En recension i Monthly Review tar upp tre böcker som från olika synvinklar kritiserar sönder den nyklassiska ekonomin, eller nyliberalismen, som lärs ut på alla universitet. Men artikeln avslutas också med att spå att dessa verklighetsfrämmande teorier ändå kommer att dominera även i framtiden. Helt enkelt för att teorierna passar de "rika och mäktiga" så väl.
Nytt för mig var i recensionen att ställa principerna i Jeremy Benthams utilitarism mot ett Vilfredo Paretos berömda optimeringsprincip, "paretooptimalitet", vilken brukar åberopas av nyliberalerna.
Ur den utilitaristiska principen att den totala "lyckan" bör maximeras och ur tesen att en extra dollar ger mindre extra lycka till en rik människa än en fattig, så följer logiskt att jämlikhet är bra, att alla bör ha lika stora inkomster! Jag vet inte om Bentham explicit hävdade detta, men kanske vore det värt att studera honom lite. Även om Marx var rätt så spydig mot honom i "Kapitalet"...
Paretos optimeringsprincip däremot leder till helt andra slutsatser. Den definierar nämligen den önskvärda jämvikten som det tillstånd där det inte finns någon förändring som förbättrar för någon samtidigt som ingen får det sämre. Vad är det för fel med en sådan princip då? Jo, för att i motsats till Benthams resonemang, så är omfördelningar från rika till fattiga alltid felaktiga! De rika förlorar ju alltid något vid en omfördelning.
"De rika och mäktiga" föredrar förstås Pareto framför Bentham. Med hjälp av Pareto kan man argumentera mot minimilöner, fackföreningar, progressiva skatter m.m... Allt sådant som nyklassiska ekonomer varit emot.
onsdag 22 juni 2011
tisdag 14 juni 2011
Frågan om Sovjet
För dem som är intresserade av ett alternativ till det kapitalistiska världssystemet, är det naturligtvis intressant att studera de länder som under 1900-talet försökte bryta sig loss ur världssystemet. Det första var som bekant Sovjetunionen.
Innan Sovjet och det s.k. östblocket för några decennier sedan införlivades definitivt i världsmarknaden, så gav av naturliga skäl försvararna och motståndarna till "kommunismen" diametralt olika bilder av dessa länder.
Nazisternas propaganda vilken var motiverad av det krig som förbereddes togs i mångt och mycket upp av den kalla-krigsproganda, som drevs i den "fria världen". Den listige och blodtörstige och maktgalne tyrannen Stalin skulle ha varit ansvarig för tiotals miljoner människors död, genom likvidering av bönder och politiska motståndare.
För försvararna, "stalinisterna", var tvärtom Stalin en genialisk ledare, som moderniserade jordbruket, industrialiserade landet och försvarade det framgångsrikt mot Hitlers utrotningskrig.
Efter Sovjets fall har det kommit forskning som har gett mycken ny kunskap om vad som verkligen hände under speciellt det kontroversiella 30-talet. Motståndare och anhängare är lika benhårda i kritik respektive försvar, men nu kan man ana hur det vänstra ögats och det högra ögats bild av fakta i alla fall är på väg att sammanfalla i en nyanserad bild.
30-talet präglades av mycket hårda konflikter, som periodvis kan karakteriseras som inbördeskrig. Men det var inte ett "totalitärt" land, enväldigt styrt av Partiet. Det fanns tvärtom gott om relativt självständiga maffialiknande "kungadömen". Och det var något som partiledningen förgäves bekämpade.
Vill man i dag sätta sig in i skeendet så kan man lugnt skippa kalla-krigaren Robert Conquests böcker med sina monstruösa siffror på antal offer för utrensningar och hungerkatastrofer. J. Arch Getty däremot är en seriös forskare, som grävt i arkiven och som slagit hål på den gamla synen på det "totalitära" Sovjet där Stalin ryckte i alla trådar. Simon Sebag Montefiores böcker är också läsvärda, även om han då och då känner sig tvungen att betyga sin antikommunism.
