Det finns en intressant artikel om demokratibegreppet av ekonomen och dataexperten Paul Cockshott på Clartés hemsida. Främst handlar det om förändringar i synen på demokratin hos socialdemokrater och kommunister alltsedan "Kommunistiska manifestet" och vilka lärdomar som kan dras för framtida socialistiska samhällen.
Karl Marx använde 1848 Aristoteles demokratibegrepp, nämligen att demokrati betyder att de "fattiga styr". Eftersom de fattiga är i majoritet så betyder det följaktligen också majoritetsstyre, men den betydelsen var sekundär för Aristoteles. För de besuttna klasserna på 1800-talet var ju också demokrati och kommunism närmast liktydiga ord för "mobbvälde".
Demokratikravens formulering i det socialdemokratiska Erfurtprogrammet från 1891 är lite överraskande. De handlade inte om den parlamentariska republiken, utan om krav på folkets direkta lagstiftningsmakt. De verkställande organen, inklusive rättsväsendet, skulle väljas av folket. Det ryska socialdemokratiska partiet före revolutionen, under ledning av Lenin, kopierade mer eller mindre Erfurtprogrammet, men tonade något ned det direktdemokratiska inslaget till förmån för det sorts parlamentariska system, som har dominerat i Väst efter andra världskriget.
Efter oktoberrevolutionen ändrades bolsjevikernas demokratisyn. Nu skulle demokratin grundas på sovjeterna, arbetar- och soldatråden, som hade uppstått som spontana massorganisationer under revolutionen. Sovjeterna valde representanter till en allrysk kongress, denna i sin tur till en exekutivkommitté, vilken i sin tur utsåg regeringen.
På grund av denna hierarkiska, starkt indirekta representativitet blev det lätt för ett välorganiserat parti att totalt dominera den högsta makten. Cockshott beskrivet systemet som en "revolutionär aristokrati", ett styre av de "bästa" och dugligaste.
Men som de gamla grekerna redan visste, en aristokrati urartar lätt till en oligarki, som främst ser till sin egna privata intressen. Efter en tid förvandlades styresformen till en revolutionär "monarki", enpersonsstyre. Cockshott jämför med de borgerliga revolutionerna, som också använde denna modell under Napoleon och Cromwell, men som sedan hittade en mycket stabilare form med den parlamentariska statsformen . Han tror att även socialisterna kommer att hitta en mer passande statsform.
Cockshotts själv ansluter sig till Erfurtprogrammets direkta demokrati, där folket beslutar om lagarna. Folkrepresentationen har till uppdrag att bestämma om vilka frågor det ska röstas om. De personerna utses genom lottning! Därmed försvinner politiken som karriärväg, medan partierna enbart ägnar sig åt att driva sina specifika frågor.
Paul Cockshotts har också idéer om hur planhushållning kan förverkligas med hjälp av modern datateknik. Jag återkommer till hans bok "Planhushållning och direktdemokrati".
tisdag 30 november 2010
torsdag 25 november 2010
Varför finns ingen platonisk ekonomisk skola?
I detta inlägg beskrev jag hur en marknadsfundamentist kan komma att förneka den uppenbara existensen av finansiella ”bubblor”. Resonemanget bygger på ett förnekande av att en varas värde och dess pris skulle kunna skilja sig från varandra. Begreppet ”värde” är i så fall oandvändbart, och man kan lika gärna slopa det.
Men, slår det mig, borde det inte finnas en motsatt teori, som hävdar att det är värdena som är ”sant” verkliga medan priserna är mer eller mindre illusoriska? Den skulle i så fall kunna kallas för en ”platonsk” ekonomisk lära. Beteckningen ”platonsk” motiveras med att Platon ansåg att idéerna är verkligare än de fysiska tingen, vilka enligt honom endast är bleka avspeglingar av de eviga, perfekta idéerna.
Så vitt jag vet har en sådan ”platonsk” ekonomi aldrig formulerats. Man kan fråga sig varför. Kan det bara bero på att idealistiska tänkare har en motvilja mot att ägna sig åt så triviala ting som ekonomi?
Men hur såg Smith, Ricardo och Marx på förhållandet mellan värdets verklighet kontra prisets verklighet? Båda sågs som verkliga, men är de lika verkliga? Prisets verklighet förefaller ju vara något mer ”verklig” än värdets.
Det finns en filosofisk riktning, som kallas ”kritisk realism”, som kanske har lösningen på problemet. Värdet kan ses som ett ”transcendentalt” begrepp. Det motsvarar inte något iakttagbart, utan används för att förklara det iakttagbara. Men värdet är ändå inte något fiktivt eller enbart tänkt, utan det syftar på en objektivt existerande egenskap hos ”verkligheten”. (Den här synen på det transcendentala skiljer sig från Kants subjektiva syn.)
Men, slår det mig, borde det inte finnas en motsatt teori, som hävdar att det är värdena som är ”sant” verkliga medan priserna är mer eller mindre illusoriska? Den skulle i så fall kunna kallas för en ”platonsk” ekonomisk lära. Beteckningen ”platonsk” motiveras med att Platon ansåg att idéerna är verkligare än de fysiska tingen, vilka enligt honom endast är bleka avspeglingar av de eviga, perfekta idéerna.
