Michael Heinrich, som var en av stjärnorna i Marx2013-konferensen nyligen, har skrivit "Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet". Som introduktion är de drygt 300 sidorna mycket bra - nästan för bra, för man kan kanske frestas att skippa läsningen av originalet, om man inte redan gjort det!
På ett lättfattligt sätt, och utan onödiga förenklingar, förklaras de svåra avsnitten i början av första bandet, där Marx analyserar begrepp som vara, bruksvärde, bytesvärde och värde, och hur de ger upphov till pengar och kapital.
Heinrich betonar visserligen onödigt mycket skillnaden mellan sin egen och traditionella tolkningar av just värdebegreppet. Han säger sig vara anhängare av en "monetär värdeteori", som han menar att Marx själv vacklade mellan och den klassiska politiska ekonomins "arbetsvärdelära". Den där skillnaden är rätt överdriven hos honom, tycker jag. En del av hans hårddragna formuleringar om att varans värdet först skulle uppstå när varan säljs på marknaden har fått t.ex. Sam Williams att gå till vildsinta angrepp, t.ex. här.
Det finns några frågor som är kontroversiella bland marxister, och där är Heinrich inte rädd för att inta en egen ståndpunkt. Vilket är bra. Ibland har han enligt min mening rätt, ibland fel, och ibland vet jag inte själv vad jag ska tycka... I frågan om "lagen om profitkvotens fallande tendens", som Marx behandlar i tredje bandet, har han nog fel, men hans argument är inte alldeles lätta att vederlägga.
Det är bra att Heinrich tar upp tredje bandets diskussioner om kreditsystemets nödvändiga roll för den "produktiva" ekonomin. "Derivat" tas upp och ges en marxistisk beskrivning o.s.v..
Men Heinrich kan inte avhålla sig från att även kort ta upp ämnen som inte har med Kapitalet att göra. I ett ganska dåligt avsnitt försöker han t.ex. kritisera sönder Lenins teori om imperialismen. Avsnittet om statens roll är bättre även om han nog slår in del öppna dörrar, när han kritiserar förenklade uppfattningar om staten som ett rent " instrument för den ekonomiskt härskande klassen".
(Till sist skulle jag vilja gnälla lite över den dåliga korrekturläsningen av boken. Det är för många rena stavfel m.m.)
torsdag 31 oktober 2013
onsdag 23 oktober 2013
Althussers kritik av det franska kommunistpartiet
En trevlig sak med tillställningar som marxist2013 och Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm, är de ibland mycket udda skrifter man kan hitta på bokborden. Förra helgen fastnade jag för Zenit Häfte nr 1 från 1979 med titeln:
Louis Althusser: "Det måste bli en förändring i partiet!"(Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen).
Det franska kommunistpartiet var ju liksom det italienska ett massparti, med stark förankring i arbetarklassen. Ändå smalt det bort som snö i solsken, precis som det italienska. Varför?
Lucio Magri har beskrivit det italienska partiets ut- och avveckling i "The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century", som jag kommenterade i inlägget: "Den italienska kommunismens uppgång och fall". Det framgår nog i inlägget att jag inte tyckte att Magri helt har lyckats förklara den snabba nedgången. Althussers bok ger ett par pusselbitar som kan komplettera bilden för det italienska partiets del. Den franske filosofen är nämligen mycket mindre artig mot sin partiledning än Magri...
Althusser var kritisk till hur partiledningen hade hanterat samarbetet med socialistpartiet, ett samarbete som sprack före parlamentsvalen 1978 och ledde till ett stort valnederlag. Men han går egentligen inte in på frågan om detta samarbete "högerut" var riktigt eller inte, utan riktar in sig på vad som nuförtiden kallas bristande "transparens" i partiledningens motivering för förändringarna av sin linje. Kritiken riktar in sig på partidemokratin - vem ska utforma politiken, partiledningen eller hela partiet?
Althusser beskriver hur partiets organisation var uppbyggd på ett sätt som omöjliggör för varje opposition att få igenom ändringar i politiken. Funktionärerna var anställda av ledningen, och därför av rädsla för sin försörjning lojala mot den. Diskussionerna inom partiledningen var hemliga för medlemmarna, och den förde alltid ut en gemensam linje. "Fraktionsverksamhet", horisontell kontakt mellan medlemmar i olika delar av partiet var inte tillåten. En "fraktion" var tillåten - partiledningen.