Men självklart var 30-talets Sovjet ingen idyll, vilket i ärlighetens namn "stalinisterna" aldrig heller påstod. Ändå är det skillnad mellan kalla krigarnas påståenden om folkmord med 30 - 40 miljoner döda kontra mera realistiska uppgifter om 7-800 000 avrättade på juridiskt ganska lösa boliner under utrensningarna efter de s.k. moskvarättegångarna.
En del "stalinister" menar att hotet från imperialisterna, speciellt Tyskland, var så överhängande att det inte kunde hjälpas att många oskyldiga människor strök med i jakten på spioner och agenter. Dessa "stalinister" förnekar inte fakta, men deras moraliska och politiska ståndpunkter är förstås diskutabla. Ett nutida försvar av "stalinismen" finns i detta dokument av Ludo Martens.
På Kazama har moskvarättegångarna diskuterats intensivt. De flesta debattörerna anser att de var skenrättegångar, och att de anklagade partiledarna med Bucharin i spetsen, var oskyldiga till spioneri för Tyskland och Japan. Men inte alla - professor Grover Furr är t.ex. övertygad om att deras skuld. De här "gamla bolsjevikerna" erkände ju faktiskt sina "brott", säger han.
Mot argumentet att det inte finns någon stödbevisning i form av dokument, så replikerar Furr att det inte heller finns några bevis för att de här "förrädarna" skulle ha tvingats till erkännandena genom tortyr eller hot!
Min egen ståndpunkt till Moskvarättegångarna är: nej, vi kan inte med absolut visshet säga vad som är sant i denna fråga. Men om man lägger ihop allt vi vet, så tror jag de gamla bolsjevikerna visserligen var "skyldiga" till att försöka störta regimen, men att de knappast var landsförrädare. Det kanske är dags att lägga den här frågan till handlingarna?
Innan Sovjet och det s.k. östblocket för några decennier sedan införlivades definitivt i världsmarknaden, så gav av naturliga skäl försvararna och motståndarna till "kommunismen" diametralt olika bilder av dessa länder.
Nazisternas propaganda vilken var motiverad av det krig som förbereddes togs i mångt och mycket upp av den kalla-krigsproganda, som drevs i den "fria världen". Den listige och blodtörstige och maktgalne tyrannen Stalin skulle ha varit ansvarig för tiotals miljoner människors död, genom likvidering av bönder och politiska motståndare.
För försvararna, "stalinisterna", var tvärtom Stalin en genialisk ledare, som moderniserade jordbruket, industrialiserade landet och försvarade det framgångsrikt mot Hitlers utrotningskrig.
Efter Sovjets fall har det kommit forskning som har gett mycken ny kunskap om vad som verkligen hände under speciellt det kontroversiella 30-talet. Motståndare och anhängare är lika benhårda i kritik respektive försvar, men nu kan man ana hur det vänstra ögats och det högra ögats bild av fakta i alla fall är på väg att sammanfalla i en nyanserad bild.
30-talet präglades av mycket hårda konflikter, som periodvis kan karakteriseras som inbördeskrig. Men det var inte ett "totalitärt" land, enväldigt styrt av Partiet. Det fanns tvärtom gott om relativt självständiga maffialiknande "kungadömen". Och det var något som partiledningen förgäves bekämpade.
Vill man i dag sätta sig in i skeendet så kan man lugnt skippa kalla-krigaren Robert Conquests böcker med sina monstruösa siffror på antal offer för utrensningar och hungerkatastrofer. J. Arch Getty däremot är en seriös forskare, som grävt i arkiven och som slagit hål på den gamla synen på det "totalitära" Sovjet där Stalin ryckte i alla trådar. Simon Sebag Montefiores böcker är också läsvärda, även om han då och då känner sig tvungen att betyga sin antikommunism.
Men självklart var 30-talets Sovjet ingen idyll, vilket i ärlighetens namn "stalinisterna" aldrig heller påstod. Ändå är det skillnad mellan kalla krigarnas påståenden om folkmord med 30 - 40 miljoner döda kontra mera realistiska uppgifter om 7-800 000 avrättade på juridiskt ganska lösa boliner under utrensningarna efter de s.k. moskvarättegångarna.