Så vitt jag vet har en sådan ”platonsk” ekonomi aldrig formulerats. Man kan fråga sig varför. Kan det bara bero på att idealistiska tänkare har en motvilja mot att ägna sig åt så triviala ting som ekonomi?
Men hur såg Smith, Ricardo och Marx på förhållandet mellan värdets verklighet kontra prisets verklighet? Båda sågs som verkliga, men är de lika verkliga? Prisets verklighet förefaller ju vara något mer ”verklig” än värdets.
Det finns en filosofisk riktning, som kallas ”kritisk realism”, som kanske har lösningen på problemet. Värdet kan ses som ett ”transcendentalt” begrepp. Det motsvarar inte något iakttagbart, utan används för att förklara det iakttagbara. Men värdet är ändå inte något fiktivt eller enbart tänkt, utan det syftar på en objektivt existerande egenskap hos ”verkligheten”. (Den här synen på det transcendentala skiljer sig från Kants subjektiva syn.)
onsdag 24 november 2010
Teorier om de ekonomiska kriserna
Före kapitalismens framväxt förekom det ekonomiska kriser, men de orsakades av missväxt, krig och andra ”utomekonomiska” faktorer. Kriserna yttrade sig i brist på mat och andra varor. Det speciella med ekonomiska kriser under kapitalismen däremot är att de tycks bero på att det produceras för mycket varor, inte för lite. Människor blir arbetslösa, maskiner står stilla och fabriker slår igen trots att människornas behov inte är mättade.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
En annan utmärkande egenskap för ekonomiska kriser under kapitalismen är att de återkommer med jämna mellanrum och genomlöper bestämda faser. Under överhettningsfasen stiger priserna snabbt, lån och spekulation vilar på förväntningar om evig tillväxt. Men plötsligt inser alla att det handlade om bubblor, och krisen slår till. Någonstans i cirkulationen av varor och kapital blev det stopp, och stillaståndet sprider sig till hela ekonomin.
Massor av kapital förstörs, antingen fysiskt eller genom att värdena skrivs ned. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska komma igång igen. Kriserna är inte undantagsföreteelser. De är nödvändiga inslag i systemet.
Första fasen efter krisen brukar kallas ”recession”. Varulagren töms så småningom och försäljningen kommer igång så sakteliga. Profitkvoten stiger igen, tack vare det minskade värdet på det konstanta kapitalet, och uppgången börjar ta fart. ”Depression” kallades tidigare den fas i konjunkturcykeln, där produktionen till slut når toppnivån i den tidigare cykeln. Uppgången fortsätter förbi den punkten, priserna stiger, lönerna stiger, arbetslösheten minskar och till slut inträder boomen, ”överhettningen”. Och så blir det kris och allt börjar om. Den här bilden, ”överproduktionsteorin”, är förstås förenklad. Ibland är nedgångsperioden djupare och längre, ibland ytligare och kortare.
Den gamla borgerliga inställningen var att det bästa var att låta det hela ha sin gång, och inte störa processen med politiska åtgärder. Efter den djupa 30-talsdepressionen hamnade den linjen i vanrykte, men efter den keynesianska perioden fram till 1970-talet återtog man till den gamla cyniska inställningen. En keynesian som Paul Krugman har ropat förgäves efter stimulansåtgärder efter krisen hösten 2008.
Sam Williams beskriver på sin blogg ett antal teorier om kriserna, både borgerliga och marxistiska. Marx tog förstås upp kriserna i många sammanhang, men han lade enligt Williams inte fram någon enhetlig kristeori.
Williams renodlar de olika teorierna, vilket är bra om man ska förstå dem, men ser dem som alternativa förklaringar. Jag tror dock att teorierna kompletterar varandra.
Williams delar in teorierna i två grupper, den ena som lägger tonvikten vid kapitalets problem att producera mervärdet, den andra som betonar problemet att ”realisera” detta, att sälja varorna. De flesta av nedanstående teorier är lätta att placera i ena eller andra facket.
Disproportionalitetsteorin
Marx beskrev i andra bandet av Kapitalet hur det krävs bestämda kvantitativa värdemässiga och fysiska proportioner mellan de branscher där produktionsmedel produceras respektive de branscher där konsumtionsvaror produceras. Eftersom någon medveten planering utifrån behov inte förekommer, så kan de nödvändiga proportionerna bara förverkligas spontant genom ständiga små och stora kriser. Förnyelsen av varulager och fixt kapital i form av maskiner kan förmodligen delvis förklara längden på olika typer av konjunkturcykler. Den senare är den skulle motsvara den bekanta 10 års-cykeln, medan den förra skulle förklara kortare svängningar inom den längre cykeln. Den hypotetiska 50-åriga "Kondratieffcykeln" har föreslagits hänga ihop med större ändringar i produktionsstrukturen, som ex bilismens framväxt.
