Slavoj Zizek har en del kloka saker att säga om Wall Street-protesterna.
We don’t need dialogue with those in power. We need critical dialogue
with ourselves. We need time to think. We effectively don’t know. And
nobody knows. On the one hand we should reject the cheap — because Mao
was never so stupid — pseudo-Maoist idea, “Learn from the people, people
know”. No, they don’t know. Do we intellectuals know? Also, we don’t
know. I mean, any intellectual who says, “Okay, people now have some
confused ideas, oh I have a ready and precise plan of what to do,” they
are bluffing. We don’t know where we are.
Varför? Jo, vi måste erkänna att:
the 20th century solution — Stalinist communism, the traditional democracy and so on — don’t work. There is work to be done
Vad är de intellektuellas uppgift?
All we can do is provide the tools to formulate the right questions. And
with this interaction with those apparently formless demands from the
people, maybe there is a hope that something new will emerge.
Zizek gör sin plikt och stryker inte de unga medhårs:
Work, work, this is the good protestant attitude. Work, work. Don’t be
afraid of words like work, discipline, community and so on. We should
take all this from the right wingers. ... are you aware that this idea of workers in uniforms marching in
discipline; sorry to tell you, Hitler took this from social democracy.
And maybe it’s time for us to get it back.
Zizek gör också rätt i att ta upp det antiimperialistiska perspektivet:
Are they ready to recognize that the true 99% are not only they,
dissatisfied Americans, but the poor starving, I don’t know, in Somalia,
in Congo, all around the world. These are the true 99%.
torsdag 3 november 2011
onsdag 2 november 2011
USA:s "nya Vietnam" - sparkas ut från Irak!
Immanuel Wallerstein jämför USA:s bortdragande av sin militär från Irak, med nederlaget i Vietnamkriget. Denna säkert för många överraskande analys underbyggs med fakta i hans senaste krönika, "US Withdrawal and Defeat in Iraq".
Wallerstein har ju länge hävdat att USA:s makt är på nedgång, men t.ex. kriget i Libyen har fått en del inom "vänstern" att överskatta USA:s styrka. Det finns ju också en del kritiker av USA:s imperialism, främst på högerkanten, som tror att CIA styr det mesta i hela världen. Därför är det nyttigt med konkreta analyser av Wallersteins slag.
En anledning till att delar av vänstern troligen rycker på axlarna åt det amerikanska tillbakadragandet, är att man "glömt bort" att det finns en grundläggande motsättning mellan imperialistiska makter och förtryckta länder. Man har likaså "glömt" att det finns ekonomiska orsaker till denna konflikt.
De krafter i Irak som pressat fram tillbakadragandet är nationalistiska och inte ett dugg "revolutionära" eller "socialistiska". Därför ser "vänstern" det som ointressant att stödja dessa nationalister mot supermakten USA. Steget blir då kort till att stödja de "egna" kapitalisternas utsugning av folken i Syd.
Wallerstein har ju länge hävdat att USA:s makt är på nedgång, men t.ex. kriget i Libyen har fått en del inom "vänstern" att överskatta USA:s styrka. Det finns ju också en del kritiker av USA:s imperialism, främst på högerkanten, som tror att CIA styr det mesta i hela världen. Därför är det nyttigt med konkreta analyser av Wallersteins slag.
En anledning till att delar av vänstern troligen rycker på axlarna åt det amerikanska tillbakadragandet, är att man "glömt bort" att det finns en grundläggande motsättning mellan imperialistiska makter och förtryckta länder. Man har likaså "glömt" att det finns ekonomiska orsaker till denna konflikt.
De krafter i Irak som pressat fram tillbakadragandet är nationalistiska och inte ett dugg "revolutionära" eller "socialistiska". Därför ser "vänstern" det som ointressant att stödja dessa nationalister mot supermakten USA. Steget blir då kort till att stödja de "egna" kapitalisternas utsugning av folken i Syd.
onsdag 26 oktober 2011
Sions vises protokoll - propaganda för despoti
Umberto Ecos roman "Begravningsplatsen i Prag" har kommit ut på svenska. I Babel berättade han om den centrala roll som "Sions Vises protokoll" spelar i boken. Så nu har jag läst både detta beryktade antisemitiska "dokument" och satt mig in i de olika åsikterna om dess ursprung.
