Förra inlägget beskrev hur Leo Trotskij försvarade Sovjetunionens anfall av Finland trots att detta utlöst en internationell proteststorm mot Stalins politik. Det förefaller som om dödsfienderna Stalin och Trotskij faktiskt inte stod så långt ifrån varandra politiskt!
Trotskismen som rörelse däremot splittrades snart i synen på Sovjetunionen. Denna artikel av den franske trotskisten Pierre Frank, publicerad i Fjärde Internationalen 1951, polemiserar mot f.d. trotskister som kastat sig i famnen på USA:s imperialism och som såg den "totalitära Stalinismen" som huvudfienden.
Franks argument för försvar av den tidens Sovjetunionen förefaller i stort sett vettiga, även om karakteriseringen av världsläget som "internationellt inbördeskrig" är svårförståelig. Faran för ett tredje världskrig var reellt och heta krig pågick redan i Korea och Filippinerna.
Skillnaden mellan Fjärde internationalens trotskister och östblockets "stalinister" måste ha förefallit hårfin för den tidens politiskt intresserade. Och då är det inte konstigt att den Fjärde internationalen hade svårt att motivera människor att gå med istället för att stödja de betydligt större kommunistpartierna i Kominform.
Det kan inte ha varit lätt att förklara varför man var både för och emot det sovjetiska systemet, att samtidigt hata det och försvara det! En del grupper som bröt sig ur började därför tala om "byråkratisk kollektivism" istället för "degenererad arbetarstat", och därmed menade man att det handlade om något skilt från både kapitalism och socialism.
Och andra, som den "internationelle socialisten" Tony Cliff, uppfann begreppet statskapitalism och kunde därigenom slippa förknippas med länderna i östblocket. Men samtidigt återinfördes en auktoritär, "stalinistisk" tolkning av den demokratiska centralismen, vilket idag lett till kris hans parti, Socialist Workers Party.
Jag uppfattar dem som de vill vara mer "fria" än stalin sovjetunionen. Men frihet är något känslomässigt. Jag har svårt att se de materiella skillnaderna.
SvaraRaderaBägge satsar allt på att ta över en statsapparat. Om man tar över en statsapparat i vilket parlamentariskt land som helst, då tar man över en apparat byggd för ett annat system, sammanflätad med en värld i ett annat system. En apparat som upprätthåller systemet. Med denna apparat skall man således göra stora förändringar i samhället och samhällssystemet. Man blir då nödvändigtvis auktoritär i sättet att handskas med statsapparaten för att genomdriva reformerna. Det går liksom inte bara att be snällt. Man kommer göra en powergrab inom den statsapparat man tar över, man kommer alltså att placera sitt eget folk i nyckelpositioner för att effektivt kunna genomdriva sina reformer. Detta folk man placerar i statsapparaten kommer plötsligt ha ett intresse i apparaten som de nu är en del i och börja försvara apparatens olika delars intressen.
Hur skiljer de sig åt om vi ser till det som finns på riktigt och för ett ögonblick bortser ifrån filosofiskt hårklyveri? Grundar sig hela skillnaden på sena 1900-talets firande av den borgliga parlamentariska staten som skapelsens krona och att om man organiserar enligt den så blir allt bra?
Nån kan säga att delar av den borliga staten kommer finnas kvar under utvecklingen av det nya samhället, men hur skiljer det sig från MLs stadier?
Ett sätt för trotskisterna att påvisa en skillnad har varit att peka på att det uppstod en byråkrati i Sovjet och att Stalin representerade byråkraternas intressen, inte arbetarklassens. Men hur kan man bevisa det, utom genom att jämföra de politiska linjerna? Men det är svårt, för ibland var Stalin till "höger" om Trotskij och ibland till "vänster".
RaderaMen inget samhälle klarar sig rimligen utan administrativ personal, "byråkrati", vilket rimligen även Trotskij förstod. Och för det andra var problemet knappast existens av byråkratin utan den bristande demokratin. Och den bristen - förbudet för opposition både inom och utanför Partiet - uppstod flera år innan Trotskij förlorade striden mot Stalin och han var alltså medansvarig för det.
Ordet "byråkrati" syftar nog ofta istället på ledningen i partiet och staten. Men att tro att en trotskistisk ledning hade inneburit radikalt mindre byråkrati är minst sagt tvivelaktigt.
Trotskisterna bekände sig stolt helt och hållet till besluten från de första fyra (tror jag) Kominternkongresserna. De var alltså som leninister mot den "borgerliga parlamentarismen" och för en stat bestående av sovjeter. Så de kan inte anklagas för, tror jag, för den socialdemokratiska idén att ta över den "borgerliga statens" institutioner. Däremot kan de nog anklagas för att underskatta värdet av den formella ("borgerliga") demokratin. Jag har t.ex. aldrig sett någon ortodox trotskist kritisera enpartisystemet i Sovjet.
