"Arbetssamhället" av Roland Paulsen har underrubriken "Hur arbetet överlevde teknologin" och är en lämplig bok för dem som söker argument mot den rådande "arbetslinjen",som säger att "allt arbete är gott, oavsett dess innehåll och syfte".
För Paulsen är inte målet att gå tillbaka till det socialdemokratiska välfärdssamhället med "full sysselsättning". En sådan radikalism är uppfriskande.
Boken har fått mig att t.ex. ifrågasätta kravet på "rätten till arbete". Det finns en konservativ innebörd i kravet, om man - vilket inte är orimligt - tolkar det som "rätten att bli utsugen i ett lönearbete".
Paulsen pekar på många absurditeter i dagens "arbetssamhälle". Det enorma slöseriet med mat och elektronikprylar är en. Arbetslöshet parallellt med övertidsarbete är förstås en annan. Men också det "tomma arbetet" på kontoren, då stora delar av arbetstiden ägnas åt Facebook och sociala medier. En jämförelse med det ineffektiva sovjetsystemet med sin "dolda arbetslöshet" ligger nära till hands.
Den s.k.övergången till tjänstesamhället ifrågasätts, vilket ju inte är så vanligt. Behövs egentligen alla dessa nya immateriella och emotionella arbeten? I varje fall produceras inget konkret nyttigt. "Behövs" PR-konsulter? Eller är de ett exempel på det slöseri som är nödvänsigt i det nuvarande systemet.
Men jag tycker att Paulsen går lite för långt i sin kritik av arbetet. Han skiljer inte riktigt mellan t.ex. lönearbete och arbete som sådant. Att arbetet, producerandet av livsmedlen, är något som skiljer människan från djuren är inget han skulle hålla med om. Även i ett kapitalistiskt samhälle produceras genom det "konkreta arbetet" bruksvärden, produceras nytta. Även om de bara är medel för målet, att producera bytesvärde genom det "abstrakta, samhälleliga arbetet". Fast nog har Paulsen en poäng i att processarbetarens övervakningsarbete kan förefalla högst "abstrakt". Den här typen av arbeten tillhör kanske Marx kategori "nödvändigt arbete", som vi helt enkelt måste dela på.
Paulsen är medveten om de maktförhållanden som trots kraftigt ökad produktivitet ändå inte lett till sänkt arbetstid. Ibland låter Paulsen som en marxist, men han tror inte på ett samhälle där arbete inte behöver innebära underordning i ett hierarkiskt system. Kollektiv som fungerar demokratiskt och där man gemensamt planerar sitt arbete uppfattar han nog som en ren utopi. Dessutom tendera han ibland att förklara ekonomiska förhållanden med ideologi, och inte tvärtom. Trots att han själv beskriver hur "arbetslinjen" ändrat innebörd historiskt och knappast är något som svävar självständigt i den ideologiska himlen.
En intressant skillnad mellan "arbetskritiker" som Paulsen pekar på är att vissa ser den fullständiga automationen som målet och att vägen dit går över alltmer innehållslöst, mekaniskt arbete, medan andra kan tänka sig att göra det befintliga arbetet mer intressant och mänskligt. Detta är en motsättning som nog inte har en självklar lösning. Man får nog tänka sig en kombination. Men det förutsätter ett slut på vad jag ändå skulle vilja beteckna som kapitalismen och inte som "arbetssamhället".
lördag 30 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Keynesianskt manifest mot nedskärningspolitiken
Paul Krugman har tagit initiativet till ett manifest mot den nedskärningspolitik som råder idag i hela västvärlden. Manifestet har redan fått ett imponerande antal undertecknare. Det är värdefullt som en kort sammanfattning av Krugmans syn på orsakerna till den nuvarande krisen och till hur man inte ska "lösa" den.
Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:
Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks. The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in tax revenue. So the large government deficits we see today are a consequence of the crisis, not its cause.
Men fakta pekar på att fallet i i produktionen inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin. Michael Roberts har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.
Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:
At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending. At the very least we should not be making things worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments are now doing.
Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...
