Dubbel bokföring som ekonomisk teori?

Det är ofta svårt att hänga med i nationalekonomers resonemang. Inte för att de är  svåra att förstå i sig, utan - kan man misstänka - för att ekonomerna vill dölja hur simpla resonemangen är ibland.

Men en  dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.

Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.

Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.

I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma?  Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".

Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".

Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar,  för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.

Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.

I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits =  investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.

Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.

Vad ville Bo Xilai?

I senaste numret av Monthly Review finns en lång analyserande artikel av Yuezhi Zhao om Bo Xilais fall från partitoppen i Kinas Kommunistiska Parti. Bo stod för en politik som ville ändra den politiska kursen i Kina. Hans alternativ kallas "Chongqing-modellen" och avviker från den ohämmade nyliberala kapitalism bakom socialistiska fraser, som partiledningen står för. Det är därför inte förvånande att media överallt i världen stämde in i den smutskastningskampanj, som ledde till hans uteslutning ur partiet och till den kommande rättegången. 

Bo anklagas bl.a. för korruption, medan det i själva verket var bekämpandet av korruption, maktmissbruk och kriminalitet som utgjorde viktiga delar i "Chongqing-modellen". En nyhet var t.ex. att införa en reklamfri TV-kanal!  En annan att han beordrade byråkraterna att "gå ut till folket"  i sann maoistisk anda. Därmed skrämde av han upp många makthavare, som började muttra om en "återgång till kulturrevolutionens kaos".

Bo försökte dock inte införa någon renodlad socialism, utan välkomnade ökända företag som Foxconn till Chongqing. Men deras arbetare behövde inte bo i baracker vid fabrikerna utan de fick hyra billiga hyresbostäder. Kanske kan man se Bos politik som en sorts klassisk socialdemokrati, med målet att skapa ett blandekonomiskt välfärdssamhälle.  Slagordet var "common prosperity" i motsats till Deng Xiaoping som tvärtom pläderade för att  "några måste få bli rika först". Och Deng lyckades ju med att förvandla Kina från ett av världens mest jämlika till ett av världens mest ojämlika länder. 

Giovanni Arrighi, som skrev boken om "Adam Smith in Beijing", hade en optimistisk syn på Kinas framtida utveckling, trots den växande kapitalismen. Jag skrev här om hans mycket intressanta bok Men idag ser det ut som att den nyliberala linjen segrat. Reformer inom systemets ramar verkar inte fungera. Behövs en ny revolution i Kina för att vända utvecklingen?

Olika åsikter om värdsekonomin

Detta inlägg är ett försök att sätta fingret på några frågor som kan dyka upp när framstående ekonomer som keynesianen Paul Krugman och marxisten Michael Roberts diskuterar läget i världsekonomin.

Vad var det för sorts kris egentligen, som bröt ut hösten 2008? Var det en "finansiell kris", som Krugman hävdar, eller var det en lönsamhetskris i produktionen som utlöste en bankkris? Roberts har flera gånger attackerat Krugman på den här punkten, men har inte fått några svar.

De båda herrarna har också helt olika syn på varför uppgången efter krisen går så oerhört långsamt. Enligt Krugman beror det på för lite efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur beror på att "hushållen" håller på och betalar av de skulder man drog på sig under den finansiella bubblan före 2008.

 Men enligt Krugman finns det en enkel lösning på problemet: antingen statlig stimulans genom ökade utgifter eller en "okonventionell penningpolitik" genom att påverka de långsiktiga räntorna. Staten skulle alltså kunna täcka efterfrågeunderskottet, men av politiska skäl gör man inte det. Eller så är man för dum och okunnig för att föra en sådan politik.

 Märkligt nog hänvisar Krugman till Hitler som kunde stimulera ekonomin men då av icke-ekonomiska skäl, genom upprustning för krig. Liberalen Krugman verkar inbilla sig att staten står över klasserna och har till uppgift att bl.a. sänka arbetslöshetssiffrorna. En fråga är ändå om en sådan politik vore ekonomiskt möjlig under politiskt tryck från vänster.

En liten utvikning är på sin plats här. Varför anser Krugman att det inte räcker idag med "konventionell penningpolitik", d.v.s. räntesänkningar? En räntesänkning gör det lönsammare  för företag att investera, betonade Keynes, då en större andel av vinsten kan behållas av företaget. Keynes och keynesianer är alltså inte så omedvetna om lönsamhetens betydelse som det kan förefalla ibland. Problemet är i dag dock enligt Krugman att centralbankens ränta inte kan sänkas ännu mer då den är nästan nere på noll.

Roberts har en annan förklaring till stagnationen, nämligen att lönsamheten fortfarande är för låg. Man kan ju då undra om förklaringen till detta skulle kunna ligga den bristande totala efterfrågan à la Krugman.

Nej, Roberts har en förklaring till den dåliga lönsamheten. Det är Marx lag om "profitkvotens fallande tendens". Enkelt kan den beskrivas så här. Konkurrensen tvingar företagen att införa effektivare teknik och höja produktiviteten. På kort sikt ökar lönsamheten för de teknikledande företagen, men på lite längre sikt minskar den för alla. Lönsamheten beräknas ju på det totala investerade kapitalet, medan det bara är arbetet som skapar nytt värde. Ett sätt att motverka profitkvotens fallande tendens är då genom periodiska kriser förstöra gammalt kapital.