Ok, jo. Det skall organiseras om, enligt teorin. Men hur är det egentligen med den saken? Hur mycket bygger man på de strukturerna nu? Det finns en papperkonstruktion om statens organisering, men hur mycket gör man konkret för att skapa strukturen man skall ersätta den borgliga statsapparaten med?
RaderaDet är svårt som renodlad statsocialist att kritisera enpartistaten. I en parlamentarisk demokrati vore en mycket stark statsmakt ett extremt hot emot arbetarklassen, då den kan tas över av högerkrafter och de får då en fruktansvärd maskin att gynna de egna med och använda emot arbetaren. För mig är det en helt oacceptabel risk. Man kan naivt hoppas att i ett nytt samhäle organiserat på ett bättre sätt så skulle högerkrafter som vill ha tillbaka det gamla vara lika marginaliserade som KD, men erfarenheten säger att så inte är fallet.
Marxisterna såg från Pariskommunen fram till inbördeskriget i Sovjet den proletära staten helt enkelt som det "beväpnade folket".
RaderaStaten (eller åtminstone dess kärna) är ju enligt Lenin en våldsapparat för att bevara den härskande klassens makt. När den härskande klassen är en minoritet och består av utsugare så krävs normalt en "stående armé", som är oberoende av folkets massor. När dessa tar makten, så försvinner behovet av en stat som står över folket, och därför försvinner Staten i "egentlig mening".
Den här traditionella uppfattningen fick sig en törn 1918 när bolsjevikerna blev tvungna att skapa en professionell krigsmakt för att försvara sig mot tsarens gamla armé och mot interventionen från 14 kapitalistiska länder. "Det beväpnade folket" fick då ersättas av att krigsmakten skulle kontrolleras av proletariatet via "sitt Parti".
En approximation till det "beväpnade folket" kan man se värnpliktsarméerna i kapitalistiska länder. Under revolutionära situationer kunde man förvänta sig att soldaterna inte skulle lyda sina borgerliga befäl. Därför trodde Marx och Engels att både Englands och USA:s revolutioner eventuellt skulle kunna avlöpa fredligt, i motsats till kontinentens.
Men staten består ju också av byråkratier, som behövde "krossas". Där var kravet traditionellt att statens tjänstemän skulle väljas av medborgarna och inte stå över dem. Frågan är väl hur realistiskt det är idag. "Politikerstyre" är väl inget som automatiskt är bra i alla lägen, även om det teoretiskt är mer demokratiskt än oavsättliga ämbetsmän.
De olika tendenserna hakar i varandra. Det är nog därför de måste skälla på varandra så in i h-e för att visa att de minsann är olika (även när de knycker ideer från varandra)!
SvaraRaderaMot slutet av sextiotalet var det de nya marxist-leninisterna som inspirerades av Kina och började tala/skriva om kapitalism i Sovjet, DDR och annorstädes. Det finns nog en hel liten litteratur om "sovjetkapitalismen", har tänkt skriva om det någon gång. Bo Gustafsson i Sverige skrev i ämnet för KFML, en USAmerikan Martin Nicolaus skrev "The restauration of capitalism in the USSR" etc. Mycket värdefullt kom fram i kritiken, men de stora slutsatserna kändes ganska ansträngda för mig redan då. Och det gäller väl trotskisternas tidigare "statskapitalism" också. Eftersom de flesta försöken att "bygga socialism" gjordes i områden med kraftiga feodala inslag tror jag inte man kan smita undan en diskussion om det feodala tänkandets roll i Kina, Sovjet etc. Det levde kvar och styrde hur människorna agerade, även om det påstods att de arbetade för socialism och kommunism. Tror den tolkningen stämmer rätt hyfsat med Marx' modell för samhällsutveckling.
Jag måste erkänna att jag har svårt att se vad trotskism är idag, utom en etikett på en del organisationer...
SvaraRaderaÖver huvud taget är alla ismer svårarbetade fenomen. För mitt sätt att se sitter de i folks huvuden, och tjänar till att strukturera erfarenheter. De blir därför ganska individuella. Sen identifierar folk varandra som att de nog strukturerar ganska lika i alla fall; ibland bildar de organisationer runt detta. Dessa organisationer har en stark tendens att splittras så snart de stöter på problem, vilket inte är konstigt om man tänker på att ismer är individuella.
Möjligen kan man se det så här:
Bland dom som sökte ett helt annat samhälle på 60-70-talet och framåt inspirerades många från u-landsrevolutioner; de kallades ofta maoister. Medan andra såg att detta inte var särskilt relevant i ett i-land, de kallades gärna trotskister.
