En bra artikel om "Krugmans skygglappar" förklarar varför liberalerna inte förstår varför politikerna driver dagens åtstramningspolitik. Keynesianerna kan inte hitta några ekonomiska skäl för den, och därmed återstår irrationella psykologiska och rent politiska orsaker. Men politikerna har faktiskt ibland avslöjat vilka ekonomiska skäl som motiverar politiken. Angela Merkel har t.ex. sagt att hög arbetslöshet är det pris Europa måste betala för att bli mer konkurrenskraftigt.
Den grekiska EU-kommissionären Maria Damanaki har också nyligen sagt att:
“‘The strategy of the European Commission over the past year and a half or two has been to reduce the labour costs in all European countries in order to improve the competitiveness of European companies over the rivals from Eastern Europe and Asia.’”
Allt är alltså fullt logiskt och begripligt - ur kapitalets och dess politikers synvinkel. Det är profitkvotens storlek det handlar om, ingenting annat.
fredag 31 maj 2013
Angelina Jolies tuttar
Amerikanska counterpunch har många läsvärda, tunga artiklar, mest om amerikansk utrikes- och inrikespolitik. Men artikeln, "The Merchants of Shame", är av ett lättare, humoristiskt slag, även om bakgrunden är att det organiserats försök till bojkott av counterpunch på Facebook.
Vilka var det som blivit så upprörda över tidskriften och varför? Jo, det var medlemmar i den trotskistiska sekten SCO, "Internationalist Socialist Organization", som råkat ut för feministisk kortslutning. Counterpunch hade nämligen råkat använda ordet "tit", tutte, i en rubrik, vilket tydligen sågs som en sexistisk förolämpning av hela kvinnosläktet.
Det här är inget rent amerikanskt fenomen. Det finns även i Storbritannien och inte minst i Sverige. Jag minns vilken reaktion jag fick när jag i en vänsterpartistisk Facebook-grupp ifrågasatte den feministiska ideologin. Det fanns ingen som höll med mig t.ex. om att SCUM-manifestet inte är så trevligt (SCUM - "Society for Cutting Up Men"). Tvärtom, det är bara rätt att kvinnorna ger igen nu, då de själva förtryckts i tusentals år. Och de som var de mest högljudda "feministerna" var faktiskt män.
Diskussionen i denna Facebookgrupp slutade snabbt med att en del medlemmar krävde hårda tag mot "antifeminister" och andra oliktänkande, och gruppen stängdes helt sonika. Man kan ju undra hur Vänsterpartiet tror sig kunna vara med och regera ett land när man inte klarar av en fri diskussion i en Facebookgrupp...
Varför är den borgerliga feminismen så stark inom vänstern? Kan det bero på att den är en ersättning för den kommunistiska ideologi man övergivit?
Vilka var det som blivit så upprörda över tidskriften och varför? Jo, det var medlemmar i den trotskistiska sekten SCO, "Internationalist Socialist Organization", som råkat ut för feministisk kortslutning. Counterpunch hade nämligen råkat använda ordet "tit", tutte, i en rubrik, vilket tydligen sågs som en sexistisk förolämpning av hela kvinnosläktet.
Det här är inget rent amerikanskt fenomen. Det finns även i Storbritannien och inte minst i Sverige. Jag minns vilken reaktion jag fick när jag i en vänsterpartistisk Facebook-grupp ifrågasatte den feministiska ideologin. Det fanns ingen som höll med mig t.ex. om att SCUM-manifestet inte är så trevligt (SCUM - "Society for Cutting Up Men"). Tvärtom, det är bara rätt att kvinnorna ger igen nu, då de själva förtryckts i tusentals år. Och de som var de mest högljudda "feministerna" var faktiskt män.
Diskussionen i denna Facebookgrupp slutade snabbt med att en del medlemmar krävde hårda tag mot "antifeminister" och andra oliktänkande, och gruppen stängdes helt sonika. Man kan ju undra hur Vänsterpartiet tror sig kunna vara med och regera ett land när man inte klarar av en fri diskussion i en Facebookgrupp...