Det tycks vara lite oklart vem som författat "Protokollet", men antagligen är den skriven på uppdrag av den tsarens hemliga polis, och med flera olika förlagor som grund. Idémässigt känner man igen tankar från Hobbes, Machiavelli och Dostojevskij.
Att inse att skriften inte är skriven av en grupp judiska lärde, som konspirerar för världsherravälde, förstår man om man läser den det minsta kritiskt. Judarna skulle under århundraden i hemlighet styrt frimurarna och orsakat Franska Revolutionen, men också styrt liberaler, demokrater, socialister, kommunister och anarkister...
Men vad vill dessa judiska konspiratörer uppnå egentligen? Det beskrivs faktiskt utförligt, och det handlar inte alls om någon progressiv vision. Liberalerna och kommunisterna utnyttjas för att lösa upp samhället så att en despotisk, världsomfattande stat kan införa. Programmet liknar väldigt mycket de politiska målen hos de rörelser som propagerat för denna skrift, tsarismen, nazismen och även de auktoritära arabiska polisstaterna!
Om man skalade bort antisemitismen från "Sions Vises Protokoll", så skulle den antagligen kunna fungera som ett politiskt program för hela den extrema högern än idag. Ett stort aber är att högergrupper behöver en konkret syndabock att rikta missnöjet mot. Därför behövs uppdaterade konspiratoriska manifest som Breiviks idag med nya syndabockar.
Anhängare av äktheten hos "Protokollet" har pekat på dess profetior. Följande citat mitt under EU:s grekiska eurokris skulle kunna vara ett exempel på en av dessa kusliga "förutsägelser":
"Every kind of loan proves infirmity in the State and a want
of understanding of the rights of the State. Loans hang like a
sword of Damocles over the heads of rulers, who, instead of
taking from their subjects by a temporary tax, come begging with
oustretched palm of our bankers. Foreign loans are leeches which
there is no possibility of removing from the body of the State
until they fall off of themselves or the State flings them off.
But the goy States do not tear them off; they go on in persisting
in putting more on to themselves so that they must inevitably
perish, drained by voluntary blood-letting." (goy = icke-judisk)
Förklaringen till träffsäkerheten i denna beskrivning är förstås att finanskapitalismen inte var någon ny företeelse ens vid förra sekelskiftet när "Protokollen" skrevs. I följande citat föreslås ett system för "räntefria pengar", som skulle kunna vara hämtat från någon nutida blogg, och som alltså inte automatiskt behöver vara progressivt.
"Stagnation of money will not be allowed by us and therefore
there will be no State-interest bearing paper, except a one-percent
series, so that there will be no payment of interest to
leeches that suck all the strength out of the State. The right to
issue interest-bearing paper will be given exclusively to
industrial companies who will find no difficulty in paying
interest out of profits, whereas the State does not make interest
on borrowed money like these companies, for the State borrows to
spend and not to use in operations.
Industrial papers will be bought also by the government
which from being as now a payer of tribute by loan operations
will be transformed into a lender of money at a profit. This
measure will stop the stagnation of money, parasitic profits and
idleness, all of which were useful for us among the goyim so long
as they were independent but are not desirable under our rule."
Det tycks vara lite oklart vem som författat "Protokollet", men antagligen är den skriven på uppdrag av den tsarens hemliga polis, och med flera olika förlagor som grund. Idémässigt känner man igen tankar från Hobbes, Machiavelli och Dostojevskij.
Att inse att skriften inte är skriven av en grupp judiska lärde, som konspirerar för världsherravälde, förstår man om man läser den det minsta kritiskt. Judarna skulle under århundraden i hemlighet styrt frimurarna och orsakat Franska Revolutionen, men också styrt liberaler, demokrater, socialister, kommunister och anarkister...
Men vad vill dessa judiska konspiratörer uppnå egentligen? Det beskrivs faktiskt utförligt, och det handlar inte alls om någon progressiv vision. Liberalerna och kommunisterna utnyttjas för att lösa upp samhället så att en despotisk, världsomfattande stat kan införa. Programmet liknar väldigt mycket de politiska målen hos de rörelser som propagerat för denna skrift, tsarismen, nazismen och även de auktoritära arabiska polisstaterna!
Om man skalade bort antisemitismen från "Sions Vises Protokoll", så skulle den antagligen kunna fungera som ett politiskt program för hela den extrema högern än idag. Ett stort aber är att högergrupper behöver en konkret syndabock att rikta missnöjet mot. Därför behövs uppdaterade konspiratoriska manifest som Breiviks idag med nya syndabockar.