Profitpressteorin
Denna teori betonar att profitens storlek hotas genom arbetarnas lönekamp (vilket förespråkas bl. a. av Antonio Negri och Immanuel Wallerstein). Mervärdekvoten, förhållandet mellan mervärdet det variabla kapitalet (lönen), sjunker därigenom. Det är tveksamt om teorin förklarar konjunkturcykeln. Visserligen brukar lönerna vara högst strax före krisen, men det är knappast stegringen av just lönerna som orsakar kollapsen.
Däremot har säkert profitpressen betydelse för kapitalismens ”lönsamhetsproblem” i allmänhet. Kapitalet kan som motåtgärd flytta produktionen till låglöneländer, eller ersätta arbetskraften med maskiner, genom att höja arbetstakten och andra ”rationaliseringar”.
Underkonsumtionsteorin
Själva namnet är olyckligt, eftersom teorin inte säger att behoven är mättade, utan att den totala efterfrågan inte är räcker till. Denna teori förefaller ju vara raka motsatsen till profitpressteorin...
Robert Malthus var en tidig representant för teorin: han använde den för att motivera jordägares, prästers och byråkraters konsumtion...
En grov variant av teorin är att eftersom lönen är mindre än det värde som arbetaren producerar, så kan han inte ”köpa tillbaka” de varor han producerar. Men då glömmer man att även kapitalisterna också efterfrågar både konsumtionsvaror och produktionsmedel. Mot tesen att krisen skulle bero på för låga löner kan invändas att lönerna brukar vara som högst strax före krisen.
En sofistikerad variant stod Rosa Luxemburg för. Hon riktade in sig på problemet varifrån efterfrågan kommer på det kapital som ackumuleras ur mervärdet. Hennes svar var att det inte kan komma inifrån det kapitalistiska systemet utan måste komma utifrån. Därav kolonialism och imperialism. När kapitalismen omfattar hela jorden, då kollapsar den av rent ekonomiska skäl...Teorin förklarar världsmarknadens framväxt på ett elegant sätt, men de flesta marxister är överens om att hon inte lyckade bevisa sin teori.
En nutida variant lades fram av lord Keynes. Ju högre utvecklingsstadium i ekonomin, desto lägre andel av en konsumtionsökning används till konsumtion. Resten sparas och bidrar alltså inte till efterfrågan på konsumtionsvaror. Det uppstår ett efterfrågegap, om inte de sparade pengarna kanaliseras till investeringar i produktionsmedel. Men det finns ingen garanti för att det finns tillräckligt med lönsamma projekt att investera i. Alltså blir det mer och mer osannolikt med full sysselsättning i en marknadsekonomi. Staten borde enligt Keynes ta över investeringsbesluten, och ”rentiärerna”, d.v.s. penningkapitalisterna, borde utsättas för eutanasi, barmhärtighetsmord! (Nutida keynesianer är sällan lika radikala.)
I Keynes analys spelade räntenivån en viktig roll. Om lönsamheten i produktionen sjunker under bankräntan, så försvinner förstås motivationen att investera. Därför borde staten pressa ner räntenivån så mycket som möjligt. Keynes var alltså väl medveten om profitkvotens avgörande roll i en kapitalistisk ekonomi, även om han är mest känd för att ha tryckt på bristen på ”effektiv efterfrågan”. Det var nog inte de cykliska upp- och nedgångarna han var mest rädd för, utan det långsiktiga problemet med den bristande efterfrågan.
Överproduktionsteorin
Det kan förefalla som att det bara handlar om ett annat namn på underkonsumtionsteorin. I båda fallen betonas att efterfrågan inte räcker till för att efterfråga det som producerats. Men överproduktionsteorin i marxistisk tappning är mer dynamisk. För att utvinna mer och mer mervärde, ökas produktionen genom att fler och effektivare maskiner används. Men efterfrågan växer inte i samma takt.
Produktionsmedel efterfrågas ju ytterst i syfte att producera konsumtionsvaror, och efterfrågan på dessa måste till stor del komma från de arbetande. Men kapitalisterna försöker hålla nere lönerna och därför stiger de sällan i samma takt som produktiviteten. Och då räcker efterfrågan till slut inte till och krisen bryter ut.
Teorin om profitkvotens fallande tendens
De klassiska politiska ekonomerna tog den långsiktiga tendensen för profitkvoten att minska, för ett empiriskt faktum. Men de hade olika teorier om orsaken. Ricardo utgick från Malthus teori att livsmedlen blir dyrare och dyrare genom att allt mindre bördig mark måste tas i bruk i jordbruket. Eftersom livsmedlen är en stor andel av arbetarens lön, så måste denna stiga, och därmed minskar profiten.
Ricardos variant av teorin kritiserades bl.a. av Marx. Jordens bördighet kan ju ökas med konstgödning och andra tekniska metoder - till en viss gräns i alla fall. Kanske kommer Ricardo att rehabiliteras på denna punkt i framtiden. Speciellt om man tar med i resonemanget att råvaror och andra naturresurser är begränsade och antagligen kommer att stiga i pris. (Wallerstein betonar den här aspekten i sin ”profitpressteori”)
Marx variant utgår ju från att det konstanta kapitalet med tiden ökar i förhållandet till det variabla (lönen). Profitkvoten är förenklat uttryckt förhållandet mellan mervärde och det totala kapital. Men mervärdets källa är endast det variabla och inte det konstanta kapitalet. Därför uppstår en tendens för profitkvoten att minska.