Varför är den borgerliga feminismen så stark inom vänstern? Kan det bero på att den är en ersättning för den kommunistiska ideologi man övergivit?
onsdag 29 maj 2013
Profitkvotens fallande tendens?
"Lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx utförligt motiverade i tredje bandet av Kapitalet, har av någon anledning utsatts för återkommande kritik av diverse "marxister". Ett aktuellt exempel är en artikel i Monthly Review av den tyske Marxforskaren Michael Heinrich. Den fick ett svar av Michael Roberts på dennes blogg. Roberts är en marxistisk ekonom som skrivit mycket om läget i ekonomin just med utgångspunkt från den empiriskt iakttagbara långsiktiga tendensen för profitkvoten att sjunka.
Heinrich menar att Marx inte "bevisat" sin kända lag matematiskt. På sätt och vis har han väl rätt i det. Men Roberts har också rätt i att om man tar hänsyn till kapitalismens ständiga strävan efter ökad ackumulation av kapitalet ("tillväxt"), så blir följden - kausalt, inte logiskt - en sjunkande profitkvot.
De två formler som Heinrich använder för att belysa sitt matematiska resonemang är följande:
1. P = s / (c + v)
(där P är profitkvoten, s mervärdet, eng. "surplus", c det konstanta kapitalet - maskiner och råvaror - och v det variabla kapitalet, d.v.s. lönerna)
och
2. P = (s/v) / [(c/v) + 1]
s/v kallar Marx för mervärdekvoten, och är den andel av det nyproducerad värdet som tillfaller kapitalisten. c/v är "kapitalets organiska sammansättning"
Kärnan i Marx argumentation är att den organiska sammansättningen tenderar att öka med tiden då kapitalismen tenderar att "öka produktivkrafterna", öka mängden maskiner i förhållande till antalet arbetare.
När c/v ökar i formel 2, sjunker alltså profitkvoten.
Men Heinrich invänder att täljaren i bråket i formel 2, s/v, också ökar med tiden. Och det är ju riktigt även enligt Marx, som i första bandet av Kapitalet beskriver hur det "relativa mervärdet" ökar genom att konsumtionsvarorna som ingår i v blir billigare med tiden. Vilket förstås beror på den ökade produktiviteten i de branscher som tillverkar de varor som arbetarna konsumerar för sin lön. Den ökade produktiviteten hänger i sin tur samman med just ökningen hos "kapitalets organiska sammansättning".
Roberts svar på denna invändning från Heinrich är att (s/v), täljaren i formel 2 på lång sikt inte kan växa lika snabbt som nämnaren, den organiska sammansättningen. Tyvärr ger inte Roberts i sin blogg en matematisk motivering till detta påstående, även om han antyder att det finns en sådan.
Men ett "icke-matematiskt" argument skulle kunna vara att det finns gränser för hur stor andel av produktionsresultatet som arbetarklassen är villig att låta kapitalet ta hand om. Klasskampen är en realitet.
Ett annat (matematiskt?) argument, som redan Marx anförde, var att det finns en yttersta naturlig gräns för hur mycket mervärde som går att pressa ut, nämligen 24 timmar alla veckans dagar. Därför måste totala mängden mervärde relativt sjunka när tillräckligt många arbetare rationaliserats bort.
Men Heinrich har ytterligare ett argument, utgående från formel 1. I nämnaren kommer det konstanta kapitalet, att öka i och med ökningen av den organiska sammansättningen. Men det kanske kompenseras av minskningen i v! Men då har Heinrich låtit matematiken ta överhanden över en realistisk bild av hur kapitalismen fungerar. Denna går ju nämligen ut på att öka värdet av kapitalet, just av summan av c och v. Det är detta som är kapitalackumulation.
Kapitalackumulationen är inte följden av någon matematisk naturlag. Genom att produktionsmedlen är privatägda, så konkurrerar företagen med varandra. Risken att slås ut i konkurrensen minskar ju större de är vilket leder dem till att investera en del av mervärdet för att öka produktionen. Ju högre profitkvot desto mer kan de investera. Både strävan efter högre profitkvot och önskan till kapitalackumulation, "tillväxt", kan man kanske se som följd av önskan att överleva i konkurrensen.