Anhängare av äktheten hos "Protokollet" har pekat på dess profetior. Följande citat mitt under EU:s grekiska eurokris skulle kunna vara ett exempel på en av dessa kusliga "förutsägelser":
"Every kind of loan proves infirmity in the State and a want
of understanding of the rights of the State. Loans hang like a
sword of Damocles over the heads of rulers, who, instead of
taking from their subjects by a temporary tax, come begging with
oustretched palm of our bankers. Foreign loans are leeches which
there is no possibility of removing from the body of the State
until they fall off of themselves or the State flings them off.
But the goy States do not tear them off; they go on in persisting
in putting more on to themselves so that they must inevitably
perish, drained by voluntary blood-letting." (goy = icke-judisk)
Förklaringen till träffsäkerheten i denna beskrivning är förstås att finanskapitalismen inte var någon ny företeelse ens vid förra sekelskiftet när "Protokollen" skrevs. I följande citat föreslås ett system för "räntefria pengar", som skulle kunna vara hämtat från någon nutida blogg, och som alltså inte automatiskt behöver vara progressivt.
"Stagnation of money will not be allowed by us and therefore
there will be no State-interest bearing paper, except a one-percent
series, so that there will be no payment of interest to
leeches that suck all the strength out of the State. The right to
issue interest-bearing paper will be given exclusively to
industrial companies who will find no difficulty in paying
interest out of profits, whereas the State does not make interest
on borrowed money like these companies, for the State borrows to
spend and not to use in operations.
Industrial papers will be bought also by the government
which from being as now a payer of tribute by loan operations
will be transformed into a lender of money at a profit. This
measure will stop the stagnation of money, parasitic profits and
idleness, all of which were useful for us among the goyim so long
as they were independent but are not desirable under our rule."
söndag 16 oktober 2011
"Varifrån kommer pengarna?"
"Lån har för många blivit en lika självklar del av vardagen som vatten. Men varifrån kommer pengarna som lånas ut?"
Det frågar Andreas Cervenka i denna länk från Aftonbladet. Visserligen innehåller artikeln en del som är riktigt men också en del missuppfattningar. Risken är nog att läsaren blir mer förvirrad än innan han läste artikeln. En titt på Richard Werners enkla förklaring rekommenderas.
Här kommer ändå några tänkvärda citat ur Cervenkas artikel:
"Men hur mycket begriper vi egentligen själva om pengar, denna råvara som är en förutsättning för den moderna människans livsstil?" (Hur kommer det sig att vi inte lär oss vad pengar är i grundskolan? Ledtråd: någon tjänar på att vi inte vet detta.)
"Bara sedan 2008 har guldet stigit från 800 dollar per uns, drygt 31 gram, till över 1 900 dollar, även om priset fallit tillbaka något de senaste veckorna."
"– Folk har börjat inse att världens monetära system blivit ett slags Monopol där det ständigt trycks nya papperspengar."
"Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix."
"Men inte bara centralbanker skapar pengar. Den stora pengaproduktionen sker ute i privata banker, enligt Marianne Nessén." (Just det, men detta enkla faktum som Richard Werner beskriver, schabblas bort i fortsättningen på artikeln.)
"I dag lånar svenska banker grovt räknat ut en hundralapp på varje tiokrona i kapital, lite olika beroende på hur stor risk lånet anses ha. Innan finanskrisen var det internationella minimikravet enligt lag bara två kronor per utlånad hundralapp. Det är på väg att höjas till sju kronor." (Eller med andra ord, en vinstdriven privatägd bank skapar 100 kr ur tomma luften för varje tia i s.k. kapital)
"Tillgångars värde går upp och ned och är ofta en fråga om subjektiva bedömningar.
– Lite skämtsamt kan man säga att om vi båda kommer överens om att din katt är värd hundra miljoner kan du få låna 80 miljoner av mig, säger Peter Borsos" (Den enorma ekonomiska makt som bankerna har är däremot inget skämt...)
"Bara sedan år 2000 har den globala skulden dubblats från 78 000 miljarder till 158 000 miljarder dollar. Pengar som ska betalas tillbaka med ränta."
"Matt King, ansvarig för kreditanalys på jättebanken Citigroup talar om en trettio år lång lånebubbla.
