söndag 21 oktober 2012

Olika åsikter om värdsekonomin

Detta inlägg är ett försök att sätta fingret på några frågor som kan dyka upp när framstående ekonomer som keynesianen Paul Krugman och marxisten Michael Roberts diskuterar läget i världsekonomin.

Vad var det för sorts kris egentligen, som bröt ut hösten 2008? Var det en "finansiell kris", som Krugman hävdar, eller var det en lönsamhetskris i produktionen som utlöste en bankkris? Roberts har flera gånger attackerat Krugman på den här punkten, men har inte fått några svar.

De båda herrarna har också helt olika syn på varför uppgången efter krisen går så oerhört långsamt. Enligt Krugman beror det på för lite efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur beror på att "hushållen" håller på och betalar av de skulder man drog på sig under den finansiella bubblan före 2008.

 Men enligt Krugman finns det en enkel lösning på problemet: antingen statlig stimulans genom ökade utgifter eller en "okonventionell penningpolitik" genom att påverka de långsiktiga räntorna. Staten skulle alltså kunna täcka efterfrågeunderskottet, men av politiska skäl gör man inte det. Eller så är man för dum och okunnig för att föra en sådan politik.

 Märkligt nog hänvisar Krugman till Hitler som kunde stimulera ekonomin men då av icke-ekonomiska skäl, genom upprustning för krig. Liberalen Krugman verkar inbilla sig att staten står över klasserna och har till uppgift att bl.a. sänka arbetslöshetssiffrorna. En fråga är ändå om en sådan politik vore ekonomiskt möjlig under politiskt tryck från vänster.

En liten utvikning är på sin plats här. Varför anser Krugman att det inte räcker idag med "konventionell penningpolitik", d.v.s. räntesänkningar? En räntesänkning gör det lönsammare  för företag att investera, betonade Keynes, då en större andel av vinsten kan behållas av företaget. Keynes och keynesianer är alltså inte så omedvetna om lönsamhetens betydelse som det kan förefalla ibland. Problemet är i dag dock enligt Krugman att centralbankens ränta inte kan sänkas ännu mer då den är nästan nere på noll.

Roberts har en annan förklaring till stagnationen, nämligen att lönsamheten fortfarande är för låg. Man kan ju då undra om förklaringen till detta skulle kunna ligga den bristande totala efterfrågan à la Krugman.

Nej, Roberts har en förklaring till den dåliga lönsamheten. Det är Marx lag om "profitkvotens fallande tendens". Enkelt kan den beskrivas så här. Konkurrensen tvingar företagen att införa effektivare teknik och höja produktiviteten. På kort sikt ökar lönsamheten för de teknikledande företagen, men på lite längre sikt minskar den för alla. Lönsamheten beräknas ju på det totala investerade kapitalet, medan det bara är arbetet som skapar nytt värde. Ett sätt att motverka profitkvotens fallande tendens är då genom periodiska kriser förstöra gammalt kapital.

Det räcker alltså enligt Roberts inte att staten ökar efterfrågan genom att öka statsskulden eller genom att trycka pengar - om inte lönsamheten också ökar. Analysen är inte så olik den som gammeldags marknadsliberaler hade: marknaden tar oss ur krisen genom kreativ förstörelse. Dagens nyliberaler däremot är ju för att staten ska agera kraftfullt genom nedskärningar.

Till sist ett citat från artikeln av Paul Krugman, där han försöker förklara vad en "bubbla" är:

"But what is a bubble? It’s a situation in which some people are spending too much — and we can’t expect those people to return to past spending habits. But this says nothing about whether other people can spend more, so that the economy doesn’t suffer from inadequate overall spending."

Jag är mycket förvånad över den definitionen. Var finns skillnaden mellan finansiella spekulationer och produktiv verksamhet? Fast jag kanske inte skulle vara förvånad: för en neoklassiskt skolad ekonom finns väl ingen sådan skillnad. Inte undra på att Krugman anser räddningspaketen till bankerna 2008 var helt ok  att bankverksamheten i USA idag är förträfflig.  Några nya bubblor är inte i sikte...

9 kommentarer:

  1. Jag lutar åt att profitkvotens fallande tendens kan hjälpa till att förklara en hel del av vad som sker nu. Däremot undrar jag över formuleringen om kapitalförstöring, det låter mer som Schumpeters kreativa förstörelse. När gammalt kapital, som kräver mer manuellt arbete, förstörs och ersätts av arbetseffektivare modernare kapital borde det väl snarare skynda på profitkvotens fallande tendens? Den sjunker ju därför att det blir mindre och mindre av det nyskapande produktiva levande arbetet i produktionsprocessens resultat och i stället mer och mer av dött kapital som inte skapar nya värden.

    SvaraRadera
  2. Vilket får mig att tänka på "Okishios teorem", som man kan stöta på i litteraturen om profitkvotens fallande tendens. Okishio var en japan som 1961 "bevisade" att profitkvoten bara kan gå upp. Märkligt nog var det en mängd akademiska marxister som köpte hans bevis - trots att den empiriska verkligheten inte stämde med teoremet.

