Per Kornhalls "Barnexperimentet Svensk skola i fritt fall"

Efter att ha läst boken, jag kommenterade i förra inlägget, Knut Lindelöfs "Kunskapsrörelsen - larmet gick redan 1979", så tänkte jag att det kunde vara idé att också studera Per Kornhalls bok, vilken kom 2013.

Det finns en skriande motsägelse mellan dessa två böcker, vilken också kommenteras av båda: kunskapsrörelsen reagerade mot vad de såg som ett pågående förfall, men enligt statistiken, fungerade den svenska skolan utmärkt som kunskapsförmedlare ända till 1990-talets början! Det var då man ställde målet om att vi skulle få "världens bästa skola", men i stället systematiskt förstörde den. (Ja, systematiskt kanske är fel ord, för det handlade om just ideologiska fullskaleexperiment som aldrig utvärderades. Konkurrens och fria marknader är ju självklart alltid bäst...)

Det som hände efter 1990 var att en lång rad nyliberala "reformer" inleddes: kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen, friskolorna, marknadifieringen -  där stora friskolekoncernernas placerar skattepengar i skatteparadis. Detta har lett enligt Kornhall lett till genomsnittligt sjunkande kunskaper och  ökade olikheter mellan skolor och ökad segregering.

Kornhall tar även upp samma kritik som kunskapsrörelsen hade mot "flumpedagogik", lärarutbildningen och universtitetsforskningen, som programmatiskt såg ner på kunskaper och satte  självständigt arbete, demokratisk fostran m.m. främst.

Men om Lindelöf har rätt så är detta mycket äldre företeelser. Att de inte fick någon verkan före "reformerna" på 90-talet, förklarar han med att lärarkåren lyckades hålla stånd mot de nya metoderna en tid. Man kanske kan kombinera Kornhalls och Lindelöfs förklaringar: kommunaliseringen och marknadifieringen var verktyg som effektivt bröt ner lärarkårens motstånd?

Kornhalls förslag till åtgärder förtjänar att räknas upp:

• Återförstatligande
• Avskaffa vinsterna
• Avskaffa det fria skolvalet
• Ge lärarna förtroende och verktyg
• Gör upp med dokumentationshysterin
• Lärarna måste ta makten över sin profession
• Skärpta regler kring stödundervisning
• Bygg en regional organisation (en av "reformerna var ju att avskaffa länsskolnämnderna!)
• Säkerställ lärares kompetensutveckling
• Gör upp med reformpedagogiken
• En nationell skolmyndighet med integritet och ansvar
• Återinför läromedelskontrollen
• Vad kan man göra på lokal nivå

Kornhall är försiktigt positivt till några av de åtgärder som vidtagits på senare år. Kravet på behörighet för lärare är ett exempel, även om det genomfördes på ett väldigt oskickligt sätt. Men det finns också negativa åtgärder, som förvärrar konkurrensen mellan lärare istället för att stimulera till kollegialt samarbete - ökade löneskillnader och "förstelärar"-systemet.

Vad kan vi lära av kunskapsrörelsen?

Den s.k. kunskapsrörelsen dök upp 1979, som väckte stor uppståndelse och  som sedan försvann efter ett par år, var ett besynnerligt fenomen på flera sätt. En av de ledande i den, Knut Lindelöf, har dokumenterat "kunskapsrörelsen" i boken "Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979", men han lyckas inte helt skingra mystiken, tycker jag.

En underlighet i både "kunskapsrörelsen"  liksom i den radikala antiknarkrörelsen var att de  dominerades av vänsterprofiler, trots att den ideologiska inriktningen föreföll borgerligt konservativ. Båda rörelserna var en blandning av personer ur traditionell höger, kommunister samt oppositionella "folkrörelsesocialdemokrater". Dessa  kunde plötsligt enas i vad den dåvarande SKP:aren Lindelöf karakteriserar som "enhetsfronter".

Lindelöf beskriver i boken hur kunskapsrörelsen dock snart splittrades, då en stort antal i styrelsen för föreningen som bildats, lämnade den  och sökte ekonomiskt stöd från från "näringslivet"!

