Frågan om Sovjet

För dem som är intresserade av ett alternativ till det kapitalistiska världssystemet, är det naturligtvis intressant att studera de länder som under 1900-talet försökte bryta sig loss ur världssystemet. Det första var som bekant Sovjetunionen.

Innan Sovjet och det s.k. östblocket för några decennier sedan införlivades definitivt i världsmarknaden, så gav av naturliga skäl försvararna och motståndarna till "kommunismen" diametralt olika bilder av dessa länder.

Nazisternas propaganda vilken var motiverad av det krig som förbereddes togs i mångt och mycket upp av den kalla-krigsproganda, som drevs i den "fria världen". Den listige och blodtörstige och maktgalne tyrannen Stalin skulle ha varit ansvarig för tiotals miljoner människors död, genom likvidering av bönder och politiska motståndare.

För försvararna, "stalinisterna", var tvärtom Stalin en genialisk ledare, som moderniserade jordbruket, industrialiserade landet och försvarade det framgångsrikt mot Hitlers utrotningskrig.

Efter Sovjets fall har det kommit forskning som har gett mycken ny kunskap om vad som verkligen hände under speciellt det kontroversiella 30-talet. Motståndare och anhängare är lika benhårda i kritik respektive försvar, men nu kan man ana hur det vänstra ögats och det högra ögats bild av fakta i alla fall är på väg att sammanfalla i en nyanserad bild.

30-talet präglades av mycket hårda konflikter, som periodvis kan karakteriseras som inbördeskrig. Men det var inte ett "totalitärt" land, enväldigt styrt av Partiet. Det fanns tvärtom gott om relativt självständiga maffialiknande "kungadömen". Och det var något som partiledningen förgäves bekämpade.

Vill man i dag sätta sig in i skeendet så kan man lugnt skippa kalla-krigaren Robert Conquests böcker med sina monstruösa siffror på antal offer för utrensningar och hungerkatastrofer. J. Arch Getty däremot är en seriös forskare, som grävt i arkiven och som slagit hål på den gamla synen på det "totalitära" Sovjet där Stalin ryckte i alla trådar. Simon Sebag Montefiores böcker är också läsvärda, även om han då och då känner sig tvungen att betyga sin antikommunism.

Men självklart var 30-talets Sovjet ingen idyll, vilket i ärlighetens namn "stalinisterna" aldrig heller påstod. Ändå är det skillnad mellan kalla krigarnas påståenden om folkmord med 30 - 40 miljoner döda kontra mera realistiska uppgifter om 7-800 000 avrättade på juridiskt ganska lösa boliner under utrensningarna efter de s.k. moskvarättegångarna.

En del "stalinister" menar att hotet från imperialisterna, speciellt Tyskland, var så överhängande att det inte kunde hjälpas att många oskyldiga människor strök med i jakten på spioner och agenter. Dessa "stalinister" förnekar inte fakta, men deras moraliska och politiska ståndpunkter är förstås diskutabla. Ett nutida försvar av "stalinismen" finns i detta dokument av Ludo Martens.

På Kazama har moskvarättegångarna diskuterats intensivt. De flesta debattörerna anser att de var skenrättegångar, och att de anklagade partiledarna med Bucharin i spetsen, var oskyldiga till spioneri för Tyskland och Japan. Men inte alla - professor Grover Furr är t.ex. övertygad om att deras skuld. De här "gamla bolsjevikerna" erkände ju faktiskt sina "brott", säger han.

Mot argumentet att det inte finns någon stödbevisning i form av dokument, så replikerar Furr att det inte heller finns några bevis för att de här "förrädarna" skulle ha tvingats till erkännandena genom tortyr eller hot!

Min egen ståndpunkt till Moskvarättegångarna är: nej, vi kan inte med absolut visshet säga vad som är sant i denna fråga. Men om man lägger ihop allt vi vet, så tror jag de gamla bolsjevikerna visserligen var "skyldiga" till att försöka störta regimen, men att de knappast var landsförrädare. Det kanske är dags att lägga den här frågan till handlingarna?