Det är inte svårt att instämma i kritiken av nedskärningar under en ekonomisk depression. Men jag tror inte på den keynesianska analysen av krisens orsaker. Så här beskrivs dessa:
Many policy makers insist that the crisis was caused by irresponsible public borrowing. With very few exceptions - other than Greece - this is false. Instead, the conditions for crisis were created by excessive private sector borrowing and lending, including by over-leveraged banks. The collapse of this bubble led to massive falls in output and thus in tax revenue. So the large government deficits we see today are a consequence of the crisis, not its cause.
Men fakta pekar på att fallet i i produktionen inte orsakades av finanskrisen utan av en fallande profitkvot i den "reala" ekonomin. Michael Roberts har presenterat fler belägg för detta på sin blogg.
Krugmans lösning på krisen är att staten träder in:
At a time when the private sector is engaged in a collective effort to spend less, public policy should act as a stabilizing force, attempting to sustain spending. At the very least we should not be making things worse by big cuts in government spending or big increases in tax rates on ordinary people. Unfortunately, that’s exactly what many governments are now doing.
Men om staten måste fixa tillräcklig efterfrågan så kan man ju fråga sig varför vi inte inför en planerad ekonomi istället för en marknadsekonomi som uppenbarligen inte fungerar...
måndag 25 juni 2012
Hur förklara fenomenet Syriza?
Hur kunde ett vänsterparti på kort tid bli näst största parti i Grekland? Det tycks strida mot alla etablerade sanningar om vänsterns hopplösa situation, dess splittring och decimering efter det korta uppsvinget på 60- och 70-talen.
En "objektiv" faktor är förstås att attacken mot det grekiska folket är särskilt brutalt från EU och det inhemska kapitalet. Men attackerna har varit hårda även i länder som Irland, Storbritannien, Island och de baltiska länderna utan att det lett till motsvarande partipolitiska uppsving som i Grekland. Liknande men mer traditionell vänsterpartier i Tyskland och Frankrike har inte alls fått samma stöd som Syriza.
På följande sida, "Greece: The making of Syriza", beskrivs historien från bildandet 2004. Det finns en hel del som är speciellt för Grekland, men även en del som man skulle kunna lära sig av i andra länder. Syriza är en koalition mellan maoistiska, trotskistiska, eurokommunistiska smågrupper men också av "reformister". Att de traditionellt vänstergrupperna har kunnat samarbeta praktiskt för att få Syriza att hålla fast vid en vänsterkurs är anmärkningsvärt.
Syriza har - tack vare de ingående vänstergrupperna - deltagit aktivt i massrörelserna, t.ex.på Syntagmatorget. Partiet har alltså inte förfallit till det parlamentariska vegeterande som många f.d, kommunistpartier ägnar sig åt. Artikeln framhåller också att de ingående organisationerna fortsätter att vara självständiga inom koalitionen. Den öppna debatten och trycket från vänsterflygeln har betytt mycket för att Syriza lyckats stå emot pressen från de etablerade partierna att "visa ansvarskänsla".
Hur är framtidsutsikterna för detta originella "parti"? Det är förstås svårt att säga eftersom det handlar om ett experiment. Men nog är Syriza det politiskt mest hoppfulla som dykt upp i Europa på länge?
En "objektiv" faktor är förstås att attacken mot det grekiska folket är särskilt brutalt från EU och det inhemska kapitalet. Men attackerna har varit hårda även i länder som Irland, Storbritannien, Island och de baltiska länderna utan att det lett till motsvarande partipolitiska uppsving som i Grekland. Liknande men mer traditionell vänsterpartier i Tyskland och Frankrike har inte alls fått samma stöd som Syriza.
På följande sida, "Greece: The making of Syriza", beskrivs historien från bildandet 2004. Det finns en hel del som är speciellt för Grekland, men även en del som man skulle kunna lära sig av i andra länder. Syriza är en koalition mellan maoistiska, trotskistiska, eurokommunistiska smågrupper men också av "reformister". Att de traditionellt vänstergrupperna har kunnat samarbeta praktiskt för att få Syriza att hålla fast vid en vänsterkurs är anmärkningsvärt.