Det här sättet att organisera ett parti liknar påfallande mycket den bild som på senare tid kommit fram om det tusen gånger mindre SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Detta system är inte specifikt "stalinistiskt", då SWP ideologiskt ingår i den trotskistiska traditionen. Socialdemokratiska partier fungerar säkert på liknande sätt i många fall. Det finns konkreta lärdomar att dra för alla progressiva partier, som inte nöjer sig med att öka sina röstandelar i valen.
Louis Althusser: "Det måste bli en förändring i partiet!"(Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen).
Det franska kommunistpartiet var ju liksom det italienska ett massparti, med stark förankring i arbetarklassen. Ändå smalt det bort som snö i solsken, precis som det italienska. Varför?
Lucio Magri har beskrivit det italienska partiets ut- och avveckling i "The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century", som jag kommenterade i inlägget: "Den italienska kommunismens uppgång och fall". Det framgår nog i inlägget att jag inte tyckte att Magri helt har lyckats förklara den snabba nedgången. Althussers bok ger ett par pusselbitar som kan komplettera bilden för det italienska partiets del. Den franske filosofen är nämligen mycket mindre artig mot sin partiledning än Magri...
Althusser var kritisk till hur partiledningen hade hanterat samarbetet med socialistpartiet, ett samarbete som sprack före parlamentsvalen 1978 och ledde till ett stort valnederlag. Men han går egentligen inte in på frågan om detta samarbete "högerut" var riktigt eller inte, utan riktar in sig på vad som nuförtiden kallas bristande "transparens" i partiledningens motivering för förändringarna av sin linje. Kritiken riktar in sig på partidemokratin - vem ska utforma politiken, partiledningen eller hela partiet?
Althusser beskriver hur partiets organisation var uppbyggd på ett sätt som omöjliggör för varje opposition att få igenom ändringar i politiken. Funktionärerna var anställda av ledningen, och därför av rädsla för sin försörjning lojala mot den. Diskussionerna inom partiledningen var hemliga för medlemmarna, och den förde alltid ut en gemensam linje. "Fraktionsverksamhet", horisontell kontakt mellan medlemmar i olika delar av partiet var inte tillåten. En "fraktion" var tillåten - partiledningen.
Det här sättet att organisera ett parti liknar påfallande mycket den bild som på senare tid kommit fram om det tusen gånger mindre SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Detta system är inte specifikt "stalinistiskt", då SWP ideologiskt ingår i den trotskistiska traditionen. Socialdemokratiska partier fungerar säkert på liknande sätt i många fall. Det finns konkreta lärdomar att dra för alla progressiva partier, som inte nöjer sig med att öka sina röstandelar i valen.
tisdag 22 oktober 2013
Trons betydelse för socialismen
Historikern Lars Lih, ställer i en intressant intervju, själv en bra fråga om varför "syntesen" mellan arbetarrörelsen och socialismen bröts:
I’ll ask you a question. When I look back at this period—when you could say that there was a mass movement, a Marxist mass movement that was genuinely alive—what was it that was alive? It was a sense of a world-historical mission, that the proletariat was “the Chosen People”—this metaphor was made many a time, that this group of people was going to bring the world to a final goal.
So that’s what I’m wondering: Is this sense of a world-historic mission alive today, even among the left? This is what I’m asking you: is there a genuine sense of this group having a mission and a real sense that it is going to happen? That was the baby that the left has thrown out, keeping the bathwater, which is very useful—Marx’s analysis of this, class analysis of all this stuff. The bathwater is great! But the baby seems dead or gone. Does this sense of world-historical mission exist and must it exist in order for the left to be anything like what it was? And is there a way of making it happen if it doesn’t exist? You can’t artificially insist that people believe in a mission like this—or even make yourself do it, if the belief isn’t really there.
...
So that’s what I see with the communists in the Soviet Union, it’s just that one day they woke up and realised that even the last little shreds of belief were going. Nowadays, of course, there’s still plenty of enthusiasm, plenty of imaginative thinking, so—can that synthesis be brought back? That’s the challenge. Where these people were strong is that they didn’t just say “I want to believe in this”—they really did believe it, because they could see facts on the ground that led them to think it was happening.
