En fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. Senaste numret av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".
Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att "secular stagnation", långvarig stagnation, är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.
Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att suga upp överskottet i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt slöseri i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.
Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.
Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?
Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier. Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt om den "sekulära stagnationen". Det femte avsnittet är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".
Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!) Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.
Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)
Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (Michael Roberts är ett exempel.)
Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till överproduktion. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens. Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror) mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.
Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.
Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!
Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?
I näst sista paragrafen slog du huvudet på spiken. Folk säger, vi har inte guldmyntfot så sådana argument är inte relevanta med flytande valuta. Men det är det i allra högsta grad.
SvaraRaderaIn space, all motion is relative...
En flytande valuta är lika stationär som en guldmyntfotsvaluta. Den blir alltid baserad på den resurs som är begränsande för hela ekonomin, förr bestämde man gränsen för ekonomin till produktionen av guld. När man tar bort den beslutade begränsningen blir det defacto-myntfot emot det som FAKTISKT är begränsande för ekonomin. Det kan vara vad som helst, vid olika tidpunkter, det kan vara tillgången till nyckelråvaror, det kan vara tillgången på arbete och det kan vara tillgången på energi, det kan vara en kombination av de båda. Vissa hävdar att jag lägger för mycket vikt vid realekonomin och naturresurser, det är "den nya ekonomin" nu, professorer i Linköping har snickrat ihop teorier om tjänsteekonomi osv. Problemet är att även om tjänsteekonomin skulle klara en stationär realekonomi i teorin, så medför min tjänstekonsumtion att en arbetslös blir i arbete och då börjar denne personen att göra större uttag ur realekonomin. Enda sättet som en ekonomi skulle kunna växa obegränsat med tjänsteekonomiteorier det är om alla är jämlika och alla redan har allt de kan tänkas vilja ha eller behöva ur realekonomin, då kan tjänsteekonomin växa obegränsat, då kan vi skura dass åt varandra och ha full sysselsättning och alla blir rikare i takt med att nya tjänster uppfinns, men bara ovanpå basen av en realsocialistisk planekonomiisk realekonomi. Vi är nästan där, det är jämlikheten och tillgodosedda önskemål och behov ur realekonomin som fattas, realekonomins konsumtionsprodukter är snart helt homogena och skillnaderna mellan exempelvis bilar är allt mer postmoderna socialkonstruktioner. Den oändliga ekonomin är om man ser till världen, ganska långt borta, men iaf teoretiskt möjlig.
Jag har givetvis en annan teori om stagnationen i ekonomin, som tar sitt avstamp i en annan global företeelse, delningen av världen i två. Det pågående projektet som är mycket svårt att förklara med den officiella retoriken och med den ekonomiska praktiken. Man bygger järnridåer på vissa områden samtidigt som man arbetar tillsammans inom andra, man säger att man är i krig med varandra samtidigt som man handlar mer med varandra som i fallet USA och Ryssland. Varför delar man världen?
RaderaIn space, all motion is relative…
Ovan förklarar Lenins slutsats om imperialismen som kapitalismens slutgiltiga stadium. Det är slutgiltigt för när det bara finns en lirare, så blir denna lirare stationär vad hen än gör, det blir stagnation. Med flytande valutor, alla relaterade till en av dem som är en global valuta som ekonomins begränsade faktor, energi, handlas i, då finns bara en valuta. Den ekonomin kan inte växa, den kan bara omfördela internt, det spelar ingen roll om den blir effektivare eller bättre på något. Använder man oljan mer effektivt sjunker oljepriset och därmed ekonomin i exakt samma utsträckning, för i rymden är all rörelse relativ och finns det bara en punkt så finns ingen rörelse. Men om man delar världen i två, så blir man rikare om man använder oljan mer effektivt för då får man ut mer för sina kulor än den som inte använder sin olja effektivt, detta skapar en skillnad mellan effektiv utnyttjande av olja och sänkningen i oljepriset, denna skillnad är nettotillväxt i det ena systemet. På så vis kan en växelverkan uppstå på en uppsjö olika realekonomiska produkter som gör att bägge kan växa. Det är därför vi delar världen i två, för att rädda kapitalismen och ta världen ur en 25 år lång stagnation. (Vi 70-talister vet att vi har haft stagnation så länge, för vi var med på 90-talet och vi såg vad de som var lite äldre än oss fick på 80-talet, vi fick aldrig det och har det fortfarande inte stor del av oss.)
Bägge teorierna anser jag vara korrekta. Därför har vi två val, skapa en realsocialistisk planekonomisk realekonomi som är globalt jämlik. Eller starta det kalla kriget igen, rädda kapitalismen och ojämlikheten från en säker undergång. Ser ut som vi kommer köra på det sistnämnda…
Men "fiatpengar", pengar utan täckning i guld, silver eller någon annan materiell resurs, påstås ju faktiskt kunna skapas i oändliga mängder! De skapas ju "ur intet" idag, genom en knapptryckning på ett tangentbord.
SvaraRaderaDe "kvantitativa lättnaderna", som handlar om detta, har ändå inte fått igång någon efterfrågan i den reala ekonomin. Varför? Det kanske inte handlar om mängden pengar i alla fall?
Enligt Michael Roberts hänger allt på profitkvoten, och den är för låg för att kapitalisterna ska vilja investera, trots enorma penningreserver. Det ser alltså ut som att det inte är mängden pengar "som pengar" som är avgörande. Det går inte att på "konstlad väg" skapa efterfrågan i ekonomin. Det är pengarnas roll som kapital (pengar som alstrar mer pengar, vinster) som slutat fungera.