Profitkvotens fall behöver kanske i sig inte vara ett problem - om den inte faller under räntenivån förstås. Eller om profitkvotens minskning leder till att mängden mervärde också minskar, då hotas systemet. Om kapitalet försöker försöker förhindra minskningen genom att attackera lönerna, så växer klassmotsättningarna i samhället.
Bubblor, bytesvärde och lite filosofi...
Jag läste för en tid sedan en intressant artikel av en marknadsliberal ekonom om finansiella bubblor - tyvärr minns jag inte var artikeln var publicerad. Hans tes var att det numera populära begreppet "bubbla" - bostadsbubbla, IT-bubbla, finansbubbla m.m. - är ohållbart. Resonemanget gick ut på att begreppet förutsätter att marknadspriset under en bubbla är för högt, och att priset efter att bubblan spruckit, sjunker till sin "rätta nivå". Men vilken nivå är den rätta? Finns det något pris som är rätt?
För en konsekvent marknadsliberal är ju marknadspriset alltid rätt. Marknaden "vet" bäst, bättre än varje tänkbar enskild aktör.
Men att marknadspriset alltid är rätt kan man också formulera som att det inte finns något "rätt" pris. Det finns med andra ord inte något värde "bakom" marknadspriset och som reglerar detta. Men den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo i spetsen, påstod ju tvärtom att det finns ett sådant (bytes)värde och att konkurrensens funktion på marknaden just är att som en "osynlig hand" få marknadspriset att gravitera mot bytesvärdet.
Enligt den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin är marknadspriset nästan aldrig "rätt". Utbud och efterfrågan är så gott som aldrig i balans. Jämvikten är ett tänkt, fiktivt dynamiskt genomsnitt av "för högt" och "för lågt". Medan jämvikt för nyliberalen och den "nyortodoxe" nationalekonomen är något statiskt som alltid, definitionsmässigt föreligger.
En konsekvens av marknadsekonomens tes att marknadspriset alltid är det rätta är att begreppet "monopolpris" också är meningslöst. Om man inte erkänner giltigheten av begrepp som "värde" eller "normalpris", så kan man inte erkänna begreppet monopolpris, eftersom det är ett pris som skiljer sig från normalpriset. (Denna kritik träffar nog också en del världssystemteoretiker, inklusive Wallerstein, som skriver mycket om monopolpriser, men teoretiskt tycks utgå från borgerlig nationalekonomi.)
För en konsekvent marknadsliberal är ju marknadspriset alltid rätt. Marknaden "vet" bäst, bättre än varje tänkbar enskild aktör.
Men att marknadspriset alltid är rätt kan man också formulera som att det inte finns något "rätt" pris. Det finns med andra ord inte något värde "bakom" marknadspriset och som reglerar detta. Men den klassiska politiska ekonomin, med Adam Smith och David Ricardo i spetsen, påstod ju tvärtom att det finns ett sådant (bytes)värde och att konkurrensens funktion på marknaden just är att som en "osynlig hand" få marknadspriset att gravitera mot bytesvärdet.
Enligt den klassiska och den marxistiska politiska ekonomin är marknadspriset nästan aldrig "rätt". Utbud och efterfrågan är så gott som aldrig i balans. Jämvikten är ett tänkt, fiktivt dynamiskt genomsnitt av "för högt" och "för lågt". Medan jämvikt för nyliberalen och den "nyortodoxe" nationalekonomen är något statiskt som alltid, definitionsmässigt föreligger.
En konsekvens av marknadsekonomens tes att marknadspriset alltid är det rätta är att begreppet "monopolpris" också är meningslöst. Om man inte erkänner giltigheten av begrepp som "värde" eller "normalpris", så kan man inte erkänna begreppet monopolpris, eftersom det är ett pris som skiljer sig från normalpriset. (Denna kritik träffar nog också en del världssystemteoretiker, inklusive Wallerstein, som skriver mycket om monopolpriser, men teoretiskt tycks utgå från borgerlig nationalekonomi.)
tisdag 23 november 2010
Kort översikt av "Kapitalet"
Hur kommer det sig att inkomst- och förmögenhetsfördelningen är så snedvriden i alla kapitalistiska länder? Beror det på att vissa individer arbetar mer än andra, är smartare än andra eller satsar mer och tar större risker än andra? Eller råkar de bara ha mera tur än andra?
Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.
Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.
Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.
Värdet av en vara kan skrivas som:
c + v + m
där
c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)
m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)
Mervärdekvoten definieras som
m/v
Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )
Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.
Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...
Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):
m/(c + v)
Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:
( m/v ) / (c/v + 1)
Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.
För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut, nämligen 24 timmar per dygn...
Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.
Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)
Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:
c1 + v1 + m1
c2 + v2 + m2
För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:
c2 = v1 + m1
Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.
Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.
Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.
Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.
Värdet av en vara kan skrivas som:
c + v + m
där
c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)
m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)
Mervärdekvoten definieras som
m/v
Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )
Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.
Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...
Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):
m/(c + v)
Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:
( m/v ) / (c/v + 1)
Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.