I’ll ask you a question. When I look back at this period—when you could say that there was a mass movement, a Marxist mass movement that was genuinely alive—what was it that was alive? It was a sense of a world-historical mission, that the proletariat was “the Chosen People”—this metaphor was made many a time, that this group of people was going to bring the world to a final goal.
So that’s what I’m wondering: Is this sense of a world-historic mission alive today, even among the left? This is what I’m asking you: is there a genuine sense of this group having a mission and a real sense that it is going to happen? That was the baby that the left has thrown out, keeping the bathwater, which is very useful—Marx’s analysis of this, class analysis of all this stuff. The bathwater is great! But the baby seems dead or gone. Does this sense of world-historical mission exist and must it exist in order for the left to be anything like what it was? And is there a way of making it happen if it doesn’t exist? You can’t artificially insist that people believe in a mission like this—or even make yourself do it, if the belief isn’t really there.
...
So that’s what I see with the communists in the Soviet Union, it’s just that one day they woke up and realised that even the last little shreds of belief were going. Nowadays, of course, there’s still plenty of enthusiasm, plenty of imaginative thinking, so—can that synthesis be brought back? That’s the challenge. Where these people were strong is that they didn’t just say “I want to believe in this”—they really did believe it, because they could see facts on the ground that led them to think it was happening.
söndag 20 oktober 2013
Vad orsakar kriserna, profitkvotens fall eller bristande efterfrågan?
Michael Roberts fortsätter i sitt senaste inlägg, "The fallacy of causation and corporate profits", att argumentera för att den grundläggande orsaken bakom alla ekonomiska kriser under kapitalismen är fallande profitkvot. Men han möter hårt motstånd i kommentarfältet, och frågan är om han inte är lite skakad.
Roberts position är mer radikal än att bara stödja Marx´"lag om profitkvotens fallande tendens", som också debatteras bland marxistiska ekonomer. Jag är rätt övertygad av argumenten för att Marx hade rätt om att det finns en sådan långsiktig tendens, som utgör ett hot mot kapitalismens överlevnad som system. Jag har berört den diskussionen flera gånger på denna blogg, senast i samband med Michael Heinrich kritik av lagen. (Heinrich kom in på sin kritik på Marx2013-konferensen i helgen.)
Men denna lag har troligen också legat bakom i varje fall vissa av de stora kriserna historiskt sett. 70-talskrisen som "löstes" genom den nyliberala offensiven berodde troligen på en ihållande minskning av profitkvoten från andra världskriget fram till ca 1970.
Men vad berodde depressionen som utbröt efter finanskraschen 2008 på? I den frågan är Roberts inte lika övertygande. På Marx2013-konferensen ansåg t.ex. den franske ekonomen Gérard Duménil att denna kris tvärtom utlöstes av den stora profiter som nyliberalismen medförde. Även Roberts erkänner ju att profitkvoten faktiskt steg - åtminstone fram till ca år 2000. Men genom att profiterna steg på grund av stagnerande löner, så uppstod enligt Duménil för kapitalet problemet med bristande efterfrågan. Detta skyldes för en tid över genom ökad skuldsättning. Orsaken till kraschen kan då ses som en kombination av överproduktionskris och finansiell kris.
Problemet med den keynesianska analysen kan ses som att den bara ser en orsak till kriserna, den bristande effektiva efterfrågan, men också att denna bristande effektiva efterfrågan sägs beror av rent psykologiska orsaker, "animal spirits".
Men Roberts är antagligen också lite ensidig i sin "monokausala" analys. Produktionens storlek bestäms av investeringarna, och dessa bestäms i sin tur av profitkvoten, lönsamheten. Det ena stora problemet för kapitalismen är då att "levande" arbete mer och mer måste ersättas med dött arbete, maskiner. Högre produktivitet krävs för att överleva i konkurrensen. Men det leder obönhörligt till minskande profitkvot, då det bara är det levande arbetet som skapar nytt bytesvärde. Och minskande profitkvot leder till minskande investeringar. Men är det hela storyn?
