I detta blogginlägg kommer Paul Krugman med ett häpnadsväckande uttalande. Mästerkeyenesianen Krugman säger att han inte vet svaret på en specifik ekonomisk fråga! Frågan är varför produktivitetsutvecklingen i Italien har sjunkit jämfört med den i Frankrike:
"I’m not going to answer this; truly, I don’t know. But it’s important."
torsdag 29 november 2012
tisdag 27 november 2012
Professor Werner har en lösning på EU-krisen?
Richard A. Werner, är en bankexpert som jag nämnt flera gånger tidigare på denna blogg. I denna video beskriver han sin plan för att rädda Greklands och Spaniens ekonomier, utan den förskräckliga åtstramningspolitik de nu utsätts för. Hans lösning låter enkel för en lekman på området, men kan det vara så enkelt?
Förslaget har två delar. Den första är att ECB köper upp de dåliga lånen från bankerna i dessa länder - inte för det låga marknadsvärdet, utan för ett mycket högre pris. De penningmängder som ECB skapar i detta syfte slipper inte ut ur systemet och skapar inflation.
Den andra delen är att dessa stater slutar finansiera sin verksamhet genom att sälja statsobligationer. Istället lånar de pengar för lägre räntor från landets banker. Dessa pengar skapas "ur tomma luften" och bidrar till ökad efterfrågan i ekonomin. Lätt som en plätt...?
Kanske det är som Werner antyder att den politik som ECB och EU-kommissionen bedriver mot Grekland och Spanien, beror enbart på att man vill driva fram en ytterligare centralisering av makten inom EU?
Förslaget har två delar. Den första är att ECB köper upp de dåliga lånen från bankerna i dessa länder - inte för det låga marknadsvärdet, utan för ett mycket högre pris. De penningmängder som ECB skapar i detta syfte slipper inte ut ur systemet och skapar inflation.
Den andra delen är att dessa stater slutar finansiera sin verksamhet genom att sälja statsobligationer. Istället lånar de pengar för lägre räntor från landets banker. Dessa pengar skapas "ur tomma luften" och bidrar till ökad efterfrågan i ekonomin. Lätt som en plätt...?
Kanske det är som Werner antyder att den politik som ECB och EU-kommissionen bedriver mot Grekland och Spanien, beror enbart på att man vill driva fram en ytterligare centralisering av makten inom EU?
lördag 24 november 2012
Varför föll maoismen?
Som fortsättning på det förra, mot trotskismen kritiska, inlägget, kan jag rekommendera en analys av 70-talsmaoismens betydelse. Jag har hittat den på erol, "Encyclopedia of Anti-Revisionism", där det finns ofantliga mängder med dokument om de ideologiska striderna mellan olika organisationer inom NCM, den nya kommunistiska rörelsen på 60-80-talen.
Khalil Hassan fokuserar sin beskrivning på "socialismens kris", i första hand den sovjetiska erfarenheten. Mao bröt ny mark men det räckte inte riktigt.
"Maoism attempted to critique the Soviet experience, and by implication Stalinian Marxism, from within the traditional Marxist-Leninist paradigm. In a peculiar sense, Maoism attempted to both break new ground and simultaneously cling to a certain orthodoxy in order to justify its positions. Maoism became trapped within that paradigm in ways that weakened its possibility of successfully addressing the crisis of socialism. The failure to conduct an outright demarcation with Stalinian Marxism certainly provided fertile ground for a retreat. More importantly, it could not pave the way toward a revolutionary resolution of the crisis of socialism."
Mao tog avstånd från fiktionen om det "monolitiska partiet".
"Maoism represented a contradictory attitude toward the question of the communist party. On the one hand, the importance of a revolutionary party at all stages in the revolutionary process was constantly reaffirmed. Maoism correctly identified that it was within the communist party and the state apparatus that a new class of exploiters could emerge, precisely because the means of production were no longer owned privately. For this reason, Mao’s calls, during the Cultural Revolution, for struggle against the party and for the creation of new revolutionary organizations represented an important breakthrough for Marxism."
" Maoism stepped up to the precipice [= stupet]and then halted. It could not answer that question within the traditional Marxist-Leninist paradigm. And, when faced with the chaos at a certain stage in the Cultural Revolution, retreated from even asking the question."
