Som bekant var mångkulturalismen en av den norske massmördarens främsta hatobjekt. Men vad innebär egentligen detta diffusa begrepp? Det är inte så enkelt som att kritik mot "mångkultur" och "mångkulturalism" bara förekommer inom den politiska högern.
För många sverigedemokrater tycks ordet betyda att man förespråkar att människor med olika kulturer inte kan leva sida vid sida i samma samhälle. Men varför skulle det inte gå? Att vara mot mångkultur i den betydelsen är lika illa som att vara apartheidanhängare eller rasist.
Ett mer sofistikerat och respektabelt multikulturmotstånd exemplifieras i denna artikel på newsmill. Där handlar det om att kritisera odemokratiska fenomen: "Snarare handlar det om en invändning mot att det parallellt med vår
demokratiska värdegrund ska lämnas utrymme åt icke-demokratiska
värdegrunder till att utöva inflytande på regelverk och lagstiftning och
att man efter behov, och för att skydda vissa kulturer från att känna
sig förolämpade, kan relativisera bort centrala värden i vår egen
kultur, värden som kostat både liv och arbetsinsatser genom århundraden." Men då undrar jag, vilka det är som förespråkar denna typ av "multikulturalism"? Exempel, tack!
Nej, begreppet som det definieras i t.ex. Wikipedia, är skumt och lätt att missbruka. I motsats till "monokultur" och amerikansk smältdegelmodell, sägs det att "mångkultur" bygger "på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida." Skulle staten tvinga t.ex. muslimer att fasta ramadan? Wikipediaartikeln blandar ihop frihet och tvång på ett märkligt sätt.
En vänsterkritik av "mångkulturalism" har förts fram av Immanuel Wallerstein. Men då handlar det om förtryckta gruppers krav på "grupprättigheter" och tendens att isolera sig från andra förtryckta gruppers kamp. Lesbiska för sig, svarta för sig och kvinnor för sig t.ex.. Vad ska då en svart, lesbisk kvinna göra?
Den här vänsterkritiken mot "identitetspolitik" har intressant nog en föregångare i den kritik som de ryska bolsjevikerna riktade mot dem inom de socialdemokratiska partierna som förespråkade "kulturautonomi". Ett exempel på detta var bildandet av Bund, ett socialdemokratiskt parti för judar. Ett annat var de österrikiska socialdemokratiska partiernas uppsplittring i olika organisationer för olika etniska grupper. En kritiker av denna sorts "multikulturalism" var Josef Stalin, bolsjevikernas "nationalitetsexpert" som skrev en bok om "Marxismen och den nationella frågan". Fackföreningar och arbetarpartier borde enligt boken organisera alla arbetare, oavsett nationalitet.
"Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp 1 en svensk kulturell identitet eller bibehåUa och utveckla den ursprungliga identiteten."
SvaraRaderahttp://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=37&doktyp=prop&rm=1975&bet=26&dok_id=FY0326
"I anslutning härtill bör vidare en justering av den
befintliga regleringen göras så att det framgår att de etniska,
språkliga och religiösa minoriteternas möjligheter att behålla och
utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas, i stället för
bör främjas som i dag anges."
http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/11/77/44/3623172e.pdf
Tack för citaten. Begreppet "mångkulturalism" används som synes inte i dem. Och eftersom de betonar frivilligheten, så överensstämmer formuleringarna inte heller med den konstiga Wikipediadefinitionen jag kommenterade.
SvaraRaderaMan ska nog se dessa formuleringar mot bakgrund av den hårda assimileringspolitik, som tidigare bedrevs av den svenska staten, mot t.ex. finsktalande och samer.
Jag tycker ändå inte formuleringarna i citaten är helt lyckade. Det finns knappast bara två alternativ, att antingen helt gå upp i den "svenska kulturen" eller behålla sin egen. Båda förändras istället ständigt med tiden, delvis under ömsesidig påverkan. Det är knappast statens sak att styra innehållet i "kulturen".
Den sekulära svenska statens uppgift bör inte vara att främja den lutherska kristendomen. Men inte heller att aktivt stötta (eller diskriminera) t.ex. islam.
Med tanke på att kultur handlar om kommunikation borde uppsplittringen på olika kulturer ses med misstänksamhet. Det är ju något som komplicerar kommunikationen och får folk att bli främmande för varandra. Att betona det som skiljer istället för att betona det som förenar.
SvaraRaderaIstället borde vi väl bejaka den (inte alls så amerikanska) smältdegelsmodellen där vi alla tar del av varandras bidrag och smälter om dem till något nytt.
Som Ale Möller. Eller som New Orleans-jazzen för hundra år sen.
I princip håller jag med dig.
SvaraRaderaMen jag undrar vad de kulturkonservativa som kritiserar mångkulturalism egentligen kritiserar konkret. Är det inte bara en täckmantel för främlingsfientlighet och islamofobi?
Varför skulle t.ex. folk med olika religioner inte kunna leva ihop? Om de vill smälta samman dessa till någon sorts blandreligion, så fine, det har hänt. Men inte ens i USA ser vi en sådan utveckling.
Meänkieli, tornedalsfinskan, är en sorts blandning av finska och svenska, men nog inget jag tycker svenskar i allmänhet har glädje av att lära sig :-)
Att vara mot "mångkultur" är väldigt försåtligt som inställning. Vad jag kan förstå kan man med det mena att segregation som i Sydafrika är bra eller tvärtom att alla i ett land ska ha precis samma "kultur".
Och jag håller i princip med dig.
SvaraRaderaFast varför ska det vara så omöjligt att hävda att olikheter kan innebära problem, samtidigt som det förstås också kan vara en fördel att allt inte är likadant?
Från den kulturliberala kanten envisas man med att några problem inte finns. Och från den kulturkonservativa hävdar man, i det här fallet, och tydligen utifrån nån sorts egocentrisk "alla måste vara som jag"-attityd, att om det för med sig problem så får det inte finnas. Båda är egentligen lika enfaldiga och djupast sett eniga - problem och konflikter anses som ett ont. Ingen av dom är beredda till någon som helst konstruktivitet.
Det häftigaste angreppssättet såg jag i en bok om svensk fackföreningsrörelse för många år sen (har glömt vilken). Det var hantverkarna i Stockholm som på 1870-talet var sura på invandringen av dalmasar och smålänningar som sänkte marknadsvärdet på deras jobb. De funderade först på att vara invandringsfientliga, men kom snart på att det inte funkade - "det är både omöjligt och omoraliskt att hindra fattigt folk från att arbeta". Så de kom på två ursmarta sätt att hantera problemet:
- dra in de invandrade i sina egna kretsar för att få dom att höja sina anspråk på löner, och
- ge sig ut i landsbygden och organisera fackföreningar för att driva upp lönerna där så att folk inte skulle behöva flytta till Stockholm.
Något att dra lärdom av.
Ok, då är vi nog helt ense...
SvaraRadera