Den långa japanska 90-talsstagnationen förklarad

I ett tidigare inlägg, "Begripligt om bankerna!", länkade jag till några korta videos, där bankexperten Richard A Werner, förklarade hur banker skapar pengar "ur tomma intet".  Det framgick att Werner är kritisk till hur banksystemet fungerar, och att han även har egna förslag till reformer av det.

Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..

Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.

Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)

På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.

Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.

Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar  betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.

Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.

Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.

Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar.  Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst.  Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?

Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.

Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften". 

Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna  - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.

En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.

Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten  i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.

Begripligt om bankerna!

På denna sida finns några korta youtube-videos, som förklarar hur moderna banker fungerar. Richard A. Werner är professor i "International Banking", så det är en expert i ämnet som talar. Men han har också en sällsynt pedagogisk förmåga, så vem som helst kan förstå hans förklaringar!

Jag rekommenderar alla att åtminstone titta på den första videon, där han förklarar vad ett "banklån" är för något. Att det inte handlar om att flytta resurser från en hand till en annan, utan om att skapa pengar. (Adam Smith och Karl Marx beskrev i och för sig redan principen med "kreditpengar".)

Det här är ingen ny kunskap, men det är skandalöst, som Werner också säger, att allmänheten i påstått moderna demokratier, hålls okunnig om en så grundläggande sak som hur bankerna fungerar idag. Jag har själv, när jag försökt berätta om detta, för annars allmänbildade personer, fått reaktionen att "nej, det där tror jag inte på! så kan det inte vara".

Enligt Werner utgör de pengar som bankerna skapar "ur intet", typiskt 97 % av alla pengar. Resten, "fiatpengarna", skapas också ur intet, men av staten.

Den viktigaste infrastrukturen i varje modernt samhälle är pengar, och just pengarna har för länge sedan "privatiserats" och lagts i händerna på privata, vinstdrivande företag, bankerna.  Men för detta oerhörda privilegium, att skapa pengar, har bankerna inte fått några som helst krav på att agera samhällsnyttigt!

Werner påpekar att när bankerna "lånar ut" pengar till produktiva investeringar, så skapas varor som motsvarar de extra pengarna, och därför är sådana "lån" inte inflationsskapande. När de däremot lånar ut pengar till privat konsumtion eller till spekulation, så uppstår samhällsskadliga inflationsbubblor.

Werner har flera idéer om hur bankväsendet enkelt ska reformeras. I princip går de ut på att staten som uppdragsgivare ska ställa generella krav på vad bankerna ska syssla med. Frågan är hur realistiska dessa reformidéer är, då han själv är medveten om att det är de stora bankerna som finansierar politikernas valkampanjer. Men han pekar på att banksystemen i länder som Japan och Kina fungerar mycket bättre än i t.ex. i Storbritannien.

Werner presenterar också kort ett riktigt radikalt förslag i sista videon. Det går ut på att staten ska sluta sälja obligationer och istället införa "räntefria pengar". För att sätta sig in i detta så får man nog läsa någon av hans böcker.

Det finns vissa likheter mellan Werners teorier, och MMT, "Modern Monetary Theory", som diskuterats tidigare i den här bloggen. MMT ägnar sig också åt att beskriva hur moderna banker fungerar.

Men när Werner kritiserar hur de pengar som bankerna skapar pengar "ur intet" används på galna sätt, så  menar MMT att staten enkelt kan lösa de ekonomiska problemen genom att själv skapa lagom mycket pengar "ur intet".

Werner är till skillnad från keynesianer som Paul Krugman, kritisk till uppmaningarna till regeringarna att sätta igång sysselsättning genom direkta investeringar.

Det är ett reellt problem med staternas enorma skuldsättning, anser Werner, i motsats till keynesianer och MMT-förespråkare. Räntekostnader för statsskulder är faktiskt verkliga.

Werner utstrålar inte den sektkänsla som många andra "penningkritiker". Men ändå tror jag att han i likhet med dem inte ser det största problemet med det ekonomiska systemet, som är kapitalet och inte pengarna. Anledningen till att kapitalet mer och mer flyttas till spekulation är väl att produktiva investeringar inte är tillräckligt lönsamma?