– Men det kändes inte som en bubbla på vägen upp. Priset på tillgångar steg ju hela tiden. Skuldnivån såg därför hållbar ut, säger han" (Ska man skratta eller gråta?? Vad är en bubbla om inte ständigt stigande priser?)
Centralbankerna förväntas hålla koll på priserna men de gjorde "möjligen en avgörande miss, enligt Matt King.
– De har bara fokuserat på priset på varor och tjänster och inte priset på aktier och fastigheter. Om de gjort det hade låneexpansionen inte alls kunnat ske lika snabbt, säger han." (Spekulation i aktier och fastigheter är ju en helt obekant företeelse i historien??)
"Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest."
"Man behöver inte vara professor för att tycka att allt detta är symptom på ett system som blivit sjukt. Och en växande skara av kritiker menar att boven i dramat är själva systemets konstruktion i sig. " (Nja, nu är det antagligen inte så många professorer i nationalekonomi som deltar i ockupationen av Wall Street. De är nog i allmänhet lika okunniga om pengars ursprung som förstaklassarna i skolan. Och systemet betraktas inte som "sjukt" utan som den perfekta "marknadsekonomin".)
"Pappersbaserade penningsystem har ofta startats av regeringar som behöver trycka pengar för att finansiera krig." (Tankarna går osökt till en viss supermakt, som f.n. för krig i Afghanistan, Irak och Libyen.)
"I dåliga tider tvingades bankerna begränsa utlåningen kraftigt. Det nya nu är centralbankernas roll. De rycker in och räddar banksystemet genom att skapa nya pengar. Det gick inte i ett guldbaserat system eftersom de inte kan trolla fram mer guld. Men för nya digitala papperspengar finns det ingen gräns."
"Lösningen på alla ekonomiska problem de senaste åren har varit att ersätta gamla lån med nya."
"– Det har redan gått så långt att de inte har något annat val än att skapa mer pengar för att hålla systemet vid liv så länge det går och fortsätta stimulera skulduppbyggnaden. Ju längre det fortsätter desto större blir konsekvenserna längre fram. Vi har skapat ett monster, säger Detlev Schlichter. " (Usch, detta låter som en variant av den gamla teorin om kapitalismens oundvikliga kollaps.)
"Färsk statistik visar att centralbanker runtom i världen, även i Europa, börjat köpa guld igen för första gången på decennier. Köpen väntas i år bli de största sedan 1971, då papperspengar tog över helt." ("Den vidskepliga tron på guldet" som Keynes förhånade, är tydligen på väg tillbaka...)
Det frågar Andreas Cervenka i denna länk från Aftonbladet. Visserligen innehåller artikeln en del som är riktigt men också en del missuppfattningar. Risken är nog att läsaren blir mer förvirrad än innan han läste artikeln. En titt på Richard Werners enkla förklaring rekommenderas.
Här kommer ändå några tänkvärda citat ur Cervenkas artikel:
"Men hur mycket begriper vi egentligen själva om pengar, denna råvara som är en förutsättning för den moderna människans livsstil?" (Hur kommer det sig att vi inte lär oss vad pengar är i grundskolan? Ledtråd: någon tjänar på att vi inte vet detta.)
"Bara sedan 2008 har guldet stigit från 800 dollar per uns, drygt 31 gram, till över 1 900 dollar, även om priset fallit tillbaka något de senaste veckorna."
"– Folk har börjat inse att världens monetära system blivit ett slags Monopol där det ständigt trycks nya papperspengar."
"Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix."
"Men inte bara centralbanker skapar pengar. Den stora pengaproduktionen sker ute i privata banker, enligt Marianne Nessén." (Just det, men detta enkla faktum som Richard Werner beskriver, schabblas bort i fortsättningen på artikeln.)
"I dag lånar svenska banker grovt räknat ut en hundralapp på varje tiokrona i kapital, lite olika beroende på hur stor risk lånet anses ha. Innan finanskrisen var det internationella minimikravet enligt lag bara två kronor per utlånad hundralapp. Det är på väg att höjas till sju kronor." (Eller med andra ord, en vinstdriven privatägd bank skapar 100 kr ur tomma luften för varje tia i s.k. kapital)
"Tillgångars värde går upp och ned och är ofta en fråga om subjektiva bedömningar.
– Lite skämtsamt kan man säga att om vi båda kommer överens om att din katt är värd hundra miljoner kan du få låna 80 miljoner av mig, säger Peter Borsos" (Den enorma ekonomiska makt som bankerna har är däremot inget skämt...)