Resultatet av debatten hittills är alltså ungefär 3 - 1 till Roberts. Men debatten i kommentarfältet till Roberts blogg, reser ändå en del frågor om "profitkvotens fallande tendens". Marx ansåg att denna lag leder till allt större svårigheter för det kapitalistiska systemet att fungera. Men varför?
Profitkvoten tenderar inte bara att sjunka utan det finns också en tendens till utjämning av den mellan företag och branscher. Denna tendens som beror på att kapitalet automatiskt "flyter" från områden med lägre till områden med högre "avkastning", tycks faktiskt ha ökat sedan Marx skrev Kapitalet. Vår värld liknar idag mer den teoretiska modellen som Marx beskrev, än 1800-talets då i stort sett bara England var en approximation av modellen.
Om profitkvoten tenderar att utjämnas globalt, då kan man fråga sig om det är ett problem att den genomsnittliga profitkvoten sjunker så sakteliga? I varje fall så länge som den absoluta storleken på profiten inte minskar.
Det kanske är en viktigare orsak till kriser just att kapitalet hela tiden rör sig till områden med högre lönsamhet? "Avindustrialiseringen" i de rika länderna ställer onekligen till med problem där, och kanske främst politiska problem. Åtstramningspolitik handlar också om att höja profitkvoten inom ett land eller grupp av länder gentemot andra länder. Konkurrenskampen mellan företagen har bara förts upp på en högre nivå.
Heinrich menar att Marx inte "bevisat" sin kända lag matematiskt. På sätt och vis har han väl rätt i det. Men Roberts har också rätt i att om man tar hänsyn till kapitalismens ständiga strävan efter ökad ackumulation av kapitalet ("tillväxt"), så blir följden - kausalt, inte logiskt - en sjunkande profitkvot.
De två formler som Heinrich använder för att belysa sitt matematiska resonemang är följande:
1. P = s / (c + v)
(där P är profitkvoten, s mervärdet, eng. "surplus", c det konstanta kapitalet - maskiner och råvaror - och v det variabla kapitalet, d.v.s. lönerna)
och
2. P = (s/v) / [(c/v) + 1]
s/v kallar Marx för mervärdekvoten, och är den andel av det nyproducerad värdet som tillfaller kapitalisten. c/v är "kapitalets organiska sammansättning"
Kärnan i Marx argumentation är att den organiska sammansättningen tenderar att öka med tiden då kapitalismen tenderar att "öka produktivkrafterna", öka mängden maskiner i förhållande till antalet arbetare.
När c/v ökar i formel 2, sjunker alltså profitkvoten.
Men Heinrich invänder att täljaren i bråket i formel 2, s/v, också ökar med tiden. Och det är ju riktigt även enligt Marx, som i första bandet av Kapitalet beskriver hur det "relativa mervärdet" ökar genom att konsumtionsvarorna som ingår i v blir billigare med tiden. Vilket förstås beror på den ökade produktiviteten i de branscher som tillverkar de varor som arbetarna konsumerar för sin lön. Den ökade produktiviteten hänger i sin tur samman med just ökningen hos "kapitalets organiska sammansättning".
Roberts svar på denna invändning från Heinrich är att (s/v), täljaren i formel 2 på lång sikt inte kan växa lika snabbt som nämnaren, den organiska sammansättningen. Tyvärr ger inte Roberts i sin blogg en matematisk motivering till detta påstående, även om han antyder att det finns en sådan.
Men ett "icke-matematiskt" argument skulle kunna vara att det finns gränser för hur stor andel av produktionsresultatet som arbetarklassen är villig att låta kapitalet ta hand om. Klasskampen är en realitet.
