torsdag 6 december 2012

Stämmer "teorin om tre världar" idag?

Bloggaren Moon of Alabama skriver på sin blogg om en middag för NATO:s utrikesministrar, där det uppstod skarpa meningsskiljaktigheter om NATO:s politik mot Syrien. NATO:s danska generalsekreterare Rasmussen, USA:s, Storbritannien:s, Turkiet:s utrikesministrar plus några till propagerade för att NATO ska starta krig mot Syrien. Tyskland stod i spetsen för motståndet mot denna linje.

Hur ska man analysera dessa motsättningar? En teori som man kan komma att tänka på är "teorin om tre världar", som Kinas Kommunistiska Parti började propagerade strax före Maos död. Teorin påstods vara utformad av  Mao, och det finns också några uttalanden av honom där han använder uttryck som "den andra världen". Men den utåt spridda versionen är ett tal i FN 1974 av Deng Xiaoping.

De "maoistiska" organisationerna från 1980-talet tenderade att mer eller mindre förkasta "Teorin om tre världar" som en förfalskning gjord av Maos motståndare. Deng och hans anhängare använde teorin, påstods det,  för att motivera ett kinesiskt samarbete med reaktionära regimer i tredje världen, och för att motivera sitt förräderi mot de revolutionära rörelserna.

Men så enkel är saken knappast. Frågan är om inte "maoisterna" kastade ut det barnet med barnvattnet. Ett sådant "barn" är iakttagelsen att det finns en motsättning mellan supermakten USA, och de mindre kapitalistiska staterna i t.ex. Europa. Denna motsättning bör kunna utnyttjas av socialistiska länder (på den tiden det fanns sådana...), men även av de folkliga krafterna, för att t.ex. förhindra specifika krig.

Det finns en historisk förlaga till idéerna om en "andra värld", nämligen den sovjetiska uppmaningen under Stalintiden, till de europeiska länderna att slå vakt om sitt nationella oberoende gentemot USA. Den "maoistiska" internationalen RIM, ansåg att denna sovjetiska politik var felaktig. Men där hade de nog själva fel.

"Maoisterna" framhöll istället för trevärldsteorin en tidigare kinesisk uppräkning av de "grundläggande motsättningarna i världen". Dessa bestod i 1) motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie i alla länder 2) motsättningen mellan imperialistiska och förtryckta länder 3) motsättningarna mellan imperialistiska länder 4) motsättningen mellan kapitalistiska och socialistiska länder. Men det som saknas är då en värdering av relationerna mellan dessa fyra motsättningar under en viss historisk epok. Där kan en teori som trevärldsteorin - riktig eller felaktig - spela en roll.

 Den "gamla" trevärldsteorin är föråldrad idag av många skäl. Den sovjetiska supermakten har t.ex. försvunnit och ersatts av en andravärldsmakt (?), Ryssland. Länderna i "andra världen" tycks mera inlemmade i det amerikanska imperiet - även om det där NATO-mötet talar emot ett helt enhetligt USA-styrt block.  Dessutom finns inga socialistiska länder kvar. Detta är bara några skillnader mot världsläget på 70-talet, och det finns fler.

Även om man skulle anamma en moderniserad variant av trevärldsteorin, så finns det taktiska frågor som  inte automatiskt besvaras av en sådan teori. En sådan fråga var tidigare de svenska och norska staternas anslutning till EU, där de västeuropeiska maoisterna och de kinesiska drog olika slutsatser. Hur långt bör "klassamarbetet" inom små kapitalistiska länder gå?

10 kommentarer:

  1. Ett par intressanta citat (med tanke på vad som hände sedan) ur slutet på Deng Xiaopings tal i FN om "tre världar":

    " If one day China should change her colour and turn into a superpower, if she too should play the tyrant in the world, and everywhere subject others to her bullying, aggression and exploitation, the people of the world should identify her as social-imperialism, expose it, oppose it and work together with the Chinese people to overthrow it."