För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut, nämligen 24 timmar per dygn...
Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.
Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)
Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:
c1 + v1 + m1
c2 + v2 + m2
För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:
c2 = v1 + m1
Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.
"Kapitalets" struktur
I förra inlägget försökte jag bemöta några invändningar mot att den klassiska politiska ekonomin, inklusive den marxska, skulle vara vetenskaplig. Men varken Adam Smith eller David Ricardo lyckades trots sina vetenskapliga ambitioner ge en logiskt sammanhängande beskrivning av den kapitalistiska ekonomin. Det föll på Marx lott att prestera en sådan.
Marx klagade på Ricardos metod. I Ricardos utläggning över arbetsvärdeläran införde denne t.ex. omedelbart resonemang om kapital, en företeelse som bara kan förstås om man redan förklarat vad pengar är, och hur det kommer sig att den mycket speciella varan arbetskraft finns på marknaden.
Ricardo insåg att olika typer av teknisk sammansättning av kapitalet modifierar värdets storlek. Visserligen menade han att skillnaden mellan värde och pris ändå är försumbara i praktiken, men teorin var ändå ohjälpligt fördärvad.
Ändå hade Ricardo därmed satt fingret på en viktig motsägelse som ”vulgärekonomerna” skulle utnyttja för att helt enkelt avfärda hela arbetsvärdeläran (att varans värdestorlek bestäms av arbetstiden). Motsägelsen uppstår därför att kapitalister i sina beslut utgår från lönsamheten på insatt kapital. Och då räknas vinsten både på det variabla kapitalet, lönerna, och det konstanta kapitalet, produktionsmedlen. Enligt arbetsvärdeläran är det dock endast det variabla kapitalet som producerar värde.
När lönsamheten ökar i en bransch på grund av växande efterfrågan, så dras mera kapital till den, produktionen och utbudet ökar varvid priset sjunker tillbaka till en ”normal” nivå. Det finns alltså en tendens till att profikvoten utjämnas med tiden till en genomsnittlig profitkvot. Det är så här marknadskonkurrensen fungerar enligt Smith, Ricardo och Marx. Men om förhållandet mellan konstant och variabelt kapital skulle vara olika i olika branscher så går denna genomsnittliga profitkvot helt enkelt inte ihop med att varorna i genomsnitt skulle säljas till sina värden.
Hur löste då Marx den här besvärande motsägelsen i den politiska ekonomins grundvalar? Jo, genom att i både första och andra bandet av Kapitalet helt enkelt anta att varor säljs till sina värden, och först i tredje bandet modifiera teorin och förklara att varorna inte säljs till sina värden utan i genomsnitt till "produktionspriser" som utgörs av kostnad för arbetskraft och produktionsmedel plus den genomsnittliga profitkvoten.
Borgerliga ekonomer som Böhm-Bawerk har kritiserat Marx tillvägagångssätt att lösa detta s.k. transformationsproblem. Man kan väl inte hålla fast vid båda de motsägande uppfattningarna!? Men för Marx var hans metod den enda möjliga att göra ekonomin begriplig. Forskningen börjar med konkreta företeelser som priser, profiter och räntor och kommer till slut fram till de mest allmänna och abstrakta begreppen, som ”värde”. Men enligt Marx måste en begriplig framställning av forskningsområdet tvärtom utgå från de allmännaste, abstrakta begreppen och steg för steg ur dem härleda allt konkretare begrepp.
I denna process är det nödvändigt att göra förenklingar och antaganden som inte stämmer helt med verkligheten. I tredje bandet förklaras hur den totala summan av värden och mervärden på grund av den utjämnade profitkvoten fördelas annorlunda än om priserna helt skulle motsvarat den i varorna nedlagda arbetstiden. Men eftersom den genomsnittliga profikvoten är beroende av det totala mervärdets storlek, och denna bara kan förstås som värdet av det den totala mängden obetalt arbete i samhället, så är det "i sista instans" värden och mervärden som reglerar profiter och priser.
I tredje bandet förklaras företeelser på ekonomins "yta" som handelsvinst, penningränta, ”fiktivt kapital”, jordränta och med denna sammanhängande fastighetspriser. Men det var nödvändigt att utgå från det i första bandet mer abstrakta begreppet mervärde, vilket i sin tur bara kan förstås utifrån det ännu generellare begreppet värde.
Det är faktiskt först när man nått slutet på tredje bandet som man fullt ut kan förstå första kapitlet i första bandet om Varan och dess två motpoler, bruks- och bytesvärde.
I nästa inlägg ska jag försöka mig på en kort översikt av alla tre banden.
Marx klagade på Ricardos metod. I Ricardos utläggning över arbetsvärdeläran införde denne t.ex. omedelbart resonemang om kapital, en företeelse som bara kan förstås om man redan förklarat vad pengar är, och hur det kommer sig att den mycket speciella varan arbetskraft finns på marknaden.
Ricardo insåg att olika typer av teknisk sammansättning av kapitalet modifierar värdets storlek. Visserligen menade han att skillnaden mellan värde och pris ändå är försumbara i praktiken, men teorin var ändå ohjälpligt fördärvad.