Ett annat (matematiskt?) argument, som redan Marx anförde, var att det finns en yttersta naturlig gräns för hur mycket mervärde som går att pressa ut, nämligen 24 timmar alla veckans dagar. Därför måste totala mängden mervärde relativt sjunka när tillräckligt många arbetare rationaliserats bort.
Men Heinrich har ytterligare ett argument, utgående från formel 1. I nämnaren kommer det konstanta kapitalet, att öka i och med ökningen av den organiska sammansättningen. Men det kanske kompenseras av minskningen i v! Men då har Heinrich låtit matematiken ta överhanden över en realistisk bild av hur kapitalismen fungerar. Denna går ju nämligen ut på att öka värdet av kapitalet, just av summan av c och v. Det är detta som är kapitalackumulation.
Kapitalackumulationen är inte följden av någon matematisk naturlag. Genom att produktionsmedlen är privatägda, så konkurrerar företagen med varandra. Risken att slås ut i konkurrensen minskar ju större de är vilket leder dem till att investera en del av mervärdet för att öka produktionen. Ju högre profitkvot desto mer kan de investera. Både strävan efter högre profitkvot och önskan till kapitalackumulation, "tillväxt", kan man kanske se som följd av önskan att överleva i konkurrensen.
Resultatet av debatten hittills är alltså ungefär 3 - 1 till Roberts. Men debatten i kommentarfältet till Roberts blogg, reser ändå en del frågor om "profitkvotens fallande tendens". Marx ansåg att denna lag leder till allt större svårigheter för det kapitalistiska systemet att fungera. Men varför?
Profitkvoten tenderar inte bara att sjunka utan det finns också en tendens till utjämning av den mellan företag och branscher. Denna tendens som beror på att kapitalet automatiskt "flyter" från områden med lägre till områden med högre "avkastning", tycks faktiskt ha ökat sedan Marx skrev Kapitalet. Vår värld liknar idag mer den teoretiska modellen som Marx beskrev, än 1800-talets då i stort sett bara England var en approximation av modellen.
Om profitkvoten tenderar att utjämnas globalt, då kan man fråga sig om det är ett problem att den genomsnittliga profitkvoten sjunker så sakteliga? I varje fall så länge som den absoluta storleken på profiten inte minskar.
Det kanske är en viktigare orsak till kriser just att kapitalet hela tiden rör sig till områden med högre lönsamhet? "Avindustrialiseringen" i de rika länderna ställer onekligen till med problem där, och kanske främst politiska problem. Åtstramningspolitik handlar också om att höja profitkvoten inom ett land eller grupp av länder gentemot andra länder. Konkurrenskampen mellan företagen har bara förts upp på en högre nivå.
måndag 27 maj 2013
Hur ska vänstern komma ur sekteländet?
Vad beror den revolutionära vänsterns oförmåga att ta sig ur sekttillvaron på? Under krisen på 70-talet dök det upp en mängd grupper, som knöt an till olika politiska traditioner. Organisationer med anhängare till anarkism, trotskism, stalinism och maoism dök upp, men förtvinade snabbt efter nyliberalismens segertåg. De som inte gav upp har olika förklaringar till nedgånen, men de har det gemensamt att man ensidigt tror att den berodde på felaktigt tänkande. Det är intressant att maoister och trotskister numera ofta har liknande analyser. (Medan de få "stalinister", som finns kvar skyller det mesta på vissa enskilda förrädare som Chrusjtjev eller Gorbatjev.)
Antingen spårar dessa tänkare felen i politiken, ofta med rötter i 30-talets folkfrontspolitik. Eller så var det den organisatoriska strategin felaktig, och det är den aspekten som detta inlägg handlar om. Hal Drapers artikel, "Toward a New Beginning - On Another Road. The Alternative to the Micro-Sect" från 1971 är en föregångare till senare analyser, t.ex. i maoistiska Kasama. Drapers idéer kom ur erfarenheter från den trotskistiska rörelsen från och med andra världskriget, så han kunde föregripa hela pulvriseringen av vänstern under 70-talet. Han kunde också i förväg beskriva företeelser som överdriven, planlös "aktivism" i spontana rörelser och medveten "proletarisering" av medlemmarna.