Slutomdömet är huvudsakligen positivt: "..we owe a debt of gratitude to Maoism for opening up a door through which we must now pass, even if as a theory it could only take the first steps".
Khalil Hassan fokuserar sin beskrivning på "socialismens kris", i första hand den sovjetiska erfarenheten. Mao bröt ny mark men det räckte inte riktigt.
"Maoism attempted to critique the Soviet experience, and by implication Stalinian Marxism, from within the traditional Marxist-Leninist paradigm. In a peculiar sense, Maoism attempted to both break new ground and simultaneously cling to a certain orthodoxy in order to justify its positions. Maoism became trapped within that paradigm in ways that weakened its possibility of successfully addressing the crisis of socialism. The failure to conduct an outright demarcation with Stalinian Marxism certainly provided fertile ground for a retreat. More importantly, it could not pave the way toward a revolutionary resolution of the crisis of socialism."
Mao tog avstånd från fiktionen om det "monolitiska partiet".
"Maoism represented a contradictory attitude toward the question of the communist party. On the one hand, the importance of a revolutionary party at all stages in the revolutionary process was constantly reaffirmed. Maoism correctly identified that it was within the communist party and the state apparatus that a new class of exploiters could emerge, precisely because the means of production were no longer owned privately. For this reason, Mao’s calls, during the Cultural Revolution, for struggle against the party and for the creation of new revolutionary organizations represented an important breakthrough for Marxism."
" Maoism stepped up to the precipice [= stupet]and then halted. It could not answer that question within the traditional Marxist-Leninist paradigm. And, when faced with the chaos at a certain stage in the Cultural Revolution, retreated from even asking the question."
Slutomdömet är huvudsakligen positivt: "..we owe a debt of gratitude to Maoism for opening up a door through which we must now pass, even if as a theory it could only take the first steps".
fredag 23 november 2012
Trotskism eller maoism?
"Relativ relativism är ok, men inte absolut relativism". Detta är en formulering som dök upp spontant när jag under min promenad idag försökte komma på vad som var grundfelet i postmodernismen. Varför berättar jag det här? Jo, för att jag tror att de kommunistiska "berättelserna" som trotskism och maoism i stort sett sopades bort under den postmodernistiska tiden, men att man kan ana att de är på väg tillbaka.
Traditionell "stalinism" av KFMLr/KP kommer knappast att vara ett alternativ i längden. (KFMLr ansåg att Stalin var en stor revolutionär, men efterträdaren KP ser snarare Stalin som en stor, men misslyckad demokrat: "Om socialismens demokratiska erfarenheter"!)
Den maoistiskt inspirerade, men odogmatiska, amerikanska debattsajten Kasama har funnits i flera år, och där har förts många intressanta diskussioner om vilka lärdomar man kan dra av "1900-talskommunismen".
Björnbrum har nyligen haft flera inlägg om en ny svensk, maoistisk stridsskrift. Med anledning av det har jag surfat runt en del på nätet för att ta reda på vad denna mer ortodoxa "maoism" är för något.
Det visar sig att det finns lite olika uppfattningar om det bland världens maoister, vilket i och för sig inte är så förvånande. Det handlar t.ex. om var den revolutionära tyngdpunkten i världen ligger: i tredje världen eller i Väst. Och har det "utdragna folkkriget" á la Kina ersatt "oktoberrevolutionens väg" även i Väst?
Lite förvånande är att många maoister anser att "marxismen-leninismen-maoismen" uppstod först efter Maos död, som ett nytt stadium i marxismen-leninismens utveckling. Denna nya "maoism" tycks innehålla uppfattningar, som Mao antagligen hade tagit avstånd ifrån, t.ex. att man principiellt tar avstånd från att ställa upp i val. Man kan också blankt avfärda delar av Maos politik, som handslaget med Nixon.
Maoisternas idé om ett nytt stadium i marxismens utveckling efter Lenin förtjänar ett eget inlägg. Överdriver man inte på ett omarxistiskt sätt individens roll i historien?
Men denna gång avslutar jag med att rekommendera en seriös, maoistisk skrift som kritiserar huvudkonkurrenten, trotskismens teoretiska grundvalar, "Maoism or Trotskyism?" (man får klicka på Download-knappar ett par gånger).
Förhoppningsvis kan den förnyade ideologiska strid som förmodligen kommer så småningom också i Sverige, att föras på ett mer sakligt och distanserat sätt än på 70-talet. Då utgick t.ex. maoisterna från att Moskvarättegångarnas bild av Trotskij som tysk och japansk agent var en sanning.