Ändå hade Ricardo därmed satt fingret på en viktig motsägelse som ”vulgärekonomerna” skulle utnyttja för att helt enkelt avfärda hela arbetsvärdeläran (att varans värdestorlek bestäms av arbetstiden). Motsägelsen uppstår därför att kapitalister i sina beslut utgår från lönsamheten på insatt kapital. Och då räknas vinsten både på det variabla kapitalet, lönerna, och det konstanta kapitalet, produktionsmedlen. Enligt arbetsvärdeläran är det dock endast det variabla kapitalet som producerar värde.
När lönsamheten ökar i en bransch på grund av växande efterfrågan, så dras mera kapital till den, produktionen och utbudet ökar varvid priset sjunker tillbaka till en ”normal” nivå. Det finns alltså en tendens till att profikvoten utjämnas med tiden till en genomsnittlig profitkvot. Det är så här marknadskonkurrensen fungerar enligt Smith, Ricardo och Marx. Men om förhållandet mellan konstant och variabelt kapital skulle vara olika i olika branscher så går denna genomsnittliga profitkvot helt enkelt inte ihop med att varorna i genomsnitt skulle säljas till sina värden.
Hur löste då Marx den här besvärande motsägelsen i den politiska ekonomins grundvalar? Jo, genom att i både första och andra bandet av Kapitalet helt enkelt anta att varor säljs till sina värden, och först i tredje bandet modifiera teorin och förklara att varorna inte säljs till sina värden utan i genomsnitt till "produktionspriser" som utgörs av kostnad för arbetskraft och produktionsmedel plus den genomsnittliga profitkvoten.
Borgerliga ekonomer som Böhm-Bawerk har kritiserat Marx tillvägagångssätt att lösa detta s.k. transformationsproblem. Man kan väl inte hålla fast vid båda de motsägande uppfattningarna!? Men för Marx var hans metod den enda möjliga att göra ekonomin begriplig. Forskningen börjar med konkreta företeelser som priser, profiter och räntor och kommer till slut fram till de mest allmänna och abstrakta begreppen, som ”värde”. Men enligt Marx måste en begriplig framställning av forskningsområdet tvärtom utgå från de allmännaste, abstrakta begreppen och steg för steg ur dem härleda allt konkretare begrepp.
I denna process är det nödvändigt att göra förenklingar och antaganden som inte stämmer helt med verkligheten. I tredje bandet förklaras hur den totala summan av värden och mervärden på grund av den utjämnade profitkvoten fördelas annorlunda än om priserna helt skulle motsvarat den i varorna nedlagda arbetstiden. Men eftersom den genomsnittliga profikvoten är beroende av det totala mervärdets storlek, och denna bara kan förstås som värdet av det den totala mängden obetalt arbete i samhället, så är det "i sista instans" värden och mervärden som reglerar profiter och priser.
I tredje bandet förklaras företeelser på ekonomins "yta" som handelsvinst, penningränta, ”fiktivt kapital”, jordränta och med denna sammanhängande fastighetspriser. Men det var nödvändigt att utgå från det i första bandet mer abstrakta begreppet mervärde, vilket i sin tur bara kan förstås utifrån det ännu generellare begreppet värde.
Det är faktiskt först när man nått slutet på tredje bandet som man fullt ut kan förstå första kapitlet i första bandet om Varan och dess två motpoler, bruks- och bytesvärde.
I nästa inlägg ska jag försöka mig på en kort översikt av alla tre banden.
"Kapitalet" - vetenskap eller idelogi?
Den klassiska politiska ekonomin användes av den uppåtstigande borgarklassen i kritiken mot det gamla samhället, främst den feodala jordägande klassen, vilken konsumerar men inte producerar. Enligt Marx, ”arbetarklassens politiska ekonom”, skapade Adam Smith och speciellt David Ricardo därvid en ny vetenskap, som möjliggorde en förståelse av den kapitalistiska ekonomins mekanismer. Det var därför borgerlighetens företrädare som kom att upptäcka kapitalismens smutsiga hemlighet: att arbetarklassens obetalda arbete försörjer inte bara de lata jordägarna, utan också är källan till industrikapitalisternas profiter och penningkapitalisternas räntor.
Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.
Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.
Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.
En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.
Det var alltså inte Marx utan Smith och Ricardo, som upptäckte mervärdets existens. Men de avstod från att närmare undersöka detta mervärde, som är formen för den specifikt kapitalistiska exploateringen. De gav inte ens mervärdet ett eget sammanfattande namn, till skillnad från dess beståndsdelar profit, jordränta och penningränta.
Vari låg då det specifikt vetenskapliga i Smiths och Ricardos politiska ekonomi? Jo, de uppfann ett begrepp, ”värdet”, som inte är empiriskt observerbart men som förklarar de empiriskt observerade varupriserna. Bakom dessa varupriser, som ständigt växlar, finns varans "värde", som enligt den politiska ekonomin motsvarar den arbetstid som åtgått för varans produktion. Existensen av detta värde eller ”naturliga pris”, som det också kallades ibland, kan man sluta sig till ur det empiriska faktum att varupriserna pendlar kring ett genomsnitt i takt med växlingarna i utbud och efterfrågan. Nivån för detta genomsnitt kan inte förklaras ur utbud och efterfrågan, vilket påstods av ”vulgärekonomin” (Marx uttryck), vilken därför upphört att vara en vetenskap. Några utförliga motiveringar för denna "arbetsvärdelära" ansåg sig varken Smith eller Ricardo behöva ge. Det räckte troligen med iakttagelsen att priserna tenderade att sjunka i takt med ökande produktivitet i arbetet.
