William Hinton var en amerikansk jordbruksexpert och marxist, som skrev en klassisk skildring av revolutionen i Kina, "Fanshen". Hinton var på plats ett helt år under jordreformen i byn Long Bow i ett befriat område några år innan Chiang Kai-Sheks amerikanska vasallregim besegrades 1949.
Hinton fortsatte att åka till Kina varje år och får nog betraktas som en av de mer insatta västerlänningarna i kinesisk politik. En av hans senare böcker är översatt till svenska, "Privatiseringen av Kina. Den stora kursomläggningen 1978 - 1991" (bokförlaget Tranan).
En stor del av boken ägnas kritiken av Deng Xiaopings "reformer" på jordbrukets område. De kollektiva organisationerna upplöstes och jorden styckades upp så att varje familj skulle ansvara för sin egen lilla bit. Resultatet blev en uppsplittring i smala remsor, vilket satte satt för det rationella jordbruk som Hinton pläderat för. Storskalig mekanisering var inte längre möjlig - hackan skulle fortsätta vara det huvudsakliga redskapet"
Privatiseringen genomdrevs steg för steg och till slut togs alla begränsningar för antal anställda och profitjakt bort. Den klassmässiga polariseringen blev värre och värre.
Men Hinton medger att allt inte var bra i det kollektiva systemet som hade förstörts genom reformerna. Ca 30 % av enheterna hade fungerat mycket bra, 30 % dåligt och resten halvskapligt. Det är intressant att det tycks som att det fungerade sämst i områden där befrielsen från feodalismen kom utifrån, genom militära segrar i slutet av inbördeskriget. Den kooperativa rörelsen skedde förmodligen inte helt på frivillig basis...
Men boken handlar inte bara om jordbruket. Den innehåller den intressantaste analysen jag har läst om orsakerna till kulturrevolutionens slutliga misslyckande och "kapitalistfararnas" maktövertagande.
En viktig taktik som kapitalistfararna använde sedan femtio-talet för att bekämpa Maos socialistiska väg var att tillämpa den radikala politiken in absurdum och därigenom diskreditera den.
Kulturrevolutionen var en väldig kamp mellan två krafter. "Kapitalistfararna" var sådana som hade stött det som Mao kallade för den "nydemokratiska revolutionen", och som innefattade eftergifter åt den "nationella bourgeoisien". Privat industri var ju något som stöddes, ända tills de radikala krafterna ville gå vidare mot socialismen. Konflikten med dem som ville bevara den nydemokratiska fasen blev skarp under det Stora språnget 1958. Det var samma konflikt som kulturrevolutionen handlade om: skulle man gå vidare och demokratisera staten eller fortsätta med den gamla kinesiska, av feodala traditioner präglade byråkratin?
Kulturrevolutionen slutade i utmattning, och efter Maos död tog de konservativa krafterna snabbt över. Hinton betraktar de "Fyras gäng" som vänsteravvikare som drev människor i armarna på högern.
Hinton var i Peking under massakern vid Himmelska Fridens torg. Han lägger hela skulden på Deng, som ville "lära det kinesiska folket en läxa", som han tidigare försökt göra med Vietnam. Hinton ser hela demokratirörelsen som riktad mot Dengs reformer, som lett till utbredd korruption bl.a..
Jag var i Uruguay under demonstrationerna på Himmelska Fridens torg, och läste Brecha och Mate Amargo. Någon av dem, jag minns inte vilken, beskrev hur regeringen lät demonstrationerna pågå tills de började rikta sig mot just korruptionen och krävde redovisningar av ministrars och partipampars egendom. Då bröt helvetet löst.
SvaraRaderaAnnars finns en bra redovisning av kulturrevolutionen hos William A. Jones et al (ed): New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991. De beskriver hur kommunistpartiets maktövertagande hade skett demokratiskt i norr men ju längre söderut man kom desto mer byråkratiskt. Där kunde det gå till så att en liten grupp partiaktivister byggde upp privat makt stödda på våld och stämpling av konkurrenter som "klassfiender" och därmed rättslösa, på klassiskt maffiamaktmaner. De beskriver hur kulturrevolutionens aktivister bestod av folk som hade uteslutits ur privilegiesystemet och nu ville ha hämnd. Eftersom de inte hade någon egentlig organiserad maktbas själva i form av organiserad folkrörelse blev det mest våld och kaos av det.
Detta är alltså en social förklaring medan Hintons i mitt tycke är ganska elitistisk, som att allt skulle bero på ett mycket litet antal personer i hög ställning. Så är det ju sällan i verkligheten.
Jag beskrev nog inte Hintons ståndpunkt så bra om du fick den uppfattningen.
RaderaKulturrevovolutionen var faktiskt något som utlöstes av gruppen kring Mao. Det finns ju dokument som beskriver exakt vad som var målet med den. T.ex. att införa en form av stat modellerad efter Pariskommunen, att alltså grundligt demokratisera Kina.
Men den kamp som utlöstes i landet kontrollerades inte av gruppen kring Mao eller av "kapitalisfararna" kring Deng. En "sociologisk" förklaring krävs, eftersom de stridande falangerna ofta stred under Maos baner.
Men allmänt tal om "kaos" förklarar knappast något heller.
De stridande falangerna utnyttjade Maos acceptans av samhällskritik, men eftersom de inte hade särskilt bra organisation och dessutom var inbördes oeniga blev resultatet kaotiskt. Och av detta skäl blev det ganska lätt för nomenklaturan att ta tillbaka makten.
Radera