"Bara sedan år 2000 har den globala skulden dubblats från 78 000 miljarder till 158 000 miljarder dollar. Pengar som ska betalas tillbaka med ränta."
"Matt King, ansvarig för kreditanalys på jättebanken Citigroup talar om en trettio år lång lånebubbla.
– Men det kändes inte som en bubbla på vägen upp. Priset på tillgångar steg ju hela tiden. Skuldnivån såg därför hållbar ut, säger han" (Ska man skratta eller gråta?? Vad är en bubbla om inte ständigt stigande priser?)
Centralbankerna förväntas hålla koll på priserna men de gjorde "möjligen en avgörande miss, enligt Matt King.
– De har bara fokuserat på priset på varor och tjänster och inte priset på aktier och fastigheter. Om de gjort det hade låneexpansionen inte alls kunnat ske lika snabbt, säger han." (Spekulation i aktier och fastigheter är ju en helt obekant företeelse i historien??)
"Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest."
"Man behöver inte vara professor för att tycka att allt detta är symptom på ett system som blivit sjukt. Och en växande skara av kritiker menar att boven i dramat är själva systemets konstruktion i sig. " (Nja, nu är det antagligen inte så många professorer i nationalekonomi som deltar i ockupationen av Wall Street. De är nog i allmänhet lika okunniga om pengars ursprung som förstaklassarna i skolan. Och systemet betraktas inte som "sjukt" utan som den perfekta "marknadsekonomin".)
"Pappersbaserade penningsystem har ofta startats av regeringar som behöver trycka pengar för att finansiera krig." (Tankarna går osökt till en viss supermakt, som f.n. för krig i Afghanistan, Irak och Libyen.)
"I dåliga tider tvingades bankerna begränsa utlåningen kraftigt. Det nya nu är centralbankernas roll. De rycker in och räddar banksystemet genom att skapa nya pengar. Det gick inte i ett guldbaserat system eftersom de inte kan trolla fram mer guld. Men för nya digitala papperspengar finns det ingen gräns."
"Lösningen på alla ekonomiska problem de senaste åren har varit att ersätta gamla lån med nya."
"– Det har redan gått så långt att de inte har något annat val än att skapa mer pengar för att hålla systemet vid liv så länge det går och fortsätta stimulera skulduppbyggnaden. Ju längre det fortsätter desto större blir konsekvenserna längre fram. Vi har skapat ett monster, säger Detlev Schlichter. " (Usch, detta låter som en variant av den gamla teorin om kapitalismens oundvikliga kollaps.)
"Färsk statistik visar att centralbanker runtom i världen, även i Europa, börjat köpa guld igen för första gången på decennier. Köpen väntas i år bli de största sedan 1971, då papperspengar tog över helt." ("Den vidskepliga tron på guldet" som Keynes förhånade, är tydligen på väg tillbaka...)
onsdag 21 september 2011
Vart tog kondratievvågen vägen?
"Kondratievcykler" eller "kondratievvågor" har diskuterats en del i tidigare inlägg, t.ex. här om Carlota Perez´teorier. Jan Wiklund rekommenderade i en kommentar boken "AS TIME GOES BY From the Industrial Revolutions to the Information Revolution" av Chris Freeman och Francisco Louça. Den innehåller mycket intressant historiskt material om kondratievvågorna.
Kondratievvågorna är uppkallade efter den ryske ekonomen Kondratiev, som på 1920-talet upptäckte upp- och nedgångar i den kapitalistiska världen, vilka tycktes upprepas med ca 50-åriga intervall. Kondratiev utgick från ekonomisk statistik när han påvisade dessa svängningar i tillväxttakten, men även om få förnekar existensen dessa "vågor", så finns det knappast någon allmänt accepterad förklaring till dem.
Även om det har funnits ansatser till rent ekonomiska förklaringar, så ansluter sig författarna till denna bok till Perez´ och Joseph Schumpeters tidigare betonande av de teknologiska omvandlingarnas roll. Boken urskiljer fem "vågor" alltsedan den första som började de sista decennierna under 1700-talet, den tid som kallats den "industriella revolutionen".
Den andra vågen omfattas av järnvägsbyggande, ångkraft och mekanisering under första halvan av 1800-talet. Sedan kom en period som präglades av ståltillverkning, elektrifiering och tung industri. Den fjärde vågen som uppkom ur den stora depressionen och präglade decennierna efter andra världskriget, dominerades av olja, bilar, motorvägar och massproduktion.