Alla dessa sekter av olika politisk färg, hade som mål att skapa revolutionära masspartier. Problemet var inte alls enligt Draper, att man ville förbli en sekt, utan att man hade fel uppfattning om hur det skulle gå till. Misstaget man gjorde var nämligen att man trodde att sekten skulle bli ett parti om det uppträdde som ett parti - innan förutsättningarna för ett parti fanns.
Draper jämför med Ryssland, där det socialdemokratiska partiet bildades först då det en längre tid bestått av små studiegrupper, geografiskt spridda över hela det väldiga landet. Dessa smågrupper fortsatte att häftigt diskutera politiken inom det gemensamma partiet. Men t.ex. bolsjeviker och mensjeviker var däremot inte några "fraktioner", organisatoriska underenheter till partiet. I USA däremot utropade motsvarigheterna till dessa smågrupper alla sina egna revolutionära partier.
Det som utmärker ett parti är dels det individuella medlemsskapet, dels det gemensamma programmet. som binder ihop partiet. (En käpphäst hos pyttelilla brittiska cpgb, som annars har många vettiga idéer, är just den enorma betydelsen de ser i partiprogrammet i bygget av det "marxistiska masspartiet".)
Besvikelsen över sektväsendet har fött en längtan efter en "enad vänster". Men är lösningen att bara slå ihop alla dessa sekter? Knappast, även om Syriza i Grekland förtjänar studium. "Left unity" i Storbritannien är det senaste exemplet, som inte ser så lovande ut.
Alternativet, som Draper föreslog, var intressant men hade nog aldrig någon större chans att förverkligas på 1970-talet. Vänta med att bilda ett parti, var förslaget, men starta olika "politiska centra" istället, t.ex. kring tidskrifter, som utformar olika linjer,vilka sedan får kämpa för inflytandet inom rörelsen. Lenins Iskra såg han som ett sådant politiskt centrum som drev en egen linje inom den ryska arbetarrörelsen. Tiden kanske är mogen för hans förslag?
Antingen spårar dessa tänkare felen i politiken, ofta med rötter i 30-talets folkfrontspolitik. Eller så var det den organisatoriska strategin felaktig, och det är den aspekten som detta inlägg handlar om. Hal Drapers artikel, "Toward a New Beginning - On Another Road. The Alternative to the Micro-Sect" från 1971 är en föregångare till senare analyser, t.ex. i maoistiska Kasama. Drapers idéer kom ur erfarenheter från den trotskistiska rörelsen från och med andra världskriget, så han kunde föregripa hela pulvriseringen av vänstern under 70-talet. Han kunde också i förväg beskriva företeelser som överdriven, planlös "aktivism" i spontana rörelser och medveten "proletarisering" av medlemmarna.
Alla dessa sekter av olika politisk färg, hade som mål att skapa revolutionära masspartier. Problemet var inte alls enligt Draper, att man ville förbli en sekt, utan att man hade fel uppfattning om hur det skulle gå till. Misstaget man gjorde var nämligen att man trodde att sekten skulle bli ett parti om det uppträdde som ett parti - innan förutsättningarna för ett parti fanns.
Draper jämför med Ryssland, där det socialdemokratiska partiet bildades först då det en längre tid bestått av små studiegrupper, geografiskt spridda över hela det väldiga landet. Dessa smågrupper fortsatte att häftigt diskutera politiken inom det gemensamma partiet. Men t.ex. bolsjeviker och mensjeviker var däremot inte några "fraktioner", organisatoriska underenheter till partiet. I USA däremot utropade motsvarigheterna till dessa smågrupper alla sina egna revolutionära partier.
Det som utmärker ett parti är dels det individuella medlemsskapet, dels det gemensamma programmet. som binder ihop partiet. (En käpphäst hos pyttelilla brittiska cpgb, som annars har många vettiga idéer, är just den enorma betydelsen de ser i partiprogrammet i bygget av det "marxistiska masspartiet".)