Det andra stora problemet är att då ökande produktivitet leder till fler producerade varor, så måste någon köpa dessa varor. Vem? Knappast de anställda i företagen: där gäller det att spara på kostnaderna för att hålla vinsterna uppe. Marknaden tenderar i kapitalistiska samhällen alltid att växa långsammare än produktionen. Därför hade Keynes rätt i att fokusera på efterfrågeproblemet. Men keynesiansk politik kan aldrig lösa det första problemet, och när det kommer till ytan, så överger alla ekonomer keynesianismen som på kommando.
Roberts position är mer radikal än att bara stödja Marx´"lag om profitkvotens fallande tendens", som också debatteras bland marxistiska ekonomer. Jag är rätt övertygad av argumenten för att Marx hade rätt om att det finns en sådan långsiktig tendens, som utgör ett hot mot kapitalismens överlevnad som system. Jag har berört den diskussionen flera gånger på denna blogg, senast i samband med Michael Heinrich kritik av lagen. (Heinrich kom in på sin kritik på Marx2013-konferensen i helgen.)
Men denna lag har troligen också legat bakom i varje fall vissa av de stora kriserna historiskt sett. 70-talskrisen som "löstes" genom den nyliberala offensiven berodde troligen på en ihållande minskning av profitkvoten från andra världskriget fram till ca 1970.
Men vad berodde depressionen som utbröt efter finanskraschen 2008 på? I den frågan är Roberts inte lika övertygande. På Marx2013-konferensen ansåg t.ex. den franske ekonomen Gérard Duménil att denna kris tvärtom utlöstes av den stora profiter som nyliberalismen medförde. Även Roberts erkänner ju att profitkvoten faktiskt steg - åtminstone fram till ca år 2000. Men genom att profiterna steg på grund av stagnerande löner, så uppstod enligt Duménil för kapitalet problemet med bristande efterfrågan. Detta skyldes för en tid över genom ökad skuldsättning. Orsaken till kraschen kan då ses som en kombination av överproduktionskris och finansiell kris.
Problemet med den keynesianska analysen kan ses som att den bara ser en orsak till kriserna, den bristande effektiva efterfrågan, men också att denna bristande effektiva efterfrågan sägs beror av rent psykologiska orsaker, "animal spirits".
Men Roberts är antagligen också lite ensidig i sin "monokausala" analys. Produktionens storlek bestäms av investeringarna, och dessa bestäms i sin tur av profitkvoten, lönsamheten. Det ena stora problemet för kapitalismen är då att "levande" arbete mer och mer måste ersättas med dött arbete, maskiner. Högre produktivitet krävs för att överleva i konkurrensen. Men det leder obönhörligt till minskande profitkvot, då det bara är det levande arbetet som skapar nytt bytesvärde. Och minskande profitkvot leder till minskande investeringar. Men är det hela storyn?
Det andra stora problemet är att då ökande produktivitet leder till fler producerade varor, så måste någon köpa dessa varor. Vem? Knappast de anställda i företagen: där gäller det att spara på kostnaderna för att hålla vinsterna uppe. Marknaden tenderar i kapitalistiska samhällen alltid att växa långsammare än produktionen. Därför hade Keynes rätt i att fokusera på efterfrågeproblemet. Men keynesiansk politik kan aldrig lösa det första problemet, och när det kommer till ytan, så överger alla ekonomer keynesianismen som på kommando.
torsdag 17 oktober 2013
Kritiska synpunkter från "Arbetarkommunen"
Oktoberrörelsens tidskrift "Kommunistiska Arbetarkommunen" har skickat sitt senaste nummer till mig. Rubriken till en artikel lyder nämligen "Debatt om hur man genomför Socialism. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar". Jag hade kommenterat ett inlägg av Björnbrum, "Arbetarkommunen", om ett tidigare nummer av tidskriften. Min kritik gick ut på att den linje som tidskriften driver är anarkistisk och inte marxistisk.
Nu är inte "anarkism" ett skällsord för mig, utan den betecknar en viktig strömning i arbetarrörelsen under 1800-talet. Anarkisterna menade att arbetarna skulle hålla sig borta från den korrumperade och smutsiga politiken. Marxisterna ansåg tvärtom, att då arbetarklassens mål måste vara att erövra den politiska makten, så måste man delta i den politiska kampen. Och där ingår bl.a. att överallt ställa upp sina egna kandidater mot kapitalisternas.