Anledningen till att trotskisterna inte lyckats leda någon revolutionär rörelse av betydelse är knappast att Trotskij var "revisionist", utan att han inte lyckades frigöra sig från en del av 1800-talsmarxismens ingrodda sanningar. I motsats till Mao såg han t.ex. inte potentialen hos bondemassorna i kolonierna.
Traditionell "stalinism" av KFMLr/KP kommer knappast att vara ett alternativ i längden. (KFMLr ansåg att Stalin var en stor revolutionär, men efterträdaren KP ser snarare Stalin som en stor, men misslyckad demokrat: "Om socialismens demokratiska erfarenheter"!)
Den maoistiskt inspirerade, men odogmatiska, amerikanska debattsajten Kasama har funnits i flera år, och där har förts många intressanta diskussioner om vilka lärdomar man kan dra av "1900-talskommunismen".
Björnbrum har nyligen haft flera inlägg om en ny svensk, maoistisk stridsskrift. Med anledning av det har jag surfat runt en del på nätet för att ta reda på vad denna mer ortodoxa "maoism" är för något.
Det visar sig att det finns lite olika uppfattningar om det bland världens maoister, vilket i och för sig inte är så förvånande. Det handlar t.ex. om var den revolutionära tyngdpunkten i världen ligger: i tredje världen eller i Väst. Och har det "utdragna folkkriget" á la Kina ersatt "oktoberrevolutionens väg" även i Väst?
Lite förvånande är att många maoister anser att "marxismen-leninismen-maoismen" uppstod först efter Maos död, som ett nytt stadium i marxismen-leninismens utveckling. Denna nya "maoism" tycks innehålla uppfattningar, som Mao antagligen hade tagit avstånd ifrån, t.ex. att man principiellt tar avstånd från att ställa upp i val. Man kan också blankt avfärda delar av Maos politik, som handslaget med Nixon.
Maoisternas idé om ett nytt stadium i marxismens utveckling efter Lenin förtjänar ett eget inlägg. Överdriver man inte på ett omarxistiskt sätt individens roll i historien?
Men denna gång avslutar jag med att rekommendera en seriös, maoistisk skrift som kritiserar huvudkonkurrenten, trotskismens teoretiska grundvalar, "Maoism or Trotskyism?" (man får klicka på Download-knappar ett par gånger).
Förhoppningsvis kan den förnyade ideologiska strid som förmodligen kommer så småningom också i Sverige, att föras på ett mer sakligt och distanserat sätt än på 70-talet. Då utgick t.ex. maoisterna från att Moskvarättegångarnas bild av Trotskij som tysk och japansk agent var en sanning.
Anledningen till att trotskisterna inte lyckats leda någon revolutionär rörelse av betydelse är knappast att Trotskij var "revisionist", utan att han inte lyckades frigöra sig från en del av 1800-talsmarxismens ingrodda sanningar. I motsats till Mao såg han t.ex. inte potentialen hos bondemassorna i kolonierna.
onsdag 14 november 2012
Vårt "absurda penningsystem", del 2
I förra inlägget beskrev jag en uppfattning, som går ut på att bankernas sätt att skapa pengar genom krediter, leder till katastrof genom att penningmängden och skulderna ökar exponentiellt. Men finns det någon som verkligen tror så? Här är två länkar till sådana åsikter: "Katastrof inom 20 år?" och "Carl Norberg ringer in Ring P1! - Youtube".
För att förstå logiken i den här tankeriktningen, så gjorde jag i förra inlägget en "modell", som beskriver en ekonomi som består av två sektorer, bankerna och resten, "hushållen". Första året skapas 1000 miljarder kronor av bankerna genom att dessa lånas ut till hushållen mot 10 % ränta, 100 miljarder. Vid slutet av året ska 1100 betalas tillbaka, men eftersom det fattas 100 miljarder, så ser det ut som att det här ekonomiska systemet slutar fungera redan efter ett år.
Men det finns förstås ett sätt att rädda systemet. I slutet på året lånar helt enkelt hushållssektorn upp 100 miljarder extra för att kunna betala tillbaka även räntan. Sagt och gjort, men nu blir hushållssektorn skyldig 10 % av 100 miljarder år 2, d.v.s. 10 miljarder. Och i slutet av år 2, får man låna 10 miljarder och är skyldig 1 miljard år 3. O.s.v..