    Jag har inte satt mig in i Okishios matematik, men vad jag förstått av den kritiken mot honom så utgick han ifrån det neoklassiska statiska tänkesättet. Kapitalistens inför av naturliga skäl bara sådan teknik som höjer profitkvoten. Och därför kommer den alltid att stiga med tiden. Jämvikt råder!

    Och det stämmer ju så långt som att de kapitalister som är först med att införa mer avancerad teknik tjänar massor med pengar på detta. De kan ta ut det som Marx kallade för "extraprofiter". Men på konkurrenterna kommit ifatt, så sjunker profitkvoten för alla. (Neoklassikerna med sina diagram tycks tro att konkurrens verkar ögonblickligen, medan verklig konkurrens naturligtvis tar tid att verka - ekonomin är ett dynamiskt förlopp.)

    Då kan man undra varför de här profitsugna kapitalisterna aldrig lär sig: stoppar den tekniska utvecklingen och nöjer sig med den uppnådda profitkvoten? Svaret på det är förstås att det förutsätter upphävande av konkurrensen, d.v.s. ett världsomfattande monopol, och i praktiken ett avskaffande av marknadsekonomin.

    Svaret på din fråga tror jag är något liknande som svaret på Okishios teorem. Ja, förstörelse av gammalt, ineffektivt kapital leder till att profitkvoten sjunker. Men på kort sikt leder det bl.a. till stigande priser genom mindre konkurrens och därmed ökande vinster för de företag som konkurrerat ut och för en billig penning köpt upp de mindre effektiva företagens resurser.

    På kort sikt kan profitkvotens fallande tendens motverkas genom att t.ex. öka utsugningen. Det var väl det som händer efter 1970 i och med den nyliberala globaliseringen, då reallönernas ökning stoppades och företagen började flyttas ut till låglöneländer. Men enligt Michael Roberts statistik upphörde den mottendensen redan i slutet på 1990-talet.

    SvaraRadera
  3. Jag är skeptisk till Marx' i mitt tycke mekaniska världsbild här. Såna här långa lågkonjunkturer åtföljda av långa högkonjunkturer har vi sett många av under kapitalismens historia.

    Då tror jag mer på Wallerstein: att arbetarklassen som helhet blir allt duktigare på att pressa av kapitalisterna överskottet och att profitkvoten går ner av det skälet. Vilket kapitalisterna hittills har kunnat motverka genom att söka sig till nya arbetare som inte har lärt sig än. Vilket fungerar tills de också har lärt sig, vilket brukar ta en generation.

    I så fall skulle den nuvarande krisen bero på att det inte finns några nya arbetare att suga in i systemet. Hela världen är "globaliserad". Och den fackliga kampen rasar överallt. Lite slött på rutin här i de gamla industriländerna, men desto mer intensivt i de nya.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wallerstein har ju en alternativ teori om varför kapitalismen som världssystem är dömd att gå under. Men jag tycker att hans teori i motsats till Marx´inte förklarar varför kapitalismen är i kris trots att t.ex. kapitalisterna i USA simmar i pengar. Men de investerar inte. Det är inte mängden profit som är problemet utan kvoten mellan profit och kapital, lönsamheten

      Radera
  4. Självfallet investeras det inte om man inte kan sälja det som skulle produceras. Jag bara invänder mot att det här skulle vara så speciellt just nu. Kapitalismen har alltid krisat periodiskt, och hämtat sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men varför kan man inte sälja det som produceras? En anledning är att det inte är behoven som begränsar produktionen utan lönsamheten. Man skulle ju kunna sänka priserna men kravet på en viss procents avkastning på insatt kapital sätter en gräns, som inte skulle skulle finnas i ett socialistiskt system (där snarare produktionen aldrig räcker till att tillfredsställa behoven...)

      Poängen med lagen om profitkvotens fallande tendens är - i varje fall i den vanliga tolkningen - att det blir svårare och svårare för kapitalismen att återhämta sig från de periodiska kriserna. Det går förstås inte att förutspå hur låg profitkvoten måste bli för att systemet ska bryta samman. Men när fler och fler börjar prata om 99 % mot 1 %, då kanske vi börjar närma oss den punkt där systemet framstår som så absurt som det är...

      Radera
    2. Där är vi förstås helt överens - och Wallerstein är överens med Marx.

      Radera
  5. Men sjunkande profitkvot behöver väl inte betyda att profiterna uttryckta i pengar sjunker?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, men som Sam Williams brukar påpeka så säger en summa uttryckt i en valuta vars värde hela tiden sjunker, inte så mycket. Om man räknar om priser i dollar till priser i guld, så kan perioder med stora vinster istället visa sig ha varit perioder med dålig lönsamhet. (Varför investera i mödosam materiell produktion om man tjänar mer på att "investera" i guldtackor i ett bankvalv är ett resonemang som borde övertyga en kapitalist.)

      Dessutom leder en minskande profitkvot rent matematiskt till slut till att även profitmängden minskar, även om man räknar i "riktiga" priser.

      Men där verkar vi ju inte vara ännu... Henryk Grossman med sin sammanbrottsteori försökte ju räkna ut när profiterna skulle ta slut och kapitalisterna skulle svälta ihjäl...

      Radera