En del "stalinister" menar att hotet från imperialisterna, speciellt Tyskland, var så överhängande att det inte kunde hjälpas att många oskyldiga människor strök med i jakten på spioner och agenter. Dessa "stalinister" förnekar inte fakta, men deras moraliska och politiska ståndpunkter är förstås diskutabla. Ett nutida försvar av "stalinismen" finns i detta dokument av Ludo Martens.
På Kazama har moskvarättegångarna diskuterats intensivt. De flesta debattörerna anser att de var skenrättegångar, och att de anklagade partiledarna med Bucharin i spetsen, var oskyldiga till spioneri för Tyskland och Japan. Men inte alla - professor Grover Furr är t.ex. övertygad om att deras skuld. De här "gamla bolsjevikerna" erkände ju faktiskt sina "brott", säger han.
Mot argumentet att det inte finns någon stödbevisning i form av dokument, så replikerar Furr att det inte heller finns några bevis för att de här "förrädarna" skulle ha tvingats till erkännandena genom tortyr eller hot!
Min egen ståndpunkt till Moskvarättegångarna är: nej, vi kan inte med absolut visshet säga vad som är sant i denna fråga. Men om man lägger ihop allt vi vet, så tror jag de gamla bolsjevikerna visserligen var "skyldiga" till att försöka störta regimen, men att de knappast var landsförrädare. Det kanske är dags att lägga den här frågan till handlingarna?
fredag 10 juni 2011
"Demokratins bärare"
Jan Wiklunds drygt 500-sidiga bok har undertiteln "Det globala folkröresesystemet". Den är en utmärkt genomgång av "folkrörelsernas" historia från antiken till idag, och kan fungera som en uppslagsbok i bokhyllan.
Boken behandlar även teorier om varför folkrörelser uppstår och diskuterar olika strategier i dagens "globaliserade" värld.
Begreppet folkrörelse i denna bok är mycket vidare än det gängse i dagens Sverige. En marxist skulle väl hellre beskriva bokens tema som de "arbetande och utsugna klassernas motståndskamp mot de härskande klasserna". Det handlar om både spontant och organiserat motstånd mot överheten.
Wiklund beskriver väl hur kampen har tagit sig olika former under historiens gång. Skatterevolter, bröduppror, petitioner ("namninsamlingar"), demonstrationer, strejker o.s.v är former som har dominerat under olika epoker. Ibland vet man t.o.m. när de användes första gången. Irländarna tycks t.ex. ha varit speciellt kreativa.
Det omfattande material om "folkrörelsernas" historia som Wiklund presenterar är förstås speciellt värdefull för "vänstern". Med "vänstern" menar jag här "de som är kritiska mot det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet". Men inom denna vänster representerar Wiklund en intressant ideologisk position, som speciellt den marxistiskt inriktade delen borde seriöst diskutera.
Landsbygdsbefolkningens roll i motståndet mot marknadssystemet behandlas utförligt, och här har speciellt marxister, som ofta sett ner på "bönder", mycket att lära.
Wallersteins världssystemteori är en utgångspunkt för Wiklund i beskrivningen av orsakerna till upproren mot de styrande. Liksom Wallerstein, tenderar staten att beskrivas som en självständig kraft i samspelet med "civilsamhället", kapitalet och "marknaden".
Jag saknar liksom hos Wallerstein en marxistisk beskrivning av mekanismerna i den kapitalistiska ekonomin. Fast det är väl kanske lite mycket begärt, när de marxistiska ekonomerna själva tycks vara rätt oense om vartåt det barkar.
Det hade varit intressant att får reda på hur Wiklund ställer sig till Wallersteins åsikt att världssystemet skulle vara inne i sin slutfas och att det måste ersättas av något helt nytt system. Wiklund tycks snarare tro på en ny uppgång, en ny "Kondratievcykel" driven av bioteknikens framsteg.
Wiklunds bok stimulerar till en hel del tankar, som jag kommer tillbaka till så småningom.
Boken behandlar även teorier om varför folkrörelser uppstår och diskuterar olika strategier i dagens "globaliserade" värld.
Begreppet folkrörelse i denna bok är mycket vidare än det gängse i dagens Sverige. En marxist skulle väl hellre beskriva bokens tema som de "arbetande och utsugna klassernas motståndskamp mot de härskande klasserna". Det handlar om både spontant och organiserat motstånd mot överheten.
