Paul Krugman förklarar på sin blogg varför banker inte är så speciella som t.ex. bankprofessorn Richard A. Werner anser.
"I often see the view that banks can create credit out of thin air" "This is all wrong".
"First of all, any individual bank does, in fact, have to lend out the
money it receives in deposits. Bank loan officers can’t just issue
checks out of thin air; like employees of any financial intermediary,
they must buy assets with funds they have on hand." Det här är den "konventionella åsikten", som Werner menar helt enkelt strider mot enkla fakta om hur banker fungerar!
Vem har rätt i den här frågan, Paul Krugman eller Richard A. Werner? Jag lutar åt att det är Werner. Men hur kan det komma sig att ekonomerna inte är överens om grundläggande fakta om hur vår ekonomi, pengar och banker, fungerar??
Hur kan nationalekonomer - keyenesianska och neoklassiska - ha så kapitalt fel om den ekonomiska verkligheten? Det är ju ungefär som om majoriteten av fysiker fortfarande skulle hålla fast vid Aristoteles fysik idag och bortse från Galilei och Newton, för att inte tala om Einstein och Bohr...
Krugmans huvudargument är att "there is in fact no automatic process by which an increase in bank loans
produces a sufficient rise in deposits to back those loans, and a key
limiting factor in the size of bank balance sheets is the amount of
monetary base the Fed creates — even if banks hold no reserves." Krugman tycks inte se att kontanter är en mycket liten del av penningmängden. Han ser inte heller att det lån som banken beviljar "ur tomma luften" faktiskt juridiskt betraktas som en tillgång för banken, då den är en fordran mot låntagaren.
I ärlighetens namn tror jag Krugman ändå har rätt när han varnar för att dra för långtgående slutsatser av existensen av det som Marx kallade för "kreditpengar". Dessa är en form av pengar, som kan användas som kapital. Men trots att de är en bisarr penningform, så kan de inte helt och hållet ändrar ekonomins sätt att fungera. De till synes obegränsade krediterna skjuter upp och förvärrar visserligen kriserna men skapar dem inte.
"So how much currency does the public choose to hold, as opposed to
stashing funds in bank deposits? Well, that’s an economic decision,
which responds to things like income, prices, interest rates, etc.. In
other words, we’re firmly back in the domain of ordinary economics, in
which decisions get made at the margin and all that. Banks are
important, but they don’t take us into an alternative economic universe." (Krugman skriver om "the public", allmänheten, i keynesiansk anda, som om det inte vore en grundläggande skillnad mellan dem som säljer sin arbetskraft och dem som köper den.)
lördag 31 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Grönt motstånd?
Det är tydligt för fler och fler att de ekonomiska och politiska eliterna i världen inte kommer att rädda den här planeten från de faror som hotar den.
Pål Steigan har i sin bok om "kommunism 5.0" beskrivit de här hoten. Han har ett förslag på ett alternativ som skulle kunna lösa problemen. Men vägen dit, strategin och taktiken, är väldigt knapphändigt beskriven.
Den kommunistiska vänstern av olika schatteringar som debatterat på t.ex. den amerikanska webbsajten Kasama flera år tycks också ha väldigt svårt att komma fram till konkreta förslag till strategi. Diskussionen har rört sig oproportioneligt mycket om det är rätt att rösta på det "minst onda" alternativet (Obama) i presidentvalet eller inte.
Det är då lite överraskande att de "mörkgröna" har kommit mycket längre och lyckats presentera en detaljerad strategi i "Deep Green Resistance". Lierre Keith, författare till "Vegomyten", som förra inlägget handlade om är en av de tre författarna.
"Deep Green Resistance" menar att det som behövs är en militant motståndsrörelse mot eliterna. Därför har författarna studerat ett antal historiska exempel. Speciellt har de hämtat lärdomar från motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen i Frankrike.
En grundläggande tes är att det måste finnas en relativt liten underjordisk organisation, parallellt med en mer omfattande "ovanjordisk" legal del som arbetar med politisk massmobilisering. Den underjordiska delen måste bestå av proffs som klarar av att hålla statens agenter borta.
