Här har vi några som tröttnat på att snacka och menar att nu krävs militanta aktioner mot klimat- och andra miljöhot. " if we want to stop that system, if we want to stop the planet from
being baked alive, one of the most important things that needs to be
done is to actually physically disrupt those systems, and that
infrastructure is very vulnerable."
Det kan tyckas som desperation, men har de inte rätt i följande beskrivning av oss i den "rika världen"?
" if you live in one of the rich nations, you live behind a military
barricade, and the only reason that you don’t know that every single
thing you buy is based on violence is because of that military
barricade. So we can turn away in complete denial to the real cost of
every single piece of food we eat and everything we buy — the cell
phones, the ipods, the cars, whatever. There are a whole bunch of dead
people and dead bioregions behind everything that we buy. And it is that
military barricade that keeps us safe and keeps us in a complete land
of dreams. But it is all based on violence."
måndag 8 augusti 2011
Begripligt om bankerna!
På denna sida finns några korta youtube-videos, som förklarar hur moderna banker fungerar. Richard A. Werner är professor i "International Banking", så det är en expert i ämnet som talar. Men han har också en sällsynt pedagogisk förmåga, så vem som helst kan förstå hans förklaringar!
Jag rekommenderar alla att åtminstone titta på den första videon, där han förklarar vad ett "banklån" är för något. Att det inte handlar om att flytta resurser från en hand till en annan, utan om att skapa pengar. (Adam Smith och Karl Marx beskrev i och för sig redan principen med "kreditpengar".)
Det här är ingen ny kunskap, men det är skandalöst, som Werner också säger, att allmänheten i påstått moderna demokratier, hålls okunnig om en så grundläggande sak som hur bankerna fungerar idag. Jag har själv, när jag försökt berätta om detta, för annars allmänbildade personer, fått reaktionen att "nej, det där tror jag inte på! så kan det inte vara".
Enligt Werner utgör de pengar som bankerna skapar "ur intet", typiskt 97 % av alla pengar. Resten, "fiatpengarna", skapas också ur intet, men av staten.
Den viktigaste infrastrukturen i varje modernt samhälle är pengar, och just pengarna har för länge sedan "privatiserats" och lagts i händerna på privata, vinstdrivande företag, bankerna. Men för detta oerhörda privilegium, att skapa pengar, har bankerna inte fått några som helst krav på att agera samhällsnyttigt!
Werner påpekar att när bankerna "lånar ut" pengar till produktiva investeringar, så skapas varor som motsvarar de extra pengarna, och därför är sådana "lån" inte inflationsskapande. När de däremot lånar ut pengar till privat konsumtion eller till spekulation, så uppstår samhällsskadliga inflationsbubblor.
Werner har flera idéer om hur bankväsendet enkelt ska reformeras. I princip går de ut på att staten som uppdragsgivare ska ställa generella krav på vad bankerna ska syssla med. Frågan är hur realistiska dessa reformidéer är, då han själv är medveten om att det är de stora bankerna som finansierar politikernas valkampanjer. Men han pekar på att banksystemen i länder som Japan och Kina fungerar mycket bättre än i t.ex. i Storbritannien.
Werner presenterar också kort ett riktigt radikalt förslag i sista videon. Det går ut på att staten ska sluta sälja obligationer och istället införa "räntefria pengar". För att sätta sig in i detta så får man nog läsa någon av hans böcker.
Det finns vissa likheter mellan Werners teorier, och MMT, "Modern Monetary Theory", som diskuterats tidigare i den här bloggen. MMT ägnar sig också åt att beskriva hur moderna banker fungerar.
Men när Werner kritiserar hur de pengar som bankerna skapar pengar "ur intet" används på galna sätt, så menar MMT att staten enkelt kan lösa de ekonomiska problemen genom att själv skapa lagom mycket pengar "ur intet".
Werner är till skillnad från keynesianer som Paul Krugman, kritisk till uppmaningarna till regeringarna att sätta igång sysselsättning genom direkta investeringar.