Syriza har - tack vare de ingående vänstergrupperna - deltagit aktivt i massrörelserna, t.ex.på Syntagmatorget. Partiet har alltså inte förfallit till det parlamentariska vegeterande som många f.d, kommunistpartier ägnar sig åt. Artikeln framhåller också att de ingående organisationerna fortsätter att vara självständiga inom koalitionen. Den öppna debatten och trycket från vänsterflygeln har betytt mycket för att Syriza lyckats stå emot pressen från de etablerade partierna att "visa ansvarskänsla".
Hur är framtidsutsikterna för detta originella "parti"? Det är förstås svårt att säga eftersom det handlar om ett experiment. Men nog är Syriza det politiskt mest hoppfulla som dykt upp i Europa på länge?
torsdag 21 juni 2012
Grön keynesianism?
En populär idé idag, i Sverige speciellt inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet,är att den ekonomiska krisen i västvärlden kan lösas genom kraftfulla satsningar på "gröna investeringar". Denna "gröna keyenesianism" utsätts för en hård kritik på den ekosocialistiska sajten "Climate & Capitalism".
Egentligen är det överraskande att någon kan kombinera keyenesianism med "grön" politik, när keynesianernas botemedel mot depressioner är att öka efterfrågan med statliga åtgärder. Eller med andra ord, det är ekonomisk tillväxt som är lösningen, men denna leder till miljöförstöring, speciellt i kapitalistiska ekonomier. Naturen "kostar" ju ingenting...
Poängen i artikeln är att om den keynesianska politiken är miljömässigt positiv så är den inte ekonomiskt positiv (i en kapitalistisk ekonomi). Och tvärtom! Energibesparingar leder bara till ökad energiförbrukning på andra håll (Jevons paradox).
Slutklämmen är värd att citera:
In all, environmental Keynesianism is a failed theory of how capitalism can save itself from itself. There is no reason to believe it can both stimulate growth and fit within environmental limits.
The implication is that a much more radical approach is required – something which goes beyond Keynes, whose policy toolkit was restricted to rescuing the capitalist economy from its occasional depressions. Keynesianism is not the answer, because it is all about expanding demand, while our environmental problem today requires reducing demand.
But what must be remembered is that investments in climate change mitigation and adaptation are necessary. They will not make us richer; but if we accept that, we can also accept that we are not going to get richer anyway, because growth must be curtailed to avoid environmental disaster. What is required is a new mechanism for directing a significant proportion of current resources into such projects – one not based on earning an economic return.
Fundamentally this means capitalism is incompatible with a rapid transition to a low-carbon world. It is thus essential that the state take a decisive role in allocating economic resources for the common good – and that more environmentalists come to recognise this.
En kommentar till artikeln tar upp att det inte räcker med att konstatera att miljöproblemen inte kan lösas under kapitalismen. Det behövs en massmobilisering, och då kan krav på "gröna jobb" vara riktiga.
Egentligen är det överraskande att någon kan kombinera keyenesianism med "grön" politik, när keynesianernas botemedel mot depressioner är att öka efterfrågan med statliga åtgärder. Eller med andra ord, det är ekonomisk tillväxt som är lösningen, men denna leder till miljöförstöring, speciellt i kapitalistiska ekonomier. Naturen "kostar" ju ingenting...
Poängen i artikeln är att om den keynesianska politiken är miljömässigt positiv så är den inte ekonomiskt positiv (i en kapitalistisk ekonomi). Och tvärtom! Energibesparingar leder bara till ökad energiförbrukning på andra håll (Jevons paradox).
Slutklämmen är värd att citera:
In all, environmental Keynesianism is a failed theory of how capitalism can save itself from itself. There is no reason to believe it can both stimulate growth and fit within environmental limits.
The implication is that a much more radical approach is required – something which goes beyond Keynes, whose policy toolkit was restricted to rescuing the capitalist economy from its occasional depressions. Keynesianism is not the answer, because it is all about expanding demand, while our environmental problem today requires reducing demand.
