onsdag 23 mars 2011

Wallerstein om taktiken

Immanuel Wallerstein har en artikel, "Structural Crisis in the World-System: Where Do We Go from Here?", i senaste numret av Monthly Review, där han kort sammanfattar sin världssystemteori. Rekommenderas! Han presenterar också här sin syn på vilken taktik som världens vänsterkrafter borde anta.

Wallerstein beskriver kort först taktiken på kort sikt, för de närmaste 3 - 5 åren, där det handlar om att i möjligaste mån kämpa för att de oundvikliga nedskärningarna inte helt ska drabba de svagaste, istället för de starkaste. Här handlar det om kompromisser, och att slåss för "det minst onda" och osmakliga alternativet. 

Taktiken på medellång sikt däremot handlar om tiden fram till ca 2050, då han förutser att världssystemet definitivt "bifurkerat" till ett annat system. Hur detta system kommer att se ut avgörs genom kampen mellan världens vänster respektive höger.

Wallersteins taktik på medellång sikt sönderfaller i fem punkter. Här är parollen "inga kompromisser". En av taktikerna är att "kategoriskt förkasta målet om ekonomisk tillväxt och ersätta det med målet om maximal avvarufiering (decommodification)". Vad är egentligen skillnaden mellan denna formulering och den "gamla vänsterns" mål att ersätta kapitalism med socialism? Handlar det om en konkretisering av de gamla begreppen? Nej, inte bara det, tror jag. Han skriver att det inte är "omedelbart uppenbart" hur avvarufiering av jordbruk och industriell produktion ska gå till, och att det krävs "omfattande experimentering". Men vad är alternativet till de former som redan provats: statligt ägande och planering?

Som alternativ till "globaliseringen" sätter Wallerstein lokal och regional självförsörjning, "multipla autonomier" som knyts ihop i ett sökande efter en "universell universalism". Det här låter ju ganska  abstrakt. I varje fall så länge idéerna om ekonomins funktionssätt är så vaga som de är. Den första "taktik" som Wallerstein nämner är också att det behövs "stor betoning på seriös intellektuell analys", och påpekar han, inte bara bland intellektuella.

Wallerstein har i sina böcker varit mycket skeptisk till den "gamla vänsterns" strategi att erövra den politisk makten för att först därefter genomföra sitt program. Det är väl därför som artikel inte går in på maktfrågan, utan koncentrerar sig på det politiska innehållet i det alternativ som världens vänsterkrafter borde arbeta för. Och det ligger förstås något i att strategin att "först tar vi makten och sen får vi se" inte har fungerat så bra. Men en kombination är kanske nödvändig? Både "målet" och "vägen dit" behöver ingå i de analyser han efterlyser.

2 kommentarer:

  1. Jag skummade igenom Wallersteins artikel. 2050 är lite väl långt borta för mig att fundera på, och så undrar jag om det där med universum som levande är en lyckad utläggning. Är det inte helt enkelt dialektikens lagar från det största till det minsta han är ute efter, ungefär som Engels förklarade det? Om kärnvapenkrig, pandemier eller extrem naturförstöring slår till så verkar det som vi inte ens behöver fundera på de här frågorna. Det intressanta är väl när han påpekar hur extremt instabila system kan bli i vissa lägen, hur de slår från en extrem till en annan, och hur det verkar på samhällelig "mikronivå". Själv brukar jag dra fram "den tekniskt-vetenskapliga revolutionen" för att förklara en av de viktigaste drivkrafterna för att förändra livet vi lever och därmed obevekligt driva fram nya sätt att organisera samhället.

    En annan fråga, på tal om Porto Alegre, är i vilken mån man skall bry sig om de gamla stagnerande industristaterna. Är det kanske viktigare med Tredje världen där ju de flesta människorna och de flesta resurserna finns, och där man kan räkna med en väldigt snabb utveckling under kommande år? Eller skall dagens stagnation i exempelvis Sverige ses som en utmärkt trampolin för att om några år ta ett jätteskutt in i framtiden?

    SvaraRadera
  2. Just året 2050 ska man nog ta med en nypa salt. Övergången till ett nytt världssystem lär ta ett antal decennier om inte århundraden. Problemet är väl att det ser ut som att mänskligheten inte har så lång tid på sig, om vi t.ex. ska hinna hejda en skenande global uppvärmning.

    Jag är också skeptisk till Wallersteins systemteoretiska resonemang, som knappast bevisar något isolerat från en konkret beskrivning av ”världssystemet”. Visserligen pekar han på allt svårare ekonomiska, miljö- och finansiella problem. Den billiga arbetskraften kommer t.ex. snart att ha tagit slut. Naturresurserna blir dyrare och dyrare.

    Man ska kanske se hans resonemang som komplement till den gamla marxistiska tesen om att motsättningen mellan de samhälleliga produktivkrafterna och den ”privata tillägnelsen” av produktionsresultet till slut måste lösas på något sätt. Redan Rosa Luxemburg ställde ju upp två alternativ:socialism eller barbari. Wallersteins två alternativ efter ”bifurkationen” liknar dessa, även om han formulerar dem på ett annat, vagare sätt.

    En fördel med Wallersteins teori är att der ser världen som en helhet. Det som händer i Kina t.ex. kommer att påverka oss och vice versa. Men han undviker i sin artikel frågan om hur man ska se på Kinas roll idag. Är den positiv eller negativ? Är Kina på gång att ta över USAs roll som hegemonisk makt? Eller kommer ekonomin snart att stagnera som i Japan?

    SvaraRadera