Tiden är knapp, och därför kan man inte vänta på att gå till "direkt aktion" tills opinionen är övertygad. Här skiljer man sig från ganska mycket från inställningen hos traditionell kommunism.
En stor skillnad är också de mörkgrönas "nyluddism", då kampen avses riktas till stor del mot den oljeberoende materiella infrastrukturen.
Ludditerna var ju en rörelse av engelska arbetare i början på 1800-talet som förstörde textilmaskinerna för att skydda sina jobb. Traditionellt har socialister av marxistisk kulör förkastat en sådan taktik: det är inte "produktivkrafterna" utan "produktionsförhållandena" som måste förändras. Men författarna till "Deep Green Resistance" skriver att ludditerna hade rätt!
En annan stor skillnad mellan dessa mörkgröna och marxister av olika schatteringar är att de ser ingen framtid för industriell teknik överhuvudtaget eftersom de fossila bränslena kommer att ta slut. Om de härskande eliterna inte störtas så kommer de att återinföra den mänskliga energin i form av slaveri i stor skala.
Synen på "slutmålet" färgas av de mörkgrönas djupekologiska ideologi. Människan ses inte som en art som har högre värde än någon annan. När det försvinner 200 arter varje dag från jorden, så är katastroferna inget som finns i framtiden, utan som pågår för fullt. En sådan inställning främjar onekligen känslan av undergångsstämning som lätt kan leda till desperation.
Pål Steigan har i sin bok om "kommunism 5.0" beskrivit de här hoten. Han har ett förslag på ett alternativ som skulle kunna lösa problemen. Men vägen dit, strategin och taktiken, är väldigt knapphändigt beskriven.
Den kommunistiska vänstern av olika schatteringar som debatterat på t.ex. den amerikanska webbsajten Kasama flera år tycks också ha väldigt svårt att komma fram till konkreta förslag till strategi. Diskussionen har rört sig oproportioneligt mycket om det är rätt att rösta på det "minst onda" alternativet (Obama) i presidentvalet eller inte.
Det är då lite överraskande att de "mörkgröna" har kommit mycket längre och lyckats presentera en detaljerad strategi i "Deep Green Resistance". Lierre Keith, författare till "Vegomyten", som förra inlägget handlade om är en av de tre författarna.
"Deep Green Resistance" menar att det som behövs är en militant motståndsrörelse mot eliterna. Därför har författarna studerat ett antal historiska exempel. Speciellt har de hämtat lärdomar från motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen i Frankrike.
En grundläggande tes är att det måste finnas en relativt liten underjordisk organisation, parallellt med en mer omfattande "ovanjordisk" legal del som arbetar med politisk massmobilisering. Den underjordiska delen måste bestå av proffs som klarar av att hålla statens agenter borta.
Tiden är knapp, och därför kan man inte vänta på att gå till "direkt aktion" tills opinionen är övertygad. Här skiljer man sig från ganska mycket från inställningen hos traditionell kommunism.
En stor skillnad är också de mörkgrönas "nyluddism", då kampen avses riktas till stor del mot den oljeberoende materiella infrastrukturen.
Ludditerna var ju en rörelse av engelska arbetare i början på 1800-talet som förstörde textilmaskinerna för att skydda sina jobb. Traditionellt har socialister av marxistisk kulör förkastat en sådan taktik: det är inte "produktivkrafterna" utan "produktionsförhållandena" som måste förändras. Men författarna till "Deep Green Resistance" skriver att ludditerna hade rätt!
En annan stor skillnad mellan dessa mörkgröna och marxister av olika schatteringar är att de ser ingen framtid för industriell teknik överhuvudtaget eftersom de fossila bränslena kommer att ta slut. Om de härskande eliterna inte störtas så kommer de att återinföra den mänskliga energin i form av slaveri i stor skala.