Det är ett reellt problem med staternas enorma skuldsättning, anser Werner, i motsats till keynesianer och MMT-förespråkare. Räntekostnader för statsskulder är faktiskt verkliga.
Werner utstrålar inte den sektkänsla som många andra "penningkritiker". Men ändå tror jag att han i likhet med dem inte ser det största problemet med det ekonomiska systemet, som är kapitalet och inte pengarna. Anledningen till att kapitalet mer och mer flyttas till spekulation är väl att produktiva investeringar inte är tillräckligt lönsamma?
Jag rekommenderar alla att åtminstone titta på den första videon, där han förklarar vad ett "banklån" är för något. Att det inte handlar om att flytta resurser från en hand till en annan, utan om att skapa pengar. (Adam Smith och Karl Marx beskrev i och för sig redan principen med "kreditpengar".)
Det här är ingen ny kunskap, men det är skandalöst, som Werner också säger, att allmänheten i påstått moderna demokratier, hålls okunnig om en så grundläggande sak som hur bankerna fungerar idag. Jag har själv, när jag försökt berätta om detta, för annars allmänbildade personer, fått reaktionen att "nej, det där tror jag inte på! så kan det inte vara".
Enligt Werner utgör de pengar som bankerna skapar "ur intet", typiskt 97 % av alla pengar. Resten, "fiatpengarna", skapas också ur intet, men av staten.
Den viktigaste infrastrukturen i varje modernt samhälle är pengar, och just pengarna har för länge sedan "privatiserats" och lagts i händerna på privata, vinstdrivande företag, bankerna. Men för detta oerhörda privilegium, att skapa pengar, har bankerna inte fått några som helst krav på att agera samhällsnyttigt!
Werner påpekar att när bankerna "lånar ut" pengar till produktiva investeringar, så skapas varor som motsvarar de extra pengarna, och därför är sådana "lån" inte inflationsskapande. När de däremot lånar ut pengar till privat konsumtion eller till spekulation, så uppstår samhällsskadliga inflationsbubblor.
Werner har flera idéer om hur bankväsendet enkelt ska reformeras. I princip går de ut på att staten som uppdragsgivare ska ställa generella krav på vad bankerna ska syssla med. Frågan är hur realistiska dessa reformidéer är, då han själv är medveten om att det är de stora bankerna som finansierar politikernas valkampanjer. Men han pekar på att banksystemen i länder som Japan och Kina fungerar mycket bättre än i t.ex. i Storbritannien.
Werner presenterar också kort ett riktigt radikalt förslag i sista videon. Det går ut på att staten ska sluta sälja obligationer och istället införa "räntefria pengar". För att sätta sig in i detta så får man nog läsa någon av hans böcker.
Det finns vissa likheter mellan Werners teorier, och MMT, "Modern Monetary Theory", som diskuterats tidigare i den här bloggen. MMT ägnar sig också åt att beskriva hur moderna banker fungerar.
Men när Werner kritiserar hur de pengar som bankerna skapar pengar "ur intet" används på galna sätt, så menar MMT att staten enkelt kan lösa de ekonomiska problemen genom att själv skapa lagom mycket pengar "ur intet".
Werner är till skillnad från keynesianer som Paul Krugman, kritisk till uppmaningarna till regeringarna att sätta igång sysselsättning genom direkta investeringar.
Det är ett reellt problem med staternas enorma skuldsättning, anser Werner, i motsats till keynesianer och MMT-förespråkare. Räntekostnader för statsskulder är faktiskt verkliga.
Werner utstrålar inte den sektkänsla som många andra "penningkritiker". Men ändå tror jag att han i likhet med dem inte ser det största problemet med det ekonomiska systemet, som är kapitalet och inte pengarna. Anledningen till att kapitalet mer och mer flyttas till spekulation är väl att produktiva investeringar inte är tillräckligt lönsamma?
söndag 7 augusti 2011
Lasse Berg om hur "människan bytte tillvaro"
I "Gryning över Kalahari" gav Lasse Berg en ljus bild av människans urhistoria. Om man så vill kan man säga att han omvärderade det mänskliga "naturtillståndet", så förtalat av Thomas Hobbes som trodde att det bestod av "allas krig mot alla".