En fråga man kan fundera på är i vilka frågor det är lämpligt att starta enhetsfronter med borgerliga grupper. En aktuell sådan fråga är ju frågan om svensk anslutning till NATO, där försök pågår att få till stånd en "enhetsfront" som inte tar ställning mot NATO som krigsorganisation utan endast mot ett formell svenskt medlemskap.

Det kunskapsrörelsen enades kring var att slå vakt om skolans roll som förmedlar av  kunskap. Man menade att skolmyndigheterna och politikerna övergett kunskapsmålen och helt inriktade sig på att reformera de pedagogiska metoderna, "arbetssättet" och inte "innehållet". Den auktoritäre läraren skulle ersättas av arbetsledaren. Skällsordet blev "flumpedagogik".

Det kan ju verka rimligt om höger och vänster enas om att skolan ska ge kunskap, men kan de enas om t.ex. vilka kunskaper som är viktiga? Knappast, och något skolprogram lyckades inte föreningen få fram trots försök.

Visserligen hävdar Lindelöf fortfarande då och då i boken, att kunskapsrörelsen hade rätt och att dess budskap är aktuellt idag.  Men hade kunskapsrörelsen någon medicin som kunde ha löst skolans problem? Nej, han  skriver på några ställen att de  problem som uppstod med grundskolan tillkomst  är "eviga"!  Han tycks inte vilja se att  t.ex. de s.k. ordnings- och disciplinproblemen kan hänga ihop med samhällssystemet, och knappast löses med kunskapsrörelsens försvar för betyg och läxor. Lindelöf har en förvånansvärt positiv syn på Björklunds insatser som utbildningsminister.

Vad borde målet vara för en socialistisk skolpolitik egentligen? Lindelöf tror inte på socialdemokratiska idéer om att använda skolan som verktyg för att omvandla samhället till socialismen.  Men vad är alternativet?

Lindelöf försvarade i kunskapsrörelsen den sammanhållna grundskolan i motstats till degamla  realskolelärare som drömde sig tillbaka till den gamla goda tiden då de "svaga" eleverna kunde lämnas åt sitt öde. Han har också numera fått en positivare syn på  de "progressivistiska motståndarna" i skolfrågan, som faktiskt tog upp klassaspekten och sökte efter nya pedagogiska metoder.

Idag är det knappast ett allmänt försvar för "kunskap" som är viktig -  snarare att bekämpa följderna av kommunaliseringen, skolpengen, privatskolorna och segregeringen, vilka alla kom efter kunskapsrörelsens död.

Stagnationens orsaker

En fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. Senaste numret av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".

Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att "secular stagnation", långvarig stagnation,  är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.

Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att suga upp överskottet i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt slöseri i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.

Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.

Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?

Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier.  Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt  om den "sekulära stagnationen". Det femte avsnittet är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".

Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!)  Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att  förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.

Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära  tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)

Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (Michael Roberts är ett exempel.)

Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna  i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till överproduktion. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens.  Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror)  mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.

Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.

Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som  "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!

Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?

Varför misslyckades kulturrevolutionen?

William Hinton var en amerikansk jordbruksexpert och marxist, som skrev en klassisk skildring av revolutionen i Kina, "Fanshen". Hinton var på plats ett helt år under jordreformen i byn Long Bow i ett befriat område några år innan Chiang Kai-Sheks amerikanska vasallregim besegrades 1949.

Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna  i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).

En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"

Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.

Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...

Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.

 En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.

Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade  stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?

Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.

Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..

Nya rön om den antika demokratin

Den konservativa TV-kanalen Axess innehåller en del guldkorn. I en serie om "Förfallet" intervjuade Niklas Ekdahl en ung forskare, Daniela Cammack,  om "demokratins förfall" Hon visade sig vara en radial katt bland de andra hermelinerna Ekdahl släpat till studion. Hans förvirring var riktigt  komisk - programmet kan fortfarande ses på denna webbsida.