Det var inte bara de ”vulgärekonomer”, som levde på Marx tid som förnekade behovet av ett objektivt värdebegrepp. Det görs ju fortfarande i borgerlig nationalekonomi. På sin höjd erkänner man ett subjektivt, omätbart värdebegrepp, som utgår från konsumenternas tillfälliga preferenser. (Vissa av de s.k. marginalisterna, som förkastade den klassiska politiska ekonomin, uppfann en helt och hållet fiktiv enhet för subjektiv nytta, som de kallade för ”en util”. Denna tradition är nog helt passé idag.)
En kritik mot det objektiva värdebegreppet är att det skulle vara ”metafysiskt”, eftersom det ju inte motsvarar något empiriskt observerbart. Men samma invändning skulle i så fall kunna riktas mot fysiken. Energi är inte heller observerbar, utan är ett begrepp som kräver rätt avancerade matematiska kunskaper för att förstås. Men ändå accepterar vi att detta abstrakta fenomen, energin, bevaras i materians omvandlingar mellan rörelse-, läges-, värme-, kemisk energi m.m.. På ett liknande sätt överförs ”värde” mellan varor, pengar, maskiner m.m. under kapitalets cirkulation.
En mer generell, populär invändning mot den politiska ekonomin som vetenskap är att den handlar om människor. Och eftersom människan är en ytterst komplicerad varelse så går det varken att förklara eller förutsäga hennes beteende. Ett fysikaliskt motargument mot detta resonemang är då teorin om gaser, termodynamiken. Trots att en gas består av ett ofantligt antal molekyler, vilkas enskilda rörelse är omöjlig att beskriva, så går det ändå att beskriva gasens tillstånd med hjälp av teoretiska begrepp som tryck och temperatur. Dessa begrepp kan förstås som statistiska genomsnitt av molekylernas till synes kaotiska rörelser. Att använda begreppet temperatur om en enskild molekyl är meningslöst - lika meningslöst som det enligt Marx är att använda begreppet värde om en isolerad individs arbetsprodukt. Värdet är genomsnittligt samhälleligt arbete, enligt Marx utveckling av Smiths och Ricardos arbetsvärdelära.
Parallellen mellan gaser och samhällen har förstås sina begränsningar. Ett samhälles historia kan inte reduceras till dess ekonomi. För att beskriva den ekonomiska utvecklingen krävs dessutom beskrivningar av dess politik och kultur, vilka växelverkar med ekonomin.
onsdag 3 november 2010
Paul Krugman kommenterar det amerikanska valresultatet
Den som följer Paul Krugmans blogg i New York Times, möter kända tongångar i hans kommentar till nederlaget för Obamas demokrater. Som keynesiansk ekonom har han sedan finanskraschen hösten 2008 argumenterat för kraftigt ökade statliga stimulanser för att sänka massarbetslösheten. Obama har inte lyssnat på honom. Enligt Krugman försatt Obama chansen att få ned arbetslösheten, när det var politiskt möjligt - strax efter finanskraschen.
Det är lätt att förstå Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.
Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.
På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort". Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...
Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet". Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.
Det är lätt att förstå Krugmans förtvivlan över den åtstramningspolitik som republikaner, EU och även de flesta borgerliga ekonomer talat för under en tid. Att driva åtstramningspolitik under en depression trodde man var fullständigt diskrediterat sedan Herbert Hoovers katastrofala politik under 30-talsdepressionen.
Krugmans utgår från det keynesianska begreppet "liquidity gap" för att beskriva det ekonomiska läget idag. Den enkla keynesianska tanken är att "entreprenörer" investerar bara när lönsamheten överstiger räntenivån. Normalt kan staten därför stimulera ekonomin genom att få ner räntan, men i ett läge där räntan är nästan noll, fungerar det ju inte: den nominella räntan kan bli vara negativ. Därför återstår för staten att stimulera ekonomin genom att för lånade pengar sätta igång investeringar i bl.a. infrastruktur. Därmed skapas förhoppningsvis en efterfrågan som sätter snöbollen i rullning. Observera att grundorsaken var ju att det är profitmotivet som bestämmer aktiviteten i ekonomin, men detta brukar keynesianer gärna glömma bort när de diskuterar behovet av en tillräckligt stor "effektiv efterfrågan" i ekonomin.
På sista tiden har Krugman börjat plädera för en lite annan utväg ur krisen: det gäller för centralbanken, "the Fed", att skapa förväntningar om en relativt hög inflation. På så sätt kan, menar han, den reella räntan, nominalräntan minus inflationen, sänkas och skulder "inflateras bort". Han håller med om att detta innebär att belöna dem som slösat, och kan synas omoraliskt. Men ekonomi och moral är två skilda ting! Och risken för det skulle skapas en inflationsspiral avfärdar han med auktoriteten hos en nobelpristagare i ekonomi...
