Senaste numret av tidskriften Tiden är en bok av sociologen Wolfgang Streeck, "Den demokratiska kapitalismens nederlag". Med "demokrati" menar inte Streeck inte folkmakt utan det marxister kallar "borgerlig demokrati": allmän rösträtt, yttrandefrihet o.s.v.. Även med denna beskedliga tolkning har demokratin varit undantag i kapitalismens historia. Speciellt de "gyllene åren" för "demokratisk kapitalism", från andra världskrigets slut till början på 70-talet, var enligt Streeck en parentes och ett undantag.
Streeck delar in perioden efter 1945 i ett antal faser där politikerna på olika sätt försökte lösa den olösliga motsättningen mellan "marknadens" krav på profiter å ena sidan och folkliga krav på arbete, höjd standard och sociala reformer.
Under den första perioden blev det till slut - på 70-talet - svårt att lösa motsättningen mellan full sysselsättning och reallönehöjningar, med bevarad vinstnivå. "Tillväxtmotorn sackade". Då tog politikerna till en "expansiv penningpolitik", till "priset av att inflationen steg till allt högre nivåer."
Streeck lägger alltså inte som den tidens ekonomer, skulden på löntagarna som skulle orsakat "löneinflation", som istället var den politiska lösningen på oförenligheten mellan kapitalets och folkets krav.
Inflationen missgynnade speciellt "spararna", d.v.s. penningkapitalet. Och den knäcktes genom "Volckershockens" rekordhöjning av räntah 1979, och senare genom Reagans och Thatchers attacker mot fackföreningarna. Det politiska målet "full sysselsättning" slopades överallt.
Men allteftersom inflationen sjönk, steg statsskulderna och fyllde samma uppgift - det var på detta sätt möjligt att "upphäva fördelningskonflikten med hjälp av ännu icke-existerande tillgångar".
Ackumulation av statsskulden kunde dock inte heller fortgå i det oändliga. Bill Clinton gjorde ett försök att få ner både den amerikanska statsskulden och underskottet i handelsbalansen. Han lyckades faktiskt tillfälligt med det. En metod var då att avreglera finanssektorn, och därmed flytta över skulderna från det offentliga till det privata. Konsumtionen hölls uppe med hjälp av ökad skuldsättning.
Konsumtion på krita håller dock inte heller hur länge som helst. 2008 kom den stora kraschen. Och därmed vältrades bankernas dåliga lån över på skattebetalarna, och statsskulderna skulder växte åter till gigantiska nivåer.
Streeck verkar inte se någon vettig lösning på nästa finanskrasch - staterna lär inte kunna göra om tricket från 2008. "Demokratiska länder är på väg att omvandlas till inkassobyråer under en global oligarki av investerare". Det är finanskapitalets totala diktatur som skymtar i framtiden. Detta är alltså det auktoritära alternativ som Immanuel Wallerstein formulerar så här i sin senaste krönika:
The next twenty to forty years will see an enormous political battle,
not about the survival of capitalism (which has exhausted its
possibilities as a system) but about what kind of system we shall
collectively “choose” to replace it – an authoritarian model that
imposes continued (and expanded) polarization or one that is relatively
democratic and relatively egalitarian.
Lena Sommerstads efterord med rubriken "Det är möjligt att rädda den demokratiska kapitalismen", tyder på att hon är räddningslöst förlorad som tänkande människa. "Det går alltså att argumentera för att en hållbar allians mellan kapitalism och demokrati är möjlig." "Det är nu vårt gemensamma ansvar att stärka tilltron till en ekologiskt hållbar demokratisk kapitalism." Sommerstad är en strutspolitker, med troligen enda ambition att återigen bli minister i nästa socialdemokratiska regering.
Vänsterpartisten Johan Lönnrots efterord är nästan lika uselt. Han svamlar om "finansieringsgapet", trots att han känner till Daniel Ankarloos argument. Den rödgröna vänstern "måste skaka av sig" "sina konspirationsteorier gentemot det nyliberala spöket"! Lönnrots syn på "socialismen" (eller snarare utveckling av Bernsteins kända reformismdefinition att "vägen är allt - målet inget") förtjänar att citeras: "Det handlar inte om något fixt och färdigt samhällssystem. Det finns ingen kungsväg dit. Bara miljoner små stigar."
Däremot är Ingemar Lindbergs efterord, "Facket, socialdemokratin, intressekonflikterna och krisen" läsvärd. Det finns tecken på att fackföreningarna i de värst drabbade länderna i Sydeuropa börjat lösgöra sig ur nyliberalismens grepp. Förhoppningsvis kan de nordiska fackföreningarna följa efter.
Lönnroth, var inte han ekonomisk talesman för vänsterpartiet? Sommestad kanske gör ett sista desperat försök att återuppliva "den svenska modellen", men det är nog svårt att få det liket att resa sig igen. Kapitalisterna vill i alla fall inte vara med om det, och då torde saken vara avgjord. Dagens socialdemokrati kommer inte att ta strid för den saken. Det inser nog Sommestad, men hon försöker manövrera i en omöjlig situation tror jag - vad det nu skall vara bra för, det förlänger bara plågan.
SvaraRaderaFörhållandet mellan kapitalism och demokrati är väl också avgjort. Tidigare hävdades att fri konkurrens kännetecknade båda - men fri konkurrens leder så småningom till oligopol och monopol, samt undanträngning av kvalitet till förmån för kvantitet och varuförsämring.
Den ekonomiska marknaden motsvaras av en politisk marknad, där man också konkurrerar om marknadsandelar, om riksdags- och kommunala mandat.
RaderaMen dessa två typer av marknader har börjat smälta ihop. Visserligen köps inte röster ännu officiellt, men i praktiken gör man det ju genom löften i "plånboksfrågor". Och som bl.a. Feldt har klagat över - ideologerna har ersatts av marknadsförare och mediakonsulter.
