"Kondratievcykler" eller "kondratievvågor" har diskuterats en del i tidigare inlägg, t.ex. här om Carlota Perez´teorier. Jan Wiklund rekommenderade i en kommentar boken "AS TIME GOES BY From the Industrial Revolutions to the Information Revolution" av Chris Freeman och Francisco Louça. Den innehåller mycket intressant historiskt material om kondratievvågorna.
Kondratievvågorna är uppkallade efter den ryske ekonomen Kondratiev, som på 1920-talet upptäckte upp- och nedgångar i den kapitalistiska världen, vilka tycktes upprepas med ca 50-åriga intervall. Kondratiev utgick från ekonomisk statistik när han påvisade dessa svängningar i tillväxttakten, men även om få förnekar existensen dessa "vågor", så finns det knappast någon allmänt accepterad förklaring till dem.
Även om det har funnits ansatser till rent ekonomiska förklaringar, så ansluter sig författarna till denna bok till Perez´ och Joseph Schumpeters tidigare betonande av de teknologiska omvandlingarnas roll. Boken urskiljer fem "vågor" alltsedan den första som började de sista decennierna under 1700-talet, den tid som kallats den "industriella revolutionen".
Den andra vågen omfattas av järnvägsbyggande, ångkraft och mekanisering under första halvan av 1800-talet. Sedan kom en period som präglades av ståltillverkning, elektrifiering och tung industri. Den fjärde vågen som uppkom ur den stora depressionen och präglade decennierna efter andra världskriget, dominerades av olja, bilar, motorvägar och massproduktion.
Dagens tekniska "paradigm" är förstås IT och telekom och denna våg kallar de för "informationsrevolutionen".
Att man kan tala om "cykler" eller "vågor" beror på att det finns vissa gemensamma drag mellan dessa olika teknologiska stadier. Industrierna som bygger på den nya tekniken är väldigt lönsamma till att börja med, men i takt med att de "mognar", inträder en period av ökande konkurrens och sjunkande lönsamhet, kanske ren depression. Nya tekniska innovationer föder därefter nya lönsamma industrier, och en ny våg tar sin början.
Men även om man accepterar den här bilden, kan man fråga sig om framtiden kommer att följa det här schemat. Det verkar ju faktiskt som att "informationsrevolutionen" inte har lyckats få igång en ny ekonomisk boom liknande de gyllene efterkrigsåren!
Freeman och Louça har en syn på förhållandet mellan samhällets "semiautonoma delsystem" ekonomi, politik, vetenskap, teknik och kultur, som liknar Marx materialistiska historieuppfattning. Men det finns en möjligen avgörande skillnad - de tar avstånd från uppfattningen att ekonomin skulle vara primär i förhållande till de andra delsystemen.
I praktiken betraktar de istället det tekniska delsystemet som nyckeln till att förstå den ekonomiska historien. Och detta tror jag är svagheten i deras uppfattning. Under kapitalismen spelar naturligtvis de här "delsystemen" alla en roll, och påverkar varandra, men i slutändan är det "ekonomin", som avgör.
Det går förstås inte att förutsäga vilka vetenskapliga upptäckter som kommer att göras och vilken konkret teknisk utveckling som de kan resultera i. Ekonomiska faktorer som lönsamhet, lönenivåer o.s.v. bestämmer vilken teknik som kommer till användning.
När ekonomisk teori behandlas i boken, är det den neoklassiska teorin som åsyftas. De betraktar den helt riktigt som värdelös om man ska förstå den verkliga historien. Ekonomiska system förändras historiskt men den neoklassiska teorin utgår ju från den absurda idén om eviga ekonomiska lagar. Men författarna missar att det finns andra ekonomiska teorier än den neoklassiska!
Boken inleds med en skarp kritik av "cliometrin". Traditionellt delades ekonomiämnet på universiteten upp i verklighetsfrämmande teori, den neoklassiska marknadsideologien, och ämnet ekonomisk historia. Efter kriget kände sig neoklassikerna beredda sluka den ekonomisk historien med sina statistiska och matematiska metoder. Slaveri studerades t.ex. som om den kan beskrivas utifrån marknadsekonomiska modeller! Detta måste vara en av de bisarraste episoderna i idéhistorien...
onsdag 21 september 2011
onsdag 14 september 2011
Den långa japanska 90-talsstagnationen förklarad
I ett tidigare inlägg, "Begripligt om bankerna!", länkade jag till några korta videos, där bankexperten Richard A Werner, förklarade hur banker skapar pengar "ur tomma intet". Det framgick att Werner är kritisk till hur banksystemet fungerar, och att han även har egna förslag till reformer av det.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
onsdag 7 september 2011
En ny typ av organisation mot den globala kapitalismen?
På Kasama hittade jag denna artikel från gruppen "One Struggle": "Toward an Anti-Capitalist/Anti-Imperialist Mass Movement Organizing at the Intermediate Level". Den innehåller intressanta tankar om hur den anti-kapitalistiska vänstern ska komma ur det organisatoriska dödläge den hamnat i.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)