagt nånting i stil med "hellre en riktig rörelse än tio perfekta partiprogram".
SvaraRaderaProblemet med sekterna är att dom tror att dom har kommit fram till Sanningen och sen är det bara att belära alla andra denna perfekta sanning. Men i vår tid kommer alla andra att betacka sig viktigpettrar som tror att dom vet allt.
Rörelsen först, eventuella partier sen. Låt rörelserna vara kaotiska bara de är stora. Alla dessa människor som nu dväljs i sekterna skulle troligen kunna göra en massa nytta med sin organisatoriska flyhänthet om dom inte vore så övertygade om att dom har Rätt. Eller rättare sagt, om dom verkligen vore övertygade om att dom hade rätt skulle dom ju kunna lita på att folk kom fram till samma sak med tiden utan att det behövde proppas i med tratt.
Det finns numera också en rejäl portion identitet i det hela. Som akademiker skall jag vara med i socialdemokraterna eller om jag betraktar mig själv som mer renlärig revolutionär så skall jag vara med i en trotskistisk sekt. Det har blivit en hel del identitet i vänstern.
SvaraRaderaSen är det som Jan säger, tanken är inte nog. Den korrekta teorin har inget värde, påverkar man inte massans materiella villkor så finns man inte. Man behöver en rörelse som rör de materiella villkoren för folk på ett verkligt sätt, inte bara genom överlägsen materialistisk dialektik.
Så vad man skall fundera på är, hur påverkar vi folks materiella villkor på ett positivt sätt, behöver inte bara vaa pengar, i ett så tidigt skede som möjligt? Hur påverkar vi deras materiella villkor utan paramentarisk makt? Jag tror att vi först måste skapa den rörelse inom vilka ett politiskt parti kan växa inom. Bygga den parlamentariska överbyggnaden leder inte till att grunden bygger sig själv.
"Jag tror att vi först måste skapa den rörelse inom vilka ett politiskt parti kan växa inom." Jag tror att "vi" varken kan eller behöver skapa någon rörelse (men naturligtvis delta i dem). Se på Husby! Vad sådana spontana "rörelser" behöver är politiska kunskaper, och det är vänsterns uppgift att bidra med sådana.
SvaraRaderaDet politiska partiet är inte summan av vänstergrupper utan den politiskt medvetna delen av arbetarklassen, och idealt den stora majoriteten av den. Så tänkte man i alla fall på 1800-talet (inklusive Lenin).
Idén om det lilla elitistiska kaderpartiet var en otålig förvrängning, trotskistisk och delvis "stalinistisk", som dök upp på grund av de misslyckade europeiska revolutionerna efter första världskriget.
Detta är ett tal av Ben Lewis i brittiska cpgb, som visar hur både "trotskismen" och "stalinismen" övergav det som var bra 2:a internationalen.
SvaraRaderaRåkade få syn på en positionsbestämning från vännerna i "Arbetarbildning" i detta ämne: http://arbetarbildning.se/nagra-tankar-om-revolutionar-enhet/ Kanske är vissa detaljer man kan diskutera där, positivt eller negativt.
SvaraRaderaJa,det var ju tankar värda att diskutera. Ett ämne för ett nytt blogginlägg, helt klart...
Radera