Wiklund beskriver väl hur kampen har tagit sig olika former under historiens gång. Skatterevolter, bröduppror, petitioner ("namninsamlingar"), demonstrationer, strejker o.s.v är former som har dominerat under olika epoker. Ibland vet man t.o.m. när de användes första gången. Irländarna tycks t.ex. ha varit speciellt kreativa.
Det omfattande material om "folkrörelsernas" historia som Wiklund presenterar är förstås speciellt värdefull för "vänstern". Med "vänstern" menar jag här "de som är kritiska mot det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet". Men inom denna vänster representerar Wiklund en intressant ideologisk position, som speciellt den marxistiskt inriktade delen borde seriöst diskutera.
Landsbygdsbefolkningens roll i motståndet mot marknadssystemet behandlas utförligt, och här har speciellt marxister, som ofta sett ner på "bönder", mycket att lära.
Wallersteins världssystemteori är en utgångspunkt för Wiklund i beskrivningen av orsakerna till upproren mot de styrande. Liksom Wallerstein, tenderar staten att beskrivas som en självständig kraft i samspelet med "civilsamhället", kapitalet och "marknaden".
Jag saknar liksom hos Wallerstein en marxistisk beskrivning av mekanismerna i den kapitalistiska ekonomin. Fast det är väl kanske lite mycket begärt, när de marxistiska ekonomerna själva tycks vara rätt oense om vartåt det barkar.
Det hade varit intressant att får reda på hur Wiklund ställer sig till Wallersteins åsikt att världssystemet skulle vara inne i sin slutfas och att det måste ersättas av något helt nytt system. Wiklund tycks snarare tro på en ny uppgång, en ny "Kondratievcykel" driven av bioteknikens framsteg.
Wiklunds bok stimulerar till en hel del tankar, som jag kommer tillbaka till så småningom.
måndag 30 maj 2011
Keynes kontra Marx
Sam Williams kommenterar den kände keynesianen Brad deLongs kritik av Marx kristeori i "Teorier om mervärdet". Jag tycker nog att Sam är onödigt artig mot deLong, som i sin artikel framstår som okunnig om marxistisk ekonomi. Men Sam kanske var positivt överraskad över att keynesianer äntligen börjar ta notis om Marx...
Även om Brad deLong inte har någon direkt vettig kritik att komma med - komiskt nog klagar han på att Marx är orättvis mot 1900-talsföreteelser som keynesianismen och monetarismen - så sätter han fingret på den avgörande politiska skiljepunkten mellan marxistiska och keynesianska kritiker av nyliberalismen. Nämligen om det är möjligt för staten att avlägsna kriserna ur den kapitalistiska ekonomin.
Det såg ju faktiskt ut som om Keynes medicin, den statliga "stabiliseringspolitiken", lyckades under det långa, kraftiga uppsvinget för världsekonomin 1950 - 1970. Och om det har lyckats förut, så varför skulle det inte lyckas igen? Men varför är det så få ekonomer som är keynesianer idag?
Sam Williams åsikt som han motiverat på sin blogg, är att den keynesianska politiken aldrig spelade den avgörande roll, som keynesianerna påstår. Han pekar på rent ekonomiska faktorer istället och även på kapitalförstörelsen under andra världskriget.
Anwar Shaikh (se förra inlägget) förklarar den nyliberal offensiven, som höll nere reallönerna i väst, med att under den gyllene efterkrigsuppgången hade faktiskt profitkvoten sjunkit - helt i enlighet med Marx. Men det räckte inte med att hålla igen reallönerna för att vända utvecklingen. Det krävdes också enligt Shaikh låga räntor för att företagens profiter skulle vända uppåt igen.
En idé som man ser ibland är att den långa högkonjunkturen var ett resultat av ett politiskt beslut i USA att rädda världskapitalismen från det kommunistiska hotet. Det kan nog ligga något i det: den amerikanska politiken mot förlorarmakterna genom Marshallhjälpen var generös och några revolutioner bröt inte ut i Europa, till skillnad från tiden efter första världskriget.