Krugman är politiskt en progressiv liberal. Han har t.o.m. föreslagit att det någon gång borde gå att få fram ett alternativ till det nuvarande kapitalistiska systemet. Men den ekonomiska politik han står för idag måste ändå sägas vara klart borgerlig. Det som han kallar full sysselsättning är i själva verket arbetslöshet på en nivå som erfarenhetsmässigt inte orsakar inflation och kan ligga på t.ex. 5 %. Medan Keynes var radikalare och ansåg att det är statens uppgift att få bort all "ofrivillig arbetslöshet". Men den skillnaden kan väl förklaras med Keynes´ rädsla för revolutionen.
måndag 1 november 2010
Mer om den ekonomiska planeringens möjligheter
De två tidigare inläggen har diskuterat Joseph Greens idéer om socialistisk planering. I detta inlägg tänkte jag kommentera den artikel av honom, som tar upp Marx beskrivning av kapitalets samhälleliga cirkulation i andra bandet av "Kapitalet" (20:e och 21:a kapitlen).
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
Som Green påpekar, så utgår första bandet av "Kapitalet" från ett individuellt, kapitalistiskt företag. Det räcker då att beskriva produktionen av "värde" och bortse från det konkreta, materiella innehållet hos de producerade produkterna. Det förutsätts att kapitalisten dels kan hitta de råvaror, de maskiner och den arbetskraft han behöver på den s.k. marknaden. Och dessutom utgår man från att kapitalisten kommer att hitta köpare till sina produkter på marknaden. Men eftersom band 2 av "Kapitalet" beskriver cirkulationen av det totala kapitalet i samhället, så går det inte längre att bortse från den materiella sidan av varorna. Någon måste ju efterfråga just de varor som produceras, och det förutsätter att denne har användning för de varornas "bruksvärden".
Marx börjar med att grovt dela in den samhälleliga produktionen i två avdelningar, en där produktionsmedlen produceras och en där konsumtionsvarorna produceras. Ibland delar han dessutom upp den andra avdelningen i en avdelning för tillverkning av lyxvaror en för nödvändighetsvaror. Det visar sig då att det krävs ett bestämt matematiskt samband mellan dessa två avdelningar för att alla varor ska få avsättning . (Produktionsmedlen som används i andra avdelningen produceras ju i första avdelningen, och konsumtionsvarorna som konsumeras i den första produceras i den andra.)
Hur kommer det sig att det här matematiska sambandet blir uppfyllt? Eller med andra ord, hur fungerar den "osynliga handen", som Adam Smith skrev om? Ja, någon samhällelig plan existerar ju inte, utan balansen åstadkoms genom att de ständiga obalanserna korrigeras genom växlingar i priserna, alltså genom den anarkistiska konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.
Greens poäng är att se dessa schemor om Marx ställde upp, som beskrivningar inte av de jämviktslägen som kapitalet ständigt strävar efter mot men aldrig helt uppnår, ur en annan synvinkel. De skulle kunna användas som underlag för planeringen av ett socialistiskt samhälle. Det räcker då förstås inte att dela in ekonomin i två eller tre avdelningar, utan antagligen krävs det hundratals eller tusentals avdelningar för olika branscher och produktslag. Och antalet samband som måste uppfyllas växer mycket snabbare än antalet avdelningar som ekonomin delas in i.
Men hur ska besluten om indelningen i dessa avdelningar ske? Som jag skrev i förra inlägget, kan detta endast ske på politisk väg, genom en debatt om vad som ska prioriteras. Hur mycket ska exempelvis investeras i flygplan kontra järnvägar? Först när allt som ska prioriteras behöver pusslas ihop till en "plan", då först kan de av Marx inspirerade tabellerna användas som verktyg för planeringen. På detta stadium är förstås kraftfulla datorer till stor hjälp. Den stora sovjetiska centrala planeringsbyråkratin behövs knappast.
Däremot behövs förstås mycket av den planering som redan idag sker inom företag, kommuner och stat, men den måste demokratiseras. All planering som går att decentralisera bör ju decentraliseras ner till så låg nivå som möjligt. Mångfald har ett egenvärde.
Slutmålet för denna socialistiska ekonomi är det som marxister kallat för en kommunistisk ekonomi. Förutsättningen för den är ett sådant överflöd att allt i princip är "gratis". Det låter utopiskt, men det är ju t.ex. redan idag gratis att låna böcker på bibliotek. Fröna till den kommunistiska principen om tilldelning efter behov finns alltså redan idag.
Ingenting som måste produceras är förstås "gratis" egentligen. Kostnaden i form av arbete kommer man aldrig ifrån. Men när automatiseringen gått tillräckligt långt och arbetstiden är en timme om dagen, då är vi mycket nära den gamla drömmen om det verkliga "överflödssamhället". Ett samhälle där konsumtion av varor förmodligen spelar en mycket mindre roll än idag, medan kultur, vetenskap och lek omfattar en betydligt större del av människornas tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)