Den s.k. kunskapsrörelsen dök upp 1979, som väckte stor uppståndelse och som sedan försvann efter ett par år, var ett besynnerligt fenomen på flera sätt. En av de ledande i den, Knut Lindelöf, har dokumenterat "kunskapsrörelsen" i boken "Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979", men han lyckas inte helt skingra mystiken, tycker jag.
En underlighet i både "kunskapsrörelsen" liksom i den radikala antiknarkrörelsen var att de dominerades av vänsterprofiler, trots att den ideologiska inriktningen föreföll borgerligt konservativ. Båda rörelserna var en blandning av personer ur traditionell höger, kommunister samt oppositionella "folkrörelsesocialdemokrater". Dessa kunde plötsligt enas i vad den dåvarande SKP:aren Lindelöf karakteriserar som "enhetsfronter".
Lindelöf beskriver i boken hur kunskapsrörelsen dock snart splittrades, då en stort antal i styrelsen för föreningen som bildats, lämnade den och sökte ekonomiskt stöd från från "näringslivet"!
En fråga man kan fundera på är i vilka frågor det är lämpligt att starta enhetsfronter med borgerliga grupper. En aktuell sådan fråga är ju frågan om svensk anslutning till NATO, där försök pågår att få till stånd en "enhetsfront" som inte tar ställning mot NATO som krigsorganisation utan endast mot ett formell svenskt medlemskap.
Det kunskapsrörelsen enades kring var att slå vakt om skolans roll som förmedlar av kunskap. Man menade att skolmyndigheterna och politikerna övergett kunskapsmålen och helt inriktade sig på att reformera de pedagogiska metoderna, "arbetssättet" och inte "innehållet". Den auktoritäre läraren skulle ersättas av arbetsledaren. Skällsordet blev "flumpedagogik".
Det kan ju verka rimligt om höger och vänster enas om att skolan ska ge kunskap, men kan de enas om t.ex. vilka kunskaper som är viktiga? Knappast, och något skolprogram lyckades inte föreningen få fram trots försök.
Visserligen hävdar Lindelöf fortfarande då och då i boken, att kunskapsrörelsen hade rätt och att dess budskap är aktuellt idag. Men hade kunskapsrörelsen någon medicin som kunde ha löst skolans problem? Nej, han skriver på några ställen att de problem som uppstod med grundskolan tillkomst är "eviga"! Han tycks inte vilja se att t.ex. de s.k. ordnings- och disciplinproblemen kan hänga ihop med samhällssystemet, och knappast löses med kunskapsrörelsens försvar för betyg och läxor. Lindelöf har en förvånansvärt positiv syn på Björklunds insatser som utbildningsminister.
Vad borde målet vara för en socialistisk skolpolitik egentligen? Lindelöf tror inte på socialdemokratiska idéer om att använda skolan som verktyg för att omvandla samhället till socialismen. Men vad är alternativet?
Lindelöf försvarade i kunskapsrörelsen den sammanhållna grundskolan i motstats till degamla realskolelärare som drömde sig tillbaka till den gamla goda tiden då de "svaga" eleverna kunde lämnas åt sitt öde. Han har också numera fått en positivare syn på de "progressivistiska motståndarna" i skolfrågan, som faktiskt tog upp klassaspekten och sökte efter nya pedagogiska metoder.
Idag är det knappast ett allmänt försvar för "kunskap" som är viktig - snarare att bekämpa följderna av kommunaliseringen, skolpengen, privatskolorna och segregeringen, vilka alla kom efter kunskapsrörelsens död.
Tack för din recension. Jag tror du funnit flera av de luckor som faktiskt fanns i kunskapsrörelsens ambitioner. Men! en bättre diskussion om dessa ting redan på 80-talet hade möjligen kunnat hindra grundskolans totala sönderfall.
SvaraRaderaProblemet var väl att vänstern inte såg varifrån det stora hotet kom: den nyliberala offensiven, som av någon anledning på skolans område visade sig bli exceptionell just i Sverige.
SvaraRaderaFast jag har svårt att se att det fanns några reella möjligheter att stå emot den här flodvågen, som ju omfattade många fler områden än skolan. (Pensionssystem, NPM, nedrivning av sjukförsäkringsystemet och arbetsmarknadspolitik.).