Sedan finns åsikten bland borgerliga icke-keynesianer att keynesiansk politik nog fungerade fram till 70-talet, men att "globalisering" och fria kapitalrörelser sedan gjorde stabiliseringspolitiken ineffektiv. Det här kan också ses som en politisk förklaring. Men varför släppte politikerna valutakurserna fria i så fall? Var det verkligen bara en direkt konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling?
En populär teori bland keynesianer typ Krugman, är att politikerna har blivit dumma i huvudet, alternativt köpta av Wall Street. Men att även ekonomerna "glömt" allt de kunde tidigare om "makroekonomi". Det här är nog den minst trovärdiga teorin.
Även om Brad deLong inte har någon direkt vettig kritik att komma med - komiskt nog klagar han på att Marx är orättvis mot 1900-talsföreteelser som keynesianismen och monetarismen - så sätter han fingret på den avgörande politiska skiljepunkten mellan marxistiska och keynesianska kritiker av nyliberalismen. Nämligen om det är möjligt för staten att avlägsna kriserna ur den kapitalistiska ekonomin.
Det såg ju faktiskt ut som om Keynes medicin, den statliga "stabiliseringspolitiken", lyckades under det långa, kraftiga uppsvinget för världsekonomin 1950 - 1970. Och om det har lyckats förut, så varför skulle det inte lyckas igen? Men varför är det så få ekonomer som är keynesianer idag?
Sam Williams åsikt som han motiverat på sin blogg, är att den keynesianska politiken aldrig spelade den avgörande roll, som keynesianerna påstår. Han pekar på rent ekonomiska faktorer istället och även på kapitalförstörelsen under andra världskriget.
Anwar Shaikh (se förra inlägget) förklarar den nyliberal offensiven, som höll nere reallönerna i väst, med att under den gyllene efterkrigsuppgången hade faktiskt profitkvoten sjunkit - helt i enlighet med Marx. Men det räckte inte med att hålla igen reallönerna för att vända utvecklingen. Det krävdes också enligt Shaikh låga räntor för att företagens profiter skulle vända uppåt igen.
En idé som man ser ibland är att den långa högkonjunkturen var ett resultat av ett politiskt beslut i USA att rädda världskapitalismen från det kommunistiska hotet. Det kan nog ligga något i det: den amerikanska politiken mot förlorarmakterna genom Marshallhjälpen var generös och några revolutioner bröt inte ut i Europa, till skillnad från tiden efter första världskriget.
Sedan finns åsikten bland borgerliga icke-keynesianer att keynesiansk politik nog fungerade fram till 70-talet, men att "globalisering" och fria kapitalrörelser sedan gjorde stabiliseringspolitiken ineffektiv. Det här kan också ses som en politisk förklaring. Men varför släppte politikerna valutakurserna fria i så fall? Var det verkligen bara en direkt konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling?
En populär teori bland keynesianer typ Krugman, är att politikerna har blivit dumma i huvudet, alternativt köpta av Wall Street. Men att även ekonomerna "glömt" allt de kunde tidigare om "makroekonomi". Det här är nog den minst trovärdiga teorin.
söndag 29 maj 2011
Shaikh, Lenin och konkurrensen
I ett inlägg i september ifjol skrev jag om Anwar Shaikhs teorier om den nuvarande världsdepressionen. Nu har det dykt upp ett par videoföreläsningar på hans websida. De är populärt hållna, och alltså mer tillgängliga än hans artiklar.
Shaikh visar övertygande i den första föreläsningen varför den nyliberala teorin om frihandelns förtjänster helt enkelt inte stämmer med fakta. Den som vill fördjupa sig i den teoretiska grunden till varför David Ricardos berömda teori om "komparativa fördelar" är felaktig, rekommenderas att fortsätta med Sam Williams genomgång av Ricardos teoretiska misstag.
Shaikh skiljer mellan två uppfattningar om konkurrens, hans egen som handlar om "verklig konkurrens" och den neoklassiska, nyliberala som handlar om en "perfekt" marknadskonkurrens. Den nyliberala synen utgår som bekant inte från verklighetens värld utan från fiktionen att människor är allvetande, rationella egoister.