Dagens tekniska "paradigm" är förstås IT och telekom och denna våg kallar de för "informationsrevolutionen".
Att man kan tala om "cykler" eller "vågor" beror på att det finns vissa gemensamma drag mellan dessa olika teknologiska stadier. Industrierna som bygger på den nya tekniken är väldigt lönsamma till att börja med, men i takt med att de "mognar", inträder en period av ökande konkurrens och sjunkande lönsamhet, kanske ren depression. Nya tekniska innovationer föder därefter nya lönsamma industrier, och en ny våg tar sin början.
Men även om man accepterar den här bilden, kan man fråga sig om framtiden kommer att följa det här schemat. Det verkar ju faktiskt som att "informationsrevolutionen" inte har lyckats få igång en ny ekonomisk boom liknande de gyllene efterkrigsåren!
Freeman och Louça har en syn på förhållandet mellan samhällets "semiautonoma delsystem" ekonomi, politik, vetenskap, teknik och kultur, som liknar Marx materialistiska historieuppfattning. Men det finns en möjligen avgörande skillnad - de tar avstånd från uppfattningen att ekonomin skulle vara primär i förhållande till de andra delsystemen.
I praktiken betraktar de istället det tekniska delsystemet som nyckeln till att förstå den ekonomiska historien. Och detta tror jag är svagheten i deras uppfattning. Under kapitalismen spelar naturligtvis de här "delsystemen" alla en roll, och påverkar varandra, men i slutändan är det "ekonomin", som avgör.
Det går förstås inte att förutsäga vilka vetenskapliga upptäckter som kommer att göras och vilken konkret teknisk utveckling som de kan resultera i. Ekonomiska faktorer som lönsamhet, lönenivåer o.s.v. bestämmer vilken teknik som kommer till användning.
När ekonomisk teori behandlas i boken, är det den neoklassiska teorin som åsyftas. De betraktar den helt riktigt som värdelös om man ska förstå den verkliga historien. Ekonomiska system förändras historiskt men den neoklassiska teorin utgår ju från den absurda idén om eviga ekonomiska lagar. Men författarna missar att det finns andra ekonomiska teorier än den neoklassiska!
Boken inleds med en skarp kritik av "cliometrin". Traditionellt delades ekonomiämnet på universiteten upp i verklighetsfrämmande teori, den neoklassiska marknadsideologien, och ämnet ekonomisk historia. Efter kriget kände sig neoklassikerna beredda sluka den ekonomisk historien med sina statistiska och matematiska metoder. Slaveri studerades t.ex. som om den kan beskrivas utifrån marknadsekonomiska modeller! Detta måste vara en av de bisarraste episoderna i idéhistorien...
Kondratievvågorna är uppkallade efter den ryske ekonomen Kondratiev, som på 1920-talet upptäckte upp- och nedgångar i den kapitalistiska världen, vilka tycktes upprepas med ca 50-åriga intervall. Kondratiev utgick från ekonomisk statistik när han påvisade dessa svängningar i tillväxttakten, men även om få förnekar existensen dessa "vågor", så finns det knappast någon allmänt accepterad förklaring till dem.
Även om det har funnits ansatser till rent ekonomiska förklaringar, så ansluter sig författarna till denna bok till Perez´ och Joseph Schumpeters tidigare betonande av de teknologiska omvandlingarnas roll. Boken urskiljer fem "vågor" alltsedan den första som började de sista decennierna under 1700-talet, den tid som kallats den "industriella revolutionen".
Den andra vågen omfattas av järnvägsbyggande, ångkraft och mekanisering under första halvan av 1800-talet. Sedan kom en period som präglades av ståltillverkning, elektrifiering och tung industri. Den fjärde vågen som uppkom ur den stora depressionen och präglade decennierna efter andra världskriget, dominerades av olja, bilar, motorvägar och massproduktion.
Dagens tekniska "paradigm" är förstås IT och telekom och denna våg kallar de för "informationsrevolutionen".
Att man kan tala om "cykler" eller "vågor" beror på att det finns vissa gemensamma drag mellan dessa olika teknologiska stadier. Industrierna som bygger på den nya tekniken är väldigt lönsamma till att börja med, men i takt med att de "mognar", inträder en period av ökande konkurrens och sjunkande lönsamhet, kanske ren depression. Nya tekniska innovationer föder därefter nya lönsamma industrier, och en ny våg tar sin början.
