söndag 4 mars 2012

Johan Norberg som kapitalismkritiker

Nu har nyliberalen Johan Norberg kastat sig in i debatten om kapitalismens framtid. Liksom Klas Eklund i sin artikel om "kapitalism 4.0" tycks författaren av "Till världskapitalismens försvar" ha gripits av vissa tvivel på sin kära kapitalism.

Den "förödande finans- och eurokrisen sargar samtidigt västvärldens ekonomier svårt, kastar ut människor i massarbetslöshet och resulterar i många svåra år av skuldsanering."

"Något i vår moderna kapitalism har misslyckats i kontinental skala och då är det av största vikt att vi separerar det som är trasigt och måste fixas från det som skapar epokgörande framsteg."

Men nej, Norberg har inga nya idéer om hur kapitalismen ska "fixas". Han talar fortfarande för en återgång till det som Eklund kallade för "kapitalism 1.0", den laissez-faire-kapitalism, som enligt Eklund "havererade efter kraschen 1929".

Johan Norberg erkänner att de privata aktörerna på marknaden  "gjorde groteska felbedömningar". "Handlare fick bonusar för att maximera den kortsiktiga vinsten oavsett risk".

Men staterna gjorde också misstag, påpekar han. Den amerikanska centralbankens låga räntor blåste upp bostadsbubblan i USA.  Därför är statliga regleringar ingen lösning.

Vad är då Norbergs förslag? Jo, att "sluta subventionera risk". Och hur ska det då gå till? Genom att vädja till finansherrarna? Eller som Anders Borg, skälla på dem? Eller hemska tanke, genom regleringar...?

Jag undrar vad ärkebiskopen tycker om Norbergs jämförelse: "kapitalism utan konkurser är lite som kristendom utan helvete"? Lite arbetslöshet måste vi ju tåla för den goda sakens skull...

Slutklämmen i artikeln är att "paradoxalt nog kan vi bara göra det ekonomiska systemet mer säkert genom att göra ekonomins aktörer mer osäkra".

Johan Norbergs blinda fläck är att han inte ser var den verkliga makten ligger i ett kapitalistiskt samhälle. Det viktiga är inte den formella makten utan den reella.

Norberg har rätt i att det inte handlar om "goda" regeringar mot "onda" marknadsaktörer. Utan om att regeringarna för den politik som de rikaste 1 %-en vill ha.

Så vad finns det egentligen för anledning för  finanskapitalisterna att ändra sitt groteska "riskbeteende"? De vill tjäna pengar och bryr sig inte ett dyft om Johan Norbergs laissez-faire ideologi. Om det innebär att gå till staten och begära ett "räddningspaket" för miljarder från skattebetalarna, "so be it".

10 kommentarer:

  1. Ja, liberaler av Norbergs sort stannar aldrig till och frågar sig varför det ännu aldrig har funnits en kapitalism utan stater. Aldrig undrat över varför staterna har växt fram parallellt med kapitalismen. Aldrig reflekterat över om de kanske är siamesiska tvillingar, totalt beroende av varandra. Men det beror förstås på att de är glada idealister.

    SvaraRadera
  2. Äsch, det är väl bara att tala om för liberalerna att om alla resurser fördelas lika familjevis och ingen kapitalackumulation är möjlig (eftersom vi kommer att leva i ett samhälle med tekniskt primitivt jordbruk och hantverk om den här modellen genomförs) så kan vi få ett liberalt lyckorike utan stat och regleringar! Fast då kanske det inte är lika roligt längre?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu hänger jag inte med. Laissez-faire var väl förenlig med t.ex. ångmaskiner?

      Radera
    2. Det är en viktig kärna tror jag. Den neoklassiska teorin bygger på att det inte finns några kvalitativa skillnader - en trettonårig skoputsares firma i Conakry är exakt detsamma som Microsoft. Men om det bara funnes skoputsarfirmor och liknande skulle vi alla leva som på medeltiden. Vilket i och för sig kanske inte vore nån katastrof - men det är ingen särskilt sanningsenlig bild av verkligheten.

      Radera
  3. Nja, om det är mig du frågar - jag tänkte på den nationalekonomiska modellen för perfekt konkurrens, där alla skillnader utplånas eller snarare aldrig kan uppstå. Sticker någon upp kommer konkurrensen omedelbart att slå ned den jäkeln igen. Laissez-faire var ju något som propagerades i verkliga livet av fransoser i mitten av 1700-talet, och verkligheten är ju som bekant något annat än fantasimodeller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dagens neoklassiska fantasimodeller handlar bara om ideologisk propaganda. Nationalekonomerna är dagens prästerskap. Så långt är jag med...

      Men de klassiska ekonomerna, fransoserna och Adam Smith, spelade väl i stort sett en progressiv roll.

      Att frigöra det som Marx kallade för "produktivkrafterna" genom att avlägsna feodala hinder för dem var något som var positivt. Var det inte Hannah Arendt som tyckte att Marx hade en alldeles för positiv syn på kapitalismen. (Fast "Kommunistiska Manifestet" tog ju också upp baksidan av den enorma tillväxten som den "industriella revolutionen" innebar.)

      Adam Smith var inte som neoklassikerna intresserad av någon fiktiv "jämvikt" utan av vad som befrämjar ekonomisk utveckling, "nationernas välstånd". Att han inte såg det på 1700-talet, som Marx insåg, att den "fria konkurrensen" leder till "monopol", det kan man inte klandra honom för. Men att Johan Norberg inte sett det, är ju värre. Så var Smith vetenskapsman och Norberg ideolog - monopolens försvarare.

      Radera
    2. Vad som får mig att förknippa Norberg med Adam Smith, inte bara med neoklassikerna, är att han menar att konkurser är ett nödvändigt inslag i kapitalismen. Det var en förståelig och hedervärd åsikt på 1700-talet, men att idag tala för att det är ok att dagens gigantiska företag läggs ned, istället för att inse att systemet spelat ut sin roll - det är bara cyniskt.

      Radera
  4. Det som Smith kallade merkantilsystemet byggde i mycket på olika monopol, privata så väl som offentliga. En bit in på 1700-talet hade dessa blivit gammalmodiga, eller "hinder för produktivkrafternas utveckling" för att tala med Marx. Din/vår landsman Anders Chydenius från Österbotten var en tidig kritiker av skråväsen och andra inskränkningar, han var tidigare ute än Smith.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De kapitalistiska företagen på Adam Smiths hade väl i storleksordningen 100 - 200 anställda. Men Smith var helt på det klara med att kapitalisten, verkstadens "mästare", levde på sina arbetares obetalda arbete.

      Däremot var Adam Smith oerhört kritisk mot den tidens monopolföretag, dinosaurier av typen Ostindiska kompaniet. Orsaken är intressant: han trodde inte att en bolagsstyrelse skulle kunna undvika att se till sina egna intressen och inte företagets. Ett undantag gjorde han för banker som har en oerhört enkel verksamhet att den borde kunna kontrolleras av aktieägarna...

      Den här bilden av "entreprenören" som styr sitt företag själv lever ju kvar i propagandan, men spelar ytterst liten roll för samhällsekonomin i stort.

      Radera
  5. "Det är ett tecken på hur eftersatt denna debatt är att Vänsterpartiet tycks vara det enda parti som diskuterar hur man ska tvinga banker att leva på den fria marknadens villkor."

    Johan Norberg har tydligen samma syn som jag hade om Vänsterpartiets förslag om "bankdelning".

    Hur smakar det berömmet, herr Sjöstedt?

    SvaraRadera