Den "politiska marknaden" började ju med ett antal partier, i form av "oligopol", men genom att de i länder som Sverige var knutna till folkrörelser, så det fanns länge en sanning i talet om "demokrati". Och konkurrensen mellan flera partier utgjorde en kontrast gentemot enpartisystemen i öst, som framstod som politiska monopol. Idag konkurrerar man inte längre med innehållet i sina program utan med marknadsföringsklyschor.
Men jag håller inte riktigt med om att konkurrensen försvunnit helt, varken inom den ekonomiska eller politiska sfären. Inom den förra har den i "mogna branscher" bara ändrat form. Det är bara att titta på reklamkanalerna, för att se att man försöker sälja identiska produkter med mördande reklam istället för lägre priser.
Frågan är väl vilket sorts system som borde ersätta dessa två marknadssystem. Inom politiken kanske man var halvvägs på väg åt rätt håll i Sovjet ändå. Man tänkte sig där ett system där kandidater i valen skulle utses på arbetsplatser och av olika folkliga organisationer. Men tyvärr behöll man det värsta i det västerländska partisystemet - även monopolpartiet skulle behålla sin rätt att nominera kandidater.
Partier i betydelsen organisationer som driver vissa gemensamma mål finns det ingen anledning att förbjuda - tvärtom. Men partier som utgör karriärvägar för yrkespolitiker är ett otyg.
Jag håller nog med Lönnroth i ett avseende - det finns verkligen inget fixt och färdigt system, och funnes det så bevare oss! Det skulle mycket snabbt bli en tvångströja!
SvaraRaderaVad det handlar om (och det har gamle Immanuel beskrivit ganska bra, se slutkapitlet i Liberalismens död, http://www.vertigo.se/waller.htm) är att befria område efter område från kapitalackumulationens logik. Förmodligen inte alla områden dock, kapitalackumulation = samlande av resurser torde vara lika nödvändigt i framtiden som nu. Bara att det också finns andra nödvändiga saker som inte får förkvävas i kapitalackumulationens namn som nu.
Uttrycket "ett fixt och färdigt system" är ett gammalt billigt debattknep hos Lönnrot för att uttrycka att "det finns inget alternativ till kapitalismen".
SvaraRadera"Kapitalackumulation" betyder inte "samlande av resurser" i marxistisk ekonomi. Det betyder snarare "samlande av mer och mer pengar för samlandets egen skull", vilket är något annat och inte nödvändigt i alla samhällstyper.
Varje samhälle behöver producera mer per år än som konsumeras under året. Men varje samhälle behöver inte ha en klass personer som lägger beslag på och äger detta överskott.
Marx gör en noggrann genomgång av överskottets olika beståndsdelar i Kritiken av Gothaprogrammet:
http://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm#h2
Återigen ett fall av "X betyder inte det folk i allmänhet menar med X, det betyder vad jag har bestämt att det ska betyda".
SvaraRaderaDet är också ett billigt debattknep. Språket är demokratiskt i meningen att majoriteten bestämmer. Vilket förvisso kan innebära att begrepp slirar och slits och förändrar innebörd med tiden.
Wallersteins strategi för ett bättre samhälle är inte beroende av vilken definition vi använder dock. Kapitalismen är unik på så vis att kapitalackumulation alltid överordnas allt annat, till och med livet. Den socialdemokratiska välfärdsstaten begränsade kapitalackumulationens diktat i vissa avseenden men det fungerade bara så länge som arbetarrörelsen var mobiliserad. Något annat kan vi heller inte förvänta oss.
Den socialdemokratiska välfärdsstaten avmobiliserade arbetarrörelsen, och gav så småningom upp, för att den satt fast i ett nationalstatligt perspektiv. En stat måste sätta kapitalackumulation mycket högt eftersom staternas inbördes hackordning bestäms av hur mycket kapital man ackumulerar. Den som inte är nitisk nog blir de andras offer. Vilket innebär att kampen mot kapitalackumulationens diktat måste vara global för att fungera.
Jag vet inte om folk i allmänhet menar något speciellt med just det marxistiska begreppet "kapitalackumulation". Det är i varje fall ytterst få som satt sig in i vad Marx menade med ordet. Och som därför förstår hans analys av varför kapitalismen till skillnad från tidigare ekonomiska system leder som bieffekt till en snabb utveckling av produktivkrafterna genom "kapitalackumulationen".
RaderaNär nutida borgerliga ekonomer använder ordet "kapital", så syftar de på maskiner och andra produktionsmedel, inte på "självförökande värde". En varas (bytes)värde till skillnad från dess "bruksvärde" eller nytta innehåller inte en enda fysisk atom, utan är ett samhälleligt begrepp.
Därför är definitioner i detta fall viktiga. När den borgerlige ekonomen har definierat "kapital" som produktionsmedel då har han samtidigt förklarat att kapitalismen är evig. För inget samhälle klarar sig utan produktionsmedel.
USA är mycket rikt på bytesvärden och kapital trots att landet till stora delar är "avindustrialiserat", och produktionen utlokaliserad till Asien.
Den här avhandlingen beskriver just hur värdena skapas i t.ex. Kina men bokförs som beståndsdel i USA:s BNP:
http://thenextrecession.files.wordpress.com/2012/12/imperialism-the-globalisation-of-production.pdf
"En stat måste sätta kapitalackumulation mycket högt" gäller för kapitalistiska stater men inte nödvändigtvis för icke-kapitalistiska, när det kapitalistiska världssystemet har blivit historia. Men det är om detta vi uppenbarligen har olika åsikter - jag anser att kapitalismen, det system som består i "evig kapitalackumulation" måste bort.