Innebörden i den "verkliga konkurrensen" är rått uttryckt att den starkare slår ihjäl den svagare. Företaget med högre kostnader än konkurrenten, går under och de som arbetar där blir arbetslösa. Denna lag om "absoluta fördelar" gäller även för den internationella handeln. I motsats till teorin om "komparativa fördelar" visar det sig att överskott/underskott i handelsbalansen mellan två länder inte återställs på grund av automatiska ändringar i växelkurserna.
Det blir riktigt intressant när Shaikh kritiserar vänstern för att ha anammat den felaktiga tanken att kapitalismen fram till 1900-talet präglades av "fri konkurrens", och att den därefter avlösts av "monopolkapitalism". Den neoklassiska "fria konkurrensen" har aldrig existerat!
Den här traditionella vänsteruppfattningen om två kvalitativt skilda etapper inom kapitalismen, fria marknader kontra monopol, brukar förknippas med Lenins teori om imperialismen. "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium" använde som källa liberalen Hobson och socialdemokraten Hilferding, vilket kan förklara varför Lenin övertog vissa omarxistiska formuleringar från dem. Formuleringar som överdriver det nya i den "monopolkapitalistiska" ekonomins grunder.
Med Shaikhs begrepp "verklig konkurrens", är det lättare att se kontinuiteten mellan 1800-talets kapitalism (som verkligen inte saknade "imperialistiska" drag) och 1900-talets krigspräglade och imperialistiska kapitalism.
Marx beskrev kapitalets koncentration och centralisation i "Kapitalet". Ju större företag som "konkurrerar" med varandra, desto våldsammare konflikter blir det förstås med tiden. Två världskrig under 1900-talet, är bevis nog.
Shaikh visar övertygande i den första föreläsningen varför den nyliberala teorin om frihandelns förtjänster helt enkelt inte stämmer med fakta. Den som vill fördjupa sig i den teoretiska grunden till varför David Ricardos berömda teori om "komparativa fördelar" är felaktig, rekommenderas att fortsätta med Sam Williams genomgång av Ricardos teoretiska misstag.
Shaikh skiljer mellan två uppfattningar om konkurrens, hans egen som handlar om "verklig konkurrens" och den neoklassiska, nyliberala som handlar om en "perfekt" marknadskonkurrens. Den nyliberala synen utgår som bekant inte från verklighetens värld utan från fiktionen att människor är allvetande, rationella egoister.
Innebörden i den "verkliga konkurrensen" är rått uttryckt att den starkare slår ihjäl den svagare. Företaget med högre kostnader än konkurrenten, går under och de som arbetar där blir arbetslösa. Denna lag om "absoluta fördelar" gäller även för den internationella handeln. I motsats till teorin om "komparativa fördelar" visar det sig att överskott/underskott i handelsbalansen mellan två länder inte återställs på grund av automatiska ändringar i växelkurserna.
Det blir riktigt intressant när Shaikh kritiserar vänstern för att ha anammat den felaktiga tanken att kapitalismen fram till 1900-talet präglades av "fri konkurrens", och att den därefter avlösts av "monopolkapitalism". Den neoklassiska "fria konkurrensen" har aldrig existerat!
Den här traditionella vänsteruppfattningen om två kvalitativt skilda etapper inom kapitalismen, fria marknader kontra monopol, brukar förknippas med Lenins teori om imperialismen. "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium" använde som källa liberalen Hobson och socialdemokraten Hilferding, vilket kan förklara varför Lenin övertog vissa omarxistiska formuleringar från dem. Formuleringar som överdriver det nya i den "monopolkapitalistiska" ekonomins grunder.
Med Shaikhs begrepp "verklig konkurrens", är det lättare att se kontinuiteten mellan 1800-talets kapitalism (som verkligen inte saknade "imperialistiska" drag) och 1900-talets krigspräglade och imperialistiska kapitalism.
Marx beskrev kapitalets koncentration och centralisation i "Kapitalet". Ju större företag som "konkurrerar" med varandra, desto våldsammare konflikter blir det förstås med tiden. Två världskrig under 1900-talet, är bevis nog.
torsdag 26 maj 2011
Konspirationsteorier, eller...?