Besvikelsen över sektväsendet har fött en längtan efter en "enad vänster". Men är lösningen att bara slå ihop alla dessa sekter? Knappast, även om Syriza i Grekland förtjänar studium. "Left unity" i Storbritannien är det senaste exemplet, som inte ser så lovande ut.
Alternativet, som Draper föreslog, var intressant men hade nog aldrig någon större chans att förverkligas på 1970-talet. Vänta med att bilda ett parti, var förslaget, men starta olika "politiska centra" istället, t.ex. kring tidskrifter, som utformar olika linjer,vilka sedan får kämpa för inflytandet inom rörelsen. Lenins Iskra såg han som ett sådant politiskt centrum som drev en egen linje inom den ryska arbetarrörelsen. Tiden kanske är mogen för hans förslag?
lördag 25 maj 2013
"Socialismens två själar"
Vänsteralternativet till kapitalismen brukar kallas socialism eller kommunism, men består av väldigt många olika riktningar. Hur ska man på ett enkelt sätt kunna klassificera dessa i större grupper. Ett sätt har varit att dela in dem i "auktoritära" respektive "frihetliga". Till de förra brukar t.ex. "leninism" och "stalinism" räknas och till de senare olika former av anarkism räknas. Ännu mer propagandistisk är förstås indelningen i "demokratisk" socialism kontra "diktatorisk" och "totalitär" kommunism.
En helt annan, mycket intressant, indelning har föreslagits av den f.d. amerikanske trotskisten Hal Draper i den på sin tid berömda artikeln "The two Souls of Socialism" från 1960. Enligt Draper går skiljelinjen mellan "socialism uppifrån" och "socialism nedifrån". Skillnaden är om socialismen/kommunismen förverkligas av en elit för proletariatet eller av proletariatet självt. Draper stödjer inte helt oväntat den förra varianten.
Gör man indelningen på Drapers sätt så hamnar åtminstone den klassiska anarkismen med Proudhon och Bakunin avgjort på "fel" sida, på den elitära socialismens sida. Proudhoncitaten är förskräckande. Men detsamma gäller även de utopiska socialisterna med sina detaljritningar av det kommande samhället.
Karl Marx däremot, som ofta beskrivs som den auktoritäre socialisten i jämförelse med den frihetlige Bakunin, var enligt Draper istället den store förespråkaren av socialismen underifrån. "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk", en devis som han upprepade vid flera tillfällen, och också tillämpade i praktiken, t.ex. i Första internationalen.
Ferdinand Lassalle betydde mycket för den tyska socialdemokratin, men hans "statssocialism" kritiserades hårt av Marx och Engels. Draper citerar ur ett avslöjande brev som Lassalle skrev till Bismarck, där han faktiskt föreslog att den tyska monarkin skulle ställa "medelklassen" (borgarklassen) åt sidan och ställa sig i spetsen för arbetarrörelsen!
Den fabianska rörelsen i England som fick betydelse för den engelska socialdemokratin, får också sina fiskar varma. Denna extremt elitära form av socialism hade inga större invändningar mot den sovjetiska formen av planhushållning från 30-talet.
Ändå undrar jag om inte Draper gör det lite för lätt för sig, när han helt förkastar de experiment som faktiskt gjordes under 1900-talet. Han placerar Lenin som trogen lärjunge till Marx på "rätt sida" om den ideologiska skiljelinjen, men hur ska man då förklara att det blev så fel i Sovjet? Ändrade Stalin, Lenins trogne lärjunge, plötsligt ideologi helt och hållet? Det låter inte trovärdigt. Eller krävs det vissa doser av "socialism uppifrån" när man försöker förverkliga den i praktiken? Om man inte erkänner behovet av någon form av ledning, ja då har man väl förfallit till ren anarkism?
En helt annan, mycket intressant, indelning har föreslagits av den f.d. amerikanske trotskisten Hal Draper i den på sin tid berömda artikeln "The two Souls of Socialism" från 1960. Enligt Draper går skiljelinjen mellan "socialism uppifrån" och "socialism nedifrån". Skillnaden är om socialismen/kommunismen förverkligas av en elit för proletariatet eller av proletariatet självt. Draper stödjer inte helt oväntat den förra varianten.