Synen på "slutmålet" färgas av de mörkgrönas djupekologiska ideologi. Människan ses inte som en art som har högre värde än någon annan. När det försvinner 200 arter varje dag från jorden, så är katastroferna inget som finns i framtiden, utan som pågår för fullt. En sådan inställning främjar onekligen känslan av undergångsstämning som lätt kan leda till desperation.
fredag 9 mars 2012
"Vegomyten" och jordbrukets framtid
De amerikanska gröna revolutionärerna berördes kort i inlägget "Måste vi återgår till jägar- och samlarstadiet för att rädda planeten?". Nu har jag läst "The Vegetarian Myth, food, justice and sustainability" ("Vegomyten" på svenska) av en av dem, Lierre Keith, och känner mig rätt tagen av den.
Keith är en f.d. vegan som vänt 180 grader, och i boken gör hon ett ursinnigt angrepp på veganismen som ideologi. Själv har jag varken varit vegan eller vegetarian, men känt att vegetarianismen nog är moraliskt mer högstående än att äta kött.
Keiths bok har nu övertygat mig inte bara om att människokroppen är gjord för att äta kött, utan också om att den "moraliska veganismen" gör ett filosofiskt misstag när den bortser från att liv och död, att äta och att ätas, är båda lika naturliga delar av det ekologiska kretsloppet.
Om "Vegomyten" bara skulle ha varit en kritik av veganismen, så skulle den inte platsat på den här bloggen. Men man behöver absolut inte vara vegan för att ha behållning av boken. Det är planetens framtid den handlar egentligen.
Lierre Keiths strategi för att rädda vår planet är intressant. Hon förkastar livsstilsförändringar och andra individuella lösningar. Det är politisk kamp och direkta aktioner som kan demontera bolags- och övriga maktstrukturer.
Keith pläderar för en säregen blandning av kommunistisk och anarkistisk strategi. Hon tror varken att makthavarna frivilligt komma att släppa ifrån sig varken rikedomar eller makt. Men hon tror inte heller att folkmajoriteten kommer att kunna mobiliseras. Vi har för lite tid på oss helt enkelt. Den globala uppvärmningen måste stoppas nu.
Det faller på en liten medveten elit att stoppa katastrofen, en tanke som liknar den gängse vrångbilden av Lenins partiteori. Men denna mer eller mindre underjordiska elit måste få stöd från dem som jobbar öppet och legalt.
Det riktigt kontroversiella i boken, tycker jag, är Keiths argumentation för att det inte är bara kapitalismen som måste bort, utan också industrialismen och jordbruket. Katastrofen inleddes för 10 000 år när man började odla säd och därmed förstöra de naturliga ekologiska miljöerna, som alltid innehåller många arter som samverkar med varandra. Matjordslagret blir bara tunnar och tunnare, och världens livsmedelsproduktion är idag helt beroende av oljan.
Det ligger en hel del i det hon skriver om jordbrukets fördärvlighet, men jag är inte övertygad om att vi kan eller ens skulle vilja "gå tillbaka" till tiden före jordbruket. Det förutsätter enligt Keith t.ex. att jordens befolkning fås att minska till några hundra miljoner personer. Hennes argument är att det kommer att ske - frivilligt eller inte.
Jag tycker inte att Keith har tillräckligt med fakta bakom sina mest kontroversiella åsikter. Men hon har så pass mycket på fötter så jag tycker inte heller att det bara går att avfärda henne.
Keith argumenterar hela tiden utifrån biologi, kemi och fysik. Men hon är sämre på ekonomi. "Peak oil" innebär inte att oljan plötsligt tar slut. Det som händer är snarare att den kommer att bli dyrare och dyrare. Om vi skulle lyckas införa ett samhälle med planhushållning borde man gradvis kunna anpassa sig till detta. Annars tror jag hon har rätt i att katastroferna kommer.
Keith är en f.d. vegan som vänt 180 grader, och i boken gör hon ett ursinnigt angrepp på veganismen som ideologi. Själv har jag varken varit vegan eller vegetarian, men känt att vegetarianismen nog är moraliskt mer högstående än att äta kött.
Keiths bok har nu övertygat mig inte bara om att människokroppen är gjord för att äta kött, utan också om att den "moraliska veganismen" gör ett filosofiskt misstag när den bortser från att liv och död, att äta och att ätas, är båda lika naturliga delar av det ekologiska kretsloppet.