"Third World"-bloggen framför uppgifter som jag inte sett någon annanstans, att Kina har deklarerat att ett amerikanskt angrepp på Pakistan ska betraktas som ett angrepp på Kina. Källan är amerikanen Webster Tarpley, som varnar för risken för ett nytt världskrig.
Jag blev nyfiken på vem denne Webster Tarpley är, och hittade snabbt videor där han argumenterar för att 11 september var ett "insiderjobb", t.ex. följande 2 timmar långa video. Själv har jag alltid avfärdat sådana "konspirationsteorier", men jag måste säga att efter att ha sett hans föreläsning, så är jag inte så säker på saken längre.
Det måste sägas att Tarpley inte har några bevis för att det var grupper inom den amerikanska regeringen, som låg bakom terroristattacken. Han erkänner det själv genom att efterlysa en "Deep Throat", en inblandad som träder fram och berättar. Men han lägger fram ganska många indicier, kända och tidigare okända, för sin teori.
Det starkaste indiciet, tycker jag, är svaret på frågan: "Vem tjänade mest på 11 september?". De nykonservativa med sitt projekt om ett "nytt amerikanskt århundrade" ! När amerikanerna började bomba Nordvietnam så var förevändningen det s.k. Tonkinbuktsintermezzot. Men amerikanska myndigheter har faktiskt senare medgivit att det förekom inga attacker från nordvietnamesiska kanonbåtar. Varför skulle inte 11 september kunna vara något liknande. De nykonservativa hade bevisligen under en längre tid pläderat för krig mot Irak, men det amerikanska folket var inte med på noterna.
Tarpley har en som jag tycker ganska övertygande beskrivning av hur "konspirationen" kan ha gått till. Amerikanska säkerhetsmyndigheter håller nämligen hela tiden på med övningar. Man övar hur terroristangrepp ska bemötas, men då måste förstås några inta rollen som terrorister. Och där finns det dubbelagenter, fanatiker och rena dumskallar ("patsies") att ta till. En övning ska helst vara så realistisk som möjligt. Och kan rätt som det är visa sig vara en verklig terroristoperation, ledd av CIA...
Noam Chomskys argument mot "konspirationsteorin" har varit att amerikanska myndigheter aldrig skulle våga utsätta sig för risken för avslöjandet att ha låtit döda 3000 amerikanska medborgare med vett och vilja. Frågan är om inte Chomsky för en gångs skull har varit för naiv. Det har ju t.ex. visat sig att Washington kände till angreppet mot Pearl Harbour, men avstod från att varna flottbasen, och rädda amerikanska liv. Roosevelt behövde Pearl Harbour för att få amerikanska folket att ställa upp på andra världskriget. Ändå känns inte hans rykte nedsolkat idag, märkligt nog. (Eller för den delen Truman, som rimligen borde vara lika avskydd som Hitler, för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.)
Men har det någon större betydelse idag, om "konspirationsteorin" om 11 september stämmer eller inte? Krigen i Afghanistan och Irak kan ju inte göras ogjorda. Om "konspirationsteorin" skulle stämma så vore det ännu mera befogat att aldrig lita på ett ord av amerikanska myndigheters uttalanden. Skulle det ha visats en sådan världsomfattande godtrogenhet mot den amerikanska versionen av Libyenkrigets uppkomst, om "konspirationsteorin" hade visats vara sann?
Jag blev nyfiken på vem denne Webster Tarpley är, och hittade snabbt videor där han argumenterar för att 11 september var ett "insiderjobb", t.ex. följande 2 timmar långa video. Själv har jag alltid avfärdat sådana "konspirationsteorier", men jag måste säga att efter att ha sett hans föreläsning, så är jag inte så säker på saken längre.
Det måste sägas att Tarpley inte har några bevis för att det var grupper inom den amerikanska regeringen, som låg bakom terroristattacken. Han erkänner det själv genom att efterlysa en "Deep Throat", en inblandad som träder fram och berättar. Men han lägger fram ganska många indicier, kända och tidigare okända, för sin teori.