    "Countries want independence, nations want liberation and the people want revolution — this is the irresistible trend of history."

    SvaraRadera
  2. Även om man gör vad man kan för att exempelvis så splittring mellan USA och deras europeiska knähundar så är detta ganska lite. Vi har inte hur mycket organisatorisk kraft som helst, och det viktigaste måste alltid vara att skapa folklig motmakt. Utan sådan är det patetiskt lite man kan göra för att utnyttja konflikter mellan stater.

    I det här fallet skulle det t.ex. behövas en ordentligt seriös fredsrörelse (vart tog den vägen, förresten?). Funnes det en sådan vore förstås det indirekta stödet från Tyskland värdefullt, liksom det från Ryssland och Kina. Utan sådan fredsrörelse (eller något substitut) - vad ska man göra? Ropa Heja Tyskland på en blogg?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den gamla "officiella" fredsrörelsen verkar i stort sett ha hamnat i militaristlägret. Men en ny, spirande är på gång, som "ofog" och de som organiserade fredsmötet i Degerfors i somras.

      Oavsett hur liten man så är det väl bättre att ha en karta som någorlunda stämmer med verkligheten, än att vandra i blindo?

      Radera
  3. Man kan ju släppa etiketten om 'tre världar' och i stället koncentrera sig på den filosofiska grundvalen: det finns mängder av motsättningar i världen, alla är inte lika viktiga, somliga kan vara viktiga/viktigast under en period och mindre väsentliga under en annan. Ibland undrar jag för övrigt om senare tiders maoister (med några fåtal undantag) är några större stjärnor vad det gäller att analysera dagens värld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har förmodligen rätt. Det är en sak att skaffa sig en helhetsbild av läget i världen - inte "bara" i det egna landet - och en annan sak att slå fast analysen i en "teori", som nödvändigtvis med tiden stämmer mindre och mindre.

      Lenins bild av världen kring 1914, bestod t.ex. av en "lika goda kålsupare"-teori, eller att båda de imperialistiska blocken skulle bekämpas i lika hög grad. Medan Komintern efter Hitlers maktövertagande istället såg de "demokratiska" västländerna som progressivare än de fascistiska, och strävade efter en allians med de förra. Denna svängning (liksom den taktiska alliansen med Nazi-Tyskland, när denna politik hade misslyckats), måste då ha framstått som chockerande för principfasta leninister!

      Enligt trevärldsteorin var Sovjet den farligaste av de två supermakterna, och därför riktade KKP och maoisterna udden mot "socialimperialismen". Om det var en riktig linje kan man ju fortfarande diskutera, om man har lust. Det har väl idag bara teoretiskt intresse, men det kan ju ändras i en framtid när USA och Kina blivit någorlunda jämnstarka...

      Mer intressant än formuleringen av trevärldsteorin var kanske den debatt som bröt ut om den.

      Kritiken mot "teorin" riktade sig nog ofta inte mot det som den uttryckligen innehöll, utan mot vad man tolkade in i det som inte stod i texten. I varje fall stämmer det för den kritik som jag länkade till. Men det kan ju bero på att det var så teorin användes av Deng o co.

      KKP sa inte att klasskampen skulle läggas ned till förmån för enhet med USA mot Sovjet. Men det var det som kan ha varit den avsedda effekten. När de maoistiska partierna, som till att börja med utan större eftertanke accepterat teorin, upptäckte detta, då förkastade de även det som var vettigt i trevärldsteorin.

      Radera
    2. Nog kan man väl säga att världen idag mer liknar den situation som Lenin såg 1914 än läget säg omkring 1980? 'Liknar' betyder ju inte 'likadan'. Men år 1900 hoppade 'det internationella samfundet' på Kina i en stor bestraffningsaktion, 1914 slogs dessa makter inbördes. I början av 90-talet efter Sovjets avveckling hade vi något liknande i första gulf-kriget, och sedan kan man ju se utvecklingen som en marsch mot Första världskriget i ny upplaga. Ett antal kapitalistiska makter på upp- respektive nedgång kämpar om utrymme. Rätt vad det är så tappar någon huvudet och skjutandet börjar.