Men även om man accepterar den här bilden, kan man fråga sig om framtiden kommer att följa det här schemat. Det verkar ju faktiskt som att "informationsrevolutionen" inte har lyckats få igång en ny ekonomisk boom liknande de gyllene efterkrigsåren!
Freeman och Louça har en syn på förhållandet mellan samhällets "semiautonoma delsystem" ekonomi, politik, vetenskap, teknik och kultur, som liknar Marx materialistiska historieuppfattning. Men det finns en möjligen avgörande skillnad - de tar avstånd från uppfattningen att ekonomin skulle vara primär i förhållande till de andra delsystemen.
I praktiken betraktar de istället det tekniska delsystemet som nyckeln till att förstå den ekonomiska historien. Och detta tror jag är svagheten i deras uppfattning. Under kapitalismen spelar naturligtvis de här "delsystemen" alla en roll, och påverkar varandra, men i slutändan är det "ekonomin", som avgör.
Det går förstås inte att förutsäga vilka vetenskapliga upptäckter som kommer att göras och vilken konkret teknisk utveckling som de kan resultera i. Ekonomiska faktorer som lönsamhet, lönenivåer o.s.v. bestämmer vilken teknik som kommer till användning.
När ekonomisk teori behandlas i boken, är det den neoklassiska teorin som åsyftas. De betraktar den helt riktigt som värdelös om man ska förstå den verkliga historien. Ekonomiska system förändras historiskt men den neoklassiska teorin utgår ju från den absurda idén om eviga ekonomiska lagar. Men författarna missar att det finns andra ekonomiska teorier än den neoklassiska!
Boken inleds med en skarp kritik av "cliometrin". Traditionellt delades ekonomiämnet på universiteten upp i verklighetsfrämmande teori, den neoklassiska marknadsideologien, och ämnet ekonomisk historia. Efter kriget kände sig neoklassikerna beredda sluka den ekonomisk historien med sina statistiska och matematiska metoder. Slaveri studerades t.ex. som om den kan beskrivas utifrån marknadsekonomiska modeller! Detta måste vara en av de bisarraste episoderna i idéhistorien...
onsdag 14 september 2011
Den långa japanska 90-talsstagnationen förklarad
I ett tidigare inlägg, "Begripligt om bankerna!", länkade jag till några korta videos, där bankexperten Richard A Werner, förklarade hur banker skapar pengar "ur tomma intet". Det framgick att Werner är kritisk till hur banksystemet fungerar, och att han även har egna förslag till reformer av det.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..
Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.
Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)
På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.
Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.
Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.
Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.
Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.
Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar. Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst. Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?
Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.
Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften".
Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.
En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.
Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.
onsdag 7 september 2011
En ny typ av organisation mot den globala kapitalismen?
På Kasama hittade jag denna artikel från gruppen "One Struggle": "Toward an Anti-Capitalist/Anti-Imperialist Mass Movement Organizing at the Intermediate Level". Den innehåller intressanta tankar om hur den anti-kapitalistiska vänstern ska komma ur det organisatoriska dödläge den hamnat i.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
I och med att massrörelserna varit svaga efter vietnamkrigets slut och den traditionella vänstern reducerats till obetydliga sekter, så har det uppstått ett behov av nya organisationer som varken arbetar för kortsiktiga eller för långsiktiga mål utan för "medelsiktiga" sådana.
I och med att kapitalismen hamnat i stora svårigheter sedan några år, så ökar antalet människor som är kritiska mot den, och önskar ett bättre system, även om åsikterna om hur detta andra system ska se ut går isär. Räcker det t.ex. att få bort bankernas och finanskapitalets välde, eller bör målet vara att avskaffa även marknadsekonomin?
Alltså finns förutsättningar för enighet om mål på mellanlång sikt, vilket borde kunna resultera i denna nya typ av organisation. Själv har jag lekt med tanken på att det vore läge att starta ett "vänsterpopulistiskt" parti idag i Sverige.
Så här beskrivs målet för en sådan medelsiktig organisation i artikeln: "A goal of uniting all who can be united for a medium-range goal (the precise content of which is not fixed, but dependent upon historical circumstances and the changing level of class consciousness among the masses—for example, it could currently be to defeat global capitalism) without attempting to unify on long-term goals (such as the precise form of a future society)".
Förslaget om målet att "besegra den globala kapitalismen" verkar dock för långsiktigt idag, tycker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)