På många sätt var samlar- och jägarsamhället paradisiskt jämfört med dagens värld. Man samlade föda några få timmar av dagen. Den delades sedan på ett jämlikt sätt och den långa fritiden ägnades åt att berätta historier och dansa transdanser. Så varför övergav människan denna behagliga tillvaro (förlåt ironin)? Det är den frågan som Lasse Berg försöker besvara i sin nya bok.
Det finns stora likheter mellan beskrivningen av hur det slitsamma jordbruket, samhällsklassernas och den statliga våldsapparaten nästan överallt ersatte det fria jägarlivet med Friedrich Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Visserligen innebar "civilisationernas" uppkomst att befolkningen kunde börja växa snabbt, men livet blev sämre - mycket sämre - för alla utom det lilla styrande skiktet. Lasse Berg lägger fram massor med nytt intressant arkeologiskt och antropologiskt material som Engels inte hade tillgång till.
"Den slutsats primatforskare drar är att det drag i homininernas, vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer. "
"Sådant är inte något medfött hos oss, som det är bland schimpanserna till exempel. Deras alfahannar behöver inte gå på ledarskapsutbildning, de behöver inte coachning av särskilda konsulter för att kunna göra sig till och låtsas vara som alla andra när de i själva verket skall styra och ställa. Att man måste gå på chefskurser för att lära sig att övervinna sina medmänniskors naturliga misstänksamhet. Vi måste mödosamt träna in allt sådant som är självklart för en silverrygg eller alfahanne."
De formuleringarna kan nog många le igenkännande åt. Även kapitalet vill ju gärna utnyttja människans naturliga behov av att arbeta i "team". Fast då vill de också ha helst ha en "teamledare" som kan ställas till ansvar om något går fel...
I slutet på boken tas dagens stora problem upp. För att lösa främst klimat- och miljöproblemen krävs att hela mänskligheten ser sig som en helhet. Och där har han förstås rätt, men knäckfrågan som uppstår är hur det ska gå till. Kan man tänka sig ett fungerande världssamhälle utan chefer? Det hade varit intressant om Berg resonerat lite kring denna fråga.
En brist med Lasse Bergs bok, till skillnad från Engels, är att det ekonomiska systemets roll knappast tas upp. Hans syn på "globaliseringen" och marknadsekonomin tycks mig lite väl positiv. Den industriella kapitalismen utgör på flera sätt ett framsteg jämfört med "jordbrukssamhället", men hotar ju faktiskt idag mänsklighetens överlevnad.
På många sätt var samlar- och jägarsamhället paradisiskt jämfört med dagens värld. Man samlade föda några få timmar av dagen. Den delades sedan på ett jämlikt sätt och den långa fritiden ägnades åt att berätta historier och dansa transdanser. Så varför övergav människan denna behagliga tillvaro (förlåt ironin)? Det är den frågan som Lasse Berg försöker besvara i sin nya bok.
Det finns stora likheter mellan beskrivningen av hur det slitsamma jordbruket, samhällsklassernas och den statliga våldsapparaten nästan överallt ersatte det fria jägarlivet med Friedrich Engels "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Visserligen innebar "civilisationernas" uppkomst att befolkningen kunde börja växa snabbt, men livet blev sämre - mycket sämre - för alla utom det lilla styrande skiktet. Lasse Berg lägger fram massor med nytt intressant arkeologiskt och antropologiskt material som Engels inte hade tillgång till.
"Den slutsats primatforskare drar är att det drag i homininernas, vår, natur som tidigast skilde oss från de andra primaterna var vår medfödda ovilja att underordna oss. Vi har av naturen svårt med chefer. "
"Sådant är inte något medfött hos oss, som det är bland schimpanserna till exempel. Deras alfahannar behöver inte gå på ledarskapsutbildning, de behöver inte coachning av särskilda konsulter för att kunna göra sig till och låtsas vara som alla andra när de i själva verket skall styra och ställa. Att man måste gå på chefskurser för att lära sig att övervinna sina medmänniskors naturliga misstänksamhet. Vi måste mödosamt träna in allt sådant som är självklart för en silverrygg eller alfahanne."