Den gängse bilden av den atenska demokratin stämmer inte, enligt Daniela Cammack.  som  läst vad grekerna själva skrev om sitt styrelseskick. För atenarna skulle inte våra s.k. västerländska demokratier ha kvalificerat sig som demokratier, utan som aristokratier eller oligarkier. Det här är något som jag varit inne på tidigare, när jag skrivit om Paul Cockshotts idéer om varför sovjetsystemet inte fungerade: "Demokratimodeller".

Cammack menar att den stora skillnaden mellan vårt system och det atenska inte var skillnaden mellan representativ och direkt demokrati. Även i Aten hade man inslag av representativ demokrati, men representanterna valdes inte utan de lottades. Hon jämför med opinionsundersökningar, där det räcker med ett litet urval på något tusental personer i en miljonbefolkning, för att resultatet ska bli tillförlitligt.

Skillnaden mellan "demos" och "eliterna" går aldrig att eliminera, tycks hon mena. Det finns alltid individer som i kraft av sina uppdrag har mer faktiskt inflytande än den stora massa av medborgare.

Graden av demokratin hänger på i hur hög grad demos, folket kollektivt kontrollerar individerna som har ledande poster i samhället. Den atenska demokratin hade regler som innebar en effektiv kontroll av sina eliter.

"Demagogerna", folkledarna kunde i praktiken ha stort inflytande i folkförsamlingen på torget, där direkt demokrati rådde. Men om de misstänktes ha misskött sig, t.ex. ljugit för folket eller  lagt fram dåliga förslag så kunde de inkallas till en domstol, där en jury på 500 - 1000 utlottade medborgare i hemliga omröstningar beslutade om straff! Det var domstolarna som var kärnan i den atenska demokratin - inte folkförsamlingen!

Den västerländska "demokratiska" traditionen har alltid varit antidemokratisk - det har gällt att i största möjliga mån hålla pöbeln (d.v.s folket) maktlösa. Det är väl därför dagens greker, som ordnade folkomröstning om EU:s åtstramningspolitik,  hatas så mycket av eliterna.

Men blir det inte dåliga beslut om vanligt folk ska bestämma? Vem är det då som bestämmer vad som är "dåliga beslut", frågar Cammack. Politik är inte vetenskap, utan det handlar om intressen.

Det viktiga är istället att det ska gå att utkräva ansvar från ledarna. Att kunna avsätta dem vid valen, räcker inte. Makten får inte begränsas till en dag per tredje eller fjärde år - den måste finnas hela tiden hos "demos".

"Sapiens" och kreditens betydelse för kapitalismen

I förra inlägget nämnde jag att Yuval Noah Harari i boken "Sapiens" fäster stor vikt vid det moderna kreditsystemets uppkomst för den industriella revolutionen i Europa. Han medger att existensen av krediter är mycket gammal - redan babylonierna lär ju ha laborerat med betalningsmedel i form av skuldsedlar. Men något särskilt hände vid den "nya tidens" början.

Det nya var att man började låna ut pengar som inte fanns. Enligt en del uppstod det som rent bedrägeri,  när guldsmeder med stora kassavalv börja prångla ut kvitton på guld som de inte hade täckning för. Detta system, "fractional reserve system",  som privatbankerna började tillämpa, var förstås inte stabilt. Bankerna gick omkull i bankrusningarna, varför systemet med centralbanker uppkom för att stötta privatbankerna.

Hararis hypotes verkar vara att det var det  här lurendrejeriet som fick den medeltida  stagnationsekonomin att växla över i en tillväxtekonomi. Teorin är rätt skojig, även med tanke på att en fortfarande livaktig strömning inom den s.k. nyklassiska ekonomin, den österrikiska skolan, tvärtom ser "fractional reserve system" som något fördärvligt för kapitalismen, som destabiliserar den, och därför vill avskaffa det tillsammans med centralbankerna. (Sam Williams skrev om österrikiska skolan bl. a. här.)

Den här teorin om den positiva  historiska effekten av att "skapa pengar ur tomma luften" är kanske något för ekonomihistoriker att ta tag i. Frågan som Harari också tar upp, om varför kapitalismen tog fart i Västeuropa och inte i t.ex. Kina, har ju debatterats länge utan några definitiva resultat.

