Jeremy Bentham kontra Vilfredo Pareto

En recension i Monthly Review tar upp tre böcker som från olika synvinklar kritiserar sönder den nyklassiska ekonomin, eller nyliberalismen, som lärs ut på alla universitet. Men artikeln avslutas också med att spå att dessa verklighetsfrämmande teorier ändå kommer att dominera även i framtiden. Helt enkelt för att teorierna passar de "rika och mäktiga" så väl.

Nytt för mig var i recensionen att ställa principerna i Jeremy Benthams utilitarism mot ett Vilfredo Paretos berömda optimeringsprincip, "paretooptimalitet", vilken brukar åberopas av nyliberalerna.

Ur den utilitaristiska principen att den totala "lyckan" bör maximeras och ur tesen att en extra dollar ger mindre extra lycka till en rik människa än en fattig, så följer logiskt att jämlikhet är bra, att alla bör ha lika stora inkomster! Jag vet inte om Bentham explicit hävdade detta, men kanske vore det värt att studera honom lite. Även om Marx var rätt så spydig mot honom i "Kapitalet"...

Paretos optimeringsprincip däremot leder till helt andra slutsatser. Den definierar nämligen den önskvärda jämvikten som det tillstånd där det inte finns någon förändring som förbättrar för någon samtidigt som ingen får det sämre. Vad är det för fel med en sådan princip då? Jo, för att i motsats till Benthams resonemang, så är omfördelningar från rika till fattiga alltid felaktiga! De rika förlorar ju alltid något vid en omfördelning.

"De rika och mäktiga" föredrar förstås Pareto framför Bentham. Med hjälp av Pareto kan man argumentera mot minimilöner, fackföreningar, progressiva skatter m.m... Allt sådant som nyklassiska ekonomer varit emot.