Om "Vegomyten" bara skulle ha varit en kritik av veganismen, så skulle den inte platsat på den här bloggen. Men man behöver absolut inte vara vegan för att ha behållning av boken. Det är planetens framtid den handlar egentligen.
Lierre Keiths strategi för att rädda vår planet är intressant. Hon förkastar livsstilsförändringar och andra individuella lösningar. Det är politisk kamp och direkta aktioner som kan demontera bolags- och övriga maktstrukturer.
Keith pläderar för en säregen blandning av kommunistisk och anarkistisk strategi. Hon tror varken att makthavarna frivilligt komma att släppa ifrån sig varken rikedomar eller makt. Men hon tror inte heller att folkmajoriteten kommer att kunna mobiliseras. Vi har för lite tid på oss helt enkelt. Den globala uppvärmningen måste stoppas nu.
Det faller på en liten medveten elit att stoppa katastrofen, en tanke som liknar den gängse vrångbilden av Lenins partiteori. Men denna mer eller mindre underjordiska elit måste få stöd från dem som jobbar öppet och legalt.
Det riktigt kontroversiella i boken, tycker jag, är Keiths argumentation för att det inte är bara kapitalismen som måste bort, utan också industrialismen och jordbruket. Katastrofen inleddes för 10 000 år när man började odla säd och därmed förstöra de naturliga ekologiska miljöerna, som alltid innehåller många arter som samverkar med varandra. Matjordslagret blir bara tunnar och tunnare, och världens livsmedelsproduktion är idag helt beroende av oljan.
Det ligger en hel del i det hon skriver om jordbrukets fördärvlighet, men jag är inte övertygad om att vi kan eller ens skulle vilja "gå tillbaka" till tiden före jordbruket. Det förutsätter enligt Keith t.ex. att jordens befolkning fås att minska till några hundra miljoner personer. Hennes argument är att det kommer att ske - frivilligt eller inte.
Jag tycker inte att Keith har tillräckligt med fakta bakom sina mest kontroversiella åsikter. Men hon har så pass mycket på fötter så jag tycker inte heller att det bara går att avfärda henne.
Keith argumenterar hela tiden utifrån biologi, kemi och fysik. Men hon är sämre på ekonomi. "Peak oil" innebär inte att oljan plötsligt tar slut. Det som händer är snarare att den kommer att bli dyrare och dyrare. Om vi skulle lyckas införa ett samhälle med planhushållning borde man gradvis kunna anpassa sig till detta. Annars tror jag hon har rätt i att katastroferna kommer.
söndag 4 mars 2012
Johan Norberg som kapitalismkritiker
Nu har nyliberalen Johan Norberg kastat sig in i debatten om kapitalismens framtid. Liksom Klas Eklund i sin artikel om "kapitalism 4.0" tycks författaren av "Till världskapitalismens försvar" ha gripits av vissa tvivel på sin kära kapitalism.
Den "förödande finans- och eurokrisen sargar samtidigt västvärldens ekonomier svårt, kastar ut människor i massarbetslöshet och resulterar i många svåra år av skuldsanering."
"Något i vår moderna kapitalism har misslyckats i kontinental skala och då är det av största vikt att vi separerar det som är trasigt och måste fixas från det som skapar epokgörande framsteg."
Men nej, Norberg har inga nya idéer om hur kapitalismen ska "fixas". Han talar fortfarande för en återgång till det som Eklund kallade för "kapitalism 1.0", den laissez-faire-kapitalism, som enligt Eklund "havererade efter kraschen 1929".
Johan Norberg erkänner att de privata aktörerna på marknaden "gjorde groteska felbedömningar". "Handlare fick bonusar för att maximera den kortsiktiga vinsten oavsett risk".
Men staterna gjorde också misstag, påpekar han. Den amerikanska centralbankens låga räntor blåste upp bostadsbubblan i USA. Därför är statliga regleringar ingen lösning.
Vad är då Norbergs förslag? Jo, att "sluta subventionera risk". Och hur ska det då gå till? Genom att vädja till finansherrarna? Eller som Anders Borg, skälla på dem? Eller hemska tanke, genom regleringar...?
