Det var en säregen upplevelse att åter läsa Jan Myrdals idéroman "Karriär" från 1975. Ibland känns det som att den handlar om dagens världssituation med "energikris" och "råvarukris", men oftast som om romanen beskriver en annan, fjärran och märkvärdig värld. Man kan få en liknande känsla som vid läsningen av den tidens s.k. framtidsforskare. Det finns faktiskt flera konkreta likheter i förutsägelserna.
En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.
Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.
En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.
Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.
Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.
Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...
Minns en scen i boken där östtysken berättar att man fick ta vad man kunde få när Östtyskland skulle byggas upp efter kriget. Det blev gamla hitlerjugend-aktivister, de var energiska och ville framåt. De som varit slöfockar under hitlertiden fortsatte med det. Av det drog jag slutsatsen att de som är energiska torde vara det oberoende av samhällssystem, de bara anpassar sin energi efter rådande förhållanden. Hade Sverige blivit folkrepublik 1947 hade ändå i stort sett samma människor varit aktiva som ledande inom förvaltning, näringsliv, kultur etc.
SvaraRaderaMinns lite om debatten om den tekniskt-vetenskapliga revolutionen. Rudolf Bahro skrev en enormt tråkig bok om den som jag inte orkade läsa. Maoisterna gillade inte detta som de tyckte pekade på hur skapandet av ett nytt skikt av avskiljda högavlönade tekniker, politiker, företagsledare etc. ledde till kapitalismens återupprättande. Ser man på vilken makt de högsta industriledarna kunde ha i sina halvt oberoende små riken är tanken kanske inte så tokig.
"Karriär" känns lite lurig, för ibland undrar man om inte de åsikter som uttrycks är Myrdals egna. Det där med Hitlerjugend kan vara det, liksom östtyskens positiva syn på Stalin (som inte riktigt passar in i intrigen i övrigt, tyckte jag).
SvaraRaderaMen idén om meritokratins nödvändighet är knappast Myrdals egen. Jag kan inte minnas att jag sett någon bra vederläggning av den.
En sådan vederläggning skulle kunna stödja sig på ingen mindre än Thomas Hobbes, som faktiskt ansåg att de medfödda skillnaderna mellan människor är relativt små. (Och just därför kan inte de starkaste individerna i naturtillståndet känna sig trygga mot de svaga.)
En annan aspekt är det ekonomiska systemet. De som diskuterar i "Karriär" är systemets administratörer och funktionärer, inte de verkliga makthavarna, de superrika.
Det som avgör är systemens sätt att fungera är inte heller de personer som förkroppsligar kapitalet, utan själva kapitalförhållandet.
Om makten läggs hos "experterna", så hamnar den så småningom hos riktiga kapitalister. Mellansteget dit är profitmotivets officiella införande, som med Kosygins reformer 1965.
Den sista meningen i ditt svar är väl ungefär vad Mao hävdade: om revisionisterna tar makten så betyder det att bourgeoisin tar makten.
SvaraRaderaNja, vet inte om jag håller med om det. Att "revisionisterna tar makten" låter som att det vore en rent ideologisk strid.
SvaraRaderaFast å andra sidan sa han väl också något i stil med "Var finns bourgeisien? Den finns i det Kommunistiska Partiet!" Då handlar det om mer "materiella" saker, förborgerligade skikt som förvandlas från "klass i sig till klass för sig".
Varat bestämmer medvetandet och inte tvärtom. Så "revisionismen" är en följd snarare än en orsak.
Jag tror att Krustjev i någon mening var en uppriktig kommunist. Men hans tro att socialismen skulle kunna besegra kapitalismen genom en fredlig, sportslig ekonomisk tävlan mellan de två systemen, var oerhört naiv och - "revisionistisk".
Idén om "hela folkets stat" stred ju också mot grundläggande marxism, och skvallrade om en ny klass som hade behov av att dölja sitt herravälde.
Mao var också någon gång inne på att "det kanske är bättre med mer än ett parti". Men tyvärr fortsatte man ändå hålla fast vid den sovjetiska modellen i Kina. Den underlättar inte bara "revisionisternas" maktövertagande utan också deras uppkomst.
Borgerlighetens övergång från Hobbes auktoritära politik till Lockes mycket smartare liberala, är något som arbetarklassen skulle behöva upprepa.
Stalin (och i viss mån Lenin) resonerade ungefär som Hobbes: tankar leder till handlingar (helt riktigt) och därför får det inte finnas någon yttrandefrihet. Den Stora Terrorn 1936-38 blev följden av det tankesättet. Och "revisionismen" var ett resultat av den Stora Terrorn.
"Karriär" är en bra och komplex om än kanske ibland lite tungfotad roman.
SvaraRaderaMen att den beskriver hur Sovjet håller på att ta över världen, vilket Sovjet ju nu inte gjorde, är nog något den har emot sej när det gäller att få nya läsare. Mer än om det vore en regelrätt framtidsroman (ingen förväntar sej ändå att framtidsskildringar ska slå in).
Sen vet jag inte om det egentligen gör så mycket. Det mesta som står om valar i "Moby Dick" är felaktigt - det gör inte den boken nämnvärt sämre.
Om man läser boken som en konventionell roman, i stället för politisk analys förklädd till roman, så bör den kunna kännas väldigt tungfotad.
SvaraRaderaLäser man boken däremot, som jag gjorde denna gång, just för politikens skull, så kan man däremot bli lite irriterad på t.ex. den ingående beskrivningen av hur fascinationen för modelljärnvägar upplevs.
Det vore roligt om någon kunde skriva en roman om dagens makthavare i alliansen. En sådan skulle kunna ha förutsättningar att bli mycket mer lättfotad än "Karriär" (Littorin, t.ex.) men de intellektuella diskussionerna skulle knappast nå upp till den nivå de har i "Karriär"...