But what must be remembered is that investments in climate change mitigation and adaptation are necessary. They will not make us richer; but if we accept that, we can also accept that we are not going to get richer anyway, because growth must be curtailed to avoid environmental disaster. What is required is a new mechanism for directing a significant proportion of current resources into such projects – one not based on earning an economic return.
Fundamentally this means capitalism is incompatible with a rapid transition to a low-carbon world. It is thus essential that the state take a decisive role in allocating economic resources for the common good – and that more environmentalists come to recognise this.
En kommentar till artikeln tar upp att det inte räcker med att konstatera att miljöproblemen inte kan lösas under kapitalismen. Det behövs en massmobilisering, och då kan krav på "gröna jobb" vara riktiga.
fredag 8 juni 2012
Lenin var emot EU!
Nej, Lenin kunde förstås inte vara emot dagens EU, men han skrev en tänkvärd artikel 1915 i Sotsial-Demokrat med rubriken "Om parollen Europas förenta stater".
Enligt Lenin var det inget fel på denna paroll ur politisk synvinkel. Förutsättningen var att dessa stater skulle vara demokratiska och alltså inte längre behärskades av vare sig tsarer eller kejsare.
Men ur "ekonomisk" synvinkel är parollen felaktig och måste förkastas, enligt Lenin. Motiveringarna för denna ståndpunkt har viss aktualitet, trots stora skillnader mellan läget idag och 1915, då första världskriget pågick:
Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s. kapitalexporten och världens uppdelning mellan de "framskridna" och "civiliserade" kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.
Storbritannien, Frankrike och Tyskland har vidare investerat kapital på minst 70 miljarder rubel i utlandet. För att driva in en "rimlig" inkomst av denna nätta summa - en årsinkomst på över tre miljarder rubel - finns miljonärernas nationella kommittéer, som kallas regeringar och förfogar över armé och örlogsflotta och som "placerar" ut "herr Miljards" söner och bröder i kolonierna och halvkolonierna som vicekungar, konsuler, sändebud, olika slags ämbetsmän, präster och andra blodsugare.
Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få).
För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken.
Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation.
Olikmässig ekonomisk och politisk utveckling är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till en början kan segra i några få eller rentav i ett enda, enskilt kapitalistiskt land.
Det segerrika proletariatet i detta land skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat en socialistisk produktion i det egna landet, ställa sig mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det blev nödvändigt rentav uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras stater.
(Fetstilen är min. Tydligen har Stalin blivit orättvist beskylld för att ha hittat på att det är möjligt med "socialism i ett land"...)
Enligt Lenin var det inget fel på denna paroll ur politisk synvinkel. Förutsättningen var att dessa stater skulle vara demokratiska och alltså inte längre behärskades av vare sig tsarer eller kejsare.
Men ur "ekonomisk" synvinkel är parollen felaktig och måste förkastas, enligt Lenin. Motiveringarna för denna ståndpunkt har viss aktualitet, trots stora skillnader mellan läget idag och 1915, då första världskriget pågick:
Med tanke på imperialismens ekonomiska förhållanden, d.v.s. kapitalexporten och världens uppdelning mellan de "framskridna" och "civiliserade" kolonialmakterna, är Europas förenta stater under kapitalismen antingen något omöjligt eller något reaktionärt.
Storbritannien, Frankrike och Tyskland har vidare investerat kapital på minst 70 miljarder rubel i utlandet. För att driva in en "rimlig" inkomst av denna nätta summa - en årsinkomst på över tre miljarder rubel - finns miljonärernas nationella kommittéer, som kallas regeringar och förfogar över armé och örlogsflotta och som "placerar" ut "herr Miljards" söner och bröder i kolonierna och halvkolonierna som vicekungar, konsuler, sändebud, olika slags ämbetsmän, präster och andra blodsugare.
Europas förenta stater är under kapitalismen detsamma som en överenskommelse om uppdelning av kolonierna. Men den enda möjliga grundvalen, den enda möjliga fördelningsprincipen under kapitalismen är styrka. Miljardären kan inte dela ett kapitalistiskt lands "nationalinkomst" med någon annan på annat sätt än proportionsvis, "efter kapital" (och därvid med det tillägget att det största kapitalet skall få mer än det borde få).