Jag undrar vad ärkebiskopen tycker om Norbergs jämförelse: "kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete"? Lite arbetslöshet måste vi ju tåla för den goda sakens skull...
Slutklämmen i artikeln är att "paradoxalt nog kan vi bara göra det ekonomiska systemet mer säkert genom att göra ekonomins aktörer mer osäkra".
Johan Norbergs blinda fläck är att han inte ser var den verkliga makten ligger i ett kapitalistiskt samhälle. Det viktiga är inte den formella makten utan den reella.
Norberg har rätt i att det inte handlar om "goda" regeringar mot "onda" marknadsaktörer. Utan om att regeringarna för den politik som de rikaste 1 %-en vill ha.
Så vad finns det egentligen för anledning för finanskapitalisterna att ändra sitt groteska "riskbeteende"? De vill tjäna pengar och bryr sig inte ett dyft om Johan Norbergs laissez-faire ideologi. Om det innebär att gå till staten och begära ett "räddningspaket" för miljarder från skattebetalarna, "so be it".
Den "förödande finans- och eurokrisen sargar samtidigt västvärldens ekonomier svårt, kastar ut människor i massarbetslöshet och resulterar i många svåra år av skuldsanering."
"Något i vår moderna kapitalism har misslyckats i kontinental skala och då är det av största vikt att vi separerar det som är trasigt och måste fixas från det som skapar epokgörande framsteg."
Men nej, Norberg har inga nya idéer om hur kapitalismen ska "fixas". Han talar fortfarande för en återgång till det som Eklund kallade för "kapitalism 1.0", den laissez-faire-kapitalism, som enligt Eklund "havererade efter kraschen 1929".
Johan Norberg erkänner att de privata aktörerna på marknaden "gjorde groteska felbedömningar". "Handlare fick bonusar för att maximera den kortsiktiga vinsten oavsett risk".
Men staterna gjorde också misstag, påpekar han. Den amerikanska centralbankens låga räntor blåste upp bostadsbubblan i USA. Därför är statliga regleringar ingen lösning.
Vad är då Norbergs förslag? Jo, att "sluta subventionera risk". Och hur ska det då gå till? Genom att vädja till finansherrarna? Eller som Anders Borg, skälla på dem? Eller hemska tanke, genom regleringar...?
Jag undrar vad ärkebiskopen tycker om Norbergs jämförelse: "kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete"? Lite arbetslöshet måste vi ju tåla för den goda sakens skull...
Slutklämmen i artikeln är att "paradoxalt nog kan vi bara göra det ekonomiska systemet mer säkert genom att göra ekonomins aktörer mer osäkra".
Johan Norbergs blinda fläck är att han inte ser var den verkliga makten ligger i ett kapitalistiskt samhälle. Det viktiga är inte den formella makten utan den reella.
Norberg har rätt i att det inte handlar om "goda" regeringar mot "onda" marknadsaktörer. Utan om att regeringarna för den politik som de rikaste 1 %-en vill ha.
Så vad finns det egentligen för anledning för finanskapitalisterna att ändra sitt groteska "riskbeteende"? De vill tjäna pengar och bryr sig inte ett dyft om Johan Norbergs laissez-faire ideologi. Om det innebär att gå till staten och begära ett "räddningspaket" för miljarder från skattebetalarna, "so be it".
torsdag 1 mars 2012
Den nyliberala styrningskonsten enligt Tiden
Daniel Suhonen har tagit över redaktörskapet av den gamla socialdemokratiska tidskriften Tiden, efter att ha lämnat SSU:s Tvärdrag. Första numret i år handlar om hur vi "förvandlas till systemsmarta kunder i nedskärningarnas Sverige".
Tonvikten ligger inte som man skulle kunna tro, på privatiseringarna, utan på hur den offentliga sektorn anammat styrningsprinciper från det privata näringslivet.
David Eklind ser en skillnad mellan den gamla och den nya liberalismen: den gamla trodde att människan är en homo economicus, en kyligt kalkylerande, vinstmaximerande varelse, men den nya försöker göra henne till en sådan. Den nyliberala styrningskonsten skapar genom "aktiva politiska ingripanden situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad".