Den marxistiska taktiken föreföll mycket framgångsrik under lång tid. Men året 1914 blev en chock, då de flesta stora arbetarpartierna svek, och istället slöt upp på sina egna härskande klassers sida i världskriget. Uppenbarligen måste detta förräderi har föregåtts av en period av "urartning" av dessa partier, speciellt deras parlamentariska representanter. Hade anarkisterna haft rätt i alla fall?
Den kommunistiska världsrörelse som uppstod i kölvattnet på oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 drog inte den slutsatsen. Istället byggde man upp partier av "ny typ", som skulle vara kapabla att leda kampen under den nya epoken av imperialism och revolutioner - och utesluta "opportunister". Lenin kritiserade de "vänsterkommunister", som ville bojkotta det smutsiga, parlamentariska spelet liksom deltagande i "borgerliga fackföreningar". (Jag skrev om dessa anarkistiska tendenser i inlägget "Vänsterkommunistisk kritik av Lenin".)
Det är inte konstigt om "urartningen" av de stora kommunistiska partierna återigen lett till anarkistiska slutsatser bland många. Politiska partier har överlag fått dåligt rykte.
"Nej till val! Ja, till socialistisk revolution!" skriver Arbetarkommunen. Vid sidan om klassiska anarkistiska argument om att parlamenten "korrumperar dem som sitter där", så finns även en del nya argument.
Man argumenterar för att den marxistiska taktiken var motiverad när "parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde där". Men det är bara att titta på hur många som deltar i valen, så kan man konstatera att legitimiteten för det rådande statsskicket är stort. Den försvinner knappast med uteslutande propaganda.
Vilket är då Oktoberrörelsens alternativ till traditionellt politiskt arbete? Man har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionen, där folkarmén "omringade städerna från landsbygden". Men man förstår ju att det inte går att bokstavligen göra som i Kina, där bönderna utgjorde huvudstyrkan och gerillakrig länge var den huvudsakliga kampformen. Istället tänker man sig att landsbygden motsvaras av de små och mellanstora städerna och de "proletära förorterna". Den "röda politiska makten" byggs upp gradvis i form av "kommunistiska arbetarkommuner".
Det ska bli intressant att se hur man kommer att utveckla de här idéerna. Det kan ju ligga något i dem, trots att utgångspunkten är att tillämpa "maoismen" på de svenska förhållandena.
Mao var så framgångsrik som han var genom att bryta med den kommunistiska dogmen att revolutionen utgår från städerna och inte landsbygden. Mao försvarade sig mot kritiken från de renläriga med att i Kina var förhållandena speciella: det var t.ex. ett stort land med utrymme för att manövrera, ett land som dominerades av flera kolonialmakter och inte bara en enda o.s.v.. Nu hävdar "maoister" att denna Maos strategi är tillämplig överallt. Märkligt!
(Jag hade en del funderingar om vad begreppet maoism skulle kunna innebära i inlägget "Marxism - leninism - maoism". )
Nu är inte "anarkism" ett skällsord för mig, utan den betecknar en viktig strömning i arbetarrörelsen under 1800-talet. Anarkisterna menade att arbetarna skulle hålla sig borta från den korrumperade och smutsiga politiken. Marxisterna ansåg tvärtom, att då arbetarklassens mål måste vara att erövra den politiska makten, så måste man delta i den politiska kampen. Och där ingår bl.a. att överallt ställa upp sina egna kandidater mot kapitalisternas.
Den marxistiska taktiken föreföll mycket framgångsrik under lång tid. Men året 1914 blev en chock, då de flesta stora arbetarpartierna svek, och istället slöt upp på sina egna härskande klassers sida i världskriget. Uppenbarligen måste detta förräderi har föregåtts av en period av "urartning" av dessa partier, speciellt deras parlamentariska representanter. Hade anarkisterna haft rätt i alla fall?
Den kommunistiska världsrörelse som uppstod i kölvattnet på oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 drog inte den slutsatsen. Istället byggde man upp partier av "ny typ", som skulle vara kapabla att leda kampen under den nya epoken av imperialism och revolutioner - och utesluta "opportunister". Lenin kritiserade de "vänsterkommunister", som ville bojkotta det smutsiga, parlamentariska spelet liksom deltagande i "borgerliga fackföreningar". (Jag skrev om dessa anarkistiska tendenser i inlägget "Vänsterkommunistisk kritik av Lenin".)