Det starkaste indiciet, tycker jag, är svaret på frågan: "Vem tjänade mest på 11 september?". De nykonservativa med sitt projekt om ett "nytt amerikanskt århundrade" ! När amerikanerna började bomba Nordvietnam så var förevändningen det s.k. Tonkinbuktsintermezzot. Men amerikanska myndigheter har faktiskt senare medgivit att det förekom inga attacker från nordvietnamesiska kanonbåtar. Varför skulle inte 11 september kunna vara något liknande. De nykonservativa hade bevisligen under en längre tid pläderat för krig mot Irak, men det amerikanska folket var inte med på noterna.
Tarpley har en som jag tycker ganska övertygande beskrivning av hur "konspirationen" kan ha gått till. Amerikanska säkerhetsmyndigheter håller nämligen hela tiden på med övningar. Man övar hur terroristangrepp ska bemötas, men då måste förstås några inta rollen som terrorister. Och där finns det dubbelagenter, fanatiker och rena dumskallar ("patsies") att ta till. En övning ska helst vara så realistisk som möjligt. Och kan rätt som det är visa sig vara en verklig terroristoperation, ledd av CIA...
Noam Chomskys argument mot "konspirationsteorin" har varit att amerikanska myndigheter aldrig skulle våga utsätta sig för risken för avslöjandet att ha låtit döda 3000 amerikanska medborgare med vett och vilja. Frågan är om inte Chomsky för en gångs skull har varit för naiv. Det har ju t.ex. visat sig att Washington kände till angreppet mot Pearl Harbour, men avstod från att varna flottbasen, och rädda amerikanska liv. Roosevelt behövde Pearl Harbour för att få amerikanska folket att ställa upp på andra världskriget. Ändå känns inte hans rykte nedsolkat idag, märkligt nog. (Eller för den delen Truman, som rimligen borde vara lika avskydd som Hitler, för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.)
Men har det någon större betydelse idag, om "konspirationsteorin" om 11 september stämmer eller inte? Krigen i Afghanistan och Irak kan ju inte göras ogjorda. Om "konspirationsteorin" skulle stämma så vore det ännu mera befogat att aldrig lita på ett ord av amerikanska myndigheters uttalanden. Skulle det ha visats en sådan världsomfattande godtrogenhet mot den amerikanska versionen av Libyenkrigets uppkomst, om "konspirationsteorin" hade visats vara sann?
måndag 23 maj 2011
Operation Kill/Capture
Dokument utifrån beskriver USA:s nya taktik sedan ett år i Afghanistan, "Kill/Capture". Den för tankarna till "Search and Destroy" i Vietnam, och är en lika effektiv metod att få hela folket att fyllas med hat mot ockupanterna. För ockupanter är amerikanerna. Den "afghanska regeringen" förstår vad taktiken leder till och är emot den. Men marionettregeringen har förstås ingen talan.
Specialförbanden som i praktiken fungerar som mordkommandon, ingår inte i NATO, utan är direkt underställda general Petraeus. Räderna görs alltid på natten, soldaterna sparkar in dörrarna och drar ut de boende. Det som är ett speciellt effektivt sätt att göra invånarna till talibaner är att kvinnorna förnedras enligt afghanska värderingar. När USA gör "misstag" och bombar civila valarbetare, så vägra man hårdnackat att erkänna det.
Varför beter sig USA så idiotiskt? Man har insett att kriget inte går att vinna, så därför vill man som hämnd döda så många "talibaner" man bara kan innan man drar sig ur. Jag kan inte se någon annan förklaring.
Vad säger Juholt, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt? Ställer ni verkligen upp på det här?
Specialförbanden som i praktiken fungerar som mordkommandon, ingår inte i NATO, utan är direkt underställda general Petraeus. Räderna görs alltid på natten, soldaterna sparkar in dörrarna och drar ut de boende. Det som är ett speciellt effektivt sätt att göra invånarna till talibaner är att kvinnorna förnedras enligt afghanska värderingar. När USA gör "misstag" och bombar civila valarbetare, så vägra man hårdnackat att erkänna det.
Varför beter sig USA så idiotiskt? Man har insett att kriget inte går att vinna, så därför vill man som hämnd döda så många "talibaner" man bara kan innan man drar sig ur. Jag kan inte se någon annan förklaring.
Vad säger Juholt, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt? Ställer ni verkligen upp på det här?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)