För att pröva en kapitalistisk stats verkliga styrka finns det inte och kan det inte finnas något annat medel än krig. Kriget står inte i motsättning till privatäganderättens grundvalar utan är en direkt och ofrånkomlig utveckling av dessa grundvalar. Under kapitalismen är en jämn tillväxt i de enskilda företagens och de enskilda staternas ekonomiska utveckling omöjlig. Under kapitalismen finns inga andra sätt att tid efter annan återställa den rubbade jämvikten än kriser i industrin och krig i politiken.
Naturligtvis är tillfälliga överenskommelser mellan kapitalisterna och mellan staterna möjliga. I den meningen är också Europas förenta stater något möjligt som en överenskommelse mellan de europeiska kapitalisterna - men om vad? Endast om hur de gemensamt skall slå ned socialismen i Europa, gemensamt försvara de rövade kolonierna mot Japan och Amerika som känner sig ytterst förfördelade genom den nuvarande fördelningen av kolonierna och som under det senaste halvseklet ökat sina krafter ojämförligt mycket snabbare än det efterblivna, monarkistiska och av ålder multnande Europa. Jämfört med Amerikas förenta stater erbjuder Europa i sin helhet en bild av ekonomisk stagnation.
Olikmässig ekonomisk och politisk utveckling är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till en början kan segra i några få eller rentav i ett enda, enskilt kapitalistiskt land.
Det segerrika proletariatet i detta land skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat en socialistisk produktion i det egna landet, ställa sig mot den övriga, kapitalistiska världen, vinna de undertryckta klasserna i andra länder över på sin sida, resa dem till uppror mot kapitalisterna och om det blev nödvändigt rentav uppträda med krigsmakt mot utsugarklasserna och deras stater.
(Fetstilen är min. Tydligen har Stalin blivit orättvist beskylld för att ha hittat på att det är möjligt med "socialism i ett land"...)
torsdag 7 juni 2012
Grekiskt val och vänsterns våndor
Grekerna går till val 17 juni i ett läge när vänsterkoalitionen SYRIZA gått kraftigt framåt och ser en möjlighet till en "arbetarregering". Klassiska tvistefrågor om taktiken inom den socialistiska arbetarrörelsen, vilka inte diskuterats på flera decennier, dyker därmed upp igen.
Ett intressant debattinlägg är "The challenge of Syriza" på bloggen "Lenin´s Tomb", vilken uppmanar till stöd för Syriza från de de andra vänsterpartiernas sida. Visserligen karakteriseras Syriza som reformistiskt men annorlunda än den klassiska socialdemokratiska reformismen.
Ett annat debattinlägg är "The shock of the not-so-new: Or, the Greek elections & SYRIZA´s rise" på bloggen Left Flank, som stödjer ANTARSYA, som är rent antikapitalistisk, och inte är nöjd med stopp för EU:s åtstramningspolitik.
En fråga som splittrat vänsterpartierna i Grekland är inställningen till EU. Syriza vill att Grekland stannar kvar i EU och EMU. Men det finns grupper inom EU som är motståndare men ser det som taktiskt fel att i dag kräva utträde. Idag vill Tyskland provocera grekerna att själv lämna euron, menar de.
Ett intressant debattinlägg är "The challenge of Syriza" på bloggen "Lenin´s Tomb", vilken uppmanar till stöd för Syriza från de de andra vänsterpartiernas sida. Visserligen karakteriseras Syriza som reformistiskt men annorlunda än den klassiska socialdemokratiska reformismen.
Ett annat debattinlägg är "The shock of the not-so-new: Or, the Greek elections & SYRIZA´s rise" på bloggen Left Flank, som stödjer ANTARSYA, som är rent antikapitalistisk, och inte är nöjd med stopp för EU:s åtstramningspolitik.
En fråga som splittrat vänsterpartierna i Grekland är inställningen till EU. Syriza vill att Grekland stannar kvar i EU och EMU. Men det finns grupper inom EU som är motståndare men ser det som taktiskt fel att i dag kräva utträde. Idag vill Tyskland provocera grekerna att själv lämna euron, menar de.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)