Vi ges frihet att välja mellan olika leverantörer av "välfärdstjänster". Men väljer man fel så har man bara sig själv att skylla. Så är det ju att vara en kund på en marknad. Politikerna har därmed sluppit ifrån sitt ansvar.
Ett par av artiklarna är kritiska till reaktionen från både socialdemokrater och allianspolitiker på bl.a. skandalerna inom Carema. Lösningen kan inte vara bättre utvärderingar och "kvalitetskontroll" genom långa och detaljerade kontrakt. Som Daniel Ankarloo skriver om Carema och de vägda blöjorna, problemet "är inte att de inte kan förstå, det är att de - i vinstens namn - inte vill förstå om inte avtalet tvingar dem till det. Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?".
Men vad är alternativet till de juridiska lösningarna? Ankarloo är inne på rätt spår, tycker jag, när han påpekar att de som arbetar inom vård och omsorg vill göra ett så bra jobb som möjligt. Om de får de resurser som behövs för ett professionellt arbete, så behövs inte den växande kontrollen. "Välfärd kräver offentliga monopol med utbildad personal som tjänar medborgarna."
Detta resonemang gäller väl för övrigt inte bara "välfärdsprofessionerna" utan även dem som arbetar i privata företag!
Liksom i Tvärdrag är artikeln om ekonomi mycket svag. Jenny Andersson menar i en mycket ytlig artikel att "anledningen till krisen är inte euron utan att finansmarknaderna släppts in i nationalstaten". Och botemedlet? Jo, att göra "Europeiska centralbanken underställd en politik inte bara för en makroekonomisk stabilitet utan också för centrala värdefrågor kring arbete och välfärd." Suck. Vi har ju sett hur väl man lyckats med denna "makroekonomiska stabilitet"...
Tonvikten ligger inte som man skulle kunna tro, på privatiseringarna, utan på hur den offentliga sektorn anammat styrningsprinciper från det privata näringslivet.
David Eklind ser en skillnad mellan den gamla och den nya liberalismen: den gamla trodde att människan är en homo economicus, en kyligt kalkylerande, vinstmaximerande varelse, men den nya försöker göra henne till en sådan. Den nyliberala styrningskonsten skapar genom "aktiva politiska ingripanden situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad".
Vi ges frihet att välja mellan olika leverantörer av "välfärdstjänster". Men väljer man fel så har man bara sig själv att skylla. Så är det ju att vara en kund på en marknad. Politikerna har därmed sluppit ifrån sitt ansvar.
Ett par av artiklarna är kritiska till reaktionen från både socialdemokrater och allianspolitiker på bl.a. skandalerna inom Carema. Lösningen kan inte vara bättre utvärderingar och "kvalitetskontroll" genom långa och detaljerade kontrakt. Som Daniel Ankarloo skriver om Carema och de vägda blöjorna, problemet "är inte att de inte kan förstå, det är att de - i vinstens namn - inte vill förstå om inte avtalet tvingar dem till det. Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?".
Men vad är alternativet till de juridiska lösningarna? Ankarloo är inne på rätt spår, tycker jag, när han påpekar att de som arbetar inom vård och omsorg vill göra ett så bra jobb som möjligt. Om de får de resurser som behövs för ett professionellt arbete, så behövs inte den växande kontrollen. "Välfärd kräver offentliga monopol med utbildad personal som tjänar medborgarna."
Detta resonemang gäller väl för övrigt inte bara "välfärdsprofessionerna" utan även dem som arbetar i privata företag!
Liksom i Tvärdrag är artikeln om ekonomi mycket svag. Jenny Andersson menar i en mycket ytlig artikel att "anledningen till krisen är inte euron utan att finansmarknaderna släppts in i nationalstaten". Och botemedlet? Jo, att göra "Europeiska centralbanken underställd en politik inte bara för en makroekonomisk stabilitet utan också för centrala värdefrågor kring arbete och välfärd." Suck. Vi har ju sett hur väl man lyckats med denna "makroekonomiska stabilitet"...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)