Gör man indelningen på Drapers sätt så hamnar åtminstone den klassiska anarkismen med Proudhon och Bakunin avgjort på "fel" sida, på den elitära socialismens sida. Proudhoncitaten är förskräckande. Men detsamma gäller även de utopiska socialisterna med sina detaljritningar av det kommande samhället.
Karl Marx däremot, som ofta beskrivs som den auktoritäre socialisten i jämförelse med den frihetlige Bakunin, var enligt Draper istället den store förespråkaren av socialismen underifrån. "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk", en devis som han upprepade vid flera tillfällen, och också tillämpade i praktiken, t.ex. i Första internationalen.
Ferdinand Lassalle betydde mycket för den tyska socialdemokratin, men hans "statssocialism" kritiserades hårt av Marx och Engels. Draper citerar ur ett avslöjande brev som Lassalle skrev till Bismarck, där han faktiskt föreslog att den tyska monarkin skulle ställa "medelklassen" (borgarklassen) åt sidan och ställa sig i spetsen för arbetarrörelsen!
Den fabianska rörelsen i England som fick betydelse för den engelska socialdemokratin, får också sina fiskar varma. Denna extremt elitära form av socialism hade inga större invändningar mot den sovjetiska formen av planhushållning från 30-talet.
Ändå undrar jag om inte Draper gör det lite för lätt för sig, när han helt förkastar de experiment som faktiskt gjordes under 1900-talet. Han placerar Lenin som trogen lärjunge till Marx på "rätt sida" om den ideologiska skiljelinjen, men hur ska man då förklara att det blev så fel i Sovjet? Ändrade Stalin, Lenins trogne lärjunge, plötsligt ideologi helt och hållet? Det låter inte trovärdigt. Eller krävs det vissa doser av "socialism uppifrån" när man försöker förverkliga den i praktiken? Om man inte erkänner behovet av någon form av ledning, ja då har man väl förfallit till ren anarkism?
torsdag 23 maj 2013
Trotskisterna och det kalla kriget
Förra inlägget beskrev hur Leo Trotskij försvarade Sovjetunionens anfall av Finland trots att detta utlöst en internationell proteststorm mot Stalins politik. Det förefaller som om dödsfienderna Stalin och Trotskij faktiskt inte stod så långt ifrån varandra politiskt!
Trotskismen som rörelse däremot splittrades snart i synen på Sovjetunionen. Denna artikel av den franske trotskisten Pierre Frank, publicerad i Fjärde Internationalen 1951, polemiserar mot f.d. trotskister som kastat sig i famnen på USA:s imperialism och som såg den "totalitära Stalinismen" som huvudfienden.
Franks argument för försvar av den tidens Sovjetunionen förefaller i stort sett vettiga, även om karakteriseringen av världsläget som "internationellt inbördeskrig" är svårförståelig. Faran för ett tredje världskrig var reellt och heta krig pågick redan i Korea och Filippinerna.
Skillnaden mellan Fjärde internationalens trotskister och östblockets "stalinister" måste ha förefallit hårfin för den tidens politiskt intresserade. Och då är det inte konstigt att den Fjärde internationalen hade svårt att motivera människor att gå med istället för att stödja de betydligt större kommunistpartierna i Kominform.
Det kan inte ha varit lätt att förklara varför man var både för och emot det sovjetiska systemet, att samtidigt hata det och försvara det! En del grupper som bröt sig ur började därför tala om "byråkratisk kollektivism" istället för "degenererad arbetarstat", och därmed menade man att det handlade om något skilt från både kapitalism och socialism.
Och andra, som den "internationelle socialisten" Tony Cliff, uppfann begreppet statskapitalism och kunde därigenom slippa förknippas med länderna i östblocket. Men samtidigt återinfördes en auktoritär, "stalinistisk" tolkning av den demokratiska centralismen, vilket idag lett till kris hans parti, Socialist Workers Party.