      Radera
  4. Eller också är det USA som tänker som tyska generalstaben 1914: "Nästa år är vi svagare än i år. Och nästnästa ännu svagare. Bäst att slå till med ett världskrig nu, medan vi klarar av det."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med tanke på att USA verkar bli svagare och svagare ekonomiskt gentemot bl.a. Kina, som nyligen börjat betala sin olja i yuan, så är det väl inte otroligt att man gör så. Men så länge som man inte lyckas få sina ens allierade med på ett krig mot Syrien, så kan man ju hoppas att det inte blir så.

      Radera
  5. I slutet av 70-talet började majoriteten av den kommunistiska rörelsen (jag räknar inte VPK) att anamma föreställningen att Sveriges nationella självständighet var hotad av supermakterna (KKP/Deng var uppfinnarna). Fortfarande ekar dessa röster och ropar efter gammal ”hederlig” nationalism för att motverka Sveriges påstått hotade nationella självständighet. Hela idébygget är falskt från början till slut. Folket i Sverige har knappast något inflytande över staten genom valen (läs t.ex. Aftonbladet om lobbyismen). Monopolkapitalisterna har staten i järngrepp och deras överenskommelser i Bryssel ändrar inte på detta. De som i det här läget börjar föra fram ”nationalism” och svenska fanor i ett förment förvar av den nationella självständigheten kommer i alla fall jag hålla mig så långt bort ifrån som möjligt. Någon som har hört talas om proletär internationalism?

    ”Enligt Kautskys mening borde bolsjevikerna inte ha tagit makten utan nöjt sig med konstituerande församlingen.

    Teoretiskt innebär detta en fullständig oförmåga att skilja sig från socialchauvinisterna och en fullständig förvirring i frågan om fosterlandsförsvaret. Politiskt innebär detta att byta ut internationalism mot kälkborgerlig nationalism och gå över till reformismen, att förneka revolutionen.

    Att erkänna ”fosterlandsförsvaret” betyder från proletariatets synpunkt att rättfärdiga det nuvarande kriget, att erkänna dess berättigande. Men eftersom kriget förblir imperialistiskt (såväl i en monarki som i en republik) oavsett var de fientliga trupperna i ett givet ögonblick befinner sig – i mitt land eller i ett främmande land – så innebär erkännande av fosterlandsförsvaret i själva verket ett stöd åt den imperialistiska, rovlystna bourgeoisin och fullständigt förräderi mot socialismen. I Ryssland förblev kriget imperialistiskt också under Kerenskij, i den borgerligt demokratiska republiken, ty det fördes av bourgeoisin som härskande klass (och krig är ”politikens fortsättning”). Synnerligen åskådligt kom krigets imperialistiska karaktär till uttryck i de hemliga fördrag om uppdelning av världen och utplundring av andra länder som tsaren på sin tid hade ingått med kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike.”

    http://www.marxists.org/svenska/lenin/1918/11.htm#h8

    SvaraRadera
    Svar
    1. De här tankarna om behovet av att bekämpa hotet mot det nationella oberoendet uppkom knappast först mot slutet av 70-talet inom den kommunistiska rörelsen. Man får nog gå tillbaka till 30-talet. En del maoister har därför också blivit mer och mer kritiska till hela folkfrontslinjen, som Komintern slog in på efter Hitlers makttillträde.

      Ett tydligt uttryck för tanken på att även kommunister skulle försvara den nationella självständigheten finns i Stalins tal på 19:e partikongressen 1952:
      http://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1952/10/14.htm

      Jag tycker inte själv att denna fråga är så enkel. Den kan i varje fall inte avgöras med ett Lenin-citat som utgår från situationen under första världskriget.

      Radera