När keynesianer säger att krisen beror på att efterfrågan är för låg i förhållande till produktionen, så invänder Roberts att de då bara beskriver problemet, inte orsaken till problemet. Orsaken är den för låga profitkvoten. Men varför blir den för låg under krisen??
Men vad är då skillnaden mellan den marxistiska överproduktionsteorin och den keynesianska teorin om brist på efterfrågan? Är det "bara" att det finns en hos Marx (utförligt beskriven hos Sam Willaiams) en "berättelse" om hur jakten på profit får produktionen att växa tills efterfrågan dirver upp priserna till olönsamma nivåer, vilket resulterar i en kris, som sedan avlöses sakta av att överskottskapital förstörs vilket leder till förnyad lönsamhet och tillväxt.
Keynes och Marx säger väl i princip samma sak. Profitkvotens fallande tendens drabbar inte kapitalet särskilt hårt så länge de kan flytta den till arbetarna, men gör de det så hamnar de i Keynes efterfrågekris.
RaderaVad som händer är att konsumtion som kan göras med lån, köp av en bostad fortsätter att gå med stora vinster, men konsumtion som måste betalas med likviditet drabbas hårt av att man flyttar profitkvotens fallande tendens till arbetaren. Arbetaren kan köpa bilen med ett lån, men hen kan inte tanka den, för hen måste göra det med likviditet och därför står det mängder med nya bilar på bilnasarnas gräsmattor.
Därför leder profitkvotens fallande tendens till överproduktionskris OCH spekulation med produkter som kan handlas med lån. Det leder till ökad sammanslagning och ökat flyttande av profitkvotens fallande tendens till arbetaren genom rationaliseringar och uppsägningar i exempelvi bilbranschen. Men i fallet med exempelvis bostäder så leder finansspekulationen till åtstramad produktion, trots att man här kommit runt profitkvotens fallande tendens, för produktion av mer lägenheter riskerar att framkalla likviditetskris hos bankerna, då ett fallande pris skulle skapa krediter utan täckning hos banken.
Det du tar upp om den ökade skuldsättningen är säkert en viktig faktor i dagens ekonomiska ekvation.
RaderaVi behöver rullande skulder för produkter som nu måste köpas med likviditet. Amerikanska möjligheten att rulla växande kreditskulder framför sig genom att man inte måste betala hela kreditskulden på kortet varje månad kan skapa en möjlighet att köra lite längre även med produkter som köps med likviditet. Det går att göra i Sverige idag, men möjligheterna är relativt små, blankokredit man får på de flesta kort är fixerad från början och kan inte bli större, betalar man bara in 500:- på sin 10 kkr blankokredit så får man bara handla för 500:- istället för en ny period med 10 kkr köpgräns.
RaderaMen det löser inte problemet med profitkvotens fallande tendens. Det blir som med matproduktion, man måste producera med bidrag enligt planekonomisk modell för att kringgå profitkvotens fallande tendens som i annat fall framkallat svält i Europa för längesedan.
Kort sagt, en realsocialistisk planekonomisk realekonomi är det enda möjliga och det enda som existerar. Kampen står bara om vem som skall vara NEP-man och huruvida denne skall utses meritokratiskt eller demokratiskt.
Snarare än att plana ut i nån sorts långvarig stagnation verkar ju utvecklingen gå i vågor - låt vara att den senaste lågkonjunkturen har varat mycket längre än alla hittillsvarande.
SvaraRaderaJag tror inte på absoluta samhällslagar, samhället är påverkbart. Däremot finns det alltid tendenser, rutiner och trögrörlighet. Och nyckeln till den nu gällande stagnationen skulle kunna vara a. oppositionens svaghet (i den atlantiska världen, beroende på att stora delar av proletariatet flyttats till Kina), och b. till följd av detta ingen investerar i något genuint nytt och stort.
Jag har utrett detta mer i http://www.folkrorelser.org/bygg-landet-igen.html
Därför brukar jag säga så här:
Radera"Tror nån på fullt allvar att vi har global arbetslöshet för att det inte finns saker att göra?!
Nej, det beror på en lat och korkad elit."
Institutionaliseringen för det hela med sig. När en verksamhet lämnar sitt revolutionära stadium och blir institutionaliserat, storbolag. Då stagnerar kreativiteten och frammåt andan. Jag säljer saker som aldrig någonsin provats, då sitter en rad tjänstemän och undrar, om det finns några garantier för att det fungerar som jag sagt osv. När en verksamhet blir institutionaliserad så blir den lika tanklös och okreativ som du och jag är på ICA, vi uppfinner inget nytt utan går bara runt bland hyllorna och plockar åt oss det som finns. Vi skapar inget, vi tänker inte ut nya saker att handla på ICA. Monopolkapitalismens kostnadsfokus, ekonomifokus är stagnationen. Därför behövs alltid revolutionären, som hela tiden driver revolutionen. Idag är världen totalt institutionaliserad, revolutionären/entreprenören är hänvisad till att manipulera massiva institutioner för att göra det som skall göras. Den institutionella världen är mycket tungrodd på det viset.
Problemet med världen är att det är mycket som måste göras åt institutionerna, de måste blir bättre på miljö, de måste bli bättre på det ena och det andra för att resten av ekonomin skall utvecklas och det gör det osedvanligt tungrott.
Vi lever alla i Sovjet, i en värld dominerad av stora planekonomiska institutioner, som sig bör, men det blir svårt att förändra och utveckla, det måste byggas in i den moderna sovjeten.
Just det - en lat och korkad elit!
RaderaBlir det ordentligt med revolutionärt muller i folkdjupen brukar emellertid eliterna skärpa sig. Som 1790, som 1850, som 1895, som 1945.