Istället för att det här systemet leder till en exponentiellt ökande skuld, så tycks det ju tvärtom bara leda till en exponentiellt minskande skuld. Vilket knappast leder till någon krasch i framtiden...
En invändning man kan göra är att efter år 1 måste hushållssektorn låna mycket mer än bara till första årets ränta. Pengarna man lånade i början av år ett försvann ju när man betalade tillbaka de 1000 miljarderna! (Ja, pengar inte bara "skapas ur intet" av bankerna, de försvinner och spårlöst ur dem.)
Eftersom pengar behövs för att få hushållssektorn att fungera, så måste den troligen 1000 miljarder nästa år, kanske mer om hushållssektorn har vuxit under året. Så är det naturligtvis, men vad exemplet visar är att det inte finns någon "aritmetisk" nödvändighet i systemet som leder till exponentiell ökning av penningmängd och skulder.
Nu menar jag inte att det inte skulle finnas några problem med det nuvarande penningsystemet, där privata vinstdrivna företag har makten över kreditskapandet. Ett förstatligande av bankerna och politisk styrning av krediterna mot viktiga samhällsbehov är angelägna reformer.
Det är inte heller så att det inte skulle finnas problem med de enorma skuldberg som byggts upp de senaste decennierna, både i företag, stater och hushåll. Men jag tror att orsakerna till att detta skett är mer komplicerade än vad den här enkla teorin påstår.
En intressant artikel i New Left Review sept/okt 2012, "A New Global Depression", utgår i sin analys från upphävandet av dollarns koppling till guld 1973 som startpunkten för en dollarbaserad världsekonomi. För författaren, Richard Dunkins, som själv arbetat i finansbranschen, är det de statliga skulderna, som står i centrum, och dessa hänger samman med underskott i handelsbalansen.
Den skandinaviska finanskrisen i början av 90-talet sätts in i detta sammanhang bl.a. med de asiatiska, latinamerikanska och japanska finanskriserna, och ses alltså inte alls som "hemmasnickrad", vilket är en vanlig uppfattning här.
Tillägg 28 november 2012:
Här är en ny variant av räkneexemplet ovan, som visat sig fungera mer övertygande än det förra:
I början på år 1 skapas 1000 enheter pengar för behoven i "realekonomin". En räntekvot på 10 % ger en ränta på 100. Realekonomin betalar tillbaka 1000 vid årets slut, men är fortsatt skyldig 100, som den lånar upp i slutet på året.
I början på år 2 lånas återigen 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld 1000 + 100 = 1100. Med 10 % räntekvot blir det en ränta på 110, som måste lånas upp i slutet på året.
I början på år 2 lånas åter 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld: 1000 + 110 = 1110. Räntan blir 111. Ni ser vartåt det lutar?
I början på år 3 lånas åter 1000. Totala skulden 1111 och räntan 111,10. O.s.v.
Det blir ingen exponentiell tillväxt av skulden utan den konvergerar mot lite mer än 1111!
För att förstå logiken i den här tankeriktningen, så gjorde jag i förra inlägget en "modell", som beskriver en ekonomi som består av två sektorer, bankerna och resten, "hushållen". Första året skapas 1000 miljarder kronor av bankerna genom att dessa lånas ut till hushållen mot 10 % ränta, 100 miljarder. Vid slutet av året ska 1100 betalas tillbaka, men eftersom det fattas 100 miljarder, så ser det ut som att det här ekonomiska systemet slutar fungera redan efter ett år.
Men det finns förstås ett sätt att rädda systemet. I slutet på året lånar helt enkelt hushållssektorn upp 100 miljarder extra för att kunna betala tillbaka även räntan. Sagt och gjort, men nu blir hushållssektorn skyldig 10 % av 100 miljarder år 2, d.v.s. 10 miljarder. Och i slutet av år 2, får man låna 10 miljarder och är skyldig 1 miljard år 3. O.s.v..
Istället för att det här systemet leder till en exponentiellt ökande skuld, så tycks det ju tvärtom bara leda till en exponentiellt minskande skuld. Vilket knappast leder till någon krasch i framtiden...