De formuleringarna kan nog många le igenkännande åt. Även kapitalet vill ju gärna utnyttja människans naturliga behov av att arbeta i "team". Fast då vill de också ha helst ha en "teamledare" som kan ställas till ansvar om något går fel...
I slutet på boken tas dagens stora problem upp. För att lösa främst klimat- och miljöproblemen krävs att hela mänskligheten ser sig som en helhet. Och där har han förstås rätt, men knäckfrågan som uppstår är hur det ska gå till. Kan man tänka sig ett fungerande världssamhälle utan chefer? Det hade varit intressant om Berg resonerat lite kring denna fråga.
En brist med Lasse Bergs bok, till skillnad från Engels, är att det ekonomiska systemets roll knappast tas upp. Hans syn på "globaliseringen" och marknadsekonomin tycks mig lite väl positiv. Den industriella kapitalismen utgör på flera sätt ett framsteg jämfört med "jordbrukssamhället", men hotar ju faktiskt idag mänsklighetens överlevnad.
torsdag 28 juli 2011
Vad är mångkultur och mångkulturalism?
Som bekant var mångkulturalismen en av den norske massmördarens främsta hatobjekt. Men vad innebär egentligen detta diffusa begrepp? Det är inte så enkelt som att kritik mot "mångkultur" och "mångkulturalism" bara förekommer inom den politiska högern.
För många sverigedemokrater tycks ordet betyda att man förespråkar att människor med olika kulturer inte kan leva sida vid sida i samma samhälle. Men varför skulle det inte gå? Att vara mot mångkultur i den betydelsen är lika illa som att vara apartheidanhängare eller rasist.
Ett mer sofistikerat och respektabelt multikulturmotstånd exemplifieras i denna artikel på newsmill. Där handlar det om att kritisera odemokratiska fenomen: "Snarare handlar det om en invändning mot att det parallellt med vår demokratiska värdegrund ska lämnas utrymme åt icke-demokratiska värdegrunder till att utöva inflytande på regelverk och lagstiftning och att man efter behov, och för att skydda vissa kulturer från att känna sig förolämpade, kan relativisera bort centrala värden i vår egen kultur, värden som kostat både liv och arbetsinsatser genom århundraden." Men då undrar jag, vilka det är som förespråkar denna typ av "multikulturalism"? Exempel, tack!
Nej, begreppet som det definieras i t.ex. Wikipedia, är skumt och lätt att missbruka. I motsats till "monokultur" och amerikansk smältdegelmodell, sägs det att "mångkultur" bygger "på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida." Skulle staten tvinga t.ex. muslimer att fasta ramadan? Wikipediaartikeln blandar ihop frihet och tvång på ett märkligt sätt.
En vänsterkritik av "mångkulturalism" har förts fram av Immanuel Wallerstein. Men då handlar det om förtryckta gruppers krav på "grupprättigheter" och tendens att isolera sig från andra förtryckta gruppers kamp. Lesbiska för sig, svarta för sig och kvinnor för sig t.ex.. Vad ska då en svart, lesbisk kvinna göra?
Den här vänsterkritiken mot "identitetspolitik" har intressant nog en föregångare i den kritik som de ryska bolsjevikerna riktade mot dem inom de socialdemokratiska partierna som förespråkade "kulturautonomi". Ett exempel på detta var bildandet av Bund, ett socialdemokratiskt parti för judar. Ett annat var de österrikiska socialdemokratiska partiernas uppsplittring i olika organisationer för olika etniska grupper. En kritiker av denna sorts "multikulturalism" var Josef Stalin, bolsjevikernas "nationalitetsexpert" som skrev en bok om "Marxismen och den nationella frågan". Fackföreningar och arbetarpartier borde enligt boken organisera alla arbetare, oavsett nationalitet.