Varför har krediten så stor betydelse för att öka produktionen. Jo, "krediten är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens", påstår Harari. "Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande." (Min kursivering.)

Men vi kan förstås inte "bygga nutiden" med framtida resurser, bara med nutida resurser! Krediter bygger på antagandet att kreditgivaren får tillbaka sina lån. Men man kan naturligtvis få samma effekt - att investera för ökad produktion - genom att planera investeringar istället för att låna. Det borde vara mer stabilt med ett sådant system än ett som bygger på krediter. (Produktionen i Sovjetunionen ökade ju enormt på 20- och 30-talet med ett primitivt planhushållningssystem.)

Harari inser att det är något lurt med hans resonemang, så han inför en ny förklaringsfaktor: den nya framtidstron som uppkom i "nya tidens" början. Nu börjar hans historieskrivning bli riktigt idealistisk. Det är inte längre skurkaktiga bankirer utan vetgiriga vetenskapsmän som är utvecklingens motor...

 Vetenskapsmännen upptäckte plötsligt nämligen att det finns en  massa saker man ännu inte förstod - i motsats till medeltidens lärde som trodde att allt redan var beskrivet av Aristoteles. Därför började man ta reda på saker, göra upptäcktsfärder o.s.v. vilket leder till ökning av kunskaperna. Vilket ledde till bättre teknik som möjliggjorde ökning av produktionen.

Kapitalismen är dels en religion: "ekonomisk tillväxt är det högsta goda", dels en etik : "vinsten måste återinvesteras!" Avståndet är långt till marxistisk ekonomi där det är konkurrensen mellan de enskilda kapitalen som piskar fram en ökad kapitalackumulation.

Men Harari låter mer materialistisk när han påpekar att vetenskaplig forskning måste finansieras och att det är kapitalisterna (och staten) som står för finansieringen. Det är möjligheterna till vinst som bestämmer var det satsas pengar.

Harari inser att det frenetiska tryckande av pengar under åren efter kraschen på Wall Street 2008 inte kommer att rädda kapitalismen från stagnation. Det blir ingen tillväxt utan nya produkter. "Allting hänger på laboratoriefolket. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider."

"Sapiens" av Yuval Noah Harrari

"En kort historik över mänskligheten" är underrubriken för denna originella succébok av israelen Yuval Noah Harrari. Den kompletterar på ett utmärkt sätt boken jag skrev om i förra inlägget, "De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon. Båda utger sig för att ge en helhetsbild av mänsklighetens historia, och likheterna mellan dem är slående.

"Sapiens" innehåller en mängd fakta utifrån den senaste forskningen på olika områden. Det kan räcka som skäl för att läsa boken. Men han begränsar sig inte till intressanta, nya fakta utan gör kontroversiella ställningstaganden t.ex. till vad som varit bra respektive dåligt i historien och till hur människan som art ofta fungerat destruktivt.

Det har funnits en mängd arter inom släkten Homo, Människan, t.ex. neandertalarna och Homo Erectus (som levde i hela två miljoner år!). Men endast vår art, Homo Sapiens finns kvar. Det finns inga direkta bevis för det, men Harari lutar åt att det var vår art som utrotade de andra människoarterna. Liksom vi för övrigt utrotade de flesta större djuren. Det är en mörkare bild av vår förhistoria han ger, än t.ex. den som ges i Lasse Bergs böcker om Kalahari.

Det som gjorde att vår art, Sapiens, utmärkte sig och uppfyllde jorden på ett så framgångsrikt sätt var det han kallar för den "kognitiva revolutionen" för 70 000 år sedan. Sapiens började plötsligt tro på fiktioner, saker som inte finns. Dit hör myter om andar och gudar, men också "tron" på pengar, stater och nationer.

Lite senare i boken modifierar han påståendet om vår tro på rena fiktioner. Han delar in alla företeelser i tre grupper:  objektiva, subjektiva och intersubjektiva. Den första gruppen består av det som finns materiellt,  "därute". Den andra gruppen är de rena inbillningarna, som bara finns i våra huvuden.  Den intersubjektiva gruppen innehåller sådant som ter sig verkligt enbart därför att vi tar gör givet att alla andra tar det för givet. Vi använder t.ex. värdelösa papperslappar när vi säljer grejer för att vi litar på att alla andra låtsas respektera det fiktiva värdet i dessa papperslappar.