Trotskismen som rörelse däremot splittrades snart i synen på Sovjetunionen. Denna artikel av den franske trotskisten Pierre Frank, publicerad i Fjärde Internationalen 1951, polemiserar mot f.d. trotskister som kastat sig i famnen på USA:s imperialism och som såg den "totalitära Stalinismen" som huvudfienden.
Franks argument för försvar av den tidens Sovjetunionen förefaller i stort sett vettiga, även om karakteriseringen av världsläget som "internationellt inbördeskrig" är svårförståelig. Faran för ett tredje världskrig var reellt och heta krig pågick redan i Korea och Filippinerna.
Skillnaden mellan Fjärde internationalens trotskister och östblockets "stalinister" måste ha förefallit hårfin för den tidens politiskt intresserade. Och då är det inte konstigt att den Fjärde internationalen hade svårt att motivera människor att gå med istället för att stödja de betydligt större kommunistpartierna i Kominform.
Det kan inte ha varit lätt att förklara varför man var både för och emot det sovjetiska systemet, att samtidigt hata det och försvara det! En del grupper som bröt sig ur började därför tala om "byråkratisk kollektivism" istället för "degenererad arbetarstat", och därmed menade man att det handlade om något skilt från både kapitalism och socialism.
Och andra, som den "internationelle socialisten" Tony Cliff, uppfann begreppet statskapitalism och kunde därigenom slippa förknippas med länderna i östblocket. Men samtidigt återinfördes en auktoritär, "stalinistisk" tolkning av den demokratiska centralismen, vilket idag lett till kris hans parti, Socialist Workers Party.
Varför stödde Trotskij Stalins krig mot Finland?
Svaret finns att läsa i "Balance sheet of Finnish events" från april 1940. Oavsett vad man tycker om Trotskijs motivering, så måste man medge att det fanns en logik i hans argumentering, som utgick från en värdering av världsläget i stort. Han såg de små staterna som lekbollar i händerna på stormakterna.
Under the conditions of World War, to approach the question of the fate of small states from the standpoint of “national independence,” “neutrality,” etc., is to remain in the sphere of imperialist mythology. The struggle involves world domination. The question of the existence of the USSR will be solved in passing. This problem which today remains in the background, will at a certain moment come to the forefront. So far as the small and second rate states are concerned, they are already today pawns in the hands of the great powers. The sole freedom they still retain, and this only to a limited extent, is the freedom of choosing between masters.
Men Trotskij hade uppenbarligen inte riktigt alltigenom negativa syn på värdet av det nationella oberoendet för kolonierna i Tredje världen. Här följer ett citat att begrunda för dem av hans efterföljare inom den stolliga bombvänstern, som idag försvarar NATO:s krig via ombud mot Syrien:
We supported Abyssinia not because the Negus was politically or “morally” superior to Mussolini but because the defense of a backward country against colonial oppression deals a blow to imperialism, which is the main enemy of the world working class."(Negus = abessinske kungen, Haile Selassie)
Under the conditions of World War, to approach the question of the fate of small states from the standpoint of “national independence,” “neutrality,” etc., is to remain in the sphere of imperialist mythology. The struggle involves world domination. The question of the existence of the USSR will be solved in passing. This problem which today remains in the background, will at a certain moment come to the forefront. So far as the small and second rate states are concerned, they are already today pawns in the hands of the great powers. The sole freedom they still retain, and this only to a limited extent, is the freedom of choosing between masters.
Men Trotskij hade uppenbarligen inte riktigt alltigenom negativa syn på värdet av det nationella oberoendet för kolonierna i Tredje världen. Här följer ett citat att begrunda för dem av hans efterföljare inom den stolliga bombvänstern, som idag försvarar NATO:s krig via ombud mot Syrien:
We supported Abyssinia not because the Negus was politically or “morally” superior to Mussolini but because the defense of a backward country against colonial oppression deals a blow to imperialism, which is the main enemy of the world working class."(Negus = abessinske kungen, Haile Selassie)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)