Profitkvotens fallande tendens?

"Lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx utförligt motiverade i tredje bandet av Kapitalet, har av någon anledning utsatts för återkommande kritik av diverse "marxister". Ett aktuellt exempel är en artikel i Monthly Review av den tyske Marxforskaren Michael Heinrich. Den fick ett svar av Michael Roberts på dennes blogg. Roberts är en marxistisk ekonom som skrivit mycket om läget i ekonomin just med utgångspunkt från den empiriskt iakttagbara långsiktiga tendensen för profitkvoten att sjunka.

Heinrich menar att Marx inte "bevisat" sin kända lag matematiskt. På sätt och vis har han väl rätt i det. Men Roberts har också rätt i att om man tar hänsyn till kapitalismens ständiga strävan efter ökad ackumulation av kapitalet ("tillväxt"), så blir följden - kausalt, inte logiskt - en sjunkande profitkvot.

De två formler som Heinrich använder för att belysa sitt matematiska resonemang är följande:

1. P = s / (c + v)
    (där P är profitkvoten, s mervärdet, eng. "surplus", c det konstanta kapitalet - maskiner och råvaror -  och v det variabla kapitalet, d.v.s. lönerna)

och

2. P = (s/v) / [(c/v) + 1]
     s/v kallar Marx för mervärdekvoten, och är den andel av det nyproducerad värdet som tillfaller kapitalisten.  c/v är "kapitalets organiska sammansättning"

Kärnan i Marx argumentation är att den organiska sammansättningen tenderar att öka med tiden då kapitalismen tenderar att "öka produktivkrafterna", öka mängden maskiner i förhållande till antalet arbetare.
När c/v ökar i formel 2, sjunker alltså profitkvoten.

Men  Heinrich invänder att täljaren i bråket i formel 2, s/v, också ökar med tiden. Och det är ju riktigt även enligt Marx, som i första bandet av Kapitalet beskriver hur det "relativa mervärdet" ökar genom att konsumtionsvarorna som ingår i v blir billigare med tiden. Vilket förstås beror på den ökade produktiviteten i de branscher som tillverkar de varor som arbetarna konsumerar för sin lön. Den ökade produktiviteten hänger i sin tur samman med just ökningen hos "kapitalets organiska sammansättning".

Roberts svar på denna invändning från Heinrich är att (s/v), täljaren i formel 2 på lång sikt inte kan växa lika snabbt som nämnaren, den organiska sammansättningen. Tyvärr ger inte Roberts i sin blogg en matematisk motivering till detta påstående, även om han antyder att det finns en sådan.

Men ett "icke-matematiskt" argument skulle kunna vara att det finns gränser för hur stor andel av produktionsresultatet som arbetarklassen är villig att låta kapitalet ta hand om. Klasskampen är en realitet.

Ett annat (matematiskt?) argument, som redan Marx anförde, var att det finns en yttersta naturlig gräns för hur mycket mervärde som går att pressa ut, nämligen 24 timmar alla veckans dagar. Därför måste totala mängden mervärde relativt sjunka när tillräckligt många arbetare rationaliserats bort.

Men Heinrich har ytterligare ett argument, utgående från formel 1. I nämnaren kommer det konstanta kapitalet, att öka i och med ökningen av den organiska sammansättningen. Men det kanske kompenseras av minskningen i v! Men då har Heinrich låtit matematiken  ta överhanden över en realistisk bild av hur kapitalismen fungerar. Denna går ju nämligen ut på att öka värdet av kapitalet, just av summan av c och v. Det är detta som är kapitalackumulation.

Kapitalackumulationen är inte följden av någon matematisk naturlag. Genom att produktionsmedlen är privatägda, så konkurrerar företagen med varandra. Risken att slås ut i konkurrensen minskar ju större de är vilket leder dem till att investera en del av mervärdet för att öka produktionen. Ju högre profitkvot desto mer kan de investera. Både strävan efter högre profitkvot och önskan till kapitalackumulation, "tillväxt", kan man kanske se som följd av önskan att överleva  i konkurrensen.

Resultatet av debatten hittills är alltså ungefär 3 - 1 till Roberts. Men debatten i kommentarfältet till Roberts blogg,  reser ändå en del frågor om "profitkvotens fallande tendens". Marx ansåg att denna lag leder till allt större svårigheter för det kapitalistiska systemet att fungera. Men varför?

Profitkvoten tenderar inte bara att sjunka utan det finns också en tendens till utjämning av den mellan företag och branscher. Denna tendens som beror på att kapitalet automatiskt "flyter" från områden med lägre till områden med högre "avkastning", tycks faktiskt ha ökat sedan Marx skrev Kapitalet. Vår värld liknar idag mer den teoretiska modellen som Marx beskrev, än 1800-talets då i stort sett bara  England var en approximation av modellen.

Om profitkvoten tenderar att utjämnas globalt, då kan man fråga sig om det är ett problem att den genomsnittliga profitkvoten sjunker så sakteliga? I varje fall så länge som den absoluta storleken på profiten inte minskar.

Det kanske är en viktigare orsak till kriser just att kapitalet hela tiden rör sig till områden med högre lönsamhet? "Avindustrialiseringen" i de rika länderna ställer onekligen till med problem där, och kanske främst politiska problem. Åtstramningspolitik handlar också om att höja profitkvoten inom ett land eller grupp av länder gentemot andra länder. Konkurrenskampen mellan företagen har bara förts upp på en högre nivå.