En invändning man kan göra är att efter år 1 måste hushållssektorn låna mycket mer än bara till första årets ränta. Pengarna man lånade i början av år ett försvann ju när man betalade tillbaka de 1000 miljarderna! (Ja, pengar inte bara "skapas ur intet" av bankerna, de försvinner och spårlöst ur dem.)
Eftersom pengar behövs för att få hushållssektorn att fungera, så måste den troligen 1000 miljarder nästa år, kanske mer om hushållssektorn har vuxit under året. Så är det naturligtvis, men vad exemplet visar är att det inte finns någon "aritmetisk" nödvändighet i systemet som leder till exponentiell ökning av penningmängd och skulder.
Nu menar jag inte att det inte skulle finnas några problem med det nuvarande penningsystemet, där privata vinstdrivna företag har makten över kreditskapandet. Ett förstatligande av bankerna och politisk styrning av krediterna mot viktiga samhällsbehov är angelägna reformer.
Det är inte heller så att det inte skulle finnas problem med de enorma skuldberg som byggts upp de senaste decennierna, både i företag, stater och hushåll. Men jag tror att orsakerna till att detta skett är mer komplicerade än vad den här enkla teorin påstår.
En intressant artikel i New Left Review sept/okt 2012, "A New Global Depression", utgår i sin analys från upphävandet av dollarns koppling till guld 1973 som startpunkten för en dollarbaserad världsekonomi. För författaren, Richard Dunkins, som själv arbetat i finansbranschen, är det de statliga skulderna, som står i centrum, och dessa hänger samman med underskott i handelsbalansen.
Den skandinaviska finanskrisen i början av 90-talet sätts in i detta sammanhang bl.a. med de asiatiska, latinamerikanska och japanska finanskriserna, och ses alltså inte alls som "hemmasnickrad", vilket är en vanlig uppfattning här.
Tillägg 28 november 2012:
Här är en ny variant av räkneexemplet ovan, som visat sig fungera mer övertygande än det förra:
I början på år 1 skapas 1000 enheter pengar för behoven i "realekonomin". En räntekvot på 10 % ger en ränta på 100. Realekonomin betalar tillbaka 1000 vid årets slut, men är fortsatt skyldig 100, som den lånar upp i slutet på året.
I början på år 2 lånas återigen 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld 1000 + 100 = 1100. Med 10 % räntekvot blir det en ränta på 110, som måste lånas upp i slutet på året.
I början på år 2 lånas åter 1000 upp för behoven i den reala ekonomin. Skuld: 1000 + 110 = 1110. Räntan blir 111. Ni ser vartåt det lutar?
I början på år 3 lånas åter 1000. Totala skulden 1111 och räntan 111,10. O.s.v.
Det blir ingen exponentiell tillväxt av skulden utan den konvergerar mot lite mer än 1111!
måndag 12 november 2012
Har vi ett absurt penningsystem?
Ligger det stora problemet med dagens ekonomi i hur pengar skapas eller i att pengarna används som kapital, d.v.s. ackumuleras för att öka mängden pengar? Den andra uppfattningen är den traditionella marxistiska. Den första är populär idag, kanske beroende på ändringar just i hur pengarna skapas.
Visserligen beskrev Marx "kreditpengarna" redan för 150 år sedan, men den andel som de utgör av totala penningmängden är mycket större än då, nästan 100 %. Det kan därför inte utan vidare uteslutas att detta nya fenomen numera spelar en avgörande roll för dagens ekonomiska problem.
I ett tidigare inlägg beskrevs hur bankprofessorn Richard A. Werner förklarar hur bankerna skapar pengar "ur intet" genom att bevilja ett lån. Werner är kritisk till den stora makt som privata, vinstdrivna företag, bankerna, fått över pengarna och krediterna. En följd av systemet är t.ex. spekulation som skapar "bubblor", som förr eller senare måste spricka.
På sajten Positive Money, där Werner medverkar, finns fylligare beskrivningar hur banksystemet, inklusive centralbankerna och betalningar mellan affärsbankerna, fungerar. Där beskrivs också ett förslag till en reform av penningsystemet, där man separerar bankverksamheten i två delar, dels i osäkra spekulationskonton och dels säkra, räntefria sparkonton. Även banker kan därefter få gå i konkurs, om de missköter sig, utan att skattebetalarna behöver drabbas.