Det är inte konstigt om "urartningen" av de stora kommunistiska partierna återigen lett till anarkistiska slutsatser bland många. Politiska partier har överlag fått dåligt rykte.
"Nej till val! Ja, till socialistisk revolution!" skriver Arbetarkommunen. Vid sidan om klassiska anarkistiska argument om att parlamenten "korrumperar dem som sitter där", så finns även en del nya argument.
Man argumenterar för att den marxistiska taktiken var motiverad när "parlamentet var nytt och folket var engagerat i vad som skedde där". Men det är bara att titta på hur många som deltar i valen, så kan man konstatera att legitimiteten för det rådande statsskicket är stort. Den försvinner knappast med uteslutande propaganda.
Vilket är då Oktoberrörelsens alternativ till traditionellt politiskt arbete? Man har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionen, där folkarmén "omringade städerna från landsbygden". Men man förstår ju att det inte går att bokstavligen göra som i Kina, där bönderna utgjorde huvudstyrkan och gerillakrig länge var den huvudsakliga kampformen. Istället tänker man sig att landsbygden motsvaras av de små och mellanstora städerna och de "proletära förorterna". Den "röda politiska makten" byggs upp gradvis i form av "kommunistiska arbetarkommuner".
Det ska bli intressant att se hur man kommer att utveckla de här idéerna. Det kan ju ligga något i dem, trots att utgångspunkten är att tillämpa "maoismen" på de svenska förhållandena.
Mao var så framgångsrik som han var genom att bryta med den kommunistiska dogmen att revolutionen utgår från städerna och inte landsbygden. Mao försvarade sig mot kritiken från de renläriga med att i Kina var förhållandena speciella: det var t.ex. ett stort land med utrymme för att manövrera, ett land som dominerades av flera kolonialmakter och inte bara en enda o.s.v.. Nu hävdar "maoister" att denna Maos strategi är tillämplig överallt. Märkligt!
(Jag hade en del funderingar om vad begreppet maoism skulle kunna innebära i inlägget "Marxism - leninism - maoism". )
lördag 5 oktober 2013
"Åtgärdslandet" av Jon Weman
Underrubriken är "Arbetsförmedlingens svarta bok" och boken behandlar arbetsmarknadspolitiken ur olika synvinklar. En del kapitel är reportage, en del ursprungligen i syndikalistiska Arbetaren, om hur politiken har drabbat människor praktiskt, från AK:s, Arbetslöshetskommissionens vägarbeten på 30-talet till dagens Fas3. Andra kapitel försöker förklara orsakerna till massarbetslösheten utifrån den nyliberala ekonomiska politik som förts av bl.a. Kjell Olof Feldt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Det är en historia om inkompetens, okunnighet och bedrägeri.
En hel del av detta är väl inte nytt, åtminstone inte för dem som inte nöjt sig med den bild som ges av etablerade media. Men som sammanställning av kritiken mot arbetslöshetspolitiken är boken utmärkt. Den visar tydligt hur målet för politiken har ändrats från "full sysselsättning" till massarbetslöshet. Och hur man av naturliga skäl försökt dölja detta faktum.
Avsnitt som var nya för mig är dels intervjuerna med dem som drabbats av Arbetsförmedlingens olika s.k. "åtgärder", dels de interna dokument som dokumenterar vad syftet är t.ex. med det till synes vettlösa framtvingandet av maximalt antal jobbsökningar hos arbetslösa. Vad ska det vara bra för, kan man ju undra, när alla vet att det faktiskt inte finns jobb till alla? Jo, tanken är att ju fler som söker, desto större lönekonkurrens och därmed lägre lönenivå i allmänhet.
Boken handlar inte bara om arbetslösheten utan också om det onödiga arbetet, vad man skulle kunna kalla för den dolda arbetslösheten. En stor del av den består av "arbetsuppgifter" som bara går ut på att övertala oss att köpa de (onödiga) produkter som produceras i vinstsyfte. Kritiken riktas därmed inte bara mot en enskild effekt av vårt samhällssystem, arbetslösheten, utan mot systemet som helhet. I ett samhälle där man delar på de nödvändiga jobben, kan "alla få vara med", men där kan man också ha mycket kortare arbetstid än idag.