För många sverigedemokrater tycks ordet betyda att man förespråkar att människor med olika kulturer inte kan leva sida vid sida i samma samhälle. Men varför skulle det inte gå? Att vara mot mångkultur i den betydelsen är lika illa som att vara apartheidanhängare eller rasist.
Ett mer sofistikerat och respektabelt multikulturmotstånd exemplifieras i denna artikel på newsmill. Där handlar det om att kritisera odemokratiska fenomen: "Snarare handlar det om en invändning mot att det parallellt med vår demokratiska värdegrund ska lämnas utrymme åt icke-demokratiska värdegrunder till att utöva inflytande på regelverk och lagstiftning och att man efter behov, och för att skydda vissa kulturer från att känna sig förolämpade, kan relativisera bort centrala värden i vår egen kultur, värden som kostat både liv och arbetsinsatser genom århundraden." Men då undrar jag, vilka det är som förespråkar denna typ av "multikulturalism"? Exempel, tack!
Nej, begreppet som det definieras i t.ex. Wikipedia, är skumt och lätt att missbruka. I motsats till "monokultur" och amerikansk smältdegelmodell, sägs det att "mångkultur" bygger "på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida." Skulle staten tvinga t.ex. muslimer att fasta ramadan? Wikipediaartikeln blandar ihop frihet och tvång på ett märkligt sätt.
En vänsterkritik av "mångkulturalism" har förts fram av Immanuel Wallerstein. Men då handlar det om förtryckta gruppers krav på "grupprättigheter" och tendens att isolera sig från andra förtryckta gruppers kamp. Lesbiska för sig, svarta för sig och kvinnor för sig t.ex.. Vad ska då en svart, lesbisk kvinna göra?
Den här vänsterkritiken mot "identitetspolitik" har intressant nog en föregångare i den kritik som de ryska bolsjevikerna riktade mot dem inom de socialdemokratiska partierna som förespråkade "kulturautonomi". Ett exempel på detta var bildandet av Bund, ett socialdemokratiskt parti för judar. Ett annat var de österrikiska socialdemokratiska partiernas uppsplittring i olika organisationer för olika etniska grupper. En kritiker av denna sorts "multikulturalism" var Josef Stalin, bolsjevikernas "nationalitetsexpert" som skrev en bok om "Marxismen och den nationella frågan". Fackföreningar och arbetarpartier borde enligt boken organisera alla arbetare, oavsett nationalitet.
lördag 16 juli 2011
"Vi håller på att såga av den gren vi sitter på"
Så lyder rubriken i Forskning och Framsteg, nr 5, till en artikel om en bok med titeln "Den stora förnekelsen". Författarna till boken är miljöforskaren Johan Rockström och den tydligen allt mer desillusionerade Anders Wijkman.
Jag har på senare tid cirklat runt temat för den här bloggen, men den här artikeln sätter verkligen fingret på utgångspunkten för den: att det nuvarande världssystemet måste ersättas av ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system. Det den politiska diskussionen borde handla om är hur detta nya system borde se ut. Men så sker som bekant inte alls idag. Snacka om förnekelse!
Johan Råckström har ett par förklaringar till den här förnekelsen av att vårt ekonomiska system inte kan lösa miljö- och resursproblemen, av att "utarmning av naturkapital inte räknas som en kostnad" i ett kapitalistiskt system. En del forskare tenderar att "mörka de risker de känner till", de anser att "de måste kompromissa för att inte skapa förtvivlan som kan leda till passivitet hos politikerna". Men Rockström pekar också på specialiseringen inom vetenskaperna som gör det svårare att se sammanhangen.
Råckström är medveten om att felet ligger i det ekonomiska systemet. "Belöningssystemet i ekonomin är avgörande för hur samhället utvecklas. Som det nu är märks det inte någonstans att vi på längre sikt blir allt fattigare genom att vi utnyttjar naturresurserna gratis. Vi måste utveckla en ny ekonomisk modell snabbt ändra inriktning mot hållbara hållbara energiformer. Biosfären är basen för vår ekonomi, och vi har ingen välfärd om vi inte har en hållbar ekonomi."