Båda förhållningssätten hade sina för- och nackdelar.
Till fördelarna med det trotskistiska synsättet hörde att de såg relevanta problem i i-landssamhället. Exvis var de antikapitalister som fanns i miljörörelsen oftast trotskister, och de bidrog starkt till miljörörelsens idéutveckling. De kunde t.o.m. föreslå konkreta reformer - det är t.ex. ingen slump att Lars Henriksson är gammal SP-are - se http://omlinemagasin.se/2011/04/07/slutkort/
Till nackdelarna hörde att fokus på i-länderna blev orimligt närsynt. Ett exempel kan vara den trotskistiske historikern Chris Harmans mastodontverk A peoples' history of the world, som ger den indiska självständighetsrörelsen lika mycket plats som den misslyckade tyska revolutionen 1918, som avspisar den kinesiska bonderörelsen på 30-40-talen med ett par meningar och nästan helt ser kinesiska revolutionen som de strejker som ägde rum på 20-talet - och som låter de zapatistiska bönder på 10-talet som introducerade jordreformen i den internationella politiken få exakt en mening.
Med detta som bakgrund kan man våga sig på en teori om varför hederliga människor applåderar rasister i Libyen och wahhabiter i Syrien. Med i-landsglasögon blir "ned med tyrannerna" ett absolut måste. Även om tyrannen i det konkreta fallet är en antiimperialist som på de sätt som står till buds försöker industrialisera sitt land och hindra att det exploateras av utländska monopolister.
Åtminstone om man fastnar i sina ismer
Fjorton internationaler, det är ju ett ganska bra smörgåsbord att välja ifrån om man vill vara trotskist. Kan det finnas fem trotskistiska grupper i Sverige? Brittiska SWP har varit en av de mer betydande trotskistiska partierna men är nu på lutande planet, och ledningen anklagas för att uppträda som stalinister mot kritiska medlemmar (som snabbt förvandlas till före detta medlemmar om de inte kniper käft). NPA i Frankrike gjorde en flott start men man hör knappast något om dem numera. Kraschlandning?
RaderaKanske man kan säga om trotskismen att "splittring, splittring är min arvedel"? Och jag antar att den gamle snorkige Trotskij själv hade spolat hela gänget av efterföljare.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaNej precis, Jan, idag känns det som att trotskismen spelat ut sin roll. Den hade sitt berättigande som - mer eller mindre - träffsäker kritik av utvecklingen i Sovjet. Och den borde ha fått fortsätta verka där. Tyvärr förhindrade "stalinisterna" detta med sitt utopiska ideal om det "monolitiska" Partiet. Vilket är ett ideal som stora delar av vänstern, inklusive trotskisterna, ännu inte kunnat släppa.
RaderaTrotskisterna hade Marx och Lenin att luta sig mot, vilket förklarar att de som inte var förblindade av hat mot Stalin, spelat en positiv roll på sina håll. Lars Henrikssons beskrivningar av det bilindustriella komplexet var utmärkt, men det är svårt att se någon koppling till Trotskij där.
Vad maoisterna i Väst kunde lära av Mao var att man måste vara kreativ och analysera särdragen i det egna landet, men mer konkreta lärdomar än så hade inte Mao själv om västvärlden att lära ut.
Björn, statskapitalismen i Sovjet är ett intressant ämne, som inte mist sin aktualitet trots kollapsen för Sovjetimperiet.
RaderaDels spelar ju staten en viktig ekonomisk roll i även dagens kapitalistiska länder, som nog kan betecknas som statskapitalistiska av den anledningen.
Dels uppstod ju faktiskt spontant kapitalistiska marknadsmekanismer i de socialistiska länderna. För att få planekonomin att fungera anlitades privata "fixare" för att få fram leveranser till företagen. ("Red plenty" handlade om detta bl.a.) Privat företagsamhet i form av kriminella maffialigor hade stor makt på sina håll i Sovjet. Privilegierna för byråkrater och partipampar hade karaktären av utsugning, även om den inte skedde enligt lagarna för kapitalackumulationen i Kapitalet.
Termen "statskapitalism" i sig förklarar däremot inte så mycket. Den antyder dock att det fanns djupare problem med sovjetstaten än att den leddes av tyranniska figurer som Stalin.
RaderaFör halvtrotskisterna i SWP gissar jag också att termen främst handlade om bättre kunna motivera sin kritik av Sovjet. "Degenererad arbetarstat" är en beteckning som med tiden får ett löjets skimmer: varför kastar inte arbetarna helt enkelt av sig oket från dessa parasiter som förvränger socialismen!?