Nu är väl de här idéerna inte så nya som det kan verka till att börja med. Det som Harari kallar för fiktioner och intersubjektivitet kan man lika gärna kalla för samhälleligt, socialt eller kulturellt. Men det är tänkvärt att förmågan att uppfatta sådana här gemensamma "fiktioner"  uppstod plötsligt och att det bara är vår art som fått den förmågan.

Att jordbrukets införande för ca 10 000 år sedan snarare var en katastrof för individerna av arten Sapiens,  är inte Harari den förste att framhålla. Lierre Keith delade denna syn i sin bok om "Vegomyten" (som jag skrev om i detta inlägg). Men Harari har egna idéer om orsaken till jordbruksrevolutionen utifrån evolutionära aspekter. Individen missgynnades genom sämre och ensidig kost, sämre hälsa, uppdelning i rika och fattiga, m.m. men arten var framgångsrik genom den befolkningsexplosion som blev följden.

Den industriella revolutionen och kapitalismen beskrivs i mörka färger,men inte entydigt som något negativt. Den s.k. vetenskapliga revolutionen från 1600-talet handlade inte bara om upplysning och kunskaper utan ses som nära förknippad med imperialismen och kapitalismen.

Liksom Olaf Stapledon, spekulerar Harari om arten Sapiens kommer att efterträdas av nya människoarter, genom människans förmåga att ingripa direkt i arvsmassan. För Stapledon låg detta långt i framtiden, medan för Harari  handlar det bara om decennier!

Att Harari inte vet någonting om marxism, speciellt dess ekonomiska teorier, blir tydligt när han försöker göra en egen förklaring av mekanismerna bakom den kapitalistiska kapitalackumulationen. För Harari spelar uppkomsten av ett kreditsystem huvudrollen när kapitalismen uppstod. Jag tror han har fel, men på ett intressant sätt, och ska förklara varför i nästa inlägg.

"De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon

Kan en science fiction-roman, Olaf Stapledons "De första människorna och de sista" från 1930,  lära oss något om vad vi har för framtid att se fram emot?

Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!

Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)

Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att  kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.

De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen.

Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa.  Dessa uppstår  under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex.  rimligen under så här långa tidsperioder. 

Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!

En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...

En kritik av Piketty

Den marxistiske ekonomen  Fred Moseley förklarar - rätt övertygande, även om det inte är lätt att hänga med i alla detaljerna - varför Thomas Pikettys förklaring av de dramatiskt ökande inkomstolikheterna  inte håller för granskning. Dokumentet kan hittas här ("Piketty and Marginal Productivity Theory: A Superficial Application of a Very Bad Theory")

Moseley har en begriplig, alternativ förklaring: kapitalets ekonomiska och politiska makt ökade drastiskt från 70-talet och framåt.

Man får dessutom på köpet en förståelse för att den etablerade neoklassiska ekonomin bygger på lösan sand. Piketty utgår nämligen i sina resonemang från just denna teori, men som han enligt Moseley misshandlar.

Moseleys enkla slutsats:

"I conclude that the profit and wage shares of income are not determined by technology (marginal products, diminishing returns, elasticity of substitution), but are instead determined by the balance of power and the class conflict between capitalists and workers. If the wage share is to be increased in the years ahead, then the working class and its allies will have to organize better and exert more economic and political power in this ongoing class conflict with capitalists."

Men det finns en intressant aspekt på den neoklassiska teorins idé att bortse från "produktionsfaktorernas" priser och uteslutande utgå från tekniska faktorer, som relationer mellan antal arbetare per maskin, hur mycket råvaror som behövs o.s.v..Jag har ju tidigare nämnt att en socialistisk planeringsekonomi ställs inför till synes samma problem: att utan priser saknas en gemensam enhet att mäta olika resurser med.

Lever vi i en "postdemokrati"?