En svag punkt i reformen är förslaget att systemet ska skötas av en grupp visa män, oberoende av alla intressen inklusive politikerna. Här finns en kritik av just denna punkt. Dessutom försvinner ju inte spekulationen med reformen, även om den kanske mildras.
Det finns andra som föreslagit lite radikalare varianter av denna idé, nämligen att alla medborgare skulle ha egna konton direkt i centralbanken. Men någon principiell skillnad är det knappast, om man inte förbjuder privata företag att ägna sig åt spekulation och "investeringar" i diverse s.k. värdepapper.
Men det som det här inlägget skulle handla om är att diskutera en del idéer som florerar om att det nuvarande penningsystemet driver fram en exponentiell tillväxt och måste krascha till slut. Det nuvarande systemet anses vara ologiskt och aritmetiskt ohållbart.
Först ska jag försöka beskriva en enkel, förenklad modell av ekonomin som jag tror föresvävat dem som står för de här åsikterna. Jag återkommer senare med en diskussion om hur relevant den här modellen kan vara.
Vi tänker oss alltså en ekonomi, där alla pengar skapas av banksystemet genom att bevilja krediter till den andra sektorn i denna ekonomi, "hushållssektorn".
Vi sparkar igång ekonomin år 1 genom att banksektorn beviljar krediter till ett värde av 1000 miljarder till hushållssektorn. Räntan är 10 %, och hushållen förväntas betala tillbaka lånen plus räntan på 100 miljarder vid årets slut. Men det är ju omöjligt! Bankerna har ju bara skapat 1000 miljarder och det saknas alltså 100 miljarder.
Vad är fel? Vilka utvägar finns?
Visserligen beskrev Marx "kreditpengarna" redan för 150 år sedan, men den andel som de utgör av totala penningmängden är mycket större än då, nästan 100 %. Det kan därför inte utan vidare uteslutas att detta nya fenomen numera spelar en avgörande roll för dagens ekonomiska problem.
I ett tidigare inlägg beskrevs hur bankprofessorn Richard A. Werner förklarar hur bankerna skapar pengar "ur intet" genom att bevilja ett lån. Werner är kritisk till den stora makt som privata, vinstdrivna företag, bankerna, fått över pengarna och krediterna. En följd av systemet är t.ex. spekulation som skapar "bubblor", som förr eller senare måste spricka.
På sajten Positive Money, där Werner medverkar, finns fylligare beskrivningar hur banksystemet, inklusive centralbankerna och betalningar mellan affärsbankerna, fungerar. Där beskrivs också ett förslag till en reform av penningsystemet, där man separerar bankverksamheten i två delar, dels i osäkra spekulationskonton och dels säkra, räntefria sparkonton. Även banker kan därefter få gå i konkurs, om de missköter sig, utan att skattebetalarna behöver drabbas.
En svag punkt i reformen är förslaget att systemet ska skötas av en grupp visa män, oberoende av alla intressen inklusive politikerna. Här finns en kritik av just denna punkt. Dessutom försvinner ju inte spekulationen med reformen, även om den kanske mildras.
Det finns andra som föreslagit lite radikalare varianter av denna idé, nämligen att alla medborgare skulle ha egna konton direkt i centralbanken. Men någon principiell skillnad är det knappast, om man inte förbjuder privata företag att ägna sig åt spekulation och "investeringar" i diverse s.k. värdepapper.
Men det som det här inlägget skulle handla om är att diskutera en del idéer som florerar om att det nuvarande penningsystemet driver fram en exponentiell tillväxt och måste krascha till slut. Det nuvarande systemet anses vara ologiskt och aritmetiskt ohållbart.
Först ska jag försöka beskriva en enkel, förenklad modell av ekonomin som jag tror föresvävat dem som står för de här åsikterna. Jag återkommer senare med en diskussion om hur relevant den här modellen kan vara.
Vi tänker oss alltså en ekonomi, där alla pengar skapas av banksystemet genom att bevilja krediter till den andra sektorn i denna ekonomi, "hushållssektorn".
Vi sparkar igång ekonomin år 1 genom att banksektorn beviljar krediter till ett värde av 1000 miljarder till hushållssektorn. Räntan är 10 %, och hushållen förväntas betala tillbaka lånen plus räntan på 100 miljarder vid årets slut. Men det är ju omöjligt! Bankerna har ju bara skapat 1000 miljarder och det saknas alltså 100 miljarder.
Vad är fel? Vilka utvägar finns?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)