Det räcker alltså enligt Roberts inte att staten ökar efterfrågan genom att öka statsskulden eller genom att trycka pengar - om inte lönsamheten också ökar. Analysen är inte så olik den som gammeldags marknadsliberaler hade: marknaden tar oss ur krisen genom kreativ förstörelse. Dagens nyliberaler däremot är ju för att staten ska agera kraftfullt genom nedskärningar.

Till sist ett citat från artikeln av Paul Krugman, där han försöker förklara vad en "bubbla" är:

"But what is a bubble? It’s a situation in which some people are spending too much — and we can’t expect those people to return to past spending habits. But this says nothing about whether other people can spend more, so that the economy doesn’t suffer from inadequate overall spending."

Jag är mycket förvånad över den definitionen. Var finns skillnaden mellan finansiella spekulationer och produktiv verksamhet? Fast jag kanske inte skulle vara förvånad: för en neoklassiskt skolad ekonom finns väl ingen sådan skillnad. Inte undra på att Krugman anser räddningspaketen till bankerna 2008 var helt ok  att bankverksamheten i USA idag är förträfflig.  Några nya bubblor är inte i sikte...

Finsk demokrati bättre än svensk?

Det händer att jag slår över till Finlands TV, när det bara är fåniga lekprogram i de svenska kanalerna. Ikväll hamnade jag i ett program där de finska småpartierna frågades ut under ett par timmar inför kommunvalet nästa helg. Man hade antagligen fått med de flesta av de partier som ställde upp. Ett av partierna ställde t.o.m. bara upp med  en kandidat i valet, partiledaren!

Visst märkte man föraktet från programledarna mot dessa politiska blåbär, men jämfört med hur småpartier behandlas av SVT, d.v.s. ignoreras helt, så uppfyller ändå finsk TV sin informationsskyldighet på ett hyfsat sätt. Man fick en ganska bra bild av var dessa partier stod.

Ett parti ville gå ur EU, ett ville ha mer direktdemokrati, ett var ett finskt piratparti, tre var kommunistiska, o.s.v..

Även om frågan ställdes till de kommunistiska partierna varför de inte kunde enas, så lyckades man inte förklara varför. Förmodligen handlar det mycket om historiska skäl. Man kunde också ana att prioriteringen av frågan om utträde ur EU kunde vara en skiljande frågan . Men varför förväntas alla kommunister kunna samsas i ett parti?

En stor fråga i kommunvalet är de stora partiernas förslag på kommunsammanslagningar. Alla småpartierna var emot, vilket ju är förståeligt. Ju större kommun, desto svårare att komma in kommunfullmäktige. Men engagemanget för större reell demokrati tycktes också stort hos alla dessa småpartier.

Likheterna mellan svenska och finsk politik visar sig vara stora. Avregleringarna kom tydligen några år senare i Finland än i Sverige, men ledde snabbt även där till en kris med hårda åtstramningar, med verkningar som fortfarande märks.

I både Sverige och Finland sätter staten tumskruvarna på kommunerna genom att hålla nere finansieringen av dem. Som flera påpekade, så är det finansieringen som är problemet, inte storleken. Att slå ihop flera fattiga kommuner leder bara till en större fattig kommun.

Feldt - den motvillige nyliberalen?

Efter att ha sett intervjun med Kjell Olof Feldt igår i "Min sanning", liksom "Dokument inifrån" från 2004, om "novemberrevolutionen 1985", så är det läge att något nyansera bilden från förra inlägget. Feldt är ett hatobjekt för många socialdemokrater, har jag förstått. Han var den som införde nyliberalismen i Sverige och påbörjade nedmonteringen av folkhemmet.

Men har Feldt kanske rätt i att det inte fanns några alternativ? Är en återgång till keynesiansk politik och full sysselsättning omöjlig idag? Det är en intressant fråga idag, som har berörts i tidigare blogginlägg.

Visserligen har de tre kuppmakarna från 1985, Feldt, Åsbrink och Dennis, olika åsikter om vad de kom överens om, när de avreglerade kapitalmarknaden. Om Feldt har rätt så framstår han snarast som inkompetent, eftersom han tydligen inte insåg att resultatet skulle bli en fastighetsbubbla och  massarbetslöshet. Men han avstår ändå från att uttryckligen förespråka att sysselsättningsmålet sätts före inflationsmålet.  Han skyller ifrån sig på efterträdaren på finansministerposten, Allan Larsson, som införde en självständig riksbank med låg inflation som enda mål.

Enligt programmet om novemberrevolutionen skylldes nödvändigheten av upphävandet av utlåningsrestriktionerna, på existensen av en "grå lånemarknad", vilket Feldt också hänvisade till i intervjun igår. En historiskt intressant fråga är hur mycket substans det fanns i dessa  påståenden om en lånemarknad utanför bankerna.

I "Dokument inifrån" antyds att det inte fanns några ordentliga belägg på  hur stor denna grå marknad  verkligen var.  Det antyds att det handlade om ett svepskäl från nyliberalerna som av andra skäl ville genomföra "novemberkuppen".  Feldt däremot menade däremot att det faktiskt var staten som genom sin skuldsättning skapat denna marknad! Men då börjar hans syn på vad som hände att bli verkligt svår att förstå! Om staten skapade problemet, borde man väl ha kunna lösa det?

Visserligen är Feldt en försvarare av kapitalismen, och hans politik svår att skilja från moderaternas.  Men det positiva med honom är att han är ärlig och därför ibland avslöjar önsketänkande om vad som kan göras inom systemet. Feldt är för vinster i vården t.ex. men erkänner  också att det då inte går att undvika att "riskkapitalisterna" placerar vinsterna i skatteparadis.