Jag har på senare tid cirklat runt temat för den här bloggen, men den här artikeln sätter verkligen fingret på utgångspunkten för den: att det nuvarande världssystemet måste ersättas av ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system. Det den politiska diskussionen borde handla om är hur detta nya system borde se ut. Men så sker som bekant inte alls idag. Snacka om förnekelse!
Johan Råckström har ett par förklaringar till den här förnekelsen av att vårt ekonomiska system inte kan lösa miljö- och resursproblemen, av att "utarmning av naturkapital inte räknas som en kostnad" i ett kapitalistiskt system. En del forskare tenderar att "mörka de risker de känner till", de anser att "de måste kompromissa för att inte skapa förtvivlan som kan leda till passivitet hos politikerna". Men Rockström pekar också på specialiseringen inom vetenskaperna som gör det svårare att se sammanhangen.
Råckström är medveten om att felet ligger i det ekonomiska systemet. "Belöningssystemet i ekonomin är avgörande för hur samhället utvecklas. Som det nu är märks det inte någonstans att vi på längre sikt blir allt fattigare genom att vi utnyttjar naturresurserna gratis. Vi måste utveckla en ny ekonomisk modell snabbt ändra inriktning mot hållbara hållbara energiformer. Biosfären är basen för vår ekonomi, och vi har ingen välfärd om vi inte har en hållbar ekonomi."
onsdag 13 juli 2011
"Karriär" 36 år efteråt
Det var en säregen upplevelse att åter läsa Jan Myrdals idéroman "Karriär" från 1975. Ibland känns det som att den handlar om dagens världssituation med "energikris" och "råvarukris", men oftast som om romanen beskriver en annan, fjärran och märkvärdig värld. Man kan få en liknande känsla som vid läsningen av den tidens s.k. framtidsforskare. Det finns faktiskt flera konkreta likheter i förutsägelserna.
En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.
Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.
En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.
Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.
Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.
Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...
En sådan likhet är tron att den framtida klyftan kommer att gå mellan meritokratin, den värdeskapande tekniskt-vetenskapliga eliten, och den dumma massan. I "Karriär" är det en östtysk partikoryfé som klarast uttrycker denna nästan fascistiska syn på det nödvändiga klassamhället.
Nu var väl inte syftet med romanen att beskriva hur världen skulle förändras utan hur "arbetarrörelsens" eliter såg på de historiskt långsiktiga tendenserna. Myrdals socialdemokratiska karriärister missade totalt Sovjetväldets kollaps. Istället ställer de in sig på att det är USA, som är på långsiktig dekis, med fallande dollarkurs och oljekris, medan statskapitalismen är på frammarsch överallt. De anar inte den nyliberala offensiven, med "marknadens" revansch.
En banal slutsats man kan dra är förstås att det omöjligt att sia om framtiden, t.o.m. om den mycket nära framtiden. Och alltså kan det vara klokt att alltid vara beredd på flera möjliga scenarion.
Efter finanskraschen 2008 fanns det skäl att tro att nyliberalismen skulle avlösas av en ny fas av keynesianism och statliga regleringar av kapitalet. Så blev det ju inte, utan de pågående kriserna försöker man fortfarande lösa med mer nyliberalism.
Slavoj Zizek har ännu inte fått rätt, när han i sin bok om finanskraschen, "First As Tragedy, Then As Farce", skrev att framtidens stora konflikt kommer att bli mellan socialism och kommunism. "Socialism" får man väl då tolka som statskapitalism i socialdemokratisk eller sovjetisk tappning.
Fast efter nästa finanskrasch kan nog Zizek få rätt. Och då kommer "Karriär" också att komma ut i nya upplagor...
lördag 9 juli 2011
Kapitalism alstrar massfattigdom
I en artikel med titeln "The Myths of Capitalism", tar den indiske marxistiske ekonomen Prabhat Patnaik upp frågan om kapitalismen alstrar massfattigdom, "pauperism", vilket Marx hävdade i "Kapitalet".