En hel del av detta är väl inte nytt, åtminstone inte för dem som inte nöjt sig med den bild som ges av etablerade media. Men som sammanställning av kritiken mot arbetslöshetspolitiken är boken utmärkt. Den visar tydligt hur målet för politiken har ändrats från "full sysselsättning" till massarbetslöshet. Och hur man av naturliga skäl försökt dölja detta faktum.
Avsnitt som var nya för mig är dels intervjuerna med dem som drabbats av Arbetsförmedlingens olika s.k. "åtgärder", dels de interna dokument som dokumenterar vad syftet är t.ex. med det till synes vettlösa framtvingandet av maximalt antal jobbsökningar hos arbetslösa. Vad ska det vara bra för, kan man ju undra, när alla vet att det faktiskt inte finns jobb till alla? Jo, tanken är att ju fler som söker, desto större lönekonkurrens och därmed lägre lönenivå i allmänhet.
Boken handlar inte bara om arbetslösheten utan också om det onödiga arbetet, vad man skulle kunna kalla för den dolda arbetslösheten. En stor del av den består av "arbetsuppgifter" som bara går ut på att övertala oss att köpa de (onödiga) produkter som produceras i vinstsyfte. Kritiken riktas därmed inte bara mot en enskild effekt av vårt samhällssystem, arbetslösheten, utan mot systemet som helhet. I ett samhälle där man delar på de nödvändiga jobben, kan "alla få vara med", men där kan man också ha mycket kortare arbetstid än idag.
torsdag 3 oktober 2013
EU som kolonialt projekt
"Myten om EU som fredsprojekt" är ett intressant föredrag av forskaren Peo Hansen som visar att freds- och säkerhetsfrågorna inte spelade någon som helst roll för uppkomsten av det "integrerade Europa", Kol- och Stålunionen, EEC och nu EU. Mycket viktigare var önskan om att utnyttja resurserna i de afrikanska kolonierna, och projektet kallades t.o.m. för Eurafrika!
Hansen beskriver det geopolitiska spelet mellan främst Frankrike, Tyskland och USA. Nassers övertagande av Suezkanalen och det sätt på vilket det följande Suezkriget avlöpte, övertygade de ledande statsmännen i Frankrike och Tyskland om att maktbalansen i världen ändrats. USA visade ju vem som hädanefter bestämde i världspolitiken - de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt Israel fick dra sig tillbaka med svansen mellan bena.
"Europas enhet" blev alltså nödvändig för att kunna stå emot USA totala dominans. Den slutsatsen är inte så svår att förstå, men geopolitiken är mer komplicerad än så. Hansen beskriver hur starkt inblandad USA var i utformningen av Kol- och Stålunionen. Sovjetunionen var ju också en medspelare i det geopolitiska spelet, varför inte bara Nasser utan även Stalin utnämnts till den europeiska unionens fader...
Dagens geopolitiska situation är knappast mindre komplicerad. Kan det vara så att vändningen i det stora spelet om Syrien och Iran idag förebådar en lika stor ändring i maktbalansen som Suezkriget gjorde?
Hansen beskriver det geopolitiska spelet mellan främst Frankrike, Tyskland och USA. Nassers övertagande av Suezkanalen och det sätt på vilket det följande Suezkriget avlöpte, övertygade de ledande statsmännen i Frankrike och Tyskland om att maktbalansen i världen ändrats. USA visade ju vem som hädanefter bestämde i världspolitiken - de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt Israel fick dra sig tillbaka med svansen mellan bena.
"Europas enhet" blev alltså nödvändig för att kunna stå emot USA totala dominans. Den slutsatsen är inte så svår att förstå, men geopolitiken är mer komplicerad än så. Hansen beskriver hur starkt inblandad USA var i utformningen av Kol- och Stålunionen. Sovjetunionen var ju också en medspelare i det geopolitiska spelet, varför inte bara Nasser utan även Stalin utnämnts till den europeiska unionens fader...
Dagens geopolitiska situation är knappast mindre komplicerad. Kan det vara så att vändningen i det stora spelet om Syrien och Iran idag förebådar en lika stor ändring i maktbalansen som Suezkriget gjorde?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)