"Post-Democracy" är titeln på en 39 sidor lång analys av fenomenet postdemokrati, som enligt sociologen Colin Crouch ersatt perioden av hyfsat fungerande demokrati 1945 - 1975. Crouch var en ledande figur i "Fabian Society", en anrik grupp radikala - men reformistiska -  socialistiska intellektuella, som länge arbetat inom Labour i Storbritannien.

Boken är dock mycket kritisk mot Tony Blairs New Labour med dess nythatcheristiska politik.  Den argumenterar för att fabianerna ska distansera sig från Labour och vara beredd att stödja andra partier - för att sätta press på Labour.

Det som gör boken - som kom ut 2004 - intressant är att denna socialdemokrats beskrivning av demokratins situation är så lik den som görs långt vänsterut (liksom även av personer som kommer från högern, som Paul Craig Roberts, som utformande Reagans ekonomiska politik.)

Mycket av innehållet känns därför välbekant. Spinndoktorerna, lobbyväsendet och bolagens ökade direkta inflytande på toppolitikerna genom t.o.m. direkt finansiering av deras verksamhet. Crouch försöker också förklara varför kompromissen mellan kapital och arbete under efterkrigsdecennierna bröts. Det är som vanligt misslyckandet för keynesianismen att lösa inflationen, och förändringar i ekonomin som ledde till "globaliseringen", det manuella arbetets minskade vikt, o.s.v.. som förs fram.

Men man kan ju fråga sig varför Crouch har hittat på denna nya term, "postdemokrati". Varför inte bara säga att demokrati tömts på sitt innehåll eller något liknande? Eller som kommunisterna brukat säga att borgerlig demokrati bara är formell och döljer kapitalets diktatur?

Men även om man gör skillnad på "borgerlig" demokrati och "riktig demokrati", folkmakt, som bara kan finnas i en socialistisk stat, så har ordet "postdemokrati"fördelen att peka ut det som var specifikt för decennierna efter andra världskriget. Då  såg ju faktiskt den "formella demokratin" att fungera,  visserligen inte perfekt men visst upplevde breda skikt att man kunde påverka samhällsutvecklingen. Någon ren illusion handlade det alltså knappast om, men det krävdes vissa förutsättningar för denna till synes "omarxistiska period", som nu tycks ha varit ett historiskt undantag.

Crouch förklarar den här exceptionella demokratiska perioden med att massproduktionen krävde masskonsumtion, och att kapitalet därför hade lätt att gå med på höjda reallöner. Men även på de sociala välfärdsreformer som arbetarpartierna drev.

Men när kapitalisterna sedan istället började  tjäna sina  pengar på börsen, och inte i produktionen, så minskade deras kompromissvilja drastiskt. Ökad produktivitet minskade antalet industriarbetare, utflyttningen av produktion till låglöneländer likaså, och då började arbetarpartiernas ledare snegla på andra grupper för att bredda sitt väljarunderlag.

Det utmärkande för "postdemokratin" enligt Crouch är att vissa delar av den tidigare framgångsrika demokratin bibehålls: möjligheten att avsätta regeringar genom val och den allmänna rösträtten. Det kan se ut  som att demokratin globalt har varit oerhört framgångsrik. Men Crouch håller inte med. Det är liksom före demokratins införande återigen små ekonomiska eliter som tar har makten över politiken.  Medborgarna nöjer sig passivt med att rösta på eliternas politik, formulerade av reklambyråer i fördummande slagord.

Vi har alltså idag ett styrelsesskick som är en komplicerad kombination av fördemokratiska och demokratiska drag. Postdemokratin liknar på så sätt  andra "post"-företeelser. "Postpolitik" handlar väl mer om hur de politiska partierna förändrats, men det är ett begrepp som förekommer oftare än "postdemokrati".

"Postmodernismen" känns däremot svårare att passa in i den här modellen, med ett "före" och ett "efter" som behåller drag från företeelsen i fråga. Istället har i alla fall jag uppfattat postmodernismen som ett negativt avståndstagande från modernismen utan tillhandahålla något positivt alternativ.