Det brukar ju hävdas att Marx´ "spådom" inte slog in. Och det stämmer ju att efter den inledande eländiga perioden i England efter den "industriella revolutionen", så vände det uppåt.
Men det var inte den inneboende dynamiken i kapitalismen som "löste" problemet med den ständigt växande reservarmén av arbetslösa. I Europa var det emigrationen till Amerika, Australien och andra "nybyggarländer". Patnaik visar hur enormt stor denna emigration var. Mellan 1820 och 1915 emigrerade 50 miljoner människor från Europa!
Genom att slå ut den inhemska produktionen i länder som Indien, skapades ett fattigt underproletariat istället i sådana länder.
I dagens Indien växer arbetslöshetsarmén - och fattigdomen - trots den snabba tillväxten där. I Kina har jag sett uppgifter om att antalet industriarbetare paradoxalt nog har minskat under hela den period som Kina "stulit jobben" från USA och Europa.
Om man utgår från att kapitalismen har blivit ett världssystem, så stämmer kanske Marx resonemang i "Kapitalet" för världen som helhet. I varje fall så länge som vi inte kan emigrera till Mars...
Till sist ett sammanfattande teoretiskt citat från artikeln:
"The capacity of the capitalist growth process to make a dent on the relative magnitude of the reserve army depends upon three factors: the overall growth rate (taking the capitalist and pre-capitalist sectors together), the growth rate of labour productivity (again taking the two sectors together), and the rate of work-force growth (taking into account migration as well). The excess of the overall growth rate over the growth rate of labour productivity is the rate of growth of labour demand in the two sectors taken together; if this happens to be less than the rate of growth of the work-force, then the relative size of the reserve army of labour, and with it the extent of absolute of poverty, will keep increasing. There is nothing in the operation of the capitalist economy that can spontaneously prevent this."
Det som är ett "jätteproblem" för en kapitalistisk ekonomi, att skapa tillräckligt många jobb då produktiviteten hela tiden stiger, vore förstås bara en välsignelse i en efterkapitalistisk ekonomi.
Det brukar ju hävdas att Marx´ "spådom" inte slog in. Och det stämmer ju att efter den inledande eländiga perioden i England efter den "industriella revolutionen", så vände det uppåt.
Men det var inte den inneboende dynamiken i kapitalismen som "löste" problemet med den ständigt växande reservarmén av arbetslösa. I Europa var det emigrationen till Amerika, Australien och andra "nybyggarländer". Patnaik visar hur enormt stor denna emigration var. Mellan 1820 och 1915 emigrerade 50 miljoner människor från Europa!
Genom att slå ut den inhemska produktionen i länder som Indien, skapades ett fattigt underproletariat istället i sådana länder.
I dagens Indien växer arbetslöshetsarmén - och fattigdomen - trots den snabba tillväxten där. I Kina har jag sett uppgifter om att antalet industriarbetare paradoxalt nog har minskat under hela den period som Kina "stulit jobben" från USA och Europa.
Om man utgår från att kapitalismen har blivit ett världssystem, så stämmer kanske Marx resonemang i "Kapitalet" för världen som helhet. I varje fall så länge som vi inte kan emigrera till Mars...
Till sist ett sammanfattande teoretiskt citat från artikeln:
"The capacity of the capitalist growth process to make a dent on the relative magnitude of the reserve army depends upon three factors: the overall growth rate (taking the capitalist and pre-capitalist sectors together), the growth rate of labour productivity (again taking the two sectors together), and the rate of work-force growth (taking into account migration as well). The excess of the overall growth rate over the growth rate of labour productivity is the rate of growth of labour demand in the two sectors taken together; if this happens to be less than the rate of growth of the work-force, then the relative size of the reserve army of labour, and with it the extent of absolute of poverty, will keep increasing. There is nothing in the operation of the capitalist economy that can spontaneously prevent this."
Det som är ett "jätteproblem" för en kapitalistisk ekonomi, att skapa tillräckligt många jobb då produktiviteten hela tiden stiger, vore förstås bara en